Vous êtes sur la page 1sur 6

Erik van Ooijen

Lidandets lustgrd av Octave Mirbeau


Lidandets lustgrd Octave Mirbeau vers. Hans Johansson Illustrerad av Raphal Freida Vertigo. 252 sidor. Har utkommit. Betyg:

Det brjar med ett salongssamtal, om krig och moral, om vldets ursprung och institutionalisering, om mordet som skn konst. Det r inte intressant vilka som talar; de r bildade, tillrckligt besuttna fr att kunna gna fritiden t bekvm debatt, och snart ute ur handlingen. ppningen till den franske frfattaren, journalisten, kritikern, sknanden och anarkisten Octave Mirbeaus Le Jardin des supplices (1899) r endast en sdan ramhandling som i ldre litteratur fick motivera berttarsituationen: en diskussion, en frmling som pltsligt presenterar ett manuskript han kommit ver, ngon annans privata redogrelser fr ett mrkligt hndelsefrlopp. Men dessa egentligen ovsentliga sidor lter oss nd notera tv drag som r utmrkande fr Lidandets lustgrd, som den heter i Hans Johanssons versttning, frst utgiven 1997 och nu i ny reviderad utgva: det r en frvnande frsch framstllning, vars frfattare nstan tycks fascineras av frfrligheten mot sin egen vilja. Ta den inledande diskussionen om huruvida vi alla r potentiella mrdare. Mirbeau lter en anonym debattant beropa den ptagliga blodlusten hos en tivolipublik som roar sig med prickskytte p mnniskolika mekaniska mltavlor. Mer n ett filosofiskt inlgg r det en satirisk framstllning som lika mycket drabbar det

diskuterade fenomenet som den pladdriga diskussionen som sdan. Eftersom satiren knyts till det dagsaktuella riskerar den att snart bli nattstnden; men hos Mirbeau blir den mer n en historisk kuriositet. Pltsligt hr lsaren ekon av dagens videovldsoch tv-spelsdebatter, frfrmligade, som genom rstfrvrngning. Lik en brutalare Charles Dickens eller Guy de Maupassant skriver Mirbeau utifrn en hllning, ett patos och en moral som frankrar den genomskdande blicken, lter den bli bestndig oavsett vad som kommer i dess flt. Det r inte den lilla elaka lustifikationen p ngon srskild individs bekostnad utan ett perspektiv fr vilken satiren som sdan blir ofrnkomlig, ett uppror mot och en uppgrelse med samhlleligheten som sdan. Det agiteras inte fr eller emot utan civilisationens vardagliga vldsamhet stlls fram som sdan det r nog.

Octave Mirbeau (1848-1917)

Drfr blir det inte platt och Mirbeau nrmar sig det upprrande med en oerhrt ppen, kanske alltfr ppen, sinnlig mottaglighet. Frfattaren frmedlar allts inte bara utan lter sig frtrollas inte av de stora sammanhangen utan av detaljen, dofterna, klangerna, nyanserna. Fantasin frmr inte hejda sig utan skyndar vidare, borrar sig nnu djupare ner i den mnniska som p ytan tycks trist och trig, men som i sjlva verket frintas i ett hyperknsligt ntverk av nerver och dror som lper genom det stora kttsliga kosmos. Redan i den perifera ppningen brjar Mirbeau tvngsmssigt empatisera med sina exempel: med den talande, med de beskrivna, ja till och med med mltavlorna, tivoliattraktionens pappfigurer! Allt blir lidande och lidelsefulla levande kroppar, tillskrivs blodomlopp, nervsystem, tankefrmga, allt det som r s bittert ljuvt att tillintetgra. Den egentliga handlingen r enkel. Vi fljer en misslyckad politiker, befriad frn svl ambitioner som illusioner, men upprtthllen av en barndomsvn, en inflytelserik minister med smutsig byk. Skildringen av den politiska makten, i korrumperad symbios med en inkompetent journalistkr, skrupellsa krmare och kokett sjllsa salongslejon, r lika besk och becksvart som underhllande. Trots bruket av berttare tycks det vara frfattaren sjlv som talar, och det tycks inledningsvis lttare att lsa Lidandets lustgrd som nutidssatir n som fiktionsgestaltning: nr lget blir oroligt, och det blir dags fr den fullkomligt

ovetenskapliga huvudpersonen att dra sig undan den politiska arenan med hjlp av falska diplom och ett saftigt forskningsanslag, r det svrt att inte tnka p en viss arbetsmarknadsministers uppbrott frn svensk offentlighet. Mirbeaus politiska patos talar direkt till vr situation hr och nu, vare sig det gller utfall mot kolonial exploatering (civiliserandet av negrerna r detsamma som att dda dem fr att ta deras frrd av elfenben och gummi) eller effektivisering i offentlig verksamhet (kulor som helt frintade de trffade fresls medfra lttnader fr statsbudgeten). Man skrockar gott och lser vidare, men undrar samtidigt varfr Lidandets lustgrd blivit s beryktad att den nu fr ing i frlagets serie Erotiska klassiker.

Illustration av Auguste Rodin till Lidandets lustgrd (1902).

Det klarnar i romanens andra del. Berttarens bristande orientering i embryologiska sprsml avsljas av en kollega i ett test av samma dignitet som det Mrs. Loftus utstter den till flicka utkldda Huckleberry Finn fr i Mark Twains roman. Tillsammans med en nyfunnen frlskelse den engelska Clara, som hvdar oskuld men agiterar mot lag och moral med samma frenesi som Markis de Sades Juliette bryter han upp frn sin positionering p Ceylon och far vidare till Kanton. Det blir en frvriden mardrmsresa rakt in i mrkrets hjrta. I ett efterord, frfattat av versttaren samt frlggare C/M Edenborg, dras trffande paralleller till Joseph Conrads bermda roman som faktiskt gavs ut samma r (1899). Men det blir nnu kvalmigare, fuktigare, mer deliriskt, nrmare Francis Ford Coppolas moderniserande filmatisering Apocalypse Now (1979), eller, varfr inte, Fabrice du Welz Vinyan (2008), om en vlbestlld vsterlndsk hjlparbetares allt mer hallucinatoriska letande efter ett frsvunnet barn i Burmas sumpiga floddeltan. Att Mirbeau uttrycker genuin upprrdhet infr all slags rasism, infr Dreyfus-affrens anti-semitism och de franska vergreppen i Algeriet och kolonierna, hindrar honom inte frn att mla upp sitt Kanton som en fullkomlig orgie i orientalistisk kitsch, opieinrkt och betelflckat, befolkat av mystiska tempelgudar och hrdsminkade gldjeflickor, utmrglade straffngar och kallhamrade virtuoser i torterandets konst. Man pminns om Georges Batailles fascination infr det kinesiska straffet lingchi, att skras i tusen strimlor, vid sekelskiftet ett tydligt emblem i det vsterlndska tnkandet fr Orientens kyliga grymhet. Och den mest trffande filmiska

associationen gr kanske till Takashi Miikes Imprint (2006), om en amerikansk sekelskiftesjournalists vilsna jakt efter en frsvunnen krlek bland sadistiska japanska bordellmammor, pedofilitiska munkar, aborterade foster och mnniskor som alltmer framstr som rena monster. Liksom Miike skildrar Mirbeau nmligen det samhlleliga, moraliska och kroppsliga frfallet och inte minst tortyrens utdragna lidande med en aldrig sinande sinnlighet och stilistiska extravaganser som i sig nrmar sig det obscena. Clara drar ner svl protagonist som lsare i fattiga fiskebyar dr frsljare salufr dda rttor, drnkta hundar, delar av hjort och hst, variga fjderfn, staplade huller om buller i stora bassnger av brons. Vi fr bevittna hennes strsta nje, att mata fngarna i straffkolonin en aktivitet helt befriad frn den gnutta humanism som sjlva formuleringen nd tycks rymma. Fngelset r en vindlande labyrint av celler dr den ena tabln grsligare n den andra gestaltas med lika delar drjande deskriptiv detaljrikedom som uppbragt upphetsning. Vi mter fr frsta gngen det fruktansvrda straffet med rttan, en tortyrmetod som kom att ge namn t en av Sigmund Freuds bermda fallstudier (Rttmannen) och som vi senast kunde bevittna i HBO-serien Game of Thrones. Men det som verkligen gr Lidandets lustgrd ofrglmlig r naturligtvis gestaltningen av sjlva trdgrden utanfr denna koloni dr de avrttades lik bildar en mktig kompost som plantorna r glupska p och som gr dem livskraftigare och vackrare. Hr sammanfattas romanens grundtema: sammanblandning av lust och lidande, av fdelse och dd, av snderfallande kroppar som gder en mngfald av myllrande vxter lika till doft och utseende vidunderliga knsorgan. Man mrker, lite paradoxalt, nrheten till den blide Maurice Maeterlinck, den belgiske nobelpristagaren som ju Mirbeau var med att lansera. F har vl besjungit trdgrden med en sdan sensualism, ven om denna trdgrd hos Mirbeau endast rymmer ondskans blommor: Det var enorma blomhljen p hga stjlkar, fjlliga och svartflckiga som ormskinn, ett slags vida strutar med mrkviolett rta p insidan, den gulgrna utsidan i upplsning, de liknade den ppna brstkorgen p ett dtt djur Frn dessa strutars botten stack det upp lnga blodfrgade blomkolvar som till formen liknade monstrusa fallosar Lockade av liklukten som dessa fruktansvrda vxter utdunstade flg flugor omkring i tta svrmar, flugorna stormade lngst ner i blomhljet, tckt uppifrn och ner med elastiskt siden som de snrjde in sig i och som hll dem skrare fngna n spindelvv Och lngs stjlkarna knt sig och vred sig de fingerliknande bladen likt torterade och avrttade brottslingarnas hnder.

Octave Mirbeau

Det mrkliga hnder, att sjlva miljbeskrivningen blir n fasansfullare n sjlva tortyrsekvenserna, verlastad som den r av ominsa, oroande och ofrutsedda likstllningar (om termen tillts). Lsaren vacklar till och frlorar sig, inte i ett skrmmande skede, men i ett hypnotiskt och kvljande virrvarr av groteska bilder parade med den verbala ekvilibrismens barocka excesser. Den arrangerade vxtligheten blir i sig till ett kttsligt kaos, samtidigt som tortyrens kliniskt kusliga konstruktioner, trbnkar frsedda med kedjor och halsband i brons, korsformiga jrnbord, stupstockar, halster, galgar, maskiner fr automatisk snderslitning, sngar frsedda med vassa knivblad och ttt besatta med jrnspetsar, orrliga halsjrn, stllningar och hjul, kittlar och grytor ver slocknade eldar, frvandlas till hantverksmssiga verktyg, lika odramatiska som trdgrdsodlarens spaljer och sekatrer, utformade fr att kunna bearbeta det mnskliga kttet som en skulptr bearbetar leran eller ett stycke elfenben. Det som gr lsningen av Lidandets lustgrd s spnnande, s full av slitningar, r knslan av hur frfattaren sjlv i en ofrlst kamp frlorat sig i sin bldande bildmssiga villervalla, likt flugan som mot egen vilja och bttre vetande dras till frruttnelsens doft och gr under. Romanen trollbinder i sin onaturliga naturlighet och genom Mirbeaus egen ofrmga att vnda bort blicken. Det r gldjande att den frlnats en vacker form av frlaget. Hr trycks ter Raphal Freidas etsningar frn 1927, en sllsynt samtida blandning av explosiv expressionism och ett grafiskt groteskeri som faktiskt pminner om mnga av dagens fantasyserier. Kanske koncentrerar sig dock illustratren alltfr mycket p den muskulsa mnniskokroppens strama maskulinitet och fr lite p plantornas myllrande mngfald. Det likbleka linnebandet pryds av en svart malfjril vars tryck emellertid visar sig lossna flckvis vid fysisk hantering. Kanske kan det ses som en adekvat illustration av sknhetens frfall, av berringens vldsamhet; men nog hade detta frfall grna ftt drja lngre n ngra dagar? Med det sagt str det nd klart: Octave Mirbeaus Lidandets lustgrd kan med sin poetiskt prunkande praktfullhet, sina sinnliga slitningar och exotiska excentricitet gda nytt fruktansvrt liv i varje bibliofils

bokliga blomsterbddar vare sig nu lsarens frmsta last gr i trdgrdsodlandets eller tortyrens tecken. [Erik van Ooijen r litteraturvetare verksam vid Stockholms universitet}