Johan Holst

Dödens Erotik
Octave Mirbeau : Lidandets lustgård Lidandets lustgård är en svår bok att läsa, faktum är att den är extremt svår. Inte för att språket är konstlat utan på grund av sitt innehåll. För Mirbeus människosyn är inte enkel utan extremt komplicerad. Boken är där av inte skriven för att behaga utan för att väcka obehag och med det lyckas Mirbeau till fulländning. Det är varmt rekommenderat att man läser efterorden först, vad gäller denna skrift. Detta för att förstå boken och varför författaren på ett högst påtagligt och bestämt sätt har skrivit denna bok. För det är i särklass en av de mest obehagliga böcker som denne skribent någonsin har läst. På flera ställen så är det fysiska illamåendet högst påtagligt över dessa bilder, som Mirbeuas ord frammanar i sinnet.

Bild Raphaël Freida

Octave Mirbeau och synen på människan För att ge en bild av hur Octave Mirbeau tänkt och tyckte om samhället så kommer här ett citat av det utmärkta efterordet av C/M Edenborg och Hans Johansson. Octave Mirbeau var en rasande, en man i ständigt uppror, hela hans författarskap sjuder av en aldrig sinande vrede. Han var utom sig av besvikelse och hat inför människorna och det samhället de skapat. Var fanns friheten, det goda och sköna? De få möjligheter människan har att förverkliga sina ideala krossas av dem som har makten. Själva möjligheten av något bättre förgiftas i en korrumperad civilisation som vilar på utsugningens principer. Octave Mirbeau upplevelser under det fransk-tyska kriget, där han fick se nära på hela sin generation möta döden har onekligen påverkat han syn på människan och

makten. Boken är skriven och utgiven under Dreyfus-affären där Mirbeau tog ställning för Alfred Dreyfus som på grund av sin judiska bakgrund anklagades av armen för förräderi. Temat med falska och ogrundade anklagelser är något som återkommer i boken. Fångarna i fängslet där merparten av boken utspelar sig är oftast ditsända på högst lösa boliner. Ifall man använder modernt språk så kan man säga att Lidandets lustgård är en form av statment. Ett fruktansvärt vasst sådant! Det underbara språket Octave Mirbeau är en mästare med orden och Hans Johansson tycks ha gjort en väldigt bra översättning till svenska. Orden och meningar är som sammet, men det sammet döljer är hemskt. För erotikens språk har här fått låna sin språkdräkt till lidandet, tortyren. Lusten och lidandet är två krafter som onekligen går tillsammans. För smärtan och lusten under själva akten mellan två människor sporrar oss onekligen till även högre höjder av extas, där vi närmare oss, eller rör oss bortom den vanliga mondäna verkligheten och, ifall vi har tur, närmar oss det som ligger bortom, en snabb blick av det rent gudomliga. Men Mirbeaus människosyn får honom att slita sönder slöjan, han rämnar lögnen som vi alla lever med! Att vi är civiliserade! Icke så i denna bok, här läggs sanningen bar, att vi knappt är högre än djur. De mörka, hemska tankar som vi alla gömmer djupt i själens alla mörkaste vrår här lagda nakna. Det finns inget vackert i de erotiska beskrivningarna, de faller alla ner under gränsen till det vulgära, det sadistiska. Något som jag hoppas att detta stycke kommer att belysa. Spöet svischade i luften… och det trängde långt ner i musklerna som fräste och lite rödaktig ånga steg upp från dem… Fattar du? ... Då lät soldaten spöet svalna i köttet som slöt sig på nytt… sedan när spöet var kall slet han loss det med ett enda våldsamt ryck… små blodiga slamsor följde med … Och mannen utstöt fruktansvärda skrin av smärta… Sedan började soldaten på nytt… han började femton gånger… Och för mig kändes det också, snälla söta du, som spöet vid varje rapp trängde in i mina länder… Det var ohyggligt och helt ljuvligt! Efter som jag teg, upprepade hon: - Det var ohyggligt och helt ljuvligt… Och om du viste hur vacker han var denne man… hur stark han var! … Muskler liknande dem på statyer… Kyss mig, min älskade… kyss mig! Sida 136, Lidandets lustgård Erotiska klassiker?

Bild Raphaël Freida

Att förlaget Vertigo ger ut Lidandets Lustgård under Vertigos Erotiska klassiker framstår, efter det att man har läst boken som ett tämligen svårartat skämt. För så mycket erotik i den mer vardagliga betydelsen innehåller Lidandets lustgård inte. Vertigo har lagt ner mycket tid och förmodar jag, pengar på den här utgåvan. Den är extremt väl bunden och ger ett gediget intryck. Man har gjort som avsevärda förbättringar genom att låta översättaren Hans Johansson arbeta om sin tidigare översättning från 1997. Man har vidare tagit med original illustrationerna av Raphaël Freida som var med i den franska original utgåvan. Hans illustrationer är fruktansvärda att skåda, skapade för att på olika sätt illustrerar den tortyr som fångarna i Lidandets lustgård utsätts för. Muskler spända som stållinor förvridna av smärta spänner de över skelettet. Ansikten i vanvett och galenskap, fångade i ögonblick av extremt lidande. Trots att så mycket tid har passerat så är Octave Mirbeaus Lidandets lustgård fortfarande en bok som skrämmer och förfärar. Som onekligen kommer att chocka och orsaka kontrovers nu, som då. Mirbeaus vrede flammar än, lika starkt som när han var i livet. Hans avsky och vrede över samhället har nog aldrig varit lika relevant som det är idag. Octave Mirbeau är tillbaka!

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful