Kommer det att finnas tro?: En ny vision för undervisning och växande tro

andra.

KAPITEL ETT

Att undervisa med Jesus som förebild

Ett titt på Mästaren i arbete

LÅT MIG ALLRA först göra det klart som kristall: det helt avgörande, det främsta och mest fantastiska med kristen tro är Jesus Kristus. Det kan förefalla självklart och ändå är det viktigt att slå fast detta så här i början, eftersom kristna ofta tappar bort denna enkla sanning: hjärtat i kristen tro är Jesus Kristus . Det är inte skrifterna eller dogmerna och doktrinerna, inte budorden eller sakramenten, inte kyrkan eller någon som helst annan sak – hur viktig och vital den än må vara. Tvärtom är det som det så väl formuleras i Katolska Kyrkans Katekes ( KKK ): I hjärtat av den kristna trosundervisningen finner vi som det allra viktigaste en person, personen Jesus Kristus, Faderns ende Son (p 426).

Lägg noga märke till att den centrala personen syftar både på den historiske Jesus, han som kom från Nasaret, och trons Kristus, Faderns ende son. Därför är kristna kallade att bli lärjungar till en snickare från Nasaret, som vandrade omkring på vägarna i Galiléen, som predikade Guds rike med dess ordningar av radikal kärlek – också för fienderna; som gav mat åt de hungriga, botade de sjuka, tröstade de sörjande och välkomnade de marginaliserade; som gjorde anspråk på att vara en Messias som kommer med frihet för de fångna, syn för de blinda, goda nyheter för de fattiga och frihet för de förtryckta (Jes 61:1; Luk 4:21); som presenterade sig själv som vägen, sanningen och livet (Joh 14:6) och inbjöd var och en med sitt kom och följ mig. Sådan är vägen som den historiske Jesus målar upp för oss.

För att följa Jesu väg behöver vi honom också som trons Kristus, Guds Son, den andra personen i treenigheten, Han som genom sitt liv, sin död och uppståndelse gör det möjligt för oss att leva. Påskens mysterium – Jesu liv, död och uppståndelse – förmedlar till oss för alltid detta löfte, Vår Herres nåd har överflödat … i Kristus Jesus (1 Tim 1:14; se också 2 Kor 4:15; 9:8; Titus 3:6). Tack vare hans död och uppståndelse kan vi leva som Jesu lärjungar. Vad vi än gör i vår undervisning om kristen tro måste Jesus Kristus alltid ställas i centrum. Vi måste undervisa människor att följa Hans väg och att omfatta Honom som sin Herre och Frälsare och på samma sätt undervisa om vad Han lärt oss om Gud, om den Heliga Anden och hur vi skall leva som Guds folk. Det avgörande för vår undervisning är den outgrundliga rikedomen som finns i Kristus (Ef 3:8).

För dem som undervisar i kristen tro, måste undervisningen om Jesus Kristus och vad Han lärde vara det centrala, själva hjärtat och själen. Innebär det samtidigt också att vi skall undervisa som Jesus gjorde?¹⁶ Vid ett första ögonkast kan det mest se ut som en from plattityd eller en naiv dröm. Vi lever ju trots allt i en helt annan tid och ett annat sammanhang än Jesus. Att ropa från en bergssluttning till en hop människor nedanför (utan mikrofon) eller traska fram på dammiga vägar och leta efter lärjungar (ingen webb-utrustning) är knappast någon förebild för oss idag. Inte heller har vi Hans underverk till hands för att väcka tro hos människor. Jesus levde då; vi lever nu.

Helt klart finns det en klyfta mellan oss när det gäller tid och kultur. Trots detta finns det något bestående i den mänskliga naturen, något som är sant över tiden och i varje kultur, och det gäller också den kristna tron. Jesus skulle vara den förste att uppmuntra oss till att ta hjälp av alla moderna kommunikationsmedel och alla former av informationsteknologi som finns till hands för att förmedla Guds ord till människors liv. På samma sätt tror jag att Jesus skulle ha rått oss att forma all kommunikation av evangeliet efter mottagarnas situation, eller med andra ord, på ett sätt som kan förväntas fungera i vår tid och i våra sammanhang.

Hur som helst, vi är alltid kallade att undervisa i det namnet (Apg 5:28). Därför bör vårt mål med undervisningen återspegla det Jesus gjorde. Vårt sätt att framföra budskapet skall vara inspirerat av Hans sätt att undervisa och stå i överensstämmelse med hur Han gjorde – och inte tvärtom. Exempelvis skall vår pedagogik återspegla Jesu välkomnande av alla, Hans respekt för sina lärjungar, och Hans sätt att få dem engagerade med vanliga och vardagliga teman och symboler från deras liv, också när Han talade till dem med makt (Mark 1:22) och inbjöd dem till att bli lärjungar (1:17). Motsatsen, att vara ovänliga och exkluderande, sakna respekt för dem vi undervisar, vara ointresserade av deras liv, slarviga med vår undervisning och likgiltiga inför människors reaktioner, det skulle vara en undervisning som helt stod i strid till Jesus och den tro Han representerade.

För att komma underfund med Jesu undervisningsstil måste vi förlita oss på de antydningar som ges i evangelierna. Jesus formulerade aldrig själv och inte heller lämnade författarna till evangelierna någon direkt beskrivning av Jesu undervisningsstil. Ändå beskriver evangelierna hans offentliga verksamhet som undervisning omkring 150 gånger. Nikodemus hade insett detta, "Vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare" (Joh. 3:2). Evangelierna innehåller faktiskt ett stort antal skildringar om hur Jesus undervisade. Men innan jag analyserar dessa föreslår jag dig att ta en paus och skriva ner något om hur du föreställer dig Jesu sätt att undervisa.

Undervisning i en allomfattande tro för Guds rike

För Guds rike: För att komma underfund med och bli inspirerade av hur Jesus kan ha undervisat, måste vi först ta reda på varför han gjorde det, syftet med undervisningen. Säkert var hans modell väl utformad för att tjäna hans intentioner. Därför kan det vara motiverat att var och en som ägnar sig åt trosundervisning följer Hans exempel. I annat fall kan det hända att vi inte lyckas uppnå det vi hoppats med undervisningen på grund av vårt sätt att genomföra den. I all undervisning är medel och budskap sammanvävda med varandra och det gäller i synnerhet när det handlar om undervisning i kristen tro.

Exegeterna är idag överens om att symbolen Guds rike sammanfattar Jesu syn på sin livsuppgift och vad Han ville göra tydligt i människors liv med sin offentliga verksamhet. Gång på gång inleder Jesus sin undervisning med orden Guds rike kan liknas vid … Ofta återvänder Han till frågor om vad som tillhör Guds rike, vad det innebär att tillhöra det, osv. De synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) visar att Guds rike ständigt är på Hans läppar och ett alldeles tydligt centrum i Hans liv och undervisning.

Även om exegeterna är överens om att Guds rike stod i fokus för Jesu verksamhet, pågår en debatt om vad Han mera exakt kunde avse med detta. Guds rike var en uppskattad symbol i judisk tro vid den tiden, men när Jesus använde den tolkade Han den på sitt eget sätt. Det är uppenbart att Han syftade på förverkligande av Guds avsikter, Guds vilja, för alla folk och hela skapelsen. Det handlar om Guds verk i mänsklighetens historia. När Han lärde sina lärjungar att be Låt ditt rike komma, lärde Han dem samtidigt att tillfoga, Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen (Matt 6:10). Genomgående i Bibeln som helhet gör Gud sitt folk till medarbetare i förbundet, till att leva efter Guds vilja. På så vis har vi tagit emot Rikets hopp om vad Gud vill uppnå men samtidigt också Rikets ansvar att göra Guds vilja nu, på jorden. Vad är då Guds vilja för oss?

Svaret från den bibliska uppenbarelsen i sin helhet är att Gud vill det bästa av allt för alla, alltid och för hela skapelsens integritet. Guds avsikt omfattar alla människor, att de skall leva i glädje med tro, hopp och kärlek, med fred och rättvisa, med godhet och passion, med helighet och helhet i livet och att uppfylla alla uppriktiga önskningar i mänskors hjärtan, som också är Guds vilja för oss. De hebreiska skrifterna sammanfattar förverkligandet av Guds rike som shalom (fred och rättvisa). Jesus sammanfattar det på sitt sätt i Johannes evangelium: Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd (10:10). Jag har valt att sammanfatta Guds vilja med orden livets fullhet för alla.

Bibeln gör det tydligt vad som är Guds vilja för oss. Med andra ord vill Gud att vi skall förstå hur vi skall leva. Gud är ständigt aktiv i mänsklighetens historia med inriktning på Guds rike och innesluter mänskligheten i förbundet för att vi skall leva i enlighet med detta. Eftersom Gud vill skapelsens integritet, kallas Gudsfolket att bli Gudsrikets goda tjänare (1 Mos 2:15); eftersom Gud vill rättvisa för alla, måste alla människor i Guds förbund göra rättvisans gärningar och verka för detta i samhället (Mika 6:8) osv. Ur den kristna trons perspektiv är Jesus katalysatorn för Guds rike i mänsklighetens historia. Påskens mysterium är kraftkällan för nåden som verkar genom oss för att förverkliga Guds rike nu och för dess fullbordan vid tidens slut. Jesus är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6) och genom honom har vi uppdraget att leva för Guds rike och Frälsaren, som gör det möjligt för oss att leva i Hans efterföljd.

När detta är sagt kan det vara på sin plats att påpeka följande. För Jesus var Guds rike en mångsidig symbol i den meningen att det kunde tolkas på många sätt, ofta med både/och-paradoxer. Jesus undervisade alltså om Guds rike som en symbol för både hopp och uppdrag, löfte och ansvar, som tröst för de slagna och som oroare för dem som kände sig säkra i sig själva. Han talade på en gång om Gudsriket som något redan närvarande i Honom och som något som skulle komma i sin fullhet, som en gåva i det tillkommande livet men samtidigt något som börjar redan här, något som på en gång förverkligas som personlig helighet och social rättvisa, något djupt andligt men också en social verklighet, något som formar både bön och politik hos Hans lärjungar.

Enligt Markus, det äldsta evangeliet, inledde Jesus sin offentliga verksamhet så här: Jesus kom till Galiléen och förkunnade Guds budskap och sade ’Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet’ (Mark 1:14f). Vid slutet av Jesu verksamhet, använde den rättfärdige förbrytaren på korset detta centrala tema hos Jesus, när han bad, Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike (Luk 23:42). Lukas avslutar Apostlagärningarna med berättelsen om att Paulus brukade sin tid till att förkunna Guds rike och undervisa(de) om herren Jesus Kristus (Apg 28:31). Jesus undervisade om Guds rike, och nu är det vi, likt Paulus och de första kristna, som fått uppdraget att fortsätta undervisa om vad Jesus lärde – Guds rike – och att undervisa om Jesus som vår Herre och Frälsare, Guds yttersta redskap i det alltjämt kommande gudsriket i den mänskliga historien.

Att undervisa med Jesus som förebild innebär att berättelsen om det kommande Gudsriket och att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen skall vara vårt övergripande mål i den kristna undervisningen. Guds rike måste bli den avgörande riktlinjen som hjälper oss att hitta svaren på frågorna om vad och varför och hur vi skall undervisa och forma vår helhetsplan för undervisningen i kristen tro. För det är verkligen så att Guds rike i Jesus, i kärlek och passion, fred och rättvisa, livets fullhet och tjänst åt skapelsen måste få bli det övergripande kriteriet för hur vi skall uppfatta varje enskild symbol, text och tradition i den kristna tron.

En student som nyss hade börjat läsa teologi kom till mig och var mycket förvånad över de uppenbara motsägelser hon hade funnit under sina studier av Bibeln. Hur skulle hon exempelvis bära sig åt med helt motstridiga uttalanden av Jesus som, å ena sidan Tro inte att jag har kommit med frid till jorden. Jag har inte kommit med frid utan med svärd (Matt 10:34) och å andra sidan Frid lämnar jag kvar åt er. Min frid ger jag er (Joh 14:27). Jag förklarade att vi alltid behöver något av det som skolastikerna kallade en kanon inom kanon, med andra ord en överordnad regel eller måttstock (betydelsen av grekiskans canon) som vägledning för vår tolkning, förklaring och tillämpning av de enskilda texterna i den heliga Skrift och i undervisningen av traditionen. Guds rike som Guds vilja och intention med oss kan tjäna som en sådan kanon. Mot den bakgrunden måste de ord som Jesus själv satte främst, såsom fred och rättvisa, uppfattas som den överordnade avsikten i hans evangelium. Det är viktigt för föräldrar och lärare att, under kyrkans vägledning, ha en sådan kanon till hands.

Nu kan det vara dags att ställa frågan, vad kristen tro kan betyda som uttryck för Guds vilja på jorden. Svaret på detta aktualiserar Jesu mera omedelbara avsikter inom ramen för det överordnade temat om Guds rike och blir därmed också vägledande för oss.

Undervisning i en allomfattande tro: Evangelierna gör det klart, att Jesu omedelbara önskan var att människor som Han undervisade skulle bli Hans lärjungar. Hans överordnade mål om Gudsrikets förverkligande skulle främjas genom att människor omvände sig och följde vägen som Han gestaltade och som blev möjlig att följa genom Hans död och uppståndelse. Sådan är den levda tro Han inbjöd människor till. Den insikt Han ville ge lärjungarna var att de skulle leva som Guds folk med Honom som förebild. Därmed kan vi säga, att syftet med Hans undervisning var just detta, att det skulle finnas tro på jorden – så länge vi har en holistisk syn på vad tro betyder.

Ofta reduceras engelskans faith (tro, tillit) till att betyda belief (tro, hålla för sant), dvs. vad människor uppfattar som sant enligt deras egen föreställning. Naturligtvis uttrycker belief en aspekt av vad Jesus avsåg med faith, men det senare innebär också en tillitsfull relation med Gud, förenad med den etik och de värderingar som lärjungarna hade att leva efter. För Jesus innebar faith en kraftfullt laddad, trefaldig uppmaning – en försanthållande tro, en relation och ett ställningstagande – alla sammanvävda till ett enda sätt att leva. Evangeliet återspeglar Jesu undervisning om en allomfattande tro, en tro som engagerar människors huvud, hjärta och händer, deras totala sätt att vara i världen.

Det finns många sammanhang, där Jesus undervisar om vad människor skall tro, hur de skall be och förtrösta på Gud och den etik de skall leva efter. Det kanske bästa exemplet, där Jesus kopplar samman de tre till ett för sina efterföljare är Hans predikan om kärlekens lag som det främsta budet. Men innan jag kommenterar detta vill jag påminna om att Jesu predikan om kärlekens lag var infogad inom ramen för den största goda nyheten i Hans gudomliga uppenbarelse, nämligen Guds villkorslösa kärlek till alla människor. Uppfyllandet av det främsta budet kan aldrig vara något annat än vårt svar på att Gud först har älskat oss och alltid kommer att älska oss.¹⁷ Eller, som vi läser i 1 Joh 4:19, Vi älskar därför att han först älskade oss.

Att svara på Guds kärlek handlar därför om hur Jesu lärjungar har att leva för Guds rike nu, i en levd tro, som uttrycker vad Jesus vill att vi skall göra här och nu. De tre versionerna av kärlekens lag, Matt 22:34–40, Mark 12:28–34 och Luk 10:25–38 skiljer sig något från varandra och ingen av dem utgör något exakt citat av 5 Mos 6:5, den urspungliga texten om Guds kärlek. Den grundläggande texten för kärleken till nästan och sig själv återfinns i 3 Mos 19:18. Inte desto mindre understryker samtliga texter att en tro, som levs för Guds rike och som ett svar på Guds kärlek, ställer krav på hela vår varelse, alla våra tankar, känslor och vilja.

I Markus version (min favorit) är det en skriftlärd som ställer frågan till Jesus Vilket är det viktigaste budet av alla? Lägg märke till att han talar i singularis och om det viktigaste – det kan bara finnas ett träd som är störst i skogen. Jesus svarar med att först återge 5 Mos. 6:4 Hör Israel! Herren är vår Gud. Herren är en! Detta finns inte i Matteus eller Lukas version; Markus däremot, det äldsta evangeliet, bör kunna vara det som ligger närmast vad Jesus faktiskt sade. Jesus visade alltså att det största budet var grundat på det första av de tio, om att göra Gud till Gud i våra liv, om att inte ha några andra gudar vid sidan om Gud. För att placera kärlekens Gud i centrum för livet krävs därför en radikal kärlekslag som låter alla tre uppdragen – mot Gud, sig själv och nästan – samspela med varandra.

Ingen hebreisk profet hade någonsin tidigare kopplat samman 5 Mos 6:5 och 3 Mos 19:18. Men Jesus gör det: du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’ Vid ett första ögonkast ser detta ut som två, om inte tre, bud – att älska Gud, nästan och sig själv. Men precis som den skriftlärde frågade efter det största, håller Jesus fast vid singularformen, Något större bud än detta finns inte. (Mark 12:31). Därmed bekräftar han att de tre är en triangel, de hör samman.

Den skriftlärde svarar och återger Jesu ord med hans egen vokabulär från 5 Mos 6:4: "Du har rätt, mästare". Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. (Mark 12:32). Det är verkligen så att Gud befinner sig i trons centrum. Därefter sammanfattar samme skriftlärde, också han med en lätt avvikelse från texten i 5 Mos 6:5, det trefaldiga kärleksbudet med dess engagemang av hjärta, huvud och händer: Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv (Mark 12:33). Inte underligt att Jesus säger till honom, Du har inte långt till Guds rike (Mark12:34).

Hos Lukas handlar inte frågan om det största budet. I stället frågar en laglärd, Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv? Med andra ord, vilket liv måste jag leva för att äga det viktigaste av allt? Lägg märke till hur den laglärde ställer frågan – vad skall han göra? Jesus svarar med det främsta budet och avslutar: Gör det, så får du leva. Här liksom i det följande håller Jesus med. När den laglärde fortsätter att pressa Jesus med, Vem är min nästa?, berättar Jesus liknelsen om den gode samariern och slutar med orden, Gå du och gör som han! Lägg återigen märke till görandet; den tro som Jesus undervisar om måste levas (läs Luk 10:25–37).

Matteus version är kortare än Markus. Matteus byter emellertid ut talet om lagen och trons liv mot Jesu framställning av den yttersta domen och vilka som får ärva Guds rike, riket som väntar er sedan världens skapelse (25:34). Texten gör det helt klart att Gud förväntar sig att vår kärlek till Gud skall visas i kärleken till nästan, en kärlek som praktiseras för att också leda till något som är värdefullt för oss – att få vara bland fåren som är bestämda för Guds eviga rike. Gud skall inte säga till dem, Det fanns en gång en hungrig människa och ni gav honom att äta, utan i stället "Jag var hungrig, och ni gav mig att äta", och så vidare (25:31–46). För Jesus är verkligen lärjungarnas tro ett allomfattande sätt att leva. Detta är viktigt att minnas, när vi föreställer oss hur vi bäst skall undervisa i kristen tro. Vi återkommer till temat om tro i kapitel tre.

Några iakttagelser om Mästaren i arbete

Nya testamentets ord mathetes översätts vanligen lärjunge. I den samtida kulturen kunde det emellertid syfta på en efterföljare eller lärling (grekiskans apprentice). Denna mera anspråkslösa term påminner oss om att vi alltid är efterföljare till Mästaren. Som Jesus själv uppmanade oss, Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus (Matt 23:10). Låt oss därför ta en närmare titt på Jesus, mästaren/läraren i arbete och betrakta oss själva som Hans efterföljare.

För att klargöra Jesu tydliga pedagogik noterar jag till en början fyra avgörande drag i hans sätt att helt och fullt vara med människor. Den specifika pedagogiken hos enskilda lärare formas och genomsyras av deras sätt att vara med människor. Också de bästa undervisningsmetoderna förlorar i betydelse och blir kanske till och med verkningslösa om lärarens relation till eleverna präglas av något negativt, t ex av en lärare som är auktoritativ, elitistisk, manipulativ, nedlåtande eller otydlig. Inkarnationen handlade om Guds sätt att vara med oss i Jesus. Jag vill visa hur Jesus förkroppsligade den gudomliga pedagogiken genom att vara:

välkomnande och inkluderande,

respektfull mot dem Han undervisade,

passionerad och inriktad på rättvisa och

uppmuntrande till delaktighet och tjänande ledarskap.

Välkomnande och inkluderande: Jesu sätt att vara kännetecknades av en proaktiv utåtvändhet och en radikalt inkluderande hållning, som går hand i hand. Båda borde ha varit tydligt framträdande i Hans tid och kultur. Till att börja med var det i den kulturen vanligt att eleverna sökte upp en lärare; lärare letade inte efter elever. I kontrast till detta gav sig Jesus ut på de större och mindre vägarna för att rekrytera lärjungar. Samtidigt var Hans utåtriktade sätt totalt inkluderande. I stället för att uteslutande fokusera på män eller samhällets elit, något som hade varit typiskt för en lärare i hans tid, vände sig Jesus till män, kvinnor och barn, till vanligt folk, bönder, herdar, handelsmän, hantverkare och fiskare. Särskilt vände Han sig till de marginaliserade, till spetälska och uppenbara syndare, till de fysiskt och psykiskt sjuka, till de fattiga och hungriga, till dem som led och var utsatta, till alla som var förtryckta av tidens moraliska regelverk.

General Directory for Cathechesis (GDC), det mest auktoritativa och aktuella dokumentet om kristen undervisning i den katolska kyrkan, sammanfattar denna aspekt på Jesus som lärare med följande ord: Jesus gjorde sig själv till kateket (lärare) för Guds rike för alla kategorier av människor, stora och små, rika och fattiga, friska och sjuka, nära och fjärran, judar och hedningar, män och kvinnor, rättfärdiga och syndare, härskare och undersåtar, enskilda och grupper (p 163).¹⁸ Nytestamentliga exegeter pekar på Jesu bordsgemenskap, att Han åt tillsammans med tullindrivare och syndare (Matt 9:11) symboliserar både Hans utåtriktade sätt och Hans inkluderande. Den etymologiska roten till grekiskans katha holos – katholos – betyder att innefatta allt. I den meningen var Jesus verkligen en sann katolik i sin pedagogik.

Det bör framhållas att Jesus fullt ut inkluderade kvinnor i sin gemenskap av lärjungar. Detta utgör en av Hans många kritiska utmaningar mot tidens och samhällets manliga dominans. Ta som exempel Hans samtal med den samariska kvinnan vid brunnen (Joh 4). Jesus talade inte bara offentligt med kvinnan, utan förklarade också för henne innebörden av sitt budskap, något som samtida lärare aldrig skulle göra. Sedan lät Han den samariska kvinnan vittna om Hans undervisning för sitt eget folk, i en kultur som inte tillät kvinnor att göra detta. Inte underligt att lärjungarna, när de kom tillbaka från staden dit de gått för att köpa mat, (4:8) blev förvånade över att han talade med en kvinna (4:27 – verbet som används visar att det verkligen rör sig om ett samtal).

Det tydligaste uttrycket för att Jesus vände sig till både kvinnor och män var emellertid att Han välkomnade kvinnor in i sin lärjungagrupp. Alla tre synoptiska evangelier bekräftar att kvinnorna vid korsets fot hade följt med Jesus från Galiléen (Matt. 27:55). Det innebar att de var tillsammans med Honom från början av Hans verksamhet till dess slut på Golgata. Om vi följer Johannes kronologi skulle detta innebära en treårsperiod. Evangelierna placerar Maria från Magdala, nämnd vid namn, vid foten av korset och identifierar henne som det första vittnet till Jesu uppståndelse: visade … sig först för Maria från Magdala (Mark. 16:9). Detta gjorde henne till den som blev först att berätta om uppståndelsen för de övriga. Den tidiga kyrkan kallade henne därför också apostlarnas apostel. Jesus undervisar lika mycket genom sådana händelser som med ord.

Respektfull mot dem Han undervisade: Jesu pedagogik visade en oerhörd respekt för dem som tog del av Hans undervisning. Hela Hans intention var att utrusta människor för att bli självständiga agenter för tron och att inte förbli beroende av andra. Han var inte ute efter försagda tillbedjare som en kultledare kanske skulle ha varit. Tvärtom ville Jesus att Hans lärjungar skulle bli människor som var uppfyllda av liv till Guds ära. Matteus gör det tydligt i slutet av bergspredikan, där det heter att Jesus undervisade folket (7:28), inte bara den inre kretsen av lärjungar. Föreställ er den bekräftelse den vanliga landsbygdsbefolkningen kände i sina tankar och sina hjärtan, när Han undervisade dem och sade, Ni är jordens salt; … ni är världens ljus (5:13f). Tänk också på Jesu många under med helande; istället för att ropa ut, Jag har helat er, var Jesu typiska kommentar, "din tro har hjälpt dig" (Mark 5:34). Notera hur Han bekräftar människorna i berättelserna om änkans skärv, publikanens bön, de oskuldsfulla barnen osv. Respekt för och bekräftelse av alla är tydliga kännetecken för Hans pedagogik.

Gör klart för alla som undervisar i kristen tro den stora respekt Jesus visade för sina åhörares förmåga att uppfatta det han sade och att fatta självständiga beslut. Hans kallelse till lärjungaskap skedde alltid som en inbjudan och aldrig som en tillsägelse. Det var också alldeles tydligt, att Han gav människor frihet att lämna Honom. Istället för att följa efter dem som lämnade Honom för att de ansåg att Hans undervisning var outhärdlig, vände sig Jesus till de tolv och frågade, Inte vill väl också ni ge er iväg? Kanske avslöjar Petrus svar att de hade tänkt på det; men svaret blir, Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord (Joh 6:60, 66–68). Berättelsen om den rike unge mannen i alla tre synoptikerna (endast Matteus beskriver honom som ung; se 19:16–26) visar på en liknande frihet. När Jesus ställer mannen inför utmaningen att gå längre än lagens krav och att säga ja till ett totalt lärjungaskap, vänder han sig bort och går. Även om Jesus blev sorgsen, hotade Han honom inte eller skickade sina lärjungar för att hämta honom. Hans pedagogik säger oss att trosundervisning måste respektera människors frihet och egna val. Allt annat är ovärdigt Jesu evangelium.

Passionerad och inriktad på rättvisa: Nytestamentliga exegeter är eniga om att Jesu offentliga verksamhet kännetecknas av Hans passion för människor i nöd. En av Hans mest kända liknelser berättar om Gud som en älskande förälder, vars hjärta fylldes av medlidande, när han såg den förlorade sonen återvända (Luk 15:20). Vi känner igen Jesu passion på det sätt Han med ett öppet hjärta välkomnar alla som kommer till Honom. Han accepterar alla utan förbehåll och oavsett deras situation eller omständigheter. Se på Hans välkomnande av Nikodemus, trots att han smög sig till Honom i mörkret (Joh 3:1–30). Samma sak med Sackaios som lagt tunga skatter på sitt eget folk (Luk 19:1–19), den blödande kvinnan vars beröring gjorde honom rituellt oren (8:43–48) och den romerske officeren som sågs som en hedning med makt över Jesu eget folk (Matt 8:5–13). Listan kan göras lång.

På samma sätt hade arbetet för rättvisa en central plats i Jesu verksamhet. Det framgår redan av Hans undervisning om Guds rike. I judisk tro uppfattades Guds rike både som en andlig och social symbol som uppfordrade människor till ett helgat liv, vilket innefattar arbete för fred och rättvisa (se helighetsreglerna i 3 Mos. 19). Det är därför inte förvånande att Jesus förkastar varje form av chauvinism och sexism, rasism och etnisk åtskillnad. Berättelsen om den samariska kvinnan aktualiserade allt detta. Vid början av sin offentliga verksamhet, skriver evangelisten Lukas, deklarerade Jesus att det stora löftet i Jesaja 61:1 om Messias, som var smord av Guds ande för att bringa rättvisa, hade uppfyllts i Honom. Jesus använde sedan resten av sitt offentliga liv med att förmedla goda nyheter för de fattiga, frihet för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta (se