Hillevi HELLBERG Några ord om Octave Mirbeaus Lidandets lustgård

När jag för ett tag sedan städade ur en låda med anteckningsböcker och lösa papper som följt mig genom de många flyttarna sedan jag lämnade föräldrahemmet föll två mycket små blad ut ur en gammal plånbok jag av någon anledning behållit. På dessa lappar stod några författarnamn och boktitlar. Och jag minns när lapparna skrevs, när jag en första gång gläntade på en dörr som ledde ned till litteraturhistoriens undervärld, där de säregna blommorna vä er. !ad för namn undrar läsaren" #ådana som $imbaud, som %autreamont och !erlaine& titlar som Mot strömmen och Severins resa in i mörkret, så välbekanta idag men då nya bekantskaper för mitt unga sinne. Ned i den där den litterära kanons källare inträdde jag, mina ögon vande sig vid det artificiella ljuset och de i vissa rum så kvalmiga dofterna ' och jag har alltsedan dess aldrig riktigt kommit upp igen.

(n av de få hastigt nedskrivna titlarna av Octave )irbeaus Lidandets lustgård. På den tiden läste jag inte på franska och när jag väl upptäckte att det fanns en svenskspråkig översättning på !ertigo förlag var det bara för att upptäcka att den sålt slut. #å gick ett decennium utan att jag kom mig för att söka upp )irbeau på nytt, jag övervägde ett )irbeaus samlade skrifter i Paris för något år sedan men avstod till sist ändå. *öm då om min glädje när den svenska översättningen ges ut på nytt i ett särdeles vackert, inbundet band. +örväntningarna var, som läsaren förstår, efter tio år hopplöst höga. +örväntningar som boken häpnadsväckande nog levde upp till. ,ngen tråkig eftersmak av fadd besvikelse i gommen. %ikväl tror jag att hade jag läst den tidigare, då när jag hade gymnasistens mottagliga sinne, skulle den lämnat större avtryck ' den skulle kunnat rita om medvetandets kartor för mig. ,dag, när sensibiliteten trubbats av utav ålder och mycket läsande, lämnar den istället ett bestående intryck. )örkret lägrar sig över trädgården och drar sina tunna blå slöjor över de nakna gräsmattorna och tätare slöjor över buskagen som får en enklare form. -örsbärsträdens och persikoträdens vita blommor, nu vita som månen, ser ut som förbiglidande, egendomligt böjda vålnader. /åde galgarna och bommarna reser sina olycksbådande ställningar, sitt mörka virke mot den stålblå

orientaliska himlen. *etta visste jag om Lidandets lustgård då0 en fransman följer en engelska, 1lara, till -ina och dess mörka hjärta& en trädgård vattnad av blod, blommor som spirar ur likens kroppar. +ebrighet. *etta vet jag om Lidandets lustgård nu0 en fransman skickas efter en kortlivad misslyckad politisk karriär till 2sien på ett vetenskapligt uppdrag ' att studera maneter och finna ett slags urcell. 3an överger snart uppdraget han helt saknar kvalifikationer för och slår följe med engelskan 1lara som han mött på båten från (uropa. 3on tar med honom till -ina och tar där med honom till en trädgård belägen innanför ett fängelses murar ' en lustgård för praktfull grönska och grym tortyr. *en där bilden jag målat upp för mig, med blommor som vä er upp ur döda fångars kött dyker inte riktigt upp ' däremot urholkade trädstammar där fångar är fastbundna i diverse smärtsamma poser, och trädgården i sin helhet vattnas av de dödas blod, av multnande kroppars näringsrika gödning. 4terigen är det 5jag skriver först ordet kontrasten, men det är missvisande, jag menar snarare06 samverkan mellan det sköna och det grymma, kontrasten 5där kom det6 mellan det äckliga snudd på groteska och det paradisiska som utgör kärnan för läsarnöjet. Om den fasansfulla njutningen har jag redan nyligen skrivit apropå Barnahandlerskan och I avgrunden, läsaren kan här göra ett snabbt återbesök till det resonemanget. Nå när man talar om Lidandets lustgård är det nästan oundvikligt att man drar parallellen till 1onrads Mörkrets hjärta. *e båda romanerna har slående likheter, inte minst i öppningsscenerna0 där en samling herrar samlats varvid en av dem berätta sin historia om en e otisk resa in i mörkret. *enna resa inåt är även den en likhet, i )örkrets hjärta tränger man allt längre in i 2frikas mörker, i Lidandets lustgård är det mot trädgårdens centrum man strävar. %ikväl får vi i det senare närmast en känsla av kinesiska askar 5i -ina, i staden, i fängelset, i trädgården, dess centrum omgärdat av träd som först måste kringgås för att komma till dess slutgiltiga centrum6. )en själv kommer ja på mig med att tänka mindre på Mörkrets hjärta och mer på ett slags inverterad pikaresk. /åde i huvudpersonens lite tvetydiga bakgrund och i romanens fragmenterade struktur där en betydlig del är historier återberättade av olika personer berättaren möter eller som han själv återger. 5-anske är dock detta sant också för Mörkrets hjärta"6 3os )irbeau finns därtill ett element av satir och 5svart6 humor. *e inledande partierna om det politiska livet i (uropa och godtycket i de vetenskapliga uppdragen är stundom rent av dråpligt0 – Seså! Kom igen nu! sade han med godmodig min var nu inte tjurskallig! "ör #å mig $ag har noga tänkt e%ter &u måste ge dig av I ditt eget intresse' %ör din %ramtids skull' jag ser ingen annan utväg Seså! (r du hur ska jag säga) är du em*ryolog) "an läste mitt svar i den %örskrämda *lick jag gav honom! – +ej 78889 – &et handlar om att åka till Indien' -eylon tror jag' %ör att söka i havet i havsvikarna %ör att där studera vad vetenska#smännen kallar den cyklo#iska maneten' %attar du) och *land %ram. och *akgälade snäckor och sniglar' koraller' stjärnkoraller' rörmaneter' sjögurkor' och radioalarier vad vet jag) %inna urcellen hör noga #å det organiserade livets #roto#lasmatiska initium ja' någonting åt det hållet &et är %örtjusande och som du ser – mycket enkelt du är inte em*ryolog ,örargligt! mycket %örargligt!

*en här passagen är för övrigt också förtjusande då den, trots humorinslaget, genom ordvalen målar en bild som sprungen ur (rnst 3eaeckels verk. :ag tänker mig också att berättaren, ironiskt nog, faktiskt lyckas med sitt uppdrag och finner livets innersta princip. #om alltså inte är godhet och dygd utan lidande och lust.

)irbeau var en ganska sympatisk figur i det sena artonhundratalets +rankrike. :ag tänker nu helt skamdlöst citera efterordet0 /ctave Mir*eau var en rasande' en man i ständigt u##ror' hela hans %ör%attarska# sjuder av en aldrig sinande vrede! "an var utom sig av *esvikelse och hat in%ör människorna och det samhälle de ska#at! 0ar %anns %riheten' det goda och det sköna) 7.9 Själva möjligheten av något *ättre %örgi%tas i en korrum#erad civilisation som vilar #å utsugningens #rinci#! 78889 ,ör att vara socialist hade Mir*eau en ovanlig människosyn! "an hade inga illusioner om någon inne*oende godhet i människan! 1värtom lämnad åt sig själv eller ner#ressad i %attigdom visade hon i sin nakenhet *ara viljan att äta' döda och knulla! Men även om hans människosyn saknar sedvanliga idealistiska drag' slutade han dock aldrig att slåss mot de härskande klasserna! 1y de %örtryckte själva möjligheten till godhet och skönhet' de %råntog människan den lilla värdighet hon hade! 0e den som gör människan gulare än hon *ehöver vara! e%%ekten av denna %örnedring är hat och u##ror! ;ill detta var )irbeau anti8kapitalist och anti8nationalist. 3an tog tydligt ställning emot antisemitismen i *reyfus8affären ' med historiskt facit i hand är dessa ställningstagande som enkla att sympatisera med. #å outhärdligt tråkigt< tänker läsaren nu. #ocialistiska pamfletter som skildrar västerlandets 5eller än värre, )oralens6 förfall har vi nog av i den samtida bokfloden. %yckligtvis genomsyras hans prosa av betydligt mer kontradiktoriska och kontrastrika element. :ag skulle här kunna citera resten av efterordet som kommer fram till ungefär samma slutsatser som jag 5som jag alltså oberoende av det kommit fram till, fördelen med efterord visavi förorden är att du kan bekräfta läsaren i hennes tolkning vilket får henne att lägga från sig boken nöjt spinnande ' och alla vet att det sista intrycket av en bok är det som förhärskar varför du nu har en läsare evigt positivt inställd till boken ifråga6 och som dessutom formulerar dem förnämligt. Nå, men då du, käre läsare, säkerligen kommer att lyda min uppmaning och införskaffa denna pärla och egenhändigt njuta efterordet ifråga tänkte jag

härmed skissa intrycken i egna ord. Problemet 5vilket alltså är fördelen för oss6 för )irbeau är att han är allt för vällustig i sitt beskrivande av dess ondskans blommor. Om trädgården varit tänkt som en trist allegori över ett europeiskt samhälle i förfall skulle det behövts mindre av erotik och e otism, skönhet och lidelse. ,nte bara själva beskrivningen av trädgårdens landskap och vä tlighet, som dock utgör de verkliga höjdpunkterna ' man märker av det där släktskapet med impressionisterna som det talas om, och man märker påtagligt att )irbeau själv lär har varit road av trädgårskonst ' utan också i beskrivningen av tortyren, smärtan, vidrigheten ' det skrivs fram lidelsefullt. (ffekten blir liknande den i /audelaires berömda kadaverdikt där själva likmaskarna, köttets påtagliga förruttnelse och därmed också dess förgänglighet på en gång ger läsaren en rysning av välbehag som av äckel. *et är den där rysningen av välbehag, tror jag, som är styrkan i en te t som %idandets lustgård, och som fick )irbeau själv att inför den egna te ten känna äckel. (n parentes0 +ör övrigt vore det intressant att läsa en betraktelse över hur konsten 5impressionisterna m.fl.6 påverkade den samtida litteraturen och vice versa ' vilket säkerligen det säkerligen redan skrivits hyllmeter om. Och då inte kanske inte främst den säg impressionistiska tekniken eller metoden utan snarare hur konstriktningen gör något med perceptionen och hur denna förändrade perception får avtryck i litteraturen. Nu när jag tänker på saken tycker jag mig ha sett något om just det någonstans, kan det ha varit apropå Proust" (ller =ourmont"6 På tal om bildkonst måste jag också säga ett par ord om illustrationerna av $apha>l +reida som ingår. *e kommer inte ur original utgåvan som kom ?@AA utan från en utgåva från ?ABC. *et är roliga kuriositeter att infoga men jag tycker nog att de i sitt uttryck är mer art dDco än den impressionistiska fin de siEcle jag läser in i te ten. +ör mig hade säg, en målning av )oreau eller dylikt bättre överensstämt med te tens nyanser. -anske är det så att +reidas etsningar känns lite för moderna för min smak, jag associerar till ungdomstidens serietidningar som S#a2n och 3itch*lade. Omslaget däremot är effektfullt och fantastiskt vackert< 5Och man kan för en gångs skull skylta med en !ertigo8bok i kollektivtrafiken utan att rodna<6 4å tal om *ildkonst måste jag också säga ett #ar ord om illustrationerna av 5a#ha6l ,reida som ingår! &e kommer inte ur original utgåvan som kom 7899 utan %rån en utgåva %rån 79:;! &et är roliga kuriositeter att in%oga men jag tycker nog att de i sitt uttryck är mer art d<co än den im#ressionistiska %in de si=cle jag läser in i te>ten! ,ör mig hade säg' en målning av Moreau eller dylikt *ättre överensstämt med te>tens nyanser! Kanske är det så att ,reidas etsningar känns lite %ör moderna %ör min smak' jag associerar till ungdomstidens serietidningar som S#a2n och 3itch*lade! /mslaget däremot är e%%ekt%ullt och %antastiskt vackert! ?/ch man kan %ör en gångs skull skylta med en 0ertigo.*ok i kollektivtra%iken utan att rodna!@ ;ill sist tänker jag mig att te tens ambivalens kan sägas komma till uttryck i visa bilders dubbelhet. På färden över från (uropa till 2sien träffar vår berättare en fransk adelsman som delger berättaren sin passion för jakt och i synnerhet jakt på påfågel. 3an för närmast tankarna till !illiers de lF,sle 2dams svandödande doktor /onhomet och tyck uppleva den största salighet genom att ta fågelfän av daga 5G. det är enastående att döda dem<.G, om sitt dödande av hönor säger han sig ha dödat dödade Gända upp till tolvhundra på en och samma dagG6. !idare är dessa påfåglar särdeles vackra 5G*et som ni tar för påfåglar i våra fågelhus och trädgårdar, det är ju inte ens kalkoner.G6 och orden skär lite i läsaren vid tanken på dessa överjordiskt vackra påfåglar som ligger skjutna. Nå, påfåglarna dyker upp senare i te ten igen, i själva lustgården. )en i lidandets lustgård äter de vackra fåglarna likens kött. *e kastar sig efter köttslamsor som blivit kvar0 GOch längs palissaderna släpade de utsvultna och vilda påfåglarna sina kejserligt praktfulla mantlar i den blodiga dyn, flockar av påfåglar hackade med näbben i blodet som stänkt in i blommornas innersta, med köttätarnas skrockande skratt snappade de åt sig köttslamsorna som klibbade vid löven.G

Och, som avslutning, ännu ett illustrativt citat om de där påfåglarna. /erättaren och klara har nu nått fram till trädgårdens innersta, till vad engelskan beskriver som Gen sal för tortyr smyckad som till balG0 4å%åglarna hade hejdat sig! Aenom nytillkomna %lockar hade de *livit ännu %ler och %yllde nu den runda gången och den *lomster#rydda ö##ningen som de inte vågade gå igenom Bakom oss hörde vi deras sorl och massans dova tram#ande! &et lät %aktiskt som en %olkmassa som skyndat till tröskeln till ett tem#el' en tät' ho#trängd' otålig' återhållen %olkmassa som med sträckta halsar' runda ögon' %örskräckt och talträngd åser %ull*ordandet av ett mysterium' som den inte %örstår!

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful