Tommy Söderberg

Octave Mirbeau – Lidandets Lustgård

Översättning: Hans Johansson Utgiven av: Vertigo Förlag ISBN: 9789186567071 När man läser recension av tunga klassiska verk verkar det alltid som att recensenten har en oefterhärmlig insikt i referensverken och således kan dra paralleller till författarens hela livsverk. Denna förmåga har inte jag eftersom jag inte är insatt i de flesta författares samlade författarflora. Det jag istället kan göra är att beskriva det jag har läst så målande som möjligt och dra mina egna slutsatser utifrån vad som faktiskt står mellan pärmarna.

Octave Mirbeau Då boken, som ingår i Vertigo Förlags Erotiska Klassiker, berör sadistiska och masochistiska ämnen kan jag trots allt göra viss jämförelser med en annan författare som jag har lite kött på benen av, nämligen Markis De Sade. Det är helt klart liknande ämnen som berörs men där Markis De Sade skriver rakt ut vad det är för perversiteter som försiggår beskriver Mirbeau tortyren på ett mycket mer subtilt och poetiskt sätt. Innehållet kan sägas vara lika på sitt sätt men uttrycket är ett helt annat. Det känns heller inte som att poängen här är att chockera sin samtid i samma utsträckning som jag upplever Markis De Sade. Litteraturforskarna får gärna rätta mig om jag har fel här men till syvende och sist är var och en den bäste av tolkare av texten man får framför sig och den intention författaren hade. Hade boken varit skriven idag hade den säkerligen varit mera politiskt inkorrekt än vad jag uppfattar den som nu. Det beror inte på att det finns en uppenbar avsky mot samhällsstrukturerna, där tortyren och andra ogärningar får anses vara metaforer för det som sker runt omkring i världen. Där döden hela tiden jämförs med kärleken, där allting sker i ett enda kretslopp. Säkerligen var det ett betydligt mera överraskande språkbruk att ta del av när boken skrevs 1899. Eller rättare sagt, inte språkbruket så mycket som innehållet. Jag har i och för sig ingen aning om hur den erotiska litteraturen såg ut vid den här tiden. Nej, det jag tänker på som politiskt inkorrekt anno 2013 är snarare hur man benämner och beskriver svarta. Att man använder N-ordet är kanske inte så märkligt, men att man inte ens i döden kan jämställas med den vite mannen beskrivs på ett ganska ohyggligt sätt. Ska vi tala om erotik i största allmänhet så är jag inte av uppfattningen att det handlar om ett verk som genererar erektioner och lubrikationer sida upp och sida ner. Det är allt för subtilt även om man skulle ha en inskränkt böjelse för sadomasochism. Istället bör man beundra de formuleringar och tankar som författaren präntat ned. Det mesta av boken utspelar sig i den så kallade Lidandets Lustgård, en mycket vacker plats där de värsta tortyrscener man kan tänka sig utspelas (den som har läst Markis De

Sade kanske kan tänka sig mer). Det blir ett slags dualism där allt det vackra blir fult och allt det fula blir vackert. Jag är inte säker på vad som är vad till slut faktiskt. Hur som helst. Sidantalet är 252 sidor och det tar inte särskilt många dagar att läsa boken. Den är, i sina bästa stunder, så intressant att det helt enkelt inte går att lägga ifrån sig den utan vidare. Den är smart skriven på det sättet att när man tror att man kan ta en paus, att bara läsa färdigt sidan först, så händer det något som man måste få reda på först. Likaså gäller detta kapitlen, när det ena tar slut så finns det en så stark cliffhanger att man bara måste få veta lite till. Sin fulla prakt når boken efter lite bakgrundshistoria, efter det är man helt fast i de sinnrika beskrivningarna av gudomlig ondska och fasansfull godhet. Vertigo Förlag har gjort det igen!

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful