Institutionen för historiska studier

Ingvarståget och dess monument

En studie av en runstensgrupp med förslag till ny gruppering

Arkeologi: Kandidatuppsats
VT 2010
Författare: Carl L Thunberg
Handledare: Anders Gustafsson
Jag vill rikta ett tack till min handledare, docent Anders Gustafsson, för en handledning som
har präglats av intressanta diskussioner och en vänskaplig ton.

________________________________________________

2
Abstract
Thunberg, C. L. 2010. Ingvarståget och dess monument: En studie av en runstensgrupp med förslag till ny
gruppering. Vetenskaplig uppsats för avläggande av filosofie kandidatexamen. 15,0 hp. (The Ingvar Expedition
and its Monuments: A study of a group of runestones with a suggestion for a new grouping system. Bachelor’s
thesis.)

The main material used in this study consists of the group of runestones that concern the Ingvar expedition,
whereas the purpose of the study has been to define the runestones of the so called Ingvar runestones. This
runestone group concerns what is likely to have been the last great Swedish Viking expedition, which most
likely started during the late 1030:s and ended in 1041, when Ingvar the Widefarer (or Ingvar the Far-Travelled)
was deceased during it together with most of his warriors. This is a very important runestone group to define,
since it is the oldest Swedish domestic source that in a relatively detailed manner describes an important event
for the Swedish society. This is also Sweden’s, and the world’s, largest connected runestone group, which,
beside the important information on the Ingvar expedition itself, also, in a greater perspective, has a considerable
potential to answer questions concerning for example social, ritual and religious aspects of the later Viking Age
society, as well as it possesses a unique possibility for statistical and contextual analysis.
The clearest possible definitions are therefore of great importance.
This paper focus its investigation and discussion on the Ingvar stones in order to find out what the criteria are for
an Ingvar runestone. The criteria of this investigation have been based on the following:

1. The content of the text inscription. That means a text-contextual analyze where the presence of certain
important words, like the keyword Ingvar, have a very important significance in the interpretation. A relevant
text-context is also of major importance.
2. The content of the ornaments. That means that the ornamentation will be typologically investigated in order to
establish, in first hand, a correct chronology, but also, secondly, to weigh that against the text-contextual analyze
through comparative ornamental studies.
3. A contextual analyze from a social view based on aspects of the runestones' spreading/context. This part of the
method is only used directly in the analysis when there is relevant use for it, even though it has a role indirectly
from the point of view of the importance of the spreading of all the “certain” Ingvar stones.

The investigation points out that the established grouping of these runestones – into the two classes “certain” and
“uncertain” Ingvar stones – appears to be irrelevant in some important parts, whereby, for example, some of the
“certain” Ingvar stones seem to suffer from a too radical interpretation, mainly from a linguistic point of view.
There are also problems concerning the “uncertain“ Ingvar stones, whereby the main problem is that they form a
much too irregular group where almost certain Ingvar stones are placed together with highly uncertain stones of
more peripheral interest. This study has therefore tried to establish which of the Ingvar stones that can be
considered as certain, and also to establish a relevant grading of uncertain Ingvar stones into three suggested
subgroups. A new group system concerning this group of runestones has thereby been forwarded and presented
(see 3.3.).
The categories in this new grouping suggestion are the following:

1. Certain Ingvar runestones

2. Probable Ingvar runestones (i e less uncertain Ingvar runestones)
3. Possible Ingvar runestones (i e more uncertain Ingvar runestones)
4. Other runestones of special interest to the Ingvar runestones

With a conviction that my grouping is a relevant suggestion, I thereby not assert that this would be the final
analysis of this group. I do, however, assert that the suggestion, and the result in general, is scientifically valid
and applicable to a degree that can’t be neglected.
Not least in the capacity of founding material for an interesting continuing discussion.

Carl L Thunberg. Department of Historical Studies, University of Gothenburg, Box 200, SE-405 30 Gothenburg.
Mail: c.l.thunberg@gmail.com

Keywords: Late Iron Age, Viking Age, Runestones, Runic inscriptions, Ornamental typology, the Ingvar
expedition, the Ingvar runestones, Ingvar the Widefarer (or Ingvar the Far-Travelled), Serkland, Sweden,
Medelpad, Södermanland, Uppland, Västmanland, Östergötland.

Försättsbladets bild föreställer den numera förkomna runstenen U 439 (Steninge, Husby-Ärlinghundra sn). Efter
träsnitt av Johannes Bureus, nr 37 i Monumenta Sveo-Gothica hactenus exsculpta (1624).

3
Innehållsförteckning
1. Inledning................................................................................................................................5
1.1. ”...gåvo örnen...”...........................................................................................................5
1.2. Syfte och frågeställningar..............................................................................................7
1.3. Material, avgränsningar och källkritik...........................................................................8
1.4. Metod.............................................................................................................................9
1.5. Teori.............................................................................................................................10

2. Forskningsbakgrund...........................................................................................................12
2.1. Breddad forskningshistorik.........................................................................................12
2.2. Forskningsläge.............................................................................................................14

3. Avhandling med analys och diskussion.............................................................................18

3.1. Undersökning av så kallade säkra Ingvarsstenar.................................................20

3.1.1. Södermanland..............................................................................................20
3.1.2. Uppland........................................................................................................33
3.1.3. Västmanland................................................................................................40
3.1.4. Östergötland.................................................................................................41

3.2. Undersökning av så kallade osäkra Ingvarsstenar................................................43

3.2.1. Medelpad......................................................................................................43
3.2.2. Södermanland...............................................................................................44
3.2.3. Uppland.........................................................................................................46
3.2.4. Västmanland..................................................................................................49
3.2.5. Östergötland..................................................................................................50

3.3. Utvärdering med nytt grupperingsförslag..............................................................52

4. Sammanfattning..................................................................................................................54
4.1. Inledning med redovisning av syfte och källmaterial..................................................54
4.2. Resultat........................................................................................................................54

Förkortningar…......................................................................................................................81

Käll- och litteraturförteckning…..........................................................................................82

Bilaga 1: Översiktskarta. Rumslig utbredning avseende undersökningens 21 säkra

Ingvarsstenar...................................................................................................56

Bilaga 2: Studiens undersökta runstenar i bild.........................................................................57

Grupp 1: Säkra Ingvarsstenar............................................................................58
Grupp 2: Troliga Ingvarsstenar.........................................................................70
Grupp 3: Möjliga Ingvarsstenar........................................................................73
Grupp 4: Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen..................75
4
1. Inledning
1.1. ”...gåvo örnen...”
Citatet ovan är en kenning, en fornnordisk skaldisk symbolisk-metaforisk liknelse, vilken
ingår i de tre versparen (i fornyrdislag) ”De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo
örnen, dogo söderut i Särkland” som avslutar den välkända inskriptionen på den kanske mest
kända runstenen i den s k Ingvarsgruppen; Gripsholmsstenen (Sö 179). Vanligen ser man
dock denna text utskriven med ordföljden ”...gåvo örnen föda...”, vilket egentligen kan sägas
vara en förvanskning. I Elias Wesséns formella översättning (SÖR:154) har han (i
förenklande läsförståelsesyfte) inlagt en parantes enligt följande: ”...gåvo örnen (mat)...”. Han
ger alltså en förklaring till kenningens betydelse på det sättet, med det enkla och lite mer
vardagliga ordet ”mat”. Vartefter har senare ordföljden med det mera poetiskt klingande ordet
”föda” kommit att etableras, utan parantes, vilket ju ger ett intryck av, förespeglar, att detta
skulle vara utskrivet i inskriften. Detta är ett exempel (möjligen bagatellartat i det här fallet)
på hur tolkningar av runinskrifter stundom ”utvecklas” och närmast lever sitt eget liv.
Betydelsen av kenningen är naturligtvis, hursomhelst, sådan att den innebär gåvo
örnen mat/föda; vilket i sin tur innebär att besegra fiender i strid och lämna dem på slagfältet.
Vad som stör mig något, och länge tyckts mig märkligt, är att det inte skulle räcka med att
stanna vid Wesséns klara översättning, utan att istället inplacera ett nytt, mera poesiklingande,
ord i den poetiska textberättelse som de facto föreligger i runinskriften. En klart onödig
gradvis förvanskning av det faktiska textinnehållet. Det är även ett exempel, dock ett smärre
sådant, på förhållanden som har föranlett denna studie.
Ingvarståget, som brukar anses ha varit det sista större svenska vikingatåget, finns i
olika hög grad dokumenterat på ett större antal runstenar från Södermanland, Uppland,
Västmanland och Östergötland (samt möjligen en från Medelpad). Forskningen brukar, mer
eller mindre bestämt, tala om 26 st ”säkra” Ingvarsstenar (25 st innan nyfyndet U Fv1992;157
- min anm), och runt halvdussinet ”osäkra” (se t ex SÖR:LVI; Jansson 1984:68; Larsson
1986:98-112, 1990a:106 ff, 1990b:15, 154).
Utifrån sammanvägda källor brukar forskningen anta att detta vikingatåg i österled påbörjades
under den andra halvan av 1030-talet och fick ett abrupt slut något år in på 1040-talet, varvid
året 1041 brukar anges som ledarens, Ingvar den vittfarnes, dödsår (se t ex SÖR:LVIff,
ÖGR:147f, Wessén 1960:30ff; Svärdström 1970:309; Jansson 1984:68ff; Larsson
1990a:106ff).
Tåget slutade således på ett katastrofalt sätt, och den anmärkningsvärt stora mängden
runstenar som omtalar händelsen vittnar om att den var ovanligt omtalad och att sorgen i
Mellansverige närmast tycks ha antagit en nationalsorgsliknande karaktär. Även
förhållandevis stora tilldragelser tycks annars ofta ha berörts på endast relativt enstaka
runstenar. Det är t ex väl dokumenterat att mellansvenska män deltagit i stora och omfattande
Englandsvikingaflottor under hövdingar/kungar som Skoglar-Toste, Torkel den höge och
Knut den store från slutet av 900-talet och fram till Knut den stores slutgiltiga erövring av
England 1018. Men antalet återfunna runstenar avseende detta uppvisar inte på något sätt
samma intensitet, kontinuitet och sammanhangssamband som Ingvarsstenarna.
Ifråga om de sistnämnda har det alltså rests omkring två dussin runstenar som berättar om
detta enda vikingatåg och dess tragiska öde. Ett tydligt tecken på att man i de berörda
regionerna upplevde detta som en mycket stor katastrof.
Gripsholmsstenen, som är rest över Ingvars broder Harald, delger händelseförloppet på ett
förhållandevis mycket ingående vis genom det avsnitt som diskuteras ovan. Bara därigenom
vet vi följande om Ingvarståget:

5
1. Dess syfte var att vinna rikedomar.
2. Det gick först österut. Den vikingatida österledsrutten för svear innebar seglats inöver
Gårdarike/Ryssland. Och med tillägget ”fjärran” blir det uppenbart att man bör ha trängt
fram i regionen i betydlig utsträckning.
3. Österut har man också givit örnen (mat), dvs stridit och vunnit segrar.
4. Efter detta har man seglat vidare, söderut, mot Särkland, och där mött döden.

De övriga runstenarna i Ingvarsgruppen bekräftar på olika vis denna berättelse.

Särkland anses oftast vara liktydigt med de regioner som ligger runt och emellan Kaspiska-
och Svarta havet, men flera olika tolkningsförslag föreligger inom forskningen avseende detta
(se t ex SÖR:155f; Montelius 1914:111f; Larsson 1983:95-103; Jansson 1984:68).
Det stora flertalet av Ingvarsstenarna har återfunnits i regionerna kring Mälaren, och i
synnerhet i trakterna kring Strängnäs, Eskilstuna och Mariefred. Det är också rimligt att anta
att Ingvar själv stammade från en sätesgård inom detta område, varvid Strängnästrakten
möjligen brukar anses som den troligaste platsen för detta (se t ex SÖR:LVI, 244; Larsson
1990a:108, 2002:97-132).
Den Ingvar som var Ingvarstågets ledare måste också kunna antas ha varit en storman.
Dels bör man kunna anse det vara relativt osannolikt att någon utanför sfären av stormän
skulle ha kunnat utses till hövding för en så pass omfattande vikingaflotta som Ingvarståget,
dels innebär detta hövdingaskap i sig att Ingvar kan hänföras till stormännens skara. Sveriges
kung vid tiden för Ingvarstågets avfärd bör ha varit Anund Jakob. Man kan diskutera huruvida
1000-talets svenska kungar hade kontroll över något som kan jämföras med en egentlig
nation, ett ”Sverige” i modernare mening, men att de var de mäktigaste potentaterna inom den
mellansvenska kontext som främst berördes av Ingvarståget bör kunna anses accepterat.
Detta, och den omständighet att rekryteringen till Ingvarståget, tolkad utifrån
runstenarnas utbredningsområde, har varit så pass omfattande, leder till att man möjligen kan
dra slutsatsen att detta bör ha varit godkänt, auktoriserat, av kungen i Uppsala (se t ex Larsson
1986:107ff, 1990a:109f, 1990b:36f). Enligt min uppfattning framstår det som ytterligt
osannolikt att en ledungsflotta av denna magnitud skulle kunna ta form utan ett godkännande
från centralt håll så sent som i slutet av 1030-talet, och än mindre utan ett informationsutbyte.
I den isländska Yngvars saga viðförla (Ingvar den vittfarnes saga) (kap 1) framgår det
f ö att Ingvar den vittfarne skulle ha varit Erik Segersälls dottersons son. Sagan är nedtecknad
alltför långt i efterhand för att man ska kunna kalla dess uppgifter tillräckligt tillförlitliga.
Dock finns det ett par runinskrifter (U 513; U 540) som talar om en högättad Ingvar, vilken,
genom namn- och släktskapsförhållanden som framgår i inskrifterna, har antagits vara nära
släkt med Erik Segersälls ätt, även om det inte går att fastställa exakt på vilket sätt (se t ex
SÖR:244; Braun 1910:99-118; von Friesen 1910:199-209; Svärdström 1970:305ff; Larsson
1990a:114, 2002:133-142 och i dessa anförd litteratur).
Man bör väl också hålla i minne att den isländska sagalitteraturen visserligen ofta besitter en
rad påvisbara sakfel, men även att de vid analogier med annat källmaterial – som i fallet med t
ex Ingvarsgruppen – ofta kan påvisas bygga på en ursprunglig kärna av sanning, vilken
således då springer ur en genuin muntlig tradition.
Vad föreliggande studie anbelangar, så ska den främst studera Ingvarsstenarnas
innehåll i text och ornamentik för att undersöka huruvida den, i mitt tycke, på alltför lösa
fundament vilande uppdelningen i ”säkra” och ”osäkra” Ingvarsstenar möjligen kan arbetas
om till en mer nyanserad, konsekvent och relevant gruppering genom analys av det samlade
materialet.

6
1.2. Syfte och frågeställningar
Syftet med denna undersökning är i första hand att definiera de runstenar som i olika
sammanhang har hänförts till Ingvarsgruppen. Med detta menas att definiera de minsta
gemensamma nämnare som borde vara närvarande för att man på säkrast möjliga grunder ska
kunna hävda att en runsten ska kunna anses tillhöra denna runstensgrupp, och i vilken grad så
kan hävdas.
Forskningen har tidigare, mer eller mindre formellt, delat in Ingvarsgruppen i de två
undergrupperna ”säkra” och ”osäkra” (eller ”tveksamma”) Ingvarsstenar (se t ex Larsson
1990a:106-114, 1990b:121-154). Enligt min uppfattning föreligger ett antal problem och
brister avseende en rad omständigheter vad gäller denna gruppering. Bland annat tycks några
av de ”säkra” Ingvarsstenarna kunna ifrågasättas som varande säkra. Samtidigt finns det
avseende de ”osäkra” möjligen anledning att ifrågasätta huruvida dessa borde klumpas ihop i
denna enda röriga kategori, med tanke på dessas mycket varierande egenskaper; där vissa
stenar synes vara mycket troliga Ingvarsstenar, medan andra endast synes perifert intressanta.
Kategoriseringen avseende Ingvarsgruppen borde därför göras strängare och mera tydlig, med
en mer preciserad och nyanserad klassificering av runstenarna i uppdelning i flera kategorier
än de ovan nämnda. Denna undersökning kommer därför att lägga fram ett förslag på en ny
grupperingsmodell avseende Ingvarsgruppen, vilken kommer att utgöras av ett mera relevant
antal kategorier än vad som nu är fallet.

Undersökningens grundläggande frågeställning är: Vilka runstenar kan betraktas som säkra
Ingvarsstenar? Viktiga följdfrågor är: Vad är en Ingvarssten? Vad gör en runsten till en
Ingvarssten? Hur kan bilden av osäkra Ingvarsstenar nyanseras?

Denna undersökning ska således, genom analys av runstenars innehåll i text och ornament,
under iakttagelse av uppställda kriterier och definitioner (se dessa under kap 3), dels
eftersträva att fastställa vilka runstenar som kan betraktas som säkra Ingvarsstenar, dels
eftersträva att göra en relevant gradering av dem som studien bedömer som osäkra.
Att få detta ovanstående tydligare definierat än vad som hittills varit fallet är en viktig
utredning, inte minst sett i ett större perspektiv. Detta eftersom Ingvarsstenarna i
sammantagen mening kan menas vara den tidigaste inhemska skriftkällan vi har som på ett
förhållandevis mera säkert och nyanserat sätt beskriver en för det mellansvenska samhället
viktig enskild händelse, och avseende vikingatåg från svensk kontext den i särklass mest
omfattande primära källan. Utöver att vara ett källmaterial för Ingvarståget innebär
Ingvarsgruppen också, genom sin omfattning och sin kontextuella spridning, en för
runristningssammanhanget relativt unik möjlighet till statistiska och kontextuella analyser.
Ingvarsstenarna innebär ett sammanhängande material för studier av exempelvis sociala
samband, religiösa budskap, samt vikingatida ornamentik och monument. Runstenar är även
existentialistiskt intressanta genom sitt uttryck för dödsritualer och människors relation till
döden; vilket givetvis är intressanta aspekter i fråga om en runstensgrupp av Ingvarsgruppens
unika omfattning, inom vilken man då kan studera dylika fenomen inom ett sammanhängande
material. Ingvarsgruppen besitter således ett flertal inneboende möjligheter att från ett relativt
unikt sammanhängande perspektiv delge svar om bl a sociala, religiösa, konstnärliga och
rituella aspekter avseende det vikingatida samhället vid ca mitten av 1000-talet.
Av bland annat nämnda anledningar är det av vikt att ta fram en mera noggrann
kategorisering av de ingående runstenarna i denna runstensgrupp, eftersom forskningen
underlättas genom tydligast möjliga definitioner, preciseringar och belysningar av
distinktioner.
Huvudsyftet för undersökningen är alltså att upprätta en bättre och mer nyanserad
definitionsgrund för stenarna i Ingvarsgruppen, och samtidigt göra en preciserad utredning av
7
dess innehåll.
Vad gäller uppsatsens disposition, så framgår denna i hög grad av innehållsförteckningen.
Undersökningen är i grunden också tematisk i så måtto att de ingående undersökta
runstenarna redovisas i alfabetisk signumordning, inom de tidigare etablerade grupperna
”säkra” och ”osäkra” Ingvarsstenar. I båda fallen i landskapsvis bokstavsordning, och inom
detta i signumordning. Efter detta följer så en utvärdering med föreliggande undersöknings
nya grupperingsförslag, och därpå ett sammanfattande kapitel.

1.3. Material, avgränsningar och källkritik

Utgångspunkten för denna undersökning är de runstenar som ingår i Ingvarsgruppen och som
av forskningen plägar kallas ”säkra” Ingvarsstenar. Till detta kommer ett antal runstenar, som
antingen kallas eller kan kallas ”osäkra” Ingvarsstenar, vilka ska undersökas för ett eventuellt
inkluderande i Ingvarsgruppen inom ramarna för det klassificeringssystem som
undersökningen kommer att presentera.
För tillgång till materialet har undersökningen främst anlitat Kungliga Vitterhets Historie och
Antikvitets Akademiens Sveriges Runinskrifter (1900-) (SR), band 2, 3, 7, 8, 9 och 13, och
Uppsala universitets samnordiska runtextdatabas (SRD).
Till detta kommer också ett antal fältstudier, samt en del annan (av RAÄ) accepterad
litteratur; t ex tidskriften Fornvännen (Fv). Det sistnämnda beror dels på att Sveriges
Runinskrifter ännu ej är fullbordat (efter över 120 års arbete), dels på att nyfynd gjorts i vissa
regioner efter att aktuell landskapsdel av Runverket har avslutats. I första hand har då
publicering i Fv (där nyfynd formellt publiceras) använts, eller publikationer som på annat
sätt kan anses relevanta utifrån RAÄ:s riktlinjer.
I diskussioner, redogörelser och jämförelser kommer stundom även andra källmaterial
än ovan nämnda huvudkällmaterial att vidröras. Detta kan t ex röra sig om betraktelser av
andra fornlämningar i närkontext av runristningarna samt upplysningar avseende
annaluppgifter. Den medeltida isländska Yngvars saga víðförla (Ingvar den vittfarnes saga)
kommer också att förekomma i vissa diskussioner, där så har ansetts relevant.
Undersökningens avgränsning avseende dess frågeställning kommer att begränsas typologiskt
till, främst, kronologiska aspekter och ornamentik. Således kommer t ex inte sådana
runstenarnas aspekter som de rituella, de religiösa, de konstnärliga eller de rent språkliga att
analyseras utifrån dessa sina egenskaper i undersökningen, utan utifrån sina roller som
gemensamma ingående element inom ramarna för Ingvarsstenarna. Sådana språkliga aspekter
kommer dock naturligtvis att belysas avseende diskussion av tolkningsproblematik (och
analys av denna) som på ett avgörande sätt är utslagsgivande för bedömningen av runstenarna
såsom Ingvarsstenar (se t ex 3.1.:U 837, Ög 155; 3.2.:Vs 1). I sådana fall redovisas det
runologiska forskningsläget, vilket jag således kommer att göra en bedömning av. Vad som
menas med detta är att jag inte kommer att göra egna övergripande tolkningar av
runinskrifterna, men att jag däremot kommer att diskutera och bedöma tolkningar av innehåll
i vissa tveksamma fall av inskrifter; därvid främst värdeaspekterna av meddelandeinnehållet.
Avseende källkritiska aspekter, med eventuella följder för resultatet, så kan man aldrig
utesluta brister i en empiriskt präglad undersökning. Aspekter som representativitet,
feltolkningar av runtext och felaktiga typologiska bedömningar/slutsatser är sådant som här
måste tagas i beaktande och noga övervägas så grundligt som möjligt. Ett problem med vissa
runstenar är att deras ursprungsplats inte är känd. Avseende Ingvarsgruppen har vi en bättre
bild, eftersom deras gemensamma sammantagna spridning, med större säkerhet än i
normalfallet, måste anses ge en mera representativ bild av deras ursprungsgruppering.
En källkritisk aspekt som i detta sammanhang bör framhållas är dock att ett okänt antal
8
Ingvarsstenar eventuellt saknas, ej återfunnits, varför dessa då skulle kunna ändra den
rumsliga balansen. Den föreliggande rumsliga tendensen torde dock kunna anses som så stark
att sådana felmarginaler endast torde kunna förväntas vara förhållandevis små.
Undersökningen kommer, vidare, att vinnlägga sig om högsta möjliga grad av saklighet ifråga
om de empiriska data som kan frambringas ur källmaterialet, i kombination med källkritisk
analys.

1.4. Metod
Metoden i undersökningen utgöres av en typologisk, en skriftinnehållsmässig samt en
kontextuell studie och analys av en runstensgrupp. Metodologiskt uttryckt är undersökningen
empirisk och komparativ med kvalitativ analys av ett kvantitativt källmaterial, med viss
kontextuell tolkning (se nedan, samt 1.5.).
I syfte att utreda Ingvarsstenarnas innehåll i ornamentiken kommer det typologiska
system som etablerats genom Ann-Sofie Gräslund (1990-1991, 1992, 2002, 2006) att
användas. Valet är gjort utifrån undersökningens behov av främst två aspekter; i första hand
behovet av kronologisk bedömning och i andra hand behovet av att göra inbördes jämförelser
inom Ingvarsgruppen. Gräslunds system har därmed ansetts relevant som typologiskt verktyg
för föreliggande undersökning. Stilgrupperna i systemet är Fp (ca 1010- ca 1050;
rundjurshuvud i fågelperspektiv), Pr1 (ca 1010 - ca 1050; inom ramarna för äldre
Ringerikestil), Pr2 (ca 1020 - ca 1050; inom ramarna för yngre Ringerikestil), Pr3 (ca 1050 -
ca 1080; inom ramarna för äldre Urnestil), Pr4 (ca 1060 - ca 1100; inom ramarna för mellersta
Urnestil) samt Pr5 (ca 1080 - ca 1130; inom ramarna för sen Urnestil). Till detta kommer
även stilgruppen RAK (ca 980 - ca 1015; kännetecknas av frånvaro av rundjurshuvuden och
raka avslutningar på runbanden). Dessa sammantagna stilgrupper omfattar den tidsperiod (ca
980 - ca 1130) då den övervägande delen av det sammantagna svenska runstensmaterialet
utfördes. Det typologiskt grundläggande med Pr-stilgrupperna är att rundjurshuvudena där är
utfört i profil på olika sätt.
Dessa profilstilar har sedan, efter stilmässigt utförande, sorterats upp i fem olika
kronologiska grupper. En rad andra iakttagelser avseende ornamentiken tages därutöver i
beaktande (ibid). Det typologiskt grundläggande avseende stilgrupperna Fp och RAK har
redan framgått ovan, men tilläggas bör att en del äldre runstenar (t ex Rökstenen) inräknas i
den sistnämnda gruppen. (En ytterligare stilgrupp, korsbandsstenar, har f ö också lagts till
systemet. Denna grupp är dock inte aktuell i föreliggande studie.) Som ytterligare typologiskt
referensmaterial har även Bertil Almgren (1955), Hans Christiansson (1959), Claiborne
Thompson (1975), Anders Carlsson (1983) och Lennart Karlsson (1983) beaktats i viss
utsträckning. Gräslund har också använt sig av dessa när hon har byggt sitt typologiska
system. Nämnas kan exempelvis att den s k kurvaturmetoden, som utarbetats av Bertil
Almgren (se t ex 1955), senare har använts av Hans Christiansson (1959), vilken med hjälp av
metoden har identifierat en sydskandinavisk och en mellanskandinavisk stil; varvid Gräslunds
Fp korresponderar mot Christianssons sydskandinaviska stil. Christianssons stilar knyter
samtidigt an till Mammen- och Ringerikestilarna (sydskandinavisk stil) och Urnestilen
(mellanskandinavisk stil). På liknande sätt korresponderar Gräslunds system också med
Anders Carlssons och Lennart Karlssons arbeten (Carlsson 1983; Karlsson 1983). Vad gäller
Claiborne Thompsons typologi kan det för övrigt nämnas att Gräslund i sina jämförelser
framför invändningar mot denna och anser den vara alltför summarisk (Gräslund 1991:114).
Vad gäller inskrifternas innehåll har jag avseende translitteration av runinskrifter
liksom transkribering till runsvenska använt mig av SRD (2008).
För översättningarna till nusvenska har jag använt mig av SR:s tolkningar, förutom i de fall
9
runinskrifterna inte finns upptagna däri. För sådana har jag använt mig av litteratur accepterad
av RAÄ (se 1.3.). För jämförelser diskuteras i förekommande fall även en del alternativa
tolkningar. För jämförelser diskuteras i vissa fall även en del alternativa tolkningar.
Vidare har Lena Peterson (2004, 2006) varit en hjälp avseende kontroller och jämförelser av
fornnordiska namn och runsvenska ord, samt Henrik Williams (1996) studerats avseende
runstenars kristna innehåll.
Innehållsanalysen av runinskrifterna ska som nämnts ovan (se även 1.3.) främst
värdera informationen som finns i texten (se även 1.3), samt belysa relevanta sociala
kontextuella aspekter; t ex vilken relevans runtexternas innehåll bör kunna anses ha haft för
sin samtid. Avseende det sistnämnda är den kanske viktigaste utgångspunkten ett antagande
om att de i texterna förekommande namnen och tilldragelserna bör ha varit allmänt kända i
den region där varje respektive runsten stått rest, vilket bl a medför att Ingvar den vittfarne
varit känd på samtliga dessa platser och endast behövt presenteras som Ingvar för att
människorna ska veta vem det rör sig om (se även 1.5. och 3.).
Runstenarnas inskrifter kommer, vidare, att presenteras i tre former: a) translittererad
runtext, b) transkribering till runsvenska, och c) översättning till nusvenska. Detta har ansetts
nödvändigt av flera skäl. Inte minst eftersom viktiga element inom runinskrifterna skulle
kunna osynliggöras om man skulle välja en mera förenklad presentation. Det kanske
viktigaste exemplet i så måtto för denna studie avser relevansen av tydlighet avseende
intolkningar av ”troligt” textinnehåll i bortfallna partier av runinskrifter (se även 3.1.1.).

1.5. Teori
Föreliggande studie utgår från ett källkritiskt historisk-arkeologiskt perspektiv. Detta faller sig
naturligt eftersom ett sådant perspektiv torde kunna anses vara det mest relevanta avseende
Ingvarsgruppen, om dess inskrifter ska ses som det viktigaste i sammanhanget.
Det historisk-arkeologiska fältet uppfattas ofta som problematiskt inom arkeologin. Anders
Gustafsson (2001) har diskuterat detta som ett av de typiska exemplen avseende exkluderade
perspektivförankringar. Han belyser dess relativa frånvaro i de stora arkeologihistoriska
översiktsverken (av författare som Bruce G Trigger och Glyn Daniels), där den arkeologiska
historieskrivningen i princip kretsar kring den mer utpräglat förhistoriska arkeologin, emedan
historiska arkeologier är mer eller mindre obeaktade (Gustafsson 2001:147f).
Anders Andrén belyser (1997) att bilden av de historiska arkeologierna är paradoxal
och motsättningsfylld. Därvid menar han att närvaron av skriftkällor på ett plan anses som en
stor tillgång utifrån det faktum att den arkeologiska vetenskapen har ett behov av analogier i
syfte att översätta den materiella kulturen till text, men samtidigt att textmaterial på ett annat
plan kan anses som en belastning enär det, potentiellt sett, kan verka hämmande och
utrymmeskrävande avseende arkeologiska tolkningar och analyser. Härvid belyser han också
den kritiska hållning gentemot det historisk-arkeologiska perspektivet som går ut på att
förekommande skriftkällor har lett till viss teorilöshet inom många historiska arkeologier
genom att skrift, avseende förhistorien, skulle kunna anses besitta liknande värde som teorier.
Denna paradox anser Andrén, på ett tillspetsat sätt, har sin kärna i att de som inte har
tillgång till text har en önskan om att ha denna tillgång, och att de som har denna tillgång
helst vill undvika den. Detta skulle alltså leda till ett dilemma där det väger mellan behovet av
analogier kontra ett hämmat tolkningsutrymme (Andrén 1997:13f). Andrén framhåller att ett
synsätt som innebär att man betraktar ting och text som delvis olika diskurser leder till att den
grundläggande skillnaden upprätthålles emellan dessa, och att problemen inte försvinner
genom att upphäva motsättningarna. Han menar därmed att om man bokstavligen hävdar att
ting och text är identiska, eller att de är lika värda som semiotiska tecken, så gör inte detta att
10
problemen upphör att existera, utan endast att de maskeras.
Andrén betonar det historisk-arkeologiska perspektivet i dess egenskap av särskild metod,
men ser det som något mer än något rent tekniskt enär de historiska perspektiven möjliggör en
möjlighet att uppfatta förändringar inom själva metoden; vilket innebär det kritiska
medvetandet om dess föränderlighet i sin praktiska natur (Andrén 1997:14). Vad gäller
begreppet ”historisk arkeologi”, anser han detta problematiskt i sig eftersom det används i två
olika avseenden. Dels specifikt inom arkeologi som rör modern tid efter år 1500, dels för
arkeologi avseende samtliga textbärande samhällen. Han ser dock inget alternativ, eftersom
en term som t ex ”text-hjälpt arkeologi” skulle ha för stark arkeologisk prägel (med tanke på
att det är en ömsesidig ”hjälpsituation” mellan text och material). En term som ”textuell
arkeologi” anser han vara ett bra begrepp, men ser ett problem i att det begreppsmässigt ligger
alltför nära den kontextuella arkeologin, vilken utpekar materiell kultur som ett slags ”text”
(Andrén 1997:16f).
Föreliggande studie analyserar också sociala kontextuella aspekter i koppling till
Ingvarsgruppens runristningar. I sammanhanget innebär detta att försöka analysera vilken
relevans runtexternas innehåll bör kunna anses ha haft för sin samtid, varvid en utgångspunkt
har varit ett antagande om att i runinskrifterna förekommande personnamn, platser och
tilldragelser bör kunna förväntas ha varit allmänt kända inom den närregion där varje
respektive runsten stått rest. Detta resonemang leder bl a till slutsatsen att Ingvar den vittfarne
har varit känd avseende samtliga dessa platser och endast behövt presenteras som ”Ingvar” för
att människorna inom respektive runstenars närkontexter ska veta vem det rör sig om. Man
kan därvid argumentera för att just det faktum att han i runinskrifterna endast presenteras som
”Ingvar” i sig är ett argument för att det bör ha förhållit sig på det viset. Just detta i
inskrifterna förekommande nyckelordet ”Ingvar” (en för stenresarna uppenbarligen
släktmässigt utomstående person som nämnes som referens i samband med minnestexter över
döda släktingar) är möjligen vad som främst sätter Ingvarsstenarna i sådan relation till
varandra att en sådan kontextuell mening torde kunna utläsas.
Ian Hodder (1986) menar att ting som sådana är stumma, men att arkeologi inte ska
vara ett studium av isolerade föremål. Han betonar att: ”Objects in their ’text’ may not be
totally mute if we can read the language” (Hodder 1986:123). Hodder poängterar vikten av att
försöka ”...getting at the inside of events, at the intentions and thoughts of subjective actors”
(Hodder 1986:77). Perspektivet genomsyras av att det är först när vi försöker förstå tankarna
hos de forntida människorna som vi i egentlig mening ”can begin to do archaeology” (Hodder
1986:79).
Till sist för detta avsnitt vill jag betona vikten av relevant induktion i samspel med dito
deduktion. Och som redan Aristoteles uttryckte det i Metafysiken (Bok IV): ”Samma
bestämning kan inte samtidigt och i samma avseende både tillkomma och inte tillkomma
samma sak. – Och härtill är vi beredda att foga andra eventuella inskränkningar som är
nödvändiga för att utesluta svårigheter av logisk art. Denna princip är alltså den säkraste av
alla, ty den uppfyller den uppställda definitionens krav” (se t ex Aristoteles 1983:179).

11
2. Forskningsbakgrund
Forskning avseende runristningar har en lång tradition inom svensk fornforskning, och
spänner främst över discipliner som historia, arkeologi och språkforskning. I föreliggande
detaljstudie och -analys har det ansetts intressant och perspektivvidgande att belysa en
breddad forskningshistorik för ämnesfältet runristningar i sig, utöver ett mer specifikt
forskningsläge för Ingvarsstenarna. Detta har ansetts relevant i syfte att upprätta en bild av
den sammantagna forskningsutveckling, och dess olika orsakssamband, som bland annat har
lett fram till de tolkningar av Ingvarsstenarna som ska diskuteras i det följande.

2.1. Breddad forskningshistorik

Den store pionjären i svensk runstensforskning var Johannes Bureus. Hans arbeten äger
alltjämt relevans; inte minst hans avbildningar av sådana runristningar som senare har gått
förlorade. Hans strävan var att avbilda samtliga svenska runristningar, och sammanlagt
avbildade han ca 600 stycken. Under större delen av livet arbetade han i syfte att åstadkomma
det definitiva runverket, men han hann aldrig fullborda ett sådant (se t ex Schück 1931:323ff).
Av hans utgivna verk kan t ex nämnas Runokenslones lerespon (1599) och den för skolbruk
avsedda Runa ABC-boken (1611), samt den viktiga träsnittssamlingen Monumenta
Sveo-Gothica hactenus exsculpta (1624); vilken förutom avbildningar också meddelar viktiga
uppgifter om fyndplatser etc. Detta verk innehåller f ö den enda kända avbildningen av
Ingvarsstenen U 439.
Viktiga är också hans stora mängd handskrifter (texter och teckningar), vilka i ansenlig
mängd finns bevarade på KB (t ex F a 6; F a 10; F f 6 m fl). Bureus och hans medhjälpare,
varav en av de främsta var Johannes Rhezelius (se t ex Monumenta Uplandica, senast utgiven
1915-17), studerade runt en fjärdedel av Sveriges samt omkring hälften av Upplands nu kända
runristningar. Bureus omfattande arbete kännetecknas av stor observationsförmåga och
noggrannhet. Under 1600-talets första hälft framställde också den danske antikvarien Ole
Worm flera mycket viktiga avhandlingar om runstenar och runskrift, varvid t ex kan nämnas
Fasti Danica (1626) och Monumenta Danica (1643), med för sin tid (se t ex Hansen 1902)
viktiga forskningsresultat:

Det udførligste og vigtigste Runeværk, Danmark havde at ovise, indtil i vore Dage G Stephens’ store
Pragtværk saae Lyset, og trods sien Unøjagtigheder og Misforstaaleser endnu den Dag et for Runologen til
Jevnføelse uundværligt Kildeskrift. (Hansen 1902:478ff)

Bureus och Worm var den tidiga runforskningens giganter. Stora konkurrenter, men även
varandras inspiration. Bland annat ska Worm ha inspirerat Bureus att lägga grunden till
Sveriges kulturmiljövård på ett mera organiserat vis. Bureus hävdade också i polemik med
Worms att runskriften uppkommit i Sverige (senare forskning pekar dock på att den uppstod i
Danmark - min anm). Johan Hadorph, d 1693, utförde en mycket viktig samling träsnitt över
runstenar/inskrifter vilka senare utgjorde grunden för den tidigare runstensforskningens
standardverk Bautil (1750), utgivet av Johan Göransson. Detta verk innehåller avbildningar
av 1173 runstenar. Även i detta fall ligger en stor del av betydelsen i att många nu förlorade
runstenar finns avbildade.
Hadorphs målsättning var att fullfölja Bureus strävan att publicera alla svenska
runinskrifter i ett verk som gick under arbetsnamnet Monumenta Runica Sueo-Gothica. Men
detta hann aldrig uppfyllas innan Hadorphs död 1693, varvid uppgiften kom att tas över av
Johan Peringskiöld (se t ex Svärdström 1936:39f, 1970:309; Wessén 1952:193ff; Larsson
1990a:8, 2000:23ff). Hadorph var också den som tog initiativet till den för runforskningen så
värdefulla handskriftssamlingen Ransakningar om antikvitererna 1667-84 (F l 9) (med
12
insamlade rapporter över Sveriges fornlämningar; i hög grad insända av kyrkoherdar runt om
i landet), och han var även den drivande kraften bakom den första versionen av
Fornminneslagen; Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter (1666).
Viktig var också ovan nämnde Johan Peringskiöld. 28 år gammal började han följa Hadorph i
fält för att avteckna Sveriges runstenar, ett arbete som kom att bli till Minningsmärken, gamla
och nyare eller Monumenta Sueo-Gothica (F h), samt senare nämnda Bautil. Peringskiölds
ambition var att omfatta Sveriges samtliga fornlämningar, något som visade sig vara en för
stor uppgift. Han färdigställde dock delar av verket innan sin död 1720, och dessa handskrifter
är av stor betydelse för forskningen eftersom de meddelar mycket viktiga uppgifter avseende
fornminnen, topografi mm. Detta är av hög relevans med tanke på de förändringar av
landskapet som skett sedan dess, vilka har förstört stora mängder fornlämningar.
Såväl Bautil som Monumenta är av ytterlig vikt för runstensforskningen i kraft av att
de innehåller tillförlitliga avbildningar av senare förlorade runstenar, inte minst avseende
Ingvarsgruppen. Att dessa avbildningar är överensstämmande kan med stor sannolikhet antas,
eftersom så är fallet avseende runstenar som inte gått förlorade i jämförelse med detta
material. Vissa exempel på brister i avbildningarna finns dock. Vad gäller utlandsfararstenar
så riktades på ett tidigt stadium särskilt intresse mot dessa, även om tolkningarna före
1700-talet, under den s k ”rudbeckianska” historietraditionen, ofta var felaktiga. Vad gäller t
ex Ingvarsstenarna, så ansåg man (t ex Peringskiöld) att dessa berättade om den vendeltida
kungen Yngvar (se exempelvis Snorre Sturlassons Ynglingasagan [t ex 1919-26] och Tjodolfs
Ynglingatal [t ex 1912-15]).
Vad gäller åldersbestämningar så utförde Olof Celsius d ä, d 1756, en betydligt mer
relevant datering av runstensmaterialet än vad som tidigare hade förelegat, som ledde till att
forskningen under 1700-talet kom till insikt om att majoriteten av alla runstenar rests under
kristnandeprocessen på 1000-talet (se t ex F m 60: Svenska runstenar). Nils Brocman (1762)
utpekar också dessa dateringsaspekter avseende bl a utlandsfararstenarna. Detta gäller inte
minst Ingvarsstenarna, för vilka han uppbringar den datering som i princip ännu gäller.
Brocmans datering avseende Ingvarsstenarna utgår därvid i hög grad från Yngvars saga
viðförla, vilken han översatte och utgav. Det kan vara viktigt att nämna att vad som inte
tydligt brukar framgå när denna svenska översättning av sagan (utifrån ett arnamagnæanskt
isländskt manuskript av Brocmans tidigare arbetsgivare Jakob Langebek) omtalas, är att
själva sagan endast upptar en mindre del (s 1-48) av denna Brocmans viktiga bok, emedan
den betydligt större delen (s 49-280) av boken utgöres av en avhandlingsdel avseende
runstenars ålder, typer, språk etc. I denna ingår ett särskilt kapitel om Ingvarsstenarna;
”Runstenar till Åminnelse av Ingwars Österländska Färd” (s. 90-105). Sagan meddelar året
1041 som Ingvars dödsår, vilket också bekräftas i Annales Islandum regii, Lögmannsannáll
(Lagmansannalerna) samt Flateyjarbók (Flatöboken) (se t ex SÖR:LVIff; Larsson 1990b:21).
Under 1800-talet kom fornforskaren, riksantikvarien och professorn Johan Liljegrens
Run-Lära (1832) att utgöra fundamentet för runologisk vetenskap, och hans Run-Urkunder
(1833) (baserad på Bautil och uppdaterande undersökningar) upptog alla samtidens kända
runinskrifter (ca 3000 st.).
I sammanhang av 1800-talet ska även Richard Dybeck framhållas. Dennes omfattande
arbeten innefattar bl a verken Svenska Run-Urkunder (del 1 1855, del 2 1859) och
publikationen av tidskriften Runa (1842-1850, 1865-1876), samt en rad viktiga nya
upptäckter i fält. En betydande andel av de 101 upptagna runstenarna i Svenska Run-Urkunder
är nyfynd, som t ex den viktiga Yttergärdestenen (U 344). Dybeck genomförde betydande
fältarbeten med inventeringar och avbildningar av fornlämningar, varvid runstenar ägnades
särskilt stort utrymme i undersökningarna. Av hög vikt är också att han i detalj redovisar
andra fornlämningar och deras samband med runstenar och den topografiska miljön (se t ex
Larsson 1990a:8, 137-167).

13
2.2. Forskningsläge
En betydande del av den moderna forskningen avseende runinskrifter utgöres av Sveriges
Runinskrifter (SR). Detta började utgivas år 1900 av Vitterhetsakademien, och är ännu inte
fullständigat till alla delar. Färdigställda landskap hittills är Öland, Östergötland,
Södermanland, Småland, Västergötland, Uppland, Gotland, Västmanland, Närke, Värmland
och Gästrikland. För varje respektive landskap har därvid nya inventeringar och avbildningar
utförts, samtidigt som texterna också upptager äldre undersökningar. Runinskrifterna
numreras därvid med landskapsförkortning och nummer (t ex U 200 för runsten nr 200 i
Uppland). Numera försvunna runinskrifter är upptagna enligt äldre iakttagelser och
avbildningar (se 2.1.). Vad gäller sådana nyfynd som gjorts efter en färdigställd landskapsdel,
så publiceras dessa företrädesvis i Fornvännen samtidigt som de också insättes i RAÄ:s
Runverkets kortregister. Dessa betecknas med tillägget Fv och årtal för fyndet - t ex U
Fv1992;157 (vilket således betyder Uppländskt nyfynd nr 157, upptaget i Fornvännen 1992).
Ett undantag gäller Medelpads runstenar, för vilka det har blivit kutym att använda den
numrering som finns i Algot Hellboms sammanställning (1979) för Sundsvalls museum.
De forskare som hittills har arbetat som huvudförfattare av SR är Sven Söderberg, Erik
Brate, Elias Wessén, Ragnar Kinander, Hugo Jungner, Elisabeth Svärdström, Sven B.F.
Jansson, Helmer Gustavson och Thorgunn Snædal. Vad gäller ”säkra” Ingvarsstenar, så
återfinnes dessa i banden avseende Södermanland, Uppland, Västmanland och Östergötland.
(Det kan för övrigt nämnas att runristningar befintliga i Skåne, Halland och Blekinge räknas
som danska, och de i Bohuslän som norska.) Avseende Ingvarstenarna inom ramarna för SR,
så har dessa hanterats av Elias Wessén och Erik Brate (Södermanland), Elias Wessén och
Sven B. F. Jansson (Uppland), Sven B. F. Jansson (Västmanland), samt Erik Brate
(Östergötland). De delar av SR som specifikt belyser Ingvarsgruppen diskuteras vidare i
kapitel 3. Bland översiktsarbeten avseende runinskrifter som inkluderar Ingvarsstenarna kan
exempelvis nämnas Erik Brates Sveriges runinskrifter (1922), Otto von Friesens Runorna i
Sverige (1928) och Sven B.F. Janssons Runinskrifter i Sverige (1963).
Feodor Braun diskuterar i en central artikel i Fv 5 (1910) Ingvars person och
eventuella kungliga släktskapsförhållanden utifrån runstenar och skriftkällor, varvid hans
slutsats (kortfattat uttryckt) leder till att Ingvar och hans bröder, med utgångspunkt i U 513
(Rimbo k:a) och U 540 (Husby-Lyhundra k:a) var kungen Emund gamles söner (Braun
1910:99-118). En replik till Braun framförs av Otto von Friesen (1910), varvid sistnämnde
utpekar brister (kronologiska o a) och förtjänster i Brauns text. von Friesens slutsats är att
Ingvar ej var kung Emunds son, men tillägger att Brauns analys tycks korrekt avseende att de
nämnda runstenarna med viss sannolikhet tycks röra Ingvar och hans bröder; samt att dessa
stenar, av namnmässiga o a skäl, i viss utsträckning ändå stärker Ingvarssagans uppgifter om
Ingvars härstamning från Erik Segersäll (von Friesen 1910:199-209). von Friesen har även
utfört viktiga analogiska föregångsarbeten i fråga om att utvärdera utlandsfararstenar i
förhållande till europeiska skriftkällor. Detta anses ha medfört betydliga förbättringar för en
mera relevant förståelse av dessa stenars kronologiska aspekter (von Friesen 1909:57-85,
1911:105-125). Även von Friesens arbete rörande Upplands runstenar (1913) framlägger
viktiga resultat avseende historisk kontext samt relativ och absolut kronologi.
Oscar Montelius (1914) gör en genomgång av österledsstenarna, inklusive
Ingvarsstenarna, varvid han belyser att de östliga svenska landskapen Södermanland och
Uppland besitter den absoluta merparten av dessa. Han anser antalet österledsstenar
märkvärdigt stort, men utgår ändå från att antalet runstenar är mycket litet i förhållande till det
antal män som drog iväg österut.
I en artikel över svenska fornlämningar och dess vård reflekterar Sigurd Curman
(1938) även över runstenar och Ingvarsstenarna. Han beklagar att den fullständiga
vetenskapliga publikationen ännu saknas, samt diskuterar problemen med vården av runstenar
14
och problemen med att på ett riktigt sätt rekonstruera sönderfallna runstenar. Han framhåller
också Ingvarsstenarnas höga värde i kraft av deras enastående antal (Curman 1938:8-18).
Sven B. F. Jansson (1946) diskuterar utifrån ett nyfynd, Tillingestenen (U 785),
inskrifter innehållande namnet Särkland. Detta namn är signifikativt för Ingvarsstenarna och
Jansson framför att det finns goda skäl att noga överväga om detta nyfynd kan fogas till dessa,
med en bedömning av ristningens datering och läge i främsta fokus. Begreppet Särkland
belyses även av Ture Johnsson Arne (1947), som menar att detta möjligen, troligen, innebär
de muslimska regionerna runt Kaspiska havet och nedan den del av Volga som passerar ovan
detta hav.
Elias Wessén (1952) belyser att Ingvarsstenarna i hög utsträckning har samma slags
ornamentik, och för senare (1960) en kronologisk diskussion över Danagäldsstenarna och
Ingvarsstenarna där han avseende de sistnämnda framhåller deras förhållandevis ålderdomliga
karaktär i analogi med dateringen enligt de isländska saga- och annalkällorna.
Elisabeth Svärdström (1970) gör viktiga iakttagelser avseende ett nyfunnet
runstensfragment i Vaksala kyrka, som hon anser måste tillhöra den ofullständiga U 960 i
samma kyrka. Hon diskuterar inskriften utifrån främst namnen Håkon och Erik varvid hon ser
klara samband med U 513 (Rimbo k:a) och U 540 (Husby-Sjuhundra k:a), där de ingår i
brödrakretsen Anund, Erik, Håkon, Ingvar och Ragnar. Dessa namn utpekar utan tvivel en
stormannasläkt; troligen med kunglig anknytning. Namnen ifråga har nämligen vid denna tid
mycket hög social status, särskilt Erik (= ”ensam härskare”), och runstenarna har också ofta
förekommit i diskussionen kring Ingvar den vittfarne som eventuellt inbegripande honom i ett
tidigare skede än Ingvarståget. Svärdström anser därvid också att det finns all anledning att
jämföra den nu kompletterade U 960 med Ingvarsstenen U 1143 (Tierps k:a) på ornamentala
grunder, samt även utifrån bruket av det sällsynta uttrycket ”Gud drotten”. U 1143 är också
den enda tidigare kända runristningen av runristaren Tore, och Svärdström anser sig tämligen
säker på att även U 960 är utförd av dennes hand. Detta är givetvis intressant, eftersom
Svärdströms resonemang skulle innebära att U 513 och U 540 kan sammanknytas med
Ingvarsstenen U 1143 genom U 960.
Ann-Sofie Gräslund (1991) belyser bl a den för Ingvarsstenarna relativt typiska
ornamentiken med ett rundjur i form av en ovanifrån sedd orm, dvs stilgruppen Fp. Hon
frågar sig därvid varför denna är så signifikativ för Ingvarsstenarna. Sex av åtta uppländska
”säkra” Ingvarsstenar har denna ornamentik, liksom nio av femton ”säkra” södermanländska,
samt även den enda ”säkra” västmanländska. Hennes funderingar kretsar kring huruvida de
berörda stenarna skulle kunna tillskrivas samma ristare, eller om det kan ha blivit till kutym
att nyttja detta motivperspektiv i fråga om Ingvarsstenar, eller om man skulle kunna betrakta
detta som ett slags fälttecken, eller om det skulle kunna ses som en kronologisk aspekt.
Gräslund diskuterar runstenen U 636 som eventuell Ingvarssten utifrån dessa utgångspunkter,
men betonar också att ornamentiken även förekommer på en stor mängd runristningar i övrigt
(bl a på ett 40-tal runristningar endast i Uppland). Hon för också en intressant diskussion
kring Sö 173 och U 802, vilka är de enda kända runstenarna vars ornamentik innehåller
rundjurshuvuden i såväl fågelperspektiv (Fp) som profilsett perspektiv (Pr).
Thorgunn Snaedal (1992) redogör för det senaste nyfyndet av en Ingvarssten (U
Fv1992;157). Därvid en redogörelse för omständigheterna kring var och hur fyndet gjordes,
hennes egen initiala undersökning av runstenen (som var delad i två fragment), samt den
följande arkeologiska kontextuella undersökningen.
Den som i senaste tid kanske mest har förknippats med forskning avseende
Ingvarsgruppen är Mats G Larsson (t ex 1983, 1986, 1990a, 1990b, 1992, 2002). I sin första
centrala artikel (1983) diskuterar han Ingvarstågets rutt utifrån tidigare forskning,
Ingvarsstenarnas meddelanden, samt skriftkällor som Yngvars saga víðförla och den
georgiska krönikan Kharthlis Chovreba, och finner därmed stöd för att framlägga en

15
hypotetisk rekonstruktion av resrutten. I en artikel (1986) belyser han Ingvarsstenarna i
förhållande till andra fornlämningar, samt förhållandet till dåtida
bebyggelseenheter/befolkning och de sannolika centralorterna. En viktig aspekt i
undersökningen rör runstenarnas spridning. Han söker dels svar på vilken samhällsgrupp
stenarna representerar och om berörda ägoenheter avviker från en normalbild genom sitt
fornlämningsbestånd; dels på hur Ingvarstågets organisation kan ha varit beskaffad och om
samband kan spåras med det tidigmedeltida ledungsväsendet; samt dels på om anknytning kan
härledas mellan Ingvarsstenarna och en politisk situation. Larsson konstaterar därvid bl a
statistiska samband med skeppssättningar, storhögar och sannolika centralorter.
Han gör också ett försök att beräkna tågets deltagarantal, varvid han bl a anser sig
kunna konstatera att Södermanland är den enda regionen med ett tillräckligt stort underlag av
Ingvarsstenar för sådana beräkningar. Hans slutsats baserad på stenarnas spridning blir att
Ingvarståget i stort sett måste kunna anses ha varit ett organiserat ledungståg med inslag av
privata intressen. Larssons avhandling (1990a) behandlar inte endast Ingvarsgruppen, utan
samtliga slag av utlandsfararstenar (med geografisk avgränsning till Mellansverige – i
förstone Uppland, Västmanland, Närke och Södermanland). Han koncentrerar sig därvid bl a
på runstensresandets syfte, spridningsbild, kronologi, sociala aspekter, färdernas organisation
och runstenarnas samband med andra fornlämningar och fynd. Larssons syfte med
avhandlingen är att nå ”fördjupad kunskap om utlandsfärderna från Mellansverige under
1000-talet genom kvantitativa studier av runstenarna och deras anknytning till övrigt
historiskt material” (Larsson 1990a:7). Han menar därvid främst fasta fornlämningar och
historiska källor. Detta syfte genomförs också mycket konsekvent. Larssons resultat
framhåller bl a att fornlämningsbilden indikerar att utlandsfärder under 1000-talet gjordes av
människor som bebodde bebyggelseenheter som av ålder besatt hög social rang, samt att
dessa människor tycks ha tillhört släkter med traditioner av utlandsfärder av såväl fredlig som
krigisk karaktär. Vad specifikt avser Ingvarståget, så anser han att detta i grunden bör ha varit
organiserat av sveakungen; men framhåller att det inte finns någonting i materialet som
bevisar någon form av rättslig bindning till denne.
I en populärvetenskaplig framställning (1990b) har Larsson gjort en ny rekonstruktion
av Ingvarståget och dess aspekter utifrån främst runstenarna, Yngvars saga víðförla,
Nestorskrönikan och den georgiska krönikan Kharthlis Chovreba. Rekonstruktionen är
intressant, men sammanbindes i stora stycken av hypoteser som inte kan verifieras. Den
underbygges dock av relevanta studier och utredningar av vikingatida skepp, geografi,
regionalhistoria och Ingvarstågets förutsättningar i övrigt från olika perspektiv.
I en intressant artikel belyser Larsson (2002) runstenarna vid Strängnäs domkyrka, och
diskuterar de tre därvarande fragment (Sö 277, Sö 279 och Sö 281) som i högre eller lägre
grad kan knytas till Ingvarsgruppen. Det är Sö 279 som står i fokus här. Denna sten nämner
bland annat ”Emunds söner” och ”Särkland”. Larssons syfte med denna artikel är emellertid
att genom främst typologiska, runologiska och språkliga argument åstadkomma att
runstenarna U 513 och U 540 avföres ur diskussionen kring Ingvarsstenarna. Samtidigt vill
han införa runstenen Sö 329, vilken nämner namnet Emund (aimuntr). Detta
högättade/kungliga namn är mycket ovanligt i runinskrifter; i övrigt endast känt genom Gs 11
i så måtto. Artikeln ligger för övrigt i linje med en populärvetenskaplig framställning av
Larsson (2000), där han bl a driver hypotesen att Ingvar den vittfarne skulle kunna vara
sveakungen Emund gamles son (Larsson 2000:133-142). Hypotesen i fråga kräver närmast att
U 513 och U 540 avfärdas som rörande Ingvar den vittfarne, eftersom detta av olika
anledningar inte passar in i Larssons genealogiska hypoteser. Dessa runinskrifter nämner
alltså en brödraskara vilka av andra forskare har diskuterats kunna vara Ingvar och hans
bröder (se ovan under Svärdström, samt t ex UR2:368-371, 422-427).

16
Som avslutning för detta avsnitt ska Marit Åhléns (2006) presentation av en nytolkning av
runstenen M4 beröras. Denna, även kallad ”lilla Attmarsstenen”, är ett runstensfragment i
ganska dåligt skick med mycket grund inskrift. Den var tidigare svårt belagd av organiskt
material, vilket bidrog ytterligare till att göra den svårtolkad. 1999 blev stenen rengjord av
konservator med modern teknik, varvid allt organiskt material avlägsnades. För första gången
kunde den sedan undersökas i bästa möjliga skick, vilket skedde med hjälp av bland annat
släpljus. Inskriften framträdde därvid betydligt tydligare än vad som tidigare hade varit
möjligt. Förutvarande tolkningar kunde därmed revideras, och Marit Åhlén menar det vara
mycket troligt att detta är en Ingvarssten (Åhlén 2006:283ff, se även 3.2.1.).

17
3. Avhandling med analys och diskussion
Kapitel 3 utgör en redogörelse för den huvudsakliga undersökningen, vilken också utgör
grund för ett nytt grupperingsförslag avseende Ingvarsgruppen. Det finns ett antal olika
aspekter som kan vara av relevans vid tolkning av runristningar. Exempelvis:

1. Runinskriftens meddelandeinnehåll
2. Runinskriftens utförande
3. Ornamentens innehåll
4. Ornamentens utförande
5. Datering och andra tidsmässiga aspekter
6. Rumsliga kontexter
7. Utredning av sociala aspekter (utifrån t ex punkt 1 och 6)
8. Jämförelser med andra eventuella skriftliga källor

Vad avser Ingvarsstenarnas rumslighet ska inga mycket långtgående hypotetiska resonemang
föras kring dessa tingens tillstånd, utan meningen är att göra en saklig genomgång av
Ingvarsgruppens rumsliga utbredning för att belysa sociala orsakssammanhang av relevans i
dessa avseenden. Detta har ansetts nödvändigt eftersom vissa kontextuella aspekter i koppling
till vissa sociala aspekter bör kunna ses som avgörande i sammanhang av namnet ”Ingvar”
enligt föreliggande undersöknings uppfattning (se vidare punkt 3 nedan).
Som intressant extra komplement kommer runstenarnas eventuella närhet till andra
fornlämningar att redovisas under Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse.
Denna redovisning sker för helhetsbildens skull. Dessa omständigheter kommer dock inte att i
egentlig mening påverka föreliggande undersöknings bedömning av stenarna, utan ska endast
ses som kompletterande uppgifter. Sådan redovisning sker, vidare, endast i de fall detta har
upplevts relevant, dvs för stenar som förmodligen befinner sig på sin ursprungsplats; eller kan
antas befinna sig i relevant närhet till denna.

Avgörande förutsättningar/definitioner för undersökningen som ansetts grundläggande för

dess genomförande är enligt nedan.

1. Undersökningens grunddefinition på vad som kan menas vara en säker Ingvarssten är

fäljande:

a). Att nyckelordet Ingvar ska finnas med i inskriften och vara kopplat till relevant
text-kontextuellt innehåll. Exempelvis att någon dött österut med Ingvar eller farit med Ingvar
och dött i Särkland etc.

b). Även något svagare text-kontextuellt innehåll kan räcka för att bedöma en sten som säker,
om det utifrån en social-kontextuell analys framstår som klart vad det rör sig om. Exempelvis
att någon dött med Ingvar.

c). Om ovanstående förhållanden råder, men nyckelordet, namnet Ingvar, är skadat, så görs
bedömningen från fall till fall. Om en vital del av namnet kan konstateras bevarad så kan det
vara tillräckligt tillsammans med ingående relevanta text-kontextuella faktorer för att bedöma
ristningen som en säker Ingvarssten. Sociala aspekter spelar också en viktig roll (se vidare
punkt 3 nedan).

d). Det kan aldrig vara tal om att bedöma en runsten som en säker Ingvarssten utifall såväl

18
text-kontextuellt innehåll som namnet Ingvar helt saknas. Bedömningen därvidlag är att
stilmässiga aspekter, vare sig det handlar om runstenstypologi eller språkliga bedömningar (i t
ex SR), på olika sätt kan förstärka eller försvaga bedömningarna; men dock ej enkom bära
upp ett avgörande ifråga om vad som är en säker Ingvarssten.

2. Den gängse relativa dateringen av Ingvarståget i forskningen (en uppfattning som jag
ansluter mig till) har sin grund i främst två omständigheter. Dels genom den samlade
bedömningen av runstenarnas ornamentik. Dels genom att Ingvar den vittfarne kan anses ha
ett bekräftat dödsår: 1041 (se t ex SÖR:LVII, LXXIII; Jansson 1984:68ff; Larsson
1990a:106ff, 1990b:20ff; Gräslund 1991:115, 1992:197f). Forskningen är därvid relativt ense
om att detta kan anses som en i sammanhanget ovanligt tillförlitlig fornnordisk källuppgift,
eftersom det finns bekräftat i Annales regii och Lögmannsannáll samt i annalerna i
Flateyjarbók. Avseende detta dödsår 1041 så skiljer sig inte heller uppgiften i Yngvars saga
viðförla från det övriga isländska materialet:

En þá er Yngvarr andaðist, var liðit frá burð Jesú Kristí MXL ok einn vetr. Þá var hann
hálfþrítugr, er hann dó. Þat var ellefu vetrum eftir fall Óláfs konungs ins helga Haraldssonar.
(kap 8)

3. Föreliggande undersöknings förklaringsmodell kring varför namnet ”Ingvar” i en

runinskrift kan anses som liktydigt med att det måste handla om just Ingvarståget är följande:
Det är sakliga och rimliga text-kontextuella faktorer som avgör detta; t ex att någon ”var faren
med Ingvar”, ”dogo österut med Ingvar” etc.
En social aspekt som också är tänkvärd och relevant i sammanhanget är, enligt föreliggande
undersöknings uppfattning, hur sådana som reser en sten över närstående i fall efter fall
hänvisar till denne ”utomstående” person Ingvar i inskrifterna. Vad som därvid är
symptomatiskt är att de berörda närstående i inskrifterna alltid tycks ha ansetts vara i behov
av viss närmare presentation, emedan det samtidigt för denne Ingvar har ansetts tillräckligt
med namns nämnande för att uppnå ett begripligt meddelande för potentiella utomstående
läsare. Detta är en återkommande faktor i hela den relativt omfattande region där
Ingvarsstenarna finns. Detta torde kunna anses innebära att denne Ingvar var en allmänt känd
gestalt i denna region.

19
3.1. Undersökning av så kallade säkra Ingvarsstenar

3.1.1. Södermanland
Södermanland besitter femton s k ”säkra” Ingvarsstenar: Sö 9, Sö 96, Sö 105, Sö 107, Sö 108,
Sö 131, Sö 173, Sö 179, Sö 254, Sö 277, Sö 279, Sö 281, Sö 287, Sö 320 och Sö 335.
För att rätt kunna tillgodogöra sig runinskrifternas innehåll nedan är ett antal tekniska
aspekter viktiga att beakta. Ord inom parenteser i translitterationer av runinskrift och
transkriberingar till runsvenska innebär intolkade ord/ordelar av bortfallen eller tveksam
inskriftsdel. I översättningar till nusvenska (SR) förekommer f ö inte detta lika konsekvent.
Punktade (...) delar av texten innebär otolkade bortfallna/tveksamma delar av inskriften.
Parantes innebär således att språkforskare (SRD; SR) har försökt att tolka bortfallen/tveksam
text, medan punkter (...) (SRD; SR) innebär att man har avstått från tolkning av
bortfallen/tveksam text. Om en hel inskrift står inom klammerparantes, så innebär detta att
runstenen är förkommen.
För ytterligare orientering – se t ex Jansson (1984); Elmevik & Peterson (1989); Peterson
(1994, 2006); SR (1900-); RAÄ.

Sö 9. Lifsinge, Dillnäs sn, Daga hd

Runinskriftens innehåll:
Translitteration av runinskriften (SRD) (referensen gäller samtliga följande):
barkuiþr × auk × þu : helka × raistu × stain × þansi : at * ulf : sun * sint * han × entaþis + miþ : ikuari +
kuþ + hialbi + salu ulfs ×

Transkribering till runsvenska (SRD) (referensen gäller samtliga följande):

Bergviðr/Barkviðr ok þau Hælga ræistu stæin þannsi at Ulf, sun sinn. Hann ændaðis með Ingvari. Guð hialpi
salu Ulfs.

Översättning till nusvenska (SR) (referensen gäller samtliga följande om annat ej anges):
Bergvid, han och Helga, reste denna sten efter Ulv, sin son. Han avled med Ingvar. Gud hjälpe Ulvs själ.

Föreliggande undersöknings tolkning av textinnehållet (gäller sedan samtliga följande):

Texten är väl bevarad och berättar att Bergvid och Helga har rest stenen efter sin son Ulv,
vilken avlidit under Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Texten avslutas
med en kristen bön.

Ornamentikens innehåll: En yttre bandad runslinga löper i två rundjur (ormar) upptill på
stenen sammanflätade i varandras stjärtdelar. En fristående obandad runrad går mellan
ormarnas huvuden nedtill på stenen. Ett större, detaljrikt ornerat, åttauddigt kristet kors
befinner sig centralt i ristningen, varifrån en kortare obandad runrad utgår emellan vardera av
de fyra korsarmarna. Stilgruppen är Fp.

Kontext: Tidigast kända fyndplats är Herrmanshagen mellan Nybble och Lifsinge Återfanns
där 1857 av A V Stiernstedt. Rest 1899 vid fyndplatsen genom Erik Brate (SÖR:5).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som, enligt undersökningens

meddelade definitioner, talar för sig självt. Ornamentikens typologi ger ytterligare bekräftelse
kronologiskt. (Stilgruppen Fp är f ö också vad som kan anses vara den mest typiska
ornamentiken för Ingvarsstenarna.)

20
Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: I en näromgivning finns ett
flertal forngravar (SÖR:6). Fornlämningar av yngre JÅ finns dock ej registrerade inom
Lifsinge (Larsson 1990a:147f).

Sö 96. Jäders kyrka, Östra Rekarne hd

Runinskriftens innehåll:
... ... -(t)ain : þansi : at : begli : faþur : sii :: buanta :: sifuR :: han : uaR : fa... ...

... ... [s]tæin þannsi at Bægli, faður sinn, boanda SæfuR. Hann vaR fa[rinn](?) ...
____
denna sten efter Bägler, sin fader, make till Säva. Han var faren (med Ingvar).

Stenen är ett fragment. Vad texten i sak meddelar är följande: Stenen är rest av någon efter sin
fader Bägler, vars hustrus namn är Säva. Bägler omtalas som faren. Samtliga nämnda namn är
fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Bandad runslinga utförd på minst två ormlika rundjur. Endast ett
av rundjuren (en orm) har synligt huvud. Den i fragmentet synliga kompositionen ger inget
intryck av ytterligare ornament. Stilgruppen är Fp.

Kontext: Runstenens tidigaste kända fyndplats är i Jäders kyrkas sakristiedörr, vilket finns
angivet redan av Peringskiöld (F h 6). Urtagen 1863 och rest på kyrkogården mot tornets vägg
(SÖR:69).

Bedömning: Denna runsten kan ej klassificeras som en säker Ingvarssten utifrån föreliggande
undersöknings kriterier. Bevisande text saknas. Texten innehåller här varken det nyckelord
eller de text-kontextuella faktorer som uppställts som kriterier för en säker Ingvarssten.
Stilgruppen Fp avseende ornamentiken är en indikator i sammanhanget, dock långtifrån en
säker grund. De språkliga argument som anförs av Brate (SÖR:69) bör dock ej helt
negligeras, varför stenen kan föras till gruppen övriga runstenar av särskilt intresse för
Ingvarsgruppen.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Brate meddelar (ibid) bl a att
man – med jämförelser till Sö 105 och Sö 107 – kan utgå ifrån att slutet av den sista avbrutna
satsen säkerligen har avslutats med ”med Ingvar”, eftersom början av samma sats
överensstämmer med dessa runstenars sista sats. Resonemanget är intressant, på
språkvetenskapliga grunder, men håller dock inte för att kunna kalla runstenen för en säker
Ingvarssten.

Sö 105. Högstena, Kjula sn, Öster Rekarne hd

Runinskriftens innehåll:
: hulmuiþr : -þi-(s)... ...(R) ...ur--(r)- su[n] han : uaR : fa-in : m(i)- : ikuari ×+

Holmviðr ... ... [Þ]or[bæ]r[n](?) sun [sinn]. Hann vaR fa[r]inn me[ð] Ingvari.

Holmvid (reste denna sten efter) Torbärn (?), (sin) son. Han var faren med Ingvar.

Texten är relativt illa bortvittrad, men lämnar i textens andra sats ett meddelande om en man

21
som deltagit i Ingvarståget. I övrigt nämns i början av textens första skadade sats en Holmvid,
och i slutet ordet son. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Övre halvan av runinskriften är illa åtgången. I ristningens topp

finns ett kristet kors (åttauddigt) och en bandad runslinga är utförd (under detta) i ett rundjur
(en orm). Huvudet på denna är ganska bortvittrat, men kan ses nere i höger hörn av ristningen;
utlöpande ur den knut som där är bildad. Stilgruppen är Fp.

Kontext: Äldsta kända fyndplats är Högstena backe vid åsen söder om Heby, och är känd
sedan Peringskiöld (F h 6; SÖR:76).
Tillhör Blacksta ägor (Larsson 1990a:148).

Bedömning: Säker Ingvarssten. Besitter ett textinnehåll som, enligt undersökningens

meddelade definitioner, talar för sig självt. Ornamentikens typologi ger ytterligare bekräftelse
kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Det finns inga gravfält av
yngre järnålder på Blacksta ägor, men enheten kan förr ha hört samman med gravfälten RAÄ
Kjula 11:1, 12:1 och 39:1, Kungshållet, Kjula ås. RAÄ Kjula 11:1 besitter ett antal
fornlämningar av äldre järnålder; runt 80 gravar, med några större högar (upp till 20 m i
diameter), samt två st treuddar. Inom detta gravfält finns f ö också Sö 106. RAÄ Kjula 12:1
och 39:1 besitter tillsammans 29 fornlämningar. Ett antal av gravarna vid Kjula har troligen
förstörts. Det finns också anledning att tro att Kjulagravfältet tidigare har besuttit
skeppssättningar (Larsson 1990a:149; FMIS).

Sö 107. Balsta, Klosters sn, Öster Rekarne hd

Runinskriftens innehåll:
: rulifR : raisti : stein : þnsi : at : faþur : sin : skarf : ha[n] uaR : farin : miþ : ikuari :

HroðlæifR ræisti stæin þennsi/þannsi at faður sinn Skarf. Hann vaR farinn með Ingvari.

Rollev reste denna sten efter sin fader Skarv. Han var faren med Ingvar.

Texten är väl bevarad, och meddelar att en man vid namn Rollev har rest monumentet efter
sin fader Skarv, vilken varit en av deltagarna i Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är
fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: En längre bandad runslinga är utförd i ett ormlikt rundjur. En

kortare obandad runrad ligger till vänster innanför rundjuret. Upptill, inom den längre
runslingan, finns ett kristet kors av malteserliknande typ som ligger ovanpå en mindre ring,
vilken syns mellan korsarmarna. Stilgruppen bedöms vara en blandform mellan Pr1 och Pr2.

Kontext: Tidigast kända fyndplats är enligt Brockman “I Baalsta Täppa” (B 746), och står nu
117 steg till väst om Greby bro, Karpbäcken (troligen i så måtto på sin ursprungliga plats)
(SÖR:79).

Bedömning: Säker Ingvarssten. Textinnehållet talar därvid för sig självt, i enlighet med
undersökningens meddelade definitioner. Ornamentiken är ett litet kronologiskt frågetecken,
men kan hänföras till faktorer som stilmässiga överlappningar och tidsmässiga

22
övergångsfenomen (se t ex Gräslund 1992:178, 194).

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Kan möjligen kopplas ihop
med Sö 108, Sö 109 och Sö 110, varvid dessa tillsammans kan ha utgjort ett samlat
monument; eventuellt vid en ursprunglig bro vid bäcken. I sådana fall bör samtliga fyra stenar
kunna ha anknytning till Tuna (Eskilstuna), som endast ligger någon kilometer därifrån. Inga
gravfält av yngre järnålder finns registrerade inom Eskilstuna, men en silverskatt (SHM 619),
vilken innehöll 435 silvermynt av olika slag (mest Olof Skötkonungs-, Ethelreds- och tyska
mynt), har återfunnits på en åker utanför den gamla stadsdelen. Ytterligare ett myntfynd (dock
oregistrerat i SHM:s kortregister) har återfunnits i södra Eskilstuna (Thuleparken),
innehållande 414 mynt (mest tyska och engelska). Bägge dessa har kunnat konstateras vara
nedgrävda under 1000-talet. Vid en arkeologisk undersökning vid det gamla klostret i
Eskilstuna har äldre rester av vad som kan ha varit en träkyrka hittats, och dessutom har
denna plats uttolkats som sannolikt varande en äldre stormannagård (se Larsson 1990a:149
samt där anfört material).

Sö 108. Gredby, Klosters sn, Öster Rekarne hd

Runinskriftens innehåll:
kunulfR : raisti : stein : þansi : at : ulf : faþur : sin : han : uaR i : faru : miþ : ikuari :

GunnulfR ræisti stæin þannsi at Ulf, faður sinn. Hann vaR i faru með Ingvari.

Gunnulv reste denna sten efter Ulv, sin fader. Han var på färd med Ingvar.

Texten är väl bevarad, och meddelar att en man vid namn Gunnulv har rest monumentet efter
sin fader Ulv; vilken har varit en av deltagarna i Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är
fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga löper runt stenens kanter utförd i ett rundjur,
en orm, vilken är sammanflätad nedtill. Ett stort centralt kristet kors (åttauddigt), med
korsarmarna utgående från en ring, finns placerat centralt i ristningen. Stilgruppen är Fp.

Kontext: Har ursprungligen återfunnits i närheten av Sö 107 (se ovan), med vilken den också
har liknande inskrift (SÖR:80).

Bedömning: Säker Ingvarssten, Har ett textinnehåll som, enligt undersökningens meddelade
definitioner, talar för sig självt. Ornamentikens typologi ger ytterligare bekräftelse
kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Genom Peringskiöld (F h 6) vet

man att runstenen, efter urtagning från kyrkporten, har varit rest invid Sö 107; men blivit
flyttad 1896 (till kyrkogården) i samband med järnvägsbygge (SÖR 80).
Se f ö diskussionen under Sö 107.

23
Sö 131. Lundby, Lids sn, Rönö hd

Runinskriftens innehåll:
: sbiuti : halftan : þaiR : raisþu : stain : þansi : eftiR : skarþa : bruþur sin : fur : austr : hiþan : miþ :
ikuari : o sirklanti : likR : sunR iuintaR

Spiuti, Halfdan, þæiR ræisþu stæin þannsi æftiR Skarða, broður sinn. For austr heðan með Ingvari, a Særklandi
liggR sunR ØyvindaR.

Spjute, Halvdan, de reste denna sten efter Skarde, sin broder. For österut hädan med Ingvar, i Särkland ligger
sonen till Övind

Texten är väl bevarad, och meddelar att två män – bröderna Spjute och Halvdan – har rest
monumentet efter sin broder Skarde. Han, vars faders namn är Övind, har varit en av
deltagarna i Ingvarståget och har avlidit i Särkland. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor ringlar sig upp och ned, bildande 5 rader i
bredd, upptagande den övervägande delen av ristningens yta tillsammans med ett smärre
åttauddigt kristet kors (åttauddigt) med korsarmarna utgående från en korsformig figur upptill
inom den övre böjen av den yttre runslingan. Rundjur saknas. Stilgruppen är RAK, med ett
smärre korsornament.

Kontext: Står ca 500 steg söder om Stora Lundby i en backe, 12 steg sydväst om vägen till
Ånsta. Står i närhet av den plats där Richard Dybeck fann den 1855 (SÖR:98).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som, enligt undersökningens

meddelade definitioner, talar för sig självt. Vad ornamentiken anbelangar, så befinner den sig
typologiskt innanför de relevanta kronologiska ramarna. Nämnas kan också att utsmyckning, i
utrymmeshänseende, eventuellt har fått ge vika för ett förhållandevis rikt textmeddelande. Det
relativt diminutiva korset talar f ö möjligen också för detta.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Dybeck (1855:48f) meddelar

att stenen, när han fann den, befann sig invid en skeppssättning och en större gravhög (150
alnar i omkrets). Dessa är numera försvunna.
Runstenen finns i närhet av ett gravfält (RAÄ Lid 67:1), vilken består av 15 fornlämningar. I
närheten (inom Stora Lundby) finns även gravfältet RAÄ Lid 68:1 med 5 fornlämningar och
64:1 med 23 fornlämningar. Endast ca 10 av fornlämningarna avseende RAÄ Lid 64:1 tillhör
dock yngre järnålder, varvid fornlämningarna i den större, västra, delen troligen inte yngre
järnålder. Ett antal gravar tillhörande RAÄ Lid 64:1 har f ö också tagits bort. Nämnvärda
gravfynd (SHM 8640 och 2544) bestod av svärdsfäste, stigbygel, hästsko, stridsyxa, lerkärl
och pärlor (Larsson 1990a:149f; FMIS).

Sö 173. Tystberga, Tystberga sn, Rönö hd

Runinskriftens innehåll:
§A mus:kia : a(u)[k :] (m)an(i) : litu : rasa : ku[(m)(l) : þausi : at : b]ruþur * (s)in : hr(u)þkaiR * auk :
faþur sin hulm:stain *
§B * han hafþi * ystarla u(m) : uaRit * lenki : tuu : a:ustarla : meþ : inkuari

§A Myskia ok Manni/Mani letu ræisa kumbl þausi at broður sinn HroðgæiR ok faður sinn Holmstæin.
§B Hann hafði vestarla um vaRit længi, dou austarla með Ingvari.

Mus-Gea och Manne läto resa detta minnesmärke efter sin broder Rodger och sin fader Holmsten. Han hade
24
västerut varit länge, dogo österut med Ingvar.

Texten är delvis skadad, men är ändå välbevarad avseende de vitala partier som gäller
Ingvarståget. Texten meddelar att två syskon - systern Mus-Gea (se t ex SÖR:9 [Sö 13] för
detta något svårbedömda namn, som antages vara kvinnligt) och brodern Manne - har rest
monumentet efter sin fader Holmsten. Det meddelas att denne hade lång tidigare erfarenhet av
västerledsfärder/vistelser, men att han dog, såsom deltagare i Ingvarståget, i österled.
Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Den bandade runinskriften är utförd i två stilgruppsmässigt olika

rundjur, ett större (ormlikt) och ett mindre (en orm), samt en separat smärre fristående rad
innanför det mindre. Det större rundjuret är fästad vid hals och svans i ett koppel.
Rundjuren är intressanta, eftersom olika perspektivstilar här möts inom ramarna för samma
inristning (se t ex Gräslund 1990-1991:119). Det mindre (ormen) är utförd i stilgrupp Fp. Det
större rundjuret bedöms vara en blandform mellan Pr2 och Pr3.

Kontext: Står på en åker längs vägen från Tystberga till Ekensholm och Älghammar
(SÖR:134). Befinner sig i närhet till äldsta kända fyndplats, vilken enligt Ransakningarna (F
1 9) var “I Tystberga by...uti een haga”.

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som, enligt undersökningens

meddelade definitioner, talar för sig självt. Vad ornamentiken beträffar, så befinner den sig
typologiskt inom de relevanta kronologiska ramarna. Extra intressant är dess inslag från olika
stilgrupper; därvid Fp (ca 1010 - ca 1050), Pr2 (ca 1020 - ca 1050) och Pr3 (ca 1050 - ca
1080). Denna blandform påvisar med tydlighet de överlappningar som måste tagas i
beaktande i fråga om typologiska aspekter i runristningsornamentik (se även 1.4.). Dessa
överlappningar skänker också tyngd åt Ingvarsgruppens datering som helhet, eftersom de
utpekar hur stilmässiga överlappningar och tidsmässiga övergångsfenomen kan gestalta sig
även inom ramarna för en och samma runristning.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Inskriftens andra del är en

halvstrof i fornyrdislag (se även Sö 179).

Sö 179. Gripsholm, Kärnbo sn, Selebo hd

Runinskriftens innehåll:
× tula : lit : raisa : stain : þinsa| |at : sun : sin : haralt : bruþur : inkuars : þaiR furu : trikila : fiari : at :
kuli : auk : a:ustarla| |ar:ni : kafu : tuu : sunar:la : a sirk:lan:ti

Tola let ræisa stæin þennsa at sun sinn Harald, broður Ingvars. ÞæiR foru drængila fiarri at gulli ok austarla
ærni gafu, dou sunnarla a Særklandi.

Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut
gåvo örnen (mat), dogo söderut i Särkland.

Texten är väl bevarad, och meddelar att en kvinna, Tola, har rest monumentet över sin son
Harald, tillika Ingvar den vittfarnes broder. Ingvarstågets syfte meddelas ha varit att vinna
rikedomar. Rutten meddelas ha styrt österut, där man segrande har varit inblandade i strider
(att giva örnen mat är en vikingatida nordisk liknelse för seger i strid). Meddelandet berättar
också att man efter dessa händelser i österled har styrt färden söderut, varpå man har mött
döden i Särkland. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

25
Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga är utförd i ett rundjur; en orm. Detta utgör
sammantaget hela runinristningen sånär som på några enskilda (obandade) runor upptill till
höger innanför den yttre delen av ormens runslinga. Stilgruppen är Fp.

Kontext: J G Liljegren (1832:106f) upptäckte stenen i ett torngolv på Gripsholms slott 1827.
SÖR anger detta som tidigast kända fyndplats (s. 153).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett rikt textinnehåll som talar för sig självt enligt
undersökningens meddelade definitioner. Ornamentikens typologi ger ytterligare bekräftelse
kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Den andra delen av inskriften
är utförd i metrisk form, varvid den består av tre verspar i den förkristna versformen
fornyrdislag (SÖR:156; se även Sö 173). Frands Herschend (2001) har menat att Ingvarståget
är ett gott exempel på en situation han kallar “döden i utlandet”. Denna situation, varvid
förutsättningar för begravning har saknats för de efterlevande, har, menar han, gjort en poetisk
framställning i runskriften såväl naturlig som viktig. Han för också en intressant diskussion
där han menar att det i allt högre grad kan ha känts angeläget att i poetiska former försöka
framhäva vikingatågens storslagna natur i o m att man vid tiden alltmer har insett att denna
era är på väg mot sitt slut (Herschend 2001:28).
Ett par forskare har antagit att stenen från början kan ha stått vid Finsta backe utanför
västra Mariefred (Dybeck 1855:22f; Larsson 1986:110, 1990a:151).
Att kvinnan Tola har rest stenen efter sin son Harald, Ingvars broder, men inte explicit över
Ingvar själv, kan tolkas på flera vis. Ett synsätt är att Ingvar och Harald varit halvbröder,
varvid Tola endast var mor till Harald. Ett annat är att ett Ingvars eget monument numera är
försvunnet. Hursomhelst bör Haralds fader ha varit död vid resandet av denna sten, eftersom
modern reser den ensam (SÖR:155) (se även Sö 279).

Sö 254. Vansta, Ösmo sn, Sotholms hd

Runinskriftens innehåll:
* suan : auk stain : raistu * stain : at * tos(t)a : faþur : sin : is uarþ : tauþr * i liþi : ikuars : au(k) at *
þo(r)stain : auk kt : aystain : alhiltar * s--

Svæinn ok Stæinn ræistu stæin at Tosta, faður sinn, es varð dauðr i liði Ingvars, ok at Þorstæin ok at Øystæin,
AlfhildaR s[un].

Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe, och efter Torsten och efter Östen,
Alvhilds son.

Texten är väl bevarad, och meddelar att bröderna Sven och Sten har rest monumentet över sin
fader Toste som avlidit såsom deltagare i Ingvarståget. Runstenen är dessutom rest över en
Torsten och en Östen, varav den senares mors namn är Alvhild.

Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga är utförd i ett rundjur; en orm. Ett markant
kristet kors (åttauddigt), med ett ytterligare (enklare) kors inom sig, finns centralt upptill inom
den övre delen av ormslingan. Stilgruppen är Fp.

Kontext: Tidigast kända fyndplats är en äng vid södra kanten av numera urtappade sjön Öster
Styran, där stenen återfanns 1903 och där den fungerat som bro över ett sumpigt ställe. Står
26
nu i parken vid Vansta (SÖR:221).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
föreliggande undersöknings definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse
typologiskt, och därmed kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Möjligen kan textens Torsten
och Östen vara bröder till stenresarna Sven och Sten, och i sådana fall skulle Östen, som
särskilt anges som Alvhilds son, vara en halvbroder (SÖR:222). I viss närhet finns gravfälten
RAÄ Ösmo 222:1 och 223:1 med sammantaget 161 fornlämningar, varav ca 120 av yngre
järnålderstyp (Larsson 1990a:152; FMIS).

Sö 277. Strängnäs, Domkyrkan

Runinskriftens innehåll:
u--r : auk : inki:burk : (l)itu : ra... ... ...- : ...a at * uerþr * iki : inkuars : ma... ...

... ok Ingiborg letu ræ[isa] ... ... ... <at> verðr ængi Ingvars ma[nna] ...

... och Ingeborg läto resa .... blir icke någon av Ingvars män ...

Stenen är ett fragment, med mycket skadad inskrift.

Vad texten i sak meddelar är följande: Stenen är rest av en kvinna vid namn Ingeborg. Detta
kvinnonamn var f ö ett namn som hade hög status på den sociala skalan under
vikingatiden/yngre järnålder. Någonting som rör Ingvar kan konstateras ha ingått i
meddelandet. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Fragmentet visar en bandad runslinga i ett ormliknande rundjur.

Rundjuret är fästat vid halsen i ett koppel. I höger hörn upptill finns resterna av ännu ett
rundjur. Stilgruppen bedöms vara Pr2.

Kontext: Runstensfragmentet finns på sin tidigaste kända fyndplats, inmurad i stenfoten på

den västra gaveln av Domkyrkans yttre vägg (F l 5; F l 5:2; F l 5:5; SÖR:240).

Bedömning: En svårbedömd runsten. Texten innehåller nyckelordet Ingvar, men ingenting

avseende nödvändiga text-kontextuella faktorer.
Vad som talar för att detta skulle vara en Ingvarssten är:

1. Fragmentets regionala befintlighet tillsammans med nyckelordet Ingvar.

2. Ornamentikens kronologiska aspekter tillsammans med nyckelordet Ingvar.
3. Det socialt högtstående namnet Ingeborg tillsammans med namnet och nyckelordet Ingvar.

Det alltför fragmentariska textinnehållet är dock, enligt föreliggande undersöknings

uppfattning, ändå ett hinder för att kunna bedöma stenen som säker. Närmare relevant
information saknas (exempelvis färdbeskrivning), och det går heller inte att säkert veta hur
den i den fragmentariska texten omnämnde Ingvar varit presenterad i sin helhet i den
kompletta texten. Argumenten leder fram till att föreliggande undersöknings bedömning
måste bli att detta runstensfragment bör betraktas som en trolig Ingvarssten.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: En lång rad varierande

tolkningsförslag har genom åren framlagts för denna skadade inskrift (se t ex SÖR:240f och
27
där anförd litteratur, samt Larsson 2000:97-103, 2002:87-95). Mats G Larssons har i en text
avgett ett intressant tolkningsförslag för slutet av inskriften till ”blir ingen Ingvars like
(make)” (Larsson 2000:97-103). En sådan tolkning är givetvis helt hypotetisk, men om man
skulle godtaga den så torde det i sådana fall kunna menas innebära att den, tillsammans med
övriga aspekter som omnämnts i ovan, skulle förstärka att det är Ingvar den vittfarne som
avses. Därvid genom att en sådan fras skulle tyda på att det handlar om ett minnesmärke över
en den främste i ett givet samanhang, och att dennes namn är Ingvar.

Sö 279. Strängnäs, Domkyrkan

Runinskriftens innehåll:
ai... ... ...(u)a : --(a)- ... ...uni ÷ aimunt... ... sunarla : a : se(r)kl...

Æi... ... [hagg]va [st]æ[in] ... [s]yni Æimund[aR] ... sunnarla a Særkl[andi].

E .... hugga stenen ... Emunds söner .... söderut i Särkland.

Stenen är ett fragment, med mycket skadad inskrift. Vem eller vilka stenen är rest över
framgår inte. Texten berör på något vis en Emunds söner. Texten berättar också om något
som rör ”söderut i Särkland”. Textens nämnda personnamn är fornnordiskt.

Ornamentikens innehåll: Fragmentet visar en runslinga i ett ormliknande rundjur. Den från
början (synbarligen) mycket stora runstenen tycks i ornamentet ursprungligen ha innehållit
minst två (bandade) runslingor. Stilgruppen bedöms vara Pr2.

Kontext: Peringskiöld (F l 5:2; F h 6) meddelar att stenen återfunnits ”i jorden wijdh

Strengnäs Gymnasii Trappa”. Står nu rest vid Domkyrkan (SÖR:243).

Bedömning: En svårbedömd runsten. Texten innehåller inte nyckelordet Ingvar, men däremot
de vitala text-kontextuella faktorerna ”söderut i Särkland“.
Det som talar för att man skulle kunna betrakta fragmentet som en Ingvarssten är
kombinationen av följande faktorer:

1. Textinnehållet ”söderut i Särkland”.

2. Fragmentets regionala befintlighet.
3. Kronologiska aspekter utifrån ornamentiken.
4. Den bevarade texten innehåller två fraser av identifierande värde. Förutom ”söderut i
Särkland” således även ”Emunds söner”. Detta kan förtjäna att jämföras med den isländska
sagans uppgifter, som dels meddelar att Ingvar den vittfarnes resas ödesdigra slutdestination
var Särkland, samt dels meddelar att hans fader hette Emund (och f ö var dotterson till Erik
Segersäll). Om man antar att runinskriften och den isländska sagan talar om samma saker, så
korresponderar f ö också med runinskriften på Sö 279 med den på Sö 179; där det framgår att
Ingvar har haft en broder (vid namn Harald).

Det måste ses som mycket osannolikt att detta runstensfragment skulle kunna handla om
något annat än Ingvarståget. Den alltför knappa bevarade runinskriften gör dock att detta inte
kan påvisas säkert, varvid fragmentet således inte kan bedömas som en säker Ingvarssten.
De samlade betraktelserna leder till bedömningen att detta bör betraktas som en möjlig
Ingvarssten. Det som avgör att denna runinskrift inte kan klassas som säkrare än så är helt
enkelt att nyckelordet Ingvar saknas i den bevarade texten.

28
Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Denna runsten har av tradition
hänförts till Ingvarsgruppen av forskningen En anledning är att Särkland annars inte
förekommer på andra runstenar, med ett undantag (U 785), vilken f ö även den i hög grad kan
diskuteras som tänkbar Ingvarssten (se t ex Larsson 1990b:149). En annan anledning är att
inskriften talar om Emunds söner i samband med söderut i Särkland (vilket korresponderar
till såväl resonemangen kring Sö 179 som till vad den isländska sagan meddelar om namnet
på Ingvar den vittfarnes fader). En tredje anledning är att inskriftens slut är identisk med Sö
179 (se t ex SÖR:243f; Jansson 1984:70f).

Sö 281. Strängnäs, Domkyrkan

Runinskriftens innehåll:
...(a)lui : lit * kira : kubl : ifti... ... burþur : ulfs * þiR * a(u)... ... (m)iþ * ikuari : o : sirk*la(t)...

...vi let gærva kumbl æfti[R] ... broður Ulfs. ÞæiR au[str]/au[starla] ... með Ingvari a Særkland[i].

.... lät göra minnesmärket efter .... Ulvs broder. De ... österut ... med Ingvar i Särkland.

Stenen är ett fragment med mycket skadad inskrift.

Vad texten i sak meddelar är följande: Någon har låtit utföra monumentet efter några, av vilka
någon har en broder vid namn Ulv. Dessa har varit deltagare i Ingvarståget såväl i österled
som avseende Särkland (vilket vi vet betraktades som söderut från positionen ”österut” sett).
Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Fragmentet visar en bandad runslinga i ett ormliknande rundjur.

Stilgruppen bedöms vara Pr2.

Kontext: Upptäcktes 1863 i sydvästra hörnet av Domkyrkan, där den låg som tröskelsten i
dörren mellan den s k bondkyrkan och dennas sakristia. Fragmentet är sedan 1874 infogad i
ytterväggen av Domkyrkans västra gavel (SÖR:246).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
föreliggande undersöknings definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse
typologiskt, och därmed kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: De förkomna delarna av

runstenen tycks inte ha varit mycket stora, betraktat utifrån den återstående inskriften
(SÖR:247).

Sö 287. Hunhammar (nu Norsborg), Botkyrka sn, Svartlösa hd

Runinskriftens innehåll:
[× antuitR : reisti : stin : iftiR : huka : bruþur sin eR : uar : tauþe(r) : miþ : ink... ...k : iftir : þurkils
bruþur : kuþan biarlaukr : irfi : lit : reisa : iftir : biaþr : sin]

Andvettr ræisti stæin æftiR Huga, broður sinn, eR vaR dauðr með Ing[vari, o]k æftiR Þorgils, broður goðan.
Biarnlaugr ærfi(?) let ræisa æftiR faður(?) sinn.

Andvett reste stenen efter Huge, sin broder, som blev död med Ingvar, och efter Torgils, [sin] gode broder.
Björnlög, arvingen(?), lät resa [stenen] efter sin fader(?).

29
Runstenen är förkommen, men ristningen är bevarad efter en äldre avbildning (B 686) och
meddelar att en man, Andvett, har rest monumentet över sin broder Huge, vilken ”blev död
med Ingvar”. Dessutom gäller monumentet även en annan broder till Andvett vid namn
Torgils.
En man vid namn Björnlög har också del i monumentets resande. Denne har varit med och
rest runstenen i åminnelse av sin fader. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Ornamentiken visar en bandad runslinga i ett ormliknande rundjur

som bedöms tillhöra stilgrupp Pr3. Upptill över rundjuret, inneslutande ett kristet kors, finns
ännu en bandad runslinga, och en ytterligare bandad runslinga finns nedtill inom den yttre
runslinga som rundjuret där bildar. Ovan sistnämnda finns ett ytterligare kristet kors.
Rundjuret är fästad vid hals och svans i ett koppel. Det övre korset är ett detaljrikt, åttauddigt,
kristet kors med en oval formation i vart och ett av mellanrummen mellan korsarmarna.
Vidare finns i var och en av korsarmarna en utsmyckning som i relation till varandra bildar en
ring i korset. Det nedre korset är av samma slag som det övre, men sparsammare utsmyckat i
detaljerna; varvid t ex ringen saknas.

Kontext: Runstenen är numera försvunnen. Genom Peringskiöld (F h 6) finns uppgiften att

den stod upprätt i en hage mellan ”Hunhammar och Bårg”. Hunhammar (Hunhamra) ingick fr
o m ca 1790 i egendomen Borg, vilken vid ungefär samma tid namnändrades till Norsborg
(SÖR:258).

Bedömning: Föreliggande undersökning bedömer denna runsten som en säker Ingvarssten.

Texten innehåller meddelandet ”blev död med Ingvar”. Namnet ”Ingvar” är skadat i
inskriften, varvid dess återstående del är ”Ink...”. Uppgiften ”blev död med Ingvar”, denne i
Södermanland vid tiden uppenbarligen självklare gestalt, en person som inte behöver närmare
presentation än namns nämnande, bedöms vara en text som måste gälla Ingvarståget.
Ornamentiken ger kronologisk ytterligare stöd åt bedömningen. En intressant aspekt är att
runstenen är ett samlingsmonument för olika personer som dött vid olika tidpunkter, och att
det har iordningställts av två olika personer; Andvett och Björnlög. Den ene av Andvetts
bröder har dött med Ingvar, den andre vid annat tillfälle. Vad Björnlögs fader har dött av
framgår inte. Stilgrupp Pr3 (ca 1050 - ca 1080) avseende ornamentiken innebär att stenen
ligger inom relevanta tidsramar för ett monument som rör Ingvarståget, och i synnerhet
eftersom det är fråga om ett uppsamlande monument som upptager flera vid olika tillfällen
avlidna.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: I samband med Peringskiölds

undersökning av runstenen blev den även avbildad av Petrus Törnevall (F h 6; B 686).

Sö 320. Stäringe, Årdala sn, Villåttinge hd

Runinskriftens innehåll:
: kaiRuatr : auk : anutr : auk : utamr : rita : stain : at : byrst(a)in * bruþur : sin : saR uaR : austr * miþ
ikuari : trik : snialan : sun : lifayaR ×

GæiRhvatr ok Anundr ok OtamR [letu] retta stæin at Byrstæin, broður sinn, saR vaR austr með Ingvari, dræng
sniallan, sun LiføyaR.

Gervat och Anund och Otam läto resa stenen efter Byrsten, sin broder, som var österut med Ingvar, en rask
yngling, son av Livö.

30
Texten är väl bevarad, och meddelar att tre bröder, Gervat, Anund och Otam, har rest
monumentet över sin broder Byrsten, vilken varit en av deltagarna i Ingvarståget. Han
omnämnes ha varit en rask ung man. Faderns namn, Livö, meddelas också. Samtliga nämnda
namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Utförd enligt samma typiska mönster som Sö 179, med en bandad
runslinga som är utförd i ett rundjur; en ringlande orm. En ytterligare längre obandad inre
runslinga ligger till vänster längs med den vänstra delen av ormrunslingan. Stilgruppen är Fp.

Kontext: År 1882 (tillsammans med Sö 319) befintlig i en backe kallad Stallberget (där av
namnet att döma en gång förmodligen ett stall har funnits). Troligen där återfunnen på sin
ursprungliga plats av Peringskiöld (F h 6); “wid Stallet näst in til Siön Bågen”. Flyttad 1882
till nuvarande plats (SÖR:300).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
föreliggande undersöknings definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse
typologiskt, och därmed kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Sjön där stenen upptäcktes
heter numera Uren. Den omtalade backen ligger vid en bäck, på vars andra sida finns
gravfältet RAÄ Årdala 50:1 (30 fornlämningar med bl a högar på upp till 14 meters diameter).
I sydlig närhet finns även gravhögarna RAÄ Årdala 51:1-4 (möjligen har ursprungligen
ytterligare funnits, som senare förstörts genom grustäkt). På något avstånd finns också RAÄ
Årdala 48:1 (28 fornlämningar av tydlig äldre järnåldersprägel). Ytterligare intressanta
fornlämningar finns i omgivningarna (se Larsson 1990a:153; FMIS).

Sö 335. Ärja ödekyrka, Åkers sn, Åkers hd

Runinskriftens innehåll:
u ulf=ui : raisti : stain þana| |at bruþur sin : u:snikin saR furs : a:ust:arla : maþ : i:ikn:u:ari : ksibari
hulmstains

... UlfR(?) ræisti stæin þenna at broður sinn Osnikin, saR fors austarla með Ingvari, skipari Holmstæins.

Ulv(?) reste denna sten efter sin broder Osniken, som omkom österut med Ingvar, (han var) Holmstens
skeppskamrat.

Texten är väl bevarad, och meddelar att en man vid namn Ulv (möjligen något annat
liknande) har rest monumentet över sin broder Osniken, vilken omkommit såsom en av av
deltagarna i Ingvarståget. En av hans skeppskamrater – Holmsten – omnämnes också.
Stenresaren har tydligen velat betona att dessa båda var skeppskamrater. Samtliga nämnda
namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga är utförd i ett rundjur, en orm, som bildar en
(något oregelbunden) oval ram med ett markant kristet kors (åttauddigt) upptill inom sig.
Korset har konvexa kortsidor å korsarmarna, med tre rundlar på var och en av dessa.
Korsarmarna utgår från en bas som utgöres av en oval ring. Stilgruppen är Fp.

Kontext: Påträffades 1919 under utgrävning av Ärja kyrkoruin, där den låg som tröskelsten
vid vapenhuset ingång på södra sidan. Står numera vid kyrkoruinen (SÖR:320).

31
Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
föreliggande undersöknings definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse
typologiskt, och därmed kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Inskriften betraktas i vissa

delar som förhållandevis svårtydd. Bland annat besitter den märkliga oregelbundenheter
avseende ordskillnadstecken, varvid sådana stundom saknas där de borde ha varit samtidigt
som de finns i överflöd på andra mer irrelevanta ställen i texten (SÖR:320f).

32
3.1.2. Uppland
Uppland besitter åtta s k ”säkra” Ingvarsstenar: U 439, U 644, U654, U 661, U 778, U 837, U
1143 och U Fv1992;157.

U 439. Steninge, Husby-Ärlinghundra sn

Runinskriftens innehåll:
[harlaif × auk × þurkarþr × litu × raisa × stain × þina at × sabi faþur sin × is| |sturþi × austr × skibi × maþ
ikuari a/a| |askalat-/skalat-]

Hærlæif ok Þorgærðr/Þorgarðr letu ræisa stæin þenna at Sæbiorn, faður sinn. Es styrði austr skipi með Ingvari
a Æistaland(?)/Særkland[i](?).

Härlev och Torgärd läto resa denna sten efter Säbjörn (?), sin fader. Han styrde skepp österut med Ingvar till
Estland (?).

Runstenen är förkommen, men finns dokumenterad enligt avbildning av Bureus (1624:nr 37;
F a 10:1 nr 37). Texten meddelar att två systrar, Härlev och Torgärd, har rest monumentet
över sin fader Säbjörn. Denne styrde ett av skeppen under Ingvarståget. Styrman innebär f ö
detsamma som skeppshövding (se t ex Jansson 1984:72). Samtliga nämnda namn är
fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Två bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur i form av
ormar. Ormarna är fästade parallellt i koppel upptill i sina svansdelar, och nedtill i sina
huvuddelar. I mitten, något nedtill, finns ett markant kristet kors (åttauddigt), från vilket ett
gehäng nedhänger och är fastklämt mellan ormarna i det nedre kopplet. Stilgruppen är Fp.

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
föreliggande undersöknings definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse
typologiskt, och därmed kronologiskt.

Kontext: Den primäruppgift som finns nämner stenens plats i Steninge utan vidare angivelser
(UR2:232). Detta genom Bureus (1624) anteckningar av den 8 maj 1595 (även F a 6 nr 52, F
a 10:1 nr 37).

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Det avslutande ordet i SR:s
översättning, Estland, är omdiskuterat (se t ex UR2:233f). Som synes ovan av SRD:s
runtranslitterering och transkribering till runsvenska, har man uppställt tolkningsutrymme för
såväl Estland som Särkland. Askalat kan tolkas som Estland, Skalat som Särkland. Runstenen
är endast känd från äldre avbildningar, och möjligen kan någon form av felläsning ej
uteslutas (UR2:232ff). Man kan även diskutera huruvida det vikingatida namnet för Estland
helt enkelt syftar på ”österlanden” eller ”österled” i allmänhet, där detta diffusa begrepp
vartefter har kommit att beteckna detta ”första” landområde i denna riktning.
Nämnas kan för övrigt att gravfältet Husby-Ärlinghundra 68:1 (20 fornlämningar) finns i
Steninges näromgivning (Larsson 1990a:140; FMIS).

33
U 644. Ekilla bro, Yttergrans sn

Runinskriftens innehåll:
an(u)(i)(t)r : auk * kiti : auk * kar : auk * blisi * auk * tiarfr * þir * raistu * stain þina * aftiR * kunlaif *
foþur : sin han : fil * austr : miþ : ikuari kuþ heabi ontini

Andvettr ok <kiti> ok Karr ok Blesi ok DiarfR þæiR ræistu stæin þenna æftiR Gunnlæif, faður sinn. Hann fell
austr með Ingvari. Guð hialpi andinni.

Andvett och kiti och Kår och Bläse och Djärv de reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han föll österut med
Ingvar. Gud hjälpe anden.

Texten är väl bevarad, och meddelar att de fem bröderna Andvett, kiti, Kår, Bläse och Djärv
har rest monumentet över sin fader Gunnlev, vilken omkommit såsom en av av deltagarna i
Ingvarståget. Inskriftens nämnda namn är fornnordiska. Detta bör antagas även avseende
namnet ”kiti”, vilket dock är fetmarkerat pga att detta namn ej förekommer i
inskriftsmaterialet utanför denna runsten och U 654 (vilken är rest av samma brödraskara). En
kristen bön avslutar textinnehållet.

Ornamentikens innehåll: Två bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur, ormar,
som bildar en något oregelbundet rund ram, med den ena ormens huvud i kl 12 och den
andres i kl 6. I mitten av denna inramning finns ett kristet kors (åttauddigt) med raka
korsarmar, och ett likadant finns i mitten strax ovanför ormarna. Korsarmarna är
överlappande lagda på ett sådant vis att en svastika bildas i korsens mitt i båda fallen.
Stilgruppen är Fp.

Kontext: Ransakningarna (F 1 9) är först att omnämna denna runsten, vilken nu befinner sig
ca 50 m NNO om torpet Ekalund, ca 35 m SSV från gamla Ekilla bro och ca 90 m SV om
landsvägsbron (UR3:93). Träsnittet i Peringskiölds hs Monumenta nämner ”Än en steen
liggandes under broon” (F h; B 334). Därmed kan man anse den befinna sig i omedelbar
närhet till sin ursprungliga fyndplats.

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
föreliggande undersöknings definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse
typologiskt, och därmed kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt sekundärt intresse: De fem bröderna

har rest två imponerande monument över sin fader (det andra är U 654, 3 km bort). Båda
monumenten står vid viktiga vägförbindelsepunkter, troligen de bästa som funnits i regionen.
Inskrifterna är närmast identiska. Texterna är smått skadade i vissa smärre delar, men
kompletterar samtidigt varandra på ett relevant sätt (UR3:95).

U 654. Varpsund, Vi ägor, Övergrans sn

Runinskriftens innehåll:
+ a--itr : auk * ka(r) auk : kiti : auk : -[l]isi : auk * tiarfr : ris[t]u : stain : þena : aftir : kunlaif : foþur sin
is u[a]s nus(t)(r) * m[i](þ) ikuari : tribin kuþ : hialbi : o(t) þaira al-ikr| |raistik * runar is kuni + ual *
knari stura

A[ndv]ettr ok Karr ok <kiti> ok [B]lesi ok DiarfR ræistu stæin þenna æftiR Gunnlæif, faður sinn. Es vas austr
með Ingvari drepinn. Guð hialpi and þæiRa. Al[r]ikR(?) ræist-ek runaR. Es kunni val knærri styra.

34
Andvett och kiti och Kår och Bläse och Djärv reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev dräpt österut
___
med Ingvar. Gud hjälpe deras ande. Jag Alrik ristade runorna. Han kunde väl styra skeppet.

Texten är väl bevarad, och även denna runsten (liksom föregående U 644) meddelar att de
fem bröderna Andvett, kiti, Kår, Bläse och Djärv har rest monumentet över sin fader
Gunnlev, vilken omkommit såsom en av av deltagarna i Ingvarståget. En kristen bön
återfinnes även här. Denna dock syftande även på Ingvar/Ingvarstågets övriga deltagare, till
skillnad från i inskriften på U 644 där den endast syftar på Gunnlev. I inskriften framkommer
denna gång också att namnet på den som har utfört inskriften är Alrik, samt dessutom att
Gunnlev varit styrman; dvs skeppshövding. Se ovan under U 644 avseende namnsituationen i
övrigt.

Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur, ormar, som
bildar en smal, relativt oval ram med såväl yttre som inre runslingor. I mitten av denna
inramning finns ett kristet kors (åttauddigt) med raka korsarmar, vilka är överlappande lagda
på ett sådant vis att en svastika bildas i korsets mitt. Nämnda del av ristningen befinner sig på
övre halvan av denna runsten. Nedtill på denna högresta runsten, mot botten av den nedre
halvan av stenen, finns en ytterligare runslinga (bandad). Avståndet till denna är markant.
Stilgruppen är Fp.

Kontext: Runstenen finns på grusåsen 100 m SV om Varpsundsbron, och står utan större
tvivel på sin ursprungliga fyndplats (UR3:112f). Stenen är också därvidlag tidigt känd
(Bureus: 1599).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet
undersökningens meddelade definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna
bedömning.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Se under U 644.

U 661. Råby, Håtuna sn

Runinskriftens innehåll:
kairui × auk × kula × ristu × stain þina × aftir × onunt × foþur sia is uas × austr × tauþr × miþ × ikuari ×
kuþ × hialbi ot × onutar

GæiRvi ok Gulla ræistu stæin þenna æftiR Anund, faður sinn. Es vas austr dauðr með Ingvari. Guð hialpi and
AnundaR.

Gerri och Gulla reste denna sten efter Anund, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe Anunds
ande.

Texten är väl bevarad, och meddelar att två systrar vid namn Gerri och Gulla har rest
monumentet över sin fader Anund, vilken har blivit dräpt såsom en av deltagarna i
Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Texten avslutas med en kristen bön för
Anunds själ.

Ornamentikens innehåll: Två bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur, ormar.
Ormarna är parallellt fästade upptill och nedtill i koppel. I mitten, något nedtill, finns ett
markant kristet kors (åttauddigt). Den nedre korsarmen är vidfäst i det nedre kopplet. Korset
ligger på ett ringornament med fyra utgående ovaler. Stilgruppen är Fp.

35
Kontext: Runstenen befinner sig i Långbackens nordöstra sluttning, innanför skogskanten, ca
500 m VSV om klockstapeln vid Håtuna kyrka. Där har den alltid stått enligt vad som är känt,
varvid den står på sin tidigast kända plats (UR3:128).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
föreliggande undersöknings definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse
typologiskt, och därmed kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: I omgivningen kring runstenen

finns gravfältet RAÄ Håtuna 67:1, stensättningarna RAÄ Håtuna 68:1-2 och gravfältet RAÄ
Håtuna 68:3 (sammantaget 180 fornlämningar inkl en treudd med ca 10 meters sida).
Något östligt ligger även gravfälten RAÄ Håtuna 44:1 och 102:1 (sammantaget ca 17
fornlämningar) (Larsson 1990a:143; FMIS).

U 778. Svinnegarns kyrka

Runinskriftens innehåll:
þialfi × auk × hulmnlauk × litu × raisa × staina þisa × ala × at baka × sun sin × is ati × ain × sir × skib ×
auk × austr × stu[rþi ×] i × ikuars × liþ × kuþ hialbi × ot × baka × ask(i)l × raist

Þialfi ok Holmlaug letu ræisa stæina þessa alla at Banka/Bagga, sun sinn. Es atti æinn seR skip ok austr styrði i
Ingvars lið. Guð hialpi and Banka/Bagga. Æskell ræist.

Tjälve och Holmlög läto resa alla dessa stenar efter Banke (eller: Bagge), sin son. Han ägde ensam sitt skepp och
styrde österut i Ingvars här. Gud hjälpe Bankes (Bagges) ande. Äskil ristade.

Texten är väl bevarad, och meddelar att föräldrarna Tjälve (fadern) och Holmlög (modern)
har rest monumentet över sin son Banke (Bagge), vilken varit en av deltagarna i Ingvarståget.
Det framgår också att han var skeppsägare och styrman (skeppshövding). Därpå följer en
kristen bön för Bankes (Bagges) själ. Texten avslutas med en upplysning om att Äskil har
utfört runristningen. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur, ormar, som
bildar en oval ram med såväl yttre som inre runslingor. I mitten av denna inramning finns ett
markant kristet kors (åttauddigt). Korsarmarna utgår från ett ornament, ringformat i sin yttre
del och rektangelformat i sin inre del, med fyra utgående ovaler. Från den nedre korsarmen
utgår ett don som är fästat nedtill vid ormarna. Stilgruppen är Fp.

Kontext: Runstenen befinner sig vid sin tidigaste kända fyndplats. Enligt äldre uppgifter (F 1
9) står det klart att stenen utgjorde tröskelsten vid kyrkans stora ingång på 1600-talet. Vart
den ursprungligen stått rest finns ingen uppgift om (UR3:357).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
föreliggande undersöknings definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse
typologiskt, och därmed kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Inskriftens intressanta

upplysning att föräldraparet ”läto resa alla dessa stenar” pekar på att U 778 varit en del av ett
större gruppmonument. Dybeck omtalar också att det ska ha funnits ett antal bautastenar i
Husby by intill kyrkan (Dybeck: Reseberättelse 1862 [ATA], refererad i UR3:361). Dessa är
dock numera försvunna. Enligt Dybeck ska dessa ha varit mellan två och tre alnar långa. Han

36
nämner även att Svinnegarnsstenens storlek (2.35 x 1.33 m) talar emot att denna skulle ha
fraktats särskilt långt (ibid).
I nära omgivning finns f ö gravfälten RAÄ Svinnegarn 1:1 och 3:1 (sammantaget 20 gravar)
samt 2:1 (hög med 35 meters diameter) (Larsson 1990a:145).

U 837. Alsta, Nysätra sn

Runinskriftens innehåll:
... ...k × hulmk... ... ...(r)s + liþ × kuþ × hialb(i) ...

... [o]k Holmg[æiRR](?) ... [Ingva]rs(?) lið. Guð hialpi ...

... Och Holmger ... Ingvars här. Gud hjälpe ...

Stenen är ett fragment (kluvet i två delar) av en större runsten.

Texten nämner: en Holmg(er?), Någons här (”...rs lið”), samt avslutas med en del av en
kristen bön. Samtliga nämnda människonamn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Fragmentet innehåller två bandade runslingors undre delar.

Kontext: Fragmentet, två delar, återfanns 1945 på en åker 150 m ÖNÖ om Alsta gård. Den
ursprungliga stenen kan antas ha varit av ett större slag, varvid de bevarade delarna har utgjort
dess nedre del. De två delarna är ihopsatta, och står nu uppställda 40 m SSV om
ursprungsplatsen (UR3:465).

Bedömning: Inskriften är alltför bristfällig för att föreliggande undersökning skulle kunna
godkänna detta fragment som en säker Ingvarssten i linje med SR:s och SRD:s tolkningar.
Den bevarade delen av texten har därvid alltför stora brister såväl överlag som avseende
nyckelordet Ingvar. Föreliggande undersökning kan inte anse att sistnämnda skulle kunna
anses rimligt att intolka i sammanhanget. Ornamentikens innehåll är dessutom ytterligt magert
(se ovan). Detta bristfälliga underlag kan inte, enligt föreliggande undersöknings uppfattning,
tillsammans med ordet lið (”här”) bära upp en klassificering av runristningen som ”säker”.
Till detta är ordet lið alltför allmänt i det vikingatida sammanhanget. Det resonemang som
anförs av Jansson i UR (se nedan) bör dock beaktas, vilket kan tillåta att klassificera stenen
bland övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: S. B. F. Jansson menar

(UR3:465) att det är troligt att delen ”... r)s + liþ” (”...rs lið”) kan fyllas ut till ”[× i × ikua]rs
+ liþ ×” ([i Ingva]rs lið). SR:s tolkning (ibid) har, som synes ovan, därför detta som sin
formella tolkning, och även SRD har denna tolkning i sin till runsvenska transkriberade
version (dock med klammerparantes kring den ”saknade” delen av namnet Ingvar).
Föreliggande undersökning menar att ett ”s” tillsammans med ett föregående tveksamt ”r”,
bildar en alltför hypotetisk intolkning av namnet Ingvar. Nämnda magra namnrest är alltså
kopplat till ordet lið, vilket visserligen återfinnes i samma form i inskriften på U 778. Detta
källunderlag är dock således för magert för att kunna godkännas som underlag för en säker
Ingvarssten av föreliggande undersökning.

37
U 1143. Tierps kyrka

Runinskriftens innehåll:
[klintr auk blikr × ristu stin × þinsi * iftiR kunu(i)þ] × faþur × sin + han [× foR bort miþ (i)kuari + kuþ
trutin hialbi ont ...](r)[a *] kristin[a þuriR + t]r(o)(n)[i × ri]s[ti +]

Klintr(?) ok BlæikR ræistu stæin þennsi æftiR Gunnvið, faður sinn. Hann for bort með Ingvari. Guð drottinn
hialpi and [ald]ra kristinna. ÞoriR Trani risti.

Klint och Blek reste denna sten efter Gunnvid, sin fader. Han for bort med Ingvar. Gud drotten hjälpe alla
kristnas ande. Tore runorna (?) ristade.

Texten är väl bevarad utifrån äldre avbildningar (se diskussion nedan), och meddelar att
bröderna Klint och Blek har rest monumentet över sin fader Gunnvid; vilken varit en av
deltagarna i Ingvarståget. Därpå följer en kristen bön för alla kristnas ande.
Texten avslutas med en upplysning om att Tore har utfört runristningen. Samtliga nämnda
namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor är utförda i två parallella ormliknande rundjur,

som bildar två ovaler. Ormarnas är fästade nedtill i ristningen vid ett koppel vid sina halsar,
och upptill på samma vis vid svansarna. Centralt i ristningens mitt finns ett enkelt kristet kors
ovanför det övre kopplet; samt ett större dylikt precis i mitten av ristningen. Den avbildning
som utförts av Johannes Bureus antyder också att det större korset tidigare möjligen har
omgärdats av ett åttauddigt kors (F f 6). En mindre runrad (obandad) finns också fristående
till höger om den högra korsarmen på det nedre korset. Stilgruppen bedöms som en blandform
mellan Pr1, 2 och 3.

Kontext: Flera äldre uppgifter, bl a av Bureus (t ex F a 10, nr 53; se även bilaga 2) och Olof
Celsius d ä (F m 60), föreligger avseende att stenen återfunnits vid kyrkan.
Där är den nu rest på kyrkogården precis innanför den norra bogårdsmuren (UR4:554).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
föreliggande undersöknings definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse
typologiskt, och därmed kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Stenen i sig är extremt illa
medfaren idag med närmast utraderad inristning, med undantag för dess översta del. Dock
finns bra överensstämmande avbildningar av såväl Bureus (F f 6, F a 10 2; se även bilaga 2),
Peringskiöld (t ex B 655; se även bilaga 2) och Rhezelius (F 1 I; se även bilaga 2). Texten kan
därmed anses mycket väl bevarad.

38
U Fv1992;157. Husby-Ärlinghundra s:n, Arlanda, Måby ägor

Runinskriftens innehåll:
× kunar : auk biurn : auk × þurkrimr × ra-... ...tain : þina * at þurst... × bruþur sin : is uas austr : tauþr *
m... ...ari × auk × karþ... ...u þisi

Gunnarr ok Biorn ok ÞorgrimR ræ[istu s]tæin þenna at Þorst[æin] broður sinn, es vas austr dauðr m[eð
Ingv]ari, ok gærð[u br]o þessi.

Översättning till nusvenska (Fv [Snaedal 1992:157]):

Gunnar och Björn och Torgrim reste denna sten efter Torsten, sin broder. Han blev död österut med Ingvar. Och
gjorde denna bro(?).

Texten är relativt väl bevarad, och meddelar att bröderna Gunnar, Björn och Torgrim har rest
monumentet över sin broder Torsten, som avlidit såsom en av deltagarna i Ingvarståget.
Därpå följer upplysningen att man har anlagt en bro. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur; ormar.

Ormarnas halsar är bundna nedtill i ristningen vid ett koppel, och upptill på samma vis vid
bakdelarna. Centralt i ristningens mitt finns ett stort markant kristet kors (åttauddigt), vilket
genom överlappningar i sin mitt bildar en svastika. Stilgruppen är Fp.

Kontext: Runstenen återfanns våren 1990 av vägarbetaren, grävmaskinisten, Hans Karlsson,

vid ett vägbygge vid Arlanda flygplats, omkring en km NO om E 4-avfarten till Arlanda
flygplats. Den står nu rest i särskilt berett utrymme i den nya inrikeshallen Arlanda 2, varvid
den befinner sig i närhet av sin ursprungliga fyndplats (Snaedal 1992:156ff).
Det råder inga tvivel om att den upptäcktes vid sin ungefärliga ursprungplats.

Bedömning: Föreliggande undersökning bedömer den som en säker Ingvarssten, med ett
textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med föreliggande undersöknings definitioner.
Ornamentikens typologi ger ytterligare bekräftelse kronologiskt.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: På samma sätt som avseende
Sö 287 gör även i detta fallet ingående text-kontextuella faktorer tillsammans med den
social-kontextuella situationen att ristningen bedöms som en säker Ingvarssten av
föreliggande undersökning. Därvidlag att den sammanvägda bedömningen utifrån främst
meddelandets innehåll tillsammans med social-kontextuella faktorer, samt även i viss mån
ristningens ornamentik, blir att runstenen bör betraktas som säker. Stilgruppen Fp innebär f ö
att stenen besitter den bland Ingvarsstenar mest karakteristiska ornamentiken.
Efter den initiala fyndplatsundersökningen (Thorgunn Snaedal, RAÄ) av runstenen vidtog en
bred arkeologisk undersökning (Lena Drenzel, Sigtuna museum) av fyndplatsen, varvid två
mindre ytterligare fragment av stenen kunde säkras. Av många intressanta aspekter kan t ex
nämnas att detta är den östligaste av alla hittills återfunna Ingvarsstenar, samt den enda som
omtalar ett brobygge. Den arkeologiska utgrävningen blottlade rester av en gammal väg, och
det sankområde kunde definieras som kan ha föranlett det på stenen omtalade brobygget
(Snaedal 1992:156ff).

39
3.1.3. Västmanland
Västmanland besitter en s k ”säker” Ingvarssten: Vs 19.

Vs 19. Berga, Skultuna sn. Nu vid Skultuna bruk

Runinskriftens innehåll:
khu[nal-](r) * [(l)it ... stain * þinsa ef]tir * horm * stob sen * trek| |ku-...n * auk * uas * farin * (o)(s)-r *
miþ * ikuari * hiolbi k[-þ * salu h...ns *]

Gunnal[d]r let [ræisa] stæin þennsa æftiR Orm, stiup sinn, dræng go[ða]n, ok vas farinn aus[t]r með Ingvari.
Hialpi G[u]ð salu h[a]ns.

Gunnald lät resa denna sten efter Orm, sin styvson, en god ung man, och han hade farit österut med Ingvar.
Hjälpe Gud hans själ.

Texten är väl bevarad och berättar att Gunnald rest stenen efter sin styvson Orm, vilken
bekräftas ha deltagit i Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Texten avslutas
med en kristen bön.

Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga är utförd på ett rundjur; en orm. Ormen är

nedtill fästad vid ett koppel i såväl huvuddel som svansdel, samt därvid även betydligt invikt
innanför resten av kroppen; bildande en inre runslinga på var sida. Inom ormens övre båge
finns även en inre obandad runrad. Stilgruppen är Fp.

Kontext: Äldsta utförliga redogörelse kommer från Dybeck, som konstaterar att stenen fanns
i Berga vid hans besök (VSR:58). Äldre uppgifter pekar också på att stenens ursprungliga
fyndplats troligen är Berga. Såväl Ransakningarna (F 1 9) som Peringskiöld (F h 4) har i det
avseendet i knappa ordalag nämnt en runsten som bör ha varit denna. Runstenen har sedan
troligen flyttats till Skultuna bruk någon gång mellan 1868 och 1871 (VSR:57ff).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
undersökningens meddelade definitioner. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna
bedömning.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Står tillsammans med Vs 18,
och inom näromgivningarna finns gravhögarna RAÄ Skultuna 20:1-2 (Larsson 1990a:145f;
FMIS). Gravfynd SHM 474 (sköldbuckla, spjutspets, yxa, oval spännbuckla, ringspänne m
m) kan eventuellt ha tagits från en numera försvunnen hög (Larsson 1990a:145f). Dybeck
(VSR:58f och där anförd litteratur) talar kanske om denna när han nämner att Berga är bekant
”för de märkliga fynd af fornsaker från sednare hednatiden, hvilka för många år sedan
uppgrofvos ur en der varande ättehög” samt att ”runstenen varit rest ungefär sex famnar
vestligt från samme hög...”.

40
3.1.4. Östergötland
Östergötland besitter två s k ”säkra” Ingvarsstenar: Ög 145 och Ög 155.

Ög 145. Dagsberg, kyrkogårdsmuren, Lösings hd

Runinskriftens innehåll:
... ...ur : sin : eR : furs : ... hilfnai : (a)(u)str

... [fað]ur/[broð]ur sinn, eR fors ... hælfningi(?) austr.

... (efter N. N.), sin fader, som omkom i Ingvars trupp österut.

Stenen är ett fragment. Den bevarade delen av textinnehållet meddelar att någon omkommit
(möjligen österut) i koppling till en här.

Ornamentikens innehåll: Rester av två bandade runslingor finns, liksom av ett kristet kors.

Kontext: Fragmentet sitter inmurat på Dagsbergs södra kyrkogårdsmurs utsida, och så finns
den omtalad redan av Peringskiöld (ÖGR:136; B 859).

Bedömning: Undersökningens uppställda kriterier innebär att Ög 145 bör klassificeras som
övrig runsten av särskilt intresse för Ingvarsgruppen. De språkliga och stilistiska
argument som anförs i ÖGR bör beaktas i viss utsträckning. Föreliggande undersökning kan
ändock endast anse det rimligt att klassificera Ög 145 i enlighet med vad som angivits ovan.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Brate meddelar i ÖGR bl a att
man utifrån Ög 155 kan fullständiga den viktiga felande länken innan ordet hilfnai till i :
ikuars :. Det sista ordet är skadat och består endast av runorna för bokstäverna str. Ordet har
tolkats till ”österut”. Detta kan föreliggande undersökning endast bedöma som antaganden på
ytterst svaga grunder.

Ög 155. ”Sylten”, Bjällbrunna ägor, Styrstads sn, Lösings hd

Runinskriftens innehåll:
þurfriþ × risti × eftiR × askut × auk × kauta sunu × sina × stin × þasi × han × kuti × etaþis × i × ikuars ×
hilfniki ×

Þorfriðr/Þorfreðr ræisti æftiR Asgaut ok Gauta, sunu sina, stæin þannsi. Hann Gauti ændaðis i Ingvars
hælfningi.

Torfrid reste efter Asgöt och Göte, sina söner, denna sten. Göte avled i Ingvars härskara.

Texten är väl bevarad och berättar att Torfrid rest stenen efter sina söner Asgöt och Göte,
varav den sistnämnde avlidit under Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: Två bandade runslingor, en yttre och en inre, samt med en kortare
bandad ytterligare runrad innerst. Den inre runslingan mynnar ut i den yttre genom en knut på
höger sida nedtill, och de bägge runslingorna bildar en båge på ett portalliknande sätt upptill;
inom vilken ett kristet kors (åttauddigt) finns centralt upptill inom den inre runslingan.
Rundjur saknas. Ornamentiken bedöms ligga inom ramarna för stilgrupp RAK.

41
Kontext: Peringskiöld (F h 7) omtalar denna runsten som befinnande sig ”uthi en hage wid
Syltan”, och avbildningen i Bautil (1750) visar stenen i upprest tillstånd (B 857). Brocman
(1762:98) meddelar att han hade funnit den med en kant under jorden (och med jord i
ristningen), och så meddelar även Brate (ÖGR) att han fann runstenen vid östra gränsen av
åkerfältet som tillhör Trumslagartorpet på Bjällbrunna ägor. Stenen blev 1896 rest vid
bergbacken vid nämnda torp, varvid den befinner sig i snar närhet till sin ursprungliga
fyndplats (ÖGR:146f).

Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt i enlighet med
föreliggande undersöknings definitioner. Ornamentiken är relativt vag och saknar rundjur,
men har ansetts besitta typologiska drag av 1000-talets första hälft.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Allmänningen Sylten ligger i

en omgivning som till betydande del ligger under 5-metersnivån, och har under vikingatiden
till del legat under vatten. Möjligen går det att anknyta stenen till bebyggelsenheten Fröberga.
Denna ligger hursomhelst i stenens närhet (ca en km SO om denna), och besitter gravfälten
RAÄ Styrstad 40:1, 41:1-3 och 43:1 (sammantaget 25 fornlämningar) (Larsson 1990a:155;
FMIS).

42
3.2. Undersökning av så kallade osäkra Ingvarsstenar

3.2.1. Medelpad
Medelpad besitter en runsten som av forskningen diskuterats i sammanhang av ”osäkra”
Ingvarsstenar: M 4.
Runristningens signum är baserad på en skrift för Sundsvalls museum av Algot Hellbom (se f
ö Hellbom 1979:3, 7, 10, 23f). Hellboms numrering av Medelpads runinskrifter har kommit
att bli etablerad på grund av den långa väntan på en officiell del i SR:s utgivning (Snaedal:
muntlig uppgift 2010-03-17).

M 4. ”Lilla Attmarsstenen”, Attmars kyrka, Attmars sn

Runinskriftens innehåll:
§P ...uki raisti st... ... f(u)r austr * miR i(i)...ri (i)aisinsiltaikan-... ...i * stain þin
§Q ...uki raisti st... ... f(u)r austra miR i(i)...ri (i)aisinsiltaikan-... ...[na]þ(u) stain þin[a]

§P [T]oki/[Full]ugi/[Ill]ugi ræisti st[æin] ... for austr meðr Ing[va]ri(?) ... ... stæin þenna.
§Q [T]oki/[Full]ugi/[Ill]ugi ræisti st[æin] ... for austr meðr Ing[va]ri(?) ... [mar]kaðu(?) stæin þenna.

Runstenen står under nytolkning, och översättning till nusvenska har ännu ej framlagts
(Snaedal: muntlig uppgift 2010-03-17). Dock bör påpekas att Marit Åhlén (2006:286), som
arbetar med kommande Medelpads runinskrifter (SR), menar att stycket ”for austr meðr
Ingvari” är en fullt relevant tolkning efter denna stens rengöring och nytolkning (se nedan).

Ornamentikens innehåll: Fragmentet visar resterna bandade runslingor (av möjligen två till
tre stycken), samt ca hälften av att kristet kors av åttauddig typ.

Kontext: Runstensfragmentet påträffades 1810 av bonden Sven Grafström på en nyodling i

Attmarby, väster om den nuvarande prästgården därstädes. Stenen, som var i mycket dåligt
skick, gick i bitar vid omhändertagandet, varvid tyvärr endast den största delen tillvaratogs.
Efter detta blev fragmentet lagt som trappsten, men tillvaratogs av Sidenbladh 1868, och
placerades först vid Landsvägen, senare vid kyrkan bredvid M 5 (Hellbom 1979:24).

Bedömning: I enlighet med den nytolkning av stenen som pågår tyder mycket på att detta är
en säker Ingvarssten (SRD; Åhlén 2006:283ff). Runstenen är dock inte fullständigt formellt
nytolkad ännu (Snaedal: muntlig uppgift 2010-03-17). Med tanke på hur situationen dock ser
ut har föreliggande undersökning ansett att man på starka grunder kan klassificera
runristningen som en trolig Ingvarssten, och det mesta pekar väl på att den så småningom
kommer att kunna anses som en säker sådan.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Detta fragment har tidigare
kännetecknats av att dess inskrift varit mycket svårtolkad pga sitt dåliga skick och sina grunda
och otydliga runor. Läsningarna av texten har tidigare därför varit mycket otillfredsställande,
samtidigt som landskapet Medelpad ej ännu behandlats och utgivits av SR. 1999 blev dock
denna runsten fullständigt rengjord av en stenkonservator med moderna metoder, varvid
ristningsytan blev befriad från allt organiskt material. Därpå undersöktes och dokumenterades
stenen för att sedan uppmålas. Detta var första gången den kunde undersökas ordentligt,
varvid den till dels mycket grunda inristningen nu trädde fram tydligare; vilket ledde till att de
tidigare otillfredsställande tolkningarna kunde revideras. Till sin hjälp hade man även olika
typer av avancerad belysning. Med sådan teknik är det bl a möjligt att t ex upptäcka väldigt
43
vittrade och nednötta detaljer i en inristning, exempelvis runors bistavar, som annars vore
närmast utraderade för ett mänskligt öga under normal belysning (Åhlen 2006:283f).
En hel del övriga intressanta fornlämningar finns f ö i Attmarby. Bland annat runstenen M 5,
tolv gravhögar (RAÄ Attmar 5:1, 7:1, 8:1, 8:2, 8:3, 9:1, 9:2, 15:1, 15:2, 102:1, 102:2 och
103:1), två stensättningar (RAÄ Attmar 10:1 och 15:3) samt en äldre förmodad boplats (RAÄ
Attmar 188:1).
Samtliga nämnda fornlämningar (utom M 4 och M 5) är visserligen daterade BÅ/JÅ,
men det är intressant att konstatera den starka kontinuerliga närvaron av mänsklig verksamhet
i omgivningen. Enligt traditionen ska det också ha funnits vikingagårdar i Attmarby (Hellbom
1979:24). En intressant omständighet är också att Sundsvallstrakten var en viktig vikingatida
knutpunkt, eftersom en viktig handelsväg gick via denna mot Trondheim (Åhlén 2006:287).

3.2.2. Södermanland
Södermanland besitter två runstenar runsten som av forskningen diskuterats i sammanhang av
”osäkra” Ingvarsstenar: Sö 278 och Sö 360.

Sö 278. Strängnäs, Domkyrkan

Runinskriftens innehåll:
k(u)nbiurn lit raisa : st... ... ...þ[an a]imuntiR :

Gunnbiorn let ræisa st[æin] ... ... ÆimundaR(?).

Gunnbjörn lät resa stenen ....

Stenen är ett fragment. Vad texten i sak meddelar är att stenen är rest av en Gunnbjörn.
Sista satsen av inskriften är ej formellt uttolkad (se bedömning samt diskussion nedan).
Det fornnordiska namnet Gunnbjörn förekommer f ö på en annan sörmländsk runsten, liksom
på flera uppländska och en gotländsk, samt fanns i bruk även under medeltiden i Sverige,
Norge och Island (SÖR:242).

Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor är utförda på ett till två ormlika rundjur, fästa i
koppel. Endast ett rundjurshuvud är synligt. Detta kan till stor del ses enligt äldre avbildning
(B 702). På fragmentet i nuvarande skick syns det dock inte. Stilgruppen bedöms vara Pr3
(möjligen i blandform med Pr2). Ornamentiken befinner sig därmed kronologiskt inom
godtagbara ramar för Ingvarsstenar.

Kontext: Sedan äldsta kända uppgift (Peringskiöld:F l 5:5) sitter stenen inmurad i marknivå i
Domkyrkans södra yttervägg. (Texten är numera till viss del skymd av en åskledarkabel.)

Bedömning: Fragmentets textinnehåll är synnerligen magert, och kan inte i någon egentlig
mening menas innehålla några för sammanhanget relevanta nyckelord. Slutet av inskriften har
ej säkert kunnat tolkas, men innehåller möjligen namnet Emund kopplat till ordet ”son”. Detta
är i sådana fall är intressant utifrån stenens rumsliga kontext kopplat till uppgifter som i högre
eller lägre grad utpekar en storman vid namn Emund som Ingvar den vittfarnes fader (se
Yngvars saga viðförla; även 3.1: Sö 279). Fragmentet är därmed intressant, och bör därför
inte helt och hållet avfärdas för sammanhanget. Föreliggande undersökning anser att den ska

44
räknas till Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Till inskriftens svårtolkade

avslutning, ”þ[an a]imuntiR”, har tolkningsförslaget ”son till Emund” framförts av SR
(SÖR:242). Detta förslag innebär intressanta samband med Sö 279, som talar om ”Emunds
söner” och ”söderut i Särkland”. Enligt Yngvars saga Vidforla ska, som även tidigare
framförts, Erik Segersälls dotterson Emund ha varit far till Ingvar den vittfarne (se även
SÖR:242; Larsson 2000:97-103).

Sö 360. Bjuddby, Blacksta sn, Oppunda hd

Runinskriftens innehåll:
: þurstin : reisti : stin : þisi : iffir : bruuR : sin þurbn *: sun : ru-ts : farit : uas i : far-nki :

Þorstæinn ræisti stæin þannsi æftiR broður sinn Þorbiorn, sun Ruts(?). Farinn vas i <far-nki>.

Torsten reste denna sten efter sin broder Torbjörn, son av Rut(?). Han hade farit ...

Texten är relativt välbevarad och meddelar inledningsvis att Torsten har rest runstenen över
sin broder Torbjörn, vars moders namn är Rut. Av textens slut har endast säkert kunna tolkats
att Torbjörn ”hade farit”. Dock utgör den avslutande delen av texten, vilken innehåller en
svårtolkad allitterationslik runföljd efter meddelandet ”hade farit”, en textinnehållskälla värd
att beakta (se diskussion nedan). De båda manliga namnen är fornnordiska, emedan det
kvinnliga namnet möjligen kan anses bibliskt.

Ornamentikens innehåll: Två bandade runslingor, en inre och en yttre, är utförda i RAK-stil
i en båge med ett markant, dominerande, kristet kors inom sig i mitten. Korset är rikt utfört,
korsarmarna utåtsvängda från basen sett, och avslutade med utåtsvängda spetsar. Korsets mitt
besitter även ett ringformat ornament, med utgående, i ändarna krökta, smala formationer
emellan de större korsarmarna. Rundjur saknas.

Kontext: Ursprunglig fyndplats är Bjuddby ägor; en åker SV om Vadsbro prästgård (väster

om landsvägen), där stenen återfanns 1910-12 (upphittaren ej säker på årtalet) av en
nämndeman Larsson (enligt dennes utsago 1928). Stenen var i två stycken, men komplett, och
restes i ihopsatt skick vid nämnda landsväg (dock något norrut och vid motsatt sida) efter Erik
Brates inventering 1923 (SÖR:350f).

Bedömning: Den i o f sig välbevarade textens svårtolkade avslutning är av intresse avseende

Ingvarsgruppen. Wessén menar (SÖR:352) att det förhållandevis amatörmässiga intrycket av
denna inristning kan leda till en uppfattning av att Torbjörn har avlidit såsom deltagare i
Ingvarståget. Jag uppfattar i det här fallet Wesséns anföranden som ytterst relevanta
iakttagelser, vilka i hög grad trovärdiggör Torbjörn såsom ”faren med Ingvar”. Det trots allt
hypotetiska resonemanget kan emellertid inte leda till att klassificera stenen som säker.
Föreliggande undersökning vill definitivt dock placera den som trolig Ingvarssten (se vidare
diskussion nedan).

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Wessén menar att den märkliga
textdelen ”farit : uas i : farinki” mycket väl kan tolkas som en misslyckad del av
inristningen av vad som egentligen borde ha varit ”farin : uas : i : faru : miþ : inkuari”
(ibid). Att den berörda sista satsen tycks vara en allitteration förstärker ovanstående

45
antaganden ytterligare, liksom textjämförelser med t ex Sö 107; ”han uar : farin : miþ :
ikuari” och Sö 108; ”han : uar i : faru : miþ : ikuari” (ibid).
Andra fornlämningar av kontextuellt intresse i Bjuddby är Sö 54, Sö 55, gravfältet
RAÄ Blacksta 3:1 (ca 30 gravar av yngre järnålderstyp), samt gravfälten RAÄ Blacksta 32:1
och 34:1 (sammantaget 13 fornlämningar inklusive en treudd med ca 12 meters sida) (Larsson
1990a:148, 154).

3.2.3. Uppland
Uppland besitter tre runstenar som av forskningen diskuterats i sammanhang av ”osäkra”
Ingvarsstenar: U 513, U 540 och U 785.

U513. Rimbo kyrka

Runinskriftens innehåll:
* anuntr * auk * airikr * auk * hakun * auk * inkuar * rais-- ... (þ)(i)(n)-(a) * (i)(f)(t)ir * raknar * bruþur
sin * kuþ * hialbi ant * hans

Anundr ok ÆirikR ok Hakon ok Ingvarr ræis[tu stæin] þenn[s]a æftiR Ragnar, broður sinn. Guð hialpi and
hans.

Anund och Erik och Håkon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande.

Texten är i sina väsentliga delar välbevarad och meddelar att Anund, Erik, Håkon och Ingvar
har rest runstenen efter sin bror Ragnar. Samtliga namn är fornnordiska, och (i högre eller
lägre grad) tillhöriga det högsta samtida sociala skiktet. Texten avslutas med en kristen bön.

Ornamentikens innehåll: En ensam bandad runslinga i ett ormliknande rundjur fyller ut

runstenens sidor i form av en yttre runslinga, samt nedtill, inom inåtvikt huvud och svans, ett
par kortare inre runslingor. Centralt upptill inom runslingan finns ett kristet kors (åttauddigt).
Korset är markant, dock ej av ansenlig storlek. Stilgruppen bedöms vara Pr2.

Kontext: Runstenen är inmurad i Rimbo kyrkas östra gavel en dryg halvmeter från markhöjd;
fullt synlig i sin helhet (UR2:368f). Den är omvittnad redan hos Bureus: ”Vti Rimbo
kyrkewegg” och ”på Östergaflen” (F a 6). I Peringskiölds träsnittsavbildning av runstenen i
Monumenta finns orden ”Rimbo kyrkgafvel” (F h 3; B 243).

Bedömning: Runstenen är rest av en högättad brödraskara, fyra bröder inklusive en Ingvar,

över en avliden femte broder. Detta innebär att det inte kan röra sig om Ingvarståget, eftersom
Ingvar den vittfarne avled under detta. Dock skulle inskriftens Ingvar givetvis kunna vara
Ingvar den vittfarne i ett tidigare skede (se te x Svärdström 1970:305ff). Det kan knappast
vara rimligt att anta att så många högättade namn har kunnat förekomma inom en och samma
brödraskara alltför långt utanför den sveakungliga släkten. I synnerhet namnet Erik var
exklusivt ett namn för den kungliga släkten i samtiden, men även de andra är av markant
högättat slag. Samtidigt omtalar Yngvars saga viðförla att Ingvar den vittfarne var Erik
Segersälls dottersons son. Dessa aspekter är givetvis intressanta sammantaget på olika sätt,
varför föreliggande undersökning absolut klassificerar denna runsten som en övrig runsten
av intresse för Ingvarsgruppen.

46
Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Se även 2.2; Braun 1910; von
Friesen 1910; Svärdström 1970; Larsson 2000, 2002.

U 540. Husby-Lyhundra kyrka

Runinskriftens innehåll:
airikr ' auk hokun ' auk inkuar aukk rahn[ilt]r ' þou/þouh h--.../--... ... ...-R ' -na hon uarþ [tau]þ(r) [a]
kriklati ' kuþ hialbi hons| |salu| |uk| |kuþs muþi(R)

ÆirikR ok Hakon ok Ingvarr ok Ragnhildr þau/þaun ... ... ... ... Hann varð dauðr a Grikklandi. Guð hialpi hans
salu ok Guðs moðiR.

Erik och Håkon och Ingvar och Ragnhild, de ... Han blev död i Grekland. Gud och Guds moder hjälpe hans själ.

Texten är skadad, men meddelar inledningsvis namnen Erik, Håkon och Ingvar (dvs samma
brödraskara som på den föregående U 513 med undantag av Anund), samt en Ragnhild.
Därefter är texten skadad i inskriftens mellanparti. Slutdelen av texten meddelar sedan att en
man har dött i Grekland (”kriklati”; dvs Bysans), och avslutas med en kristen bön för
densammes själ. Samtliga namn är fornnordiska, och tillhöriga det högsta dåtida sociala
skiktet.

Ornamentikens innehåll: På vänster sida är stenens ytterkant relativt välbevarad; emedan

stycken saknas avseende stenens kanter nedtill, upptill och på höger sida. Dock saknas inte
delar av inristningen på ett sådant sätt att man inte får en relativt klar bild av ornamentiken.
Denna utgöres av ett ringlande ormlikt rundjur innehållande stenens runslinga. Utöver
rundjuret finns ytterligare ornament i form av slingor (troligen extraormar, men huvuden kan
ej ses) som i ringlar är invecklade i rundjurets ringlar. Intrycket är tämligen graciöst, och
ligger i närhet av klassisk urnestil. Stilgruppen bedöms vara Pr4. (Det kan förtjäna att
tilläggas att U 540 i äldre avbildningar är framställd i uppochnedvänt läge gentemot hur den
är uppsatt idag.)

Kontext: Runstenen är omtalad redan hos Bureus. Denne inventerade den 1638, då den låg ”I
Husby Skädry Våknhus dör” (F a 6:147). Numera sitter den fäst med järnkrampor på kyrkans
yttervägg i dess norra del (UR2:422).

Bedömning: Denna runsten är uppenbarligen rest av samma brödraskara som på den

föregående U 513 med undantag av Anund, vilket torde innebära att denne är död; vilket i sin
tur för tankarna till att det kan vara denne som denna sten är rest över. Se även diskussion
ovan (U 513). En skillnad i det här fallet är att ornamentiken tillhör en senare stilgrupp, Pr4,
emedan U 513 är utförd i Pr2. Enligt den kronologiska stilgruppsindelning som Gräslund
(1990-1991, 1992) har upprättat, så ligger Pr2 (tillsammans med Fp f ö) ungefär inom
tidsintervallet ca 1010 till ca 1050, medan Pr4 på samma sätt ungefärligen hör hemma i
tidsintervallet från ca 1060/1070 till ca 1100. Om man bokstavligen då tar fasta på denna
kronologiska indelning, så medför detta att brodern Ingvar icke kan vara ”den vittfarne”;
eftersom han dog 1041 av allt att döma. Dock är Gräslunds typologiska system givetvis en
relativ kronologi, och man kan naturligtvis inte utgå ifrån att stilgrupperna avlöser varandra i
strikt bestämbara kronologiska sekvenser. Gräslund framför också att det typologiska
utvecklingsmönstret mellan stilgrupperna kan anse belagt, men att man måste räkna med
kronologiska överlappningar och stilmässiga blandformer. Hennes system anger således en
allmän tendens vad gäller kronologin (Gräslund 1992:194f). Med detta i åtanke finns det
47
ingen anledning att inte klassificera in U 540 (liksom U 513) bland övriga runstenar av
intresse för Ingvarsgruppen. Den framstår därvid varken som alltför för tidig eller för sen
för en sådan bedömning.

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Mats G Larsson (2002:87-95)

tycks inte ha tagit fasta på reservationer för kronologiska överlappningar och stilmässiga
blandformer när han vill avföra U 513 och U 540 från diskussionen avseende Ingvarsgruppen
av just kronologiska skäl (utifrån U 540:s ornamentik). För övrigt spricker Larssons
genealogiska hypoteser avseende Ingvar den vittfarne (se dessa hypoteser i Larsson
2000:133-142) om den Ingvar som nämns på dessa runstenar skulle vara ”den vittfarne”.
Se f ö även 2.2.; Braun 1910; von Friesen 1910; Svärdström 1970.

U 785. Tillinge kyrka

Runinskriftens innehåll:
uifas-- ... : risa : s(t)in : þ(t)ino : ub : at : k-þmunt : bruþur : sin : han : uarþ : tuþr : a : srklant- kuþ halbi
: ant : ans

Vifas[tr] [let] ræisa stæin þenna upp at G[u]ðmund, broður sinn. Hann varð dauðr a Særkland[i]. Guð hialpi
and hans.

Vifast (lät) resa upp denna sten efter Gudmund, sin broder. Han blev död i Särkland. Gud hjälpe hans ande.

Texten är relativt väl bevarad och meddelar att en Vifast har rest runstenen efter sin broder
Gudmund, vilken har avlidit i Särkland. Namnen är fornnordiska. Texten avslutas med en
kristen bön för Gudmunds själ.

Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga i ett ormliknande rundjur bildar en oval yttre
runrad. En lång del av rundjurets bakre kropp utgör också en inre runslinga (från nedan
uppstigande och centralt placerad). Stilgruppen bedöms vara Pr1.

Kontext: Runstenen är uppställd mellan portarna invid kyrkans västra mur. Monumentet är
känt från Tillinge kyrka utifrån ett flertal äldre källor, t ex genom Helgonius och Hadorphs
träsnittsavbildning (F h 4; B 248; se bilaga 2) där anteckningen ”Tillinge körkegafel” finns.
Stenen låg förr som hörnsten under det nordvästra hörnet av kyrkan, men grävdes ut 1941;
främst eftersom man ansåg det sannolikt att en betydande del av inskriften doldes.
Utgrävningen var f ö förhållandevis problematisk, eftersom det visade sig att runstenen sköt
in i muren bakom sockelstenen för ingången (UR3:368).

Bedömning: Runstenen är rest efter någon som har avlidit i Särkland. Denna runristning och
Sö 279 är de enda utöver säkra Ingvarsstenar som nämner det fjärran Särkland i sin text.
Runstenen kan knappast kallas säker, eftersom nyckelelement för detta saknas. Slutsats: U
785 torde kunna klassificeras som antingen trolig eller möjlig Ingvarssten. Det säkraste, och
det mest sakligt rimliga, torde vara att klassificera U 785 som en möjlig Ingvarssten (se även
diskussion nedan, samt under Vg 1).

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Vad som talar för att detta
skulle kunna vara en Ingvarssten är att Särkland omnämnes som dödsort och att runinskriften
befinner sig inom ramarna för Ingvarsstenarna i kronologisk bemärkelse. Det ska dock hållas i
åtanke att vikingarna i tidigare skeden, innan 1000-talet, idkade mycket handel i dessa
regioner. Ornamentiken utförd i stilgrupp Pr1, vilket – om denna runsten är en Ingvarssten –
48
innebär att den kronologiskt ligger i den tidigaste stilgrupp som torde vara naturlig att godtaga
för en sådan.

3.2.4. Västmanland
Västmanland besitter en runsten som av forskningen diskuterats i sammanhang av ”osäkra”
Ingvarsstenar: Vs 1.

Vs 1. Stora Rytterns kyrkoruin, Rytterns sn

Runinskriftens innehåll:
+ kuþlefR + seti : stff : auk : sena : þasi : uftiR slakua : sun : sia : etaþr : austr * i * karusm *

GuðlæifR satti staf ok stæina þasi æftiR Slagva, sun sinn, ændaðr austr i Garðum(?)/Chorezm(?).

Gudlev satte stav och dessa stenar efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdariket(?).

Texten är väl bevarad och meddelar att Gudlev har rest en stav och ett antal stenar över sin
son Slagve, vilken har dött i antingen Gårdarike eller Chorezm. Det sista ordet i inristningen
anses svårtolkat, men om det är Chorezm som avses så skulle runstenen med viss sannolikhet
kunna anses tillhörig Ingvarsgruppen (se diskussion nedan).

Ornamentikens innehåll: Innehåller två dominerande bandade runslingor, varav en inre

runslinga i ett ormliknande rundjur, i två nedre koppel som tillsammans med en yttre bandad
runslinga bildar en nedtill öppen båge och utgör huvuddelen av inristningen. Till detta
kommer, nedtill till vänster, en kort obandad runrad med sex runor utanför den yttre runraden.
Stilgruppen bedöms vara Pr2.
Runstenen anses också höra samman med den endast ornerade, korsristade, stenen Vs 2;
därvid utgörande ett monument av två parstenar. Vs 2 besitter ett rikt ornerat kristet kors,
sinnrikt sammanflätat genom en ring (och i övrigt utstyrt med ett antal mer eller mindre
invecklade detaljer i sina från basen utsvängda korsarmar).

Kontext: Vs 1 står på ödekyrkogården tillsammans med Vs 2, med vilken den anses vara del
av samma monument genom formuleringen ”dessa stenar” i Vs 1:s inskrift. Båda stenarna
återfanns 1938 i samband med kyrkoruinens restauration. Vs 1 låg med ristningsytan uppåt,
som kombinerad golvsten och grundsten till dörrposterna i den igenmurade västportalen,
medan Vs 2 hittades vid schaktning av koret till höger om den östligaste valvpelaren, intill
ruinens nordliga vägg (VSR:6).

Bedömning: Skulle möjligen kunna höra till Ingvarsgruppen om det är Chorezm som åsyftas
i textens sista ord. Föreliggande undersökning klassificerar denna runsten som en övrig
runsten av intresse för Ingvarsgruppen (se vidare i diskussionen nedan).

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Avseende den toponomastiska

diskussionen avseende ”karusm” – dvs huruvida detta ska tolkas som Garðum eller Chorezm
– så menar S. B. F Jansson (i VSR:8) att tolkningen Garðum, ”Gårdarike”, är den troligaste,
och menar därvid att den egendomliga runföljden som ger ”karusm” torde vara en felristning;
inte minst eftersom flera stavfel finns i texten. Alltså att det är troligt att det egentligen ska stå
”karþum”. Formuleringen ”austr i Garðum” förekommer också i ett flertal andra

49
runinskrifter.
Dock håller Jansson i viss utsträckning ändå öppet för att det faktiskt skulle kunna handla om
Chorezm, ett urgammalt kulturland vid Aralsjöns södra sida. Framförallt i ett tidigare skede
av vikingatiden var detta land en knutpunkt för vikingarnas handel avseende Centralasien,
men vid tiden för denna runstens resande, runt 1000-talets mitt, var den rollen av allt att döma
utspelad sedan länge (VSR:9). Utifrån ett dylikt scenario uppstår således det rimliga i att
runstenen, om ordet i fråga kan tolkas som ”Chorezm”, möjligen kan ha något med
Ingvarståget att göra, eftersom detta för sin tid så unikt långväga vikingatåg rörde sig i, eller i
relativ närhet till, dessa regioner.

3.2.5. Östergötland
Östergötland besitter en runsten som av forskningen diskuterats i sammanhang av ”osäkra”
Ingvarsstenar: Ög 30.

Ög 30. Skjorstad, Tåby sn, Björkekinds hd

Runinskriftens innehåll:
: siksten : let : rasti : stain : þe(n)... : eftiR : ikuar : sun : sin : han : uarþ : austr : tauþr :

Sigstæinn let ræisa stæin þenn[a] æftiR Ingvar, sun sinn. Hann varð austr dauðr.

Sixten lät resa denna sten efter Ingvar, sin son. Han blev död österut.

Texten är väl bevarad och meddelar att en Sixten lät resa runstenen efter sin son Ingvar,
vilken har avlidit österut. Båda namnen är fornnordiska.

Ornamentikens innehåll: En ensam bandad runslinga i ett rundjur, en orm, fyller ut

runstenens sidor och bildar en långsmal båge; inom vilken ett kristet kors återfinnes upptill.
Korset sitter centralt strax innanför ormens båge, och är markant. Korsets mitt består av två
cirklar som bildar en ring, och de lätt oregelbundet utförda korsarmarna är formerade som ett
Andreaskors. Ett smärre v-format gehäng är vidfäst de båda nedre korsarmarna. Stilgruppen
är Fp.

Kontext: Står nu rest väster om en bergvägg, något öster om Skjortstads gård, vid vägen från
Tåby till Grönhög, i Furingstads sn. Ög 30 har, tillsammans med Ög 29, upptäckts vid
vägröjningar vid Grönhögs vad. I VHAA finns sådana uppgifter från 1623, 1723 och 1728
(ÖGR:27). G 29 och Ög 30 har därvid upptäckts/återupptäckts vid upprepade tillfällen (ibid).

Bedömning: Föreliggande undersökning anser, utifrån den sammantagna källsituationen, att

det inte kan anses sannolikt att den Ingvar som omtalas i denna runinskrift är densamme som
Ingvarstågets ledare. Undersökningens bedömning är att Ög 30 ska placeras i gruppen övriga
runstenar av intresse för Ingvarsgruppen (se vidare motivation i diskussionen nedan).

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse:

Enligt föreliggande undersökning finns det betydligt starkare argument som talar emot att Ög
30 skulle vara en Ingvarssten än vad som talar för det. Vad som främst talar emot det är
naturligtvis att man, för att kunna antaga att runinskriften på Ög 30 skulle gälla Ingvarstågets
ledare, måste godtaga att sistnämndes far hette Sixten. Föreliggande undersöknings

50
grundläggande uppfattning är att Ingvarstågets ledares far hette Emund. Belägg för
sistnämnda är av mera hypotetiskt och osäkert slag i runinskrifterna, medan det givetvis står
fullkomligt klart i det isländska sagamaterialet. Men genom den sammantagna källsituationen,
och de i undersökningen belysta sambanden inom såväl runinskriftsmaterialet som detta i
analogi med sagamaterialet, är det föreliggande undersöknings uppfattning att den Ingvar som
framstår som Ingvarstågets ledare i Ingvarsgruppens runinskrifter är densamme som
Ingvarstågets ledare i Yngvars saga viðförla. Detta måste således samtidigt innebära att denne
Ingvars far med stor sannolikhet hette Emund.
Det framstår dock ändå som källkritiskt relevant och sakligt att inte helt utesluta att
runinskriften på Ög 30 talar om Ingvarståget. Exempelvis kan man aldrig utesluta att
runristare av olika anledningar har gjort olika former av felristningar. Detta gör att
föreliggande undersökning anser att Ög 30 inte helt ska ignoreras i sammanhang av
Ingvarsstenarna, utan att den, som tidigare nämnts, bör tillhöra gruppen övriga runstenar av
intresse för Ingvarsgruppen.

51
3.3. Utvärdering med nytt grupperingsförslag
Man har tidigare, mer eller mindre formellt, delat in Ingvarsgruppen i de två undergrupperna
”säkra” och ”osäkra” Ingvarsstenar. Vid en initial granskning av de stenar som ingår i dessa
undergrupper tycks ett antal problem och brister föreligga avseende en rad omständigheter.
Bland annat borde vissa av de ”säkra” Ingvarsstenarna ifrågasättas som varande säkra,
samtidigt som det finns skäl som talar för att vissa stenar som inte räknas som säkra
egentligen borde räknas som sådana.
Avgränsningen avseende säkerhetsgrader för Ingvarsstenarna har av föreliggande
undersökning också ansetts vara i behov av en högre grad av stränghet och tydlighet, vilket
har ansetts lämpligast att utföra genom en dela upp undergruppen ”osäkra” Ingvarsstenar i ett
lämpligt antal mera nyanserade kategorier.
Det främsta syftet med föreliggande undersöknings nya gruppering av Ingvarsstenarna
är således att framställa en mer källkritisk och nyanserad gruppering av denna runstensgrupp
än vad som tidigare har förelegat. Dock gör jag därmed inga som helst anspråk på att
föreliggande undersöknings gruppering skulle vara den definitiva.

De kategorier som föreliggande undersökning har ansett vara relevanta att gruppera
Ingvarsstenarna i är definierade enligt följande:

Säkra Ingvarsstenar är sådana som enligt undersökningens uppställda kriterier kan anses
som säkerställda Ingvarsstenar.

Troliga Ingvarsstenar är sådana som enligt undersökningens uppställda kriterier besitter

indicier som påvisar att dessa runstenar med stor sannolikhet kan vara Ingvarsstenar, utan att
de ändå kan anses säkerställda.

Möjliga Ingvarsstenar är sådana som i lägre grad än föregående kan uppvisa egenskaper
som påvisar att dessa runstenar kan vara Ingvarsstenar, men som ändå i sitt innehåll uppvisar
element som gör att de inte kan uteslutas som högst möjliga sådana.

Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen är sådana som måste kunna
anses som högst intressanta i diskussionen kring denna runstensgrupp. Detta kan vara av helt
olika skäl.

Med utgångspunkt i vad som har anförts ovan i detta arbete lämnas härmed följande förslag
till ny gruppering avseende Ingvarsstenarna, avsedd att ersätta den, enligt föreliggande
undersökning, alltför oprecisa uppdelningen i ”säkra” och ”osäkra” Ingvarsstenar som tidigare
varit rådande:

Grupp 1. Säkra Ingvarsstenar (21 st)

Sö 9. Lifsinge, Dillnäs sn, Daga hd.
Sö 105. Högstena, Kjula sn, Öster Rekarne hd.
Sö 107. Balsta, Klosters sn, Öster Rekarne hd.
Sö 108. Gredby, Klosters sn, Öster Rekarne hd.
Sö 131. Lundby, Lids sn, Rönö hd.
Sö 173. Tystberga, Tystberga sn, Rönö hd
Sö 179. Gripsholm, Kärnbo sn, Selebo hd.
Sö 254. Vansta, Ösmo sn, Sotholms hd.
Sö 281. Strängnäs, Domkyrkan.
52
Sö 287. Hunhammar (nu Norsborg), Botkyrka sn, Svartlösa hd.
Sö 320. Stäringe, Årdala sn, Villåttinge hd.
Sö 335. Ärja ödekyrka, Åkers sn, Åkers hd.
U 439. Steninge, Husby-Ärlinghundra sn.
U 644. Ekilla bro, Yttergrans sn.
U 654. Varpsund, Vi ägor, Övergrans sn.
U 661. Råby, Håtuna sn.
U 778. Svinnegarns kyrka.
U 1143. Tierps kyrka.
U Fv1992;157. Husby-Ärlinghundra s:n, Arlanda, Måby ägor.
Vs 19. Berga, Skultuna sn. Nu vid Skultuna bruk.
Ög 155. “Sylten”, Bjällbrunna ägor, Styrstads sn, Lösings hd.

Grupp 2. Troliga Ingvarsstenar (3 st)

M 4. ”Lilla Attmarsstenen”, Attmars kyrka, Attmars sn.
Sö 277. Strängnäs, Domkyrkan.
Sö 360. Bjuddby, Blacksta sn, Oppunda hd.

Grupp 3. Möjliga Ingvarsstenar (2 st)

Sö 279. Strängnäs, vid Domkyrkan.
U 785. Tillinge kyrka.

Grupp 4. Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen (8 st)

Sö 96. Jäders kyrka, Östra Rekarne hd.
Sö 278. Strängnäs, Domkyrkan.
U513. Rimbo kyrka.
U 540. Husby-Lyhundra kyrka.
U 837. Alsta, Nysätra sn.
Vs 1. Stora Rytterns kyrkoruin, Rytterns sn.
Ög 30. Skjorstad, Tåby sn, Björkekinds hd.
Ög 145. Dagsberg, kyrkogårdsmuren, Lösings hd.

53
4. Sammanfattning
4.1. Inledning med redovisning av syfte och källmaterial
Syftet med denna undersökning har främst varit att definiera de runstenar som kan sägas
tillhöra den s k Ingvarsgruppen, med vilket menas definiering av de minsta gemensamma
nämnare som bör vara närvarande för att man på säkrast möjliga grunder ska kunna hävda att
en runsten är tillhörig denna runstensgrupp, och i vilken grad så kan hävdas.
Tidigare forskning har plägat dela in Ingvarsgruppen i de två undergrupperna ”säkra”
och ”osäkra” (eller ”tveksamma”) Ingvarsstenar. Detta är i grunden problematiskt, eftersom
flera grundläggande problem och brister kan konstateras avseende ett flertal aspekter vad
gäller en sådan gruppering.
Exempelvis har en del av de s k ”säkra” Ingvarsstenarna ifrågasatts som sådana i denna
undersökning, samtidigt som de s k ”osäkra” har ansetts utgöra en synnerligen ickehomogen
kategori med det i åtanke att de besitter såpass varierande egenskaper. Vissa av dessa
”osäkra” Ingvarsstenar har exempelvis därvidlag framstått som mycket troliga Ingvarsstenar,
medan andra uppenbarligen endast har kunnat anses som perifert intressanta.
Föreliggande undersökning har dels efterträvat att fastställa vilka runstenar som kan betraktas
som en grupp av säkra Ingvarsstenar, dels eftersträvat att göra en uppdelning i tre olika
relevanta grupper av dem som studien bedömer som osäkra. För samtliga grupper i enlighet
med av undersökningen uppställda kriterier.
Det sammantagna syftet för undersökningen har därmed varit att upprätta en mer
preciserad och nyanserad klassificering av runstenarna i Ingvarsgruppen, och att samtidigt
göra en utredning av dess innehåll.
Vad gäller materialet för undersökningen, så har detta bestått av de runstenar som
ingår i Ingvarsgruppen och som av forskningen plägar kallas ”säkra” Ingvarsstenar. Till detta
har kommit ett antal runstenar, som antingen kallas eller kan kallas ”osäkra” Ingvarsstenar.
För tillgången till undersökningsmaterialet har jag i förstone anlitat KVHAA:s Sveriges
Runinskrifter (SR) (1900-), band 2, 3, 7, 8, 9 och 13; Uppsala universitets samnordiska
runtextdatabas (SRD). Till detta kommer ett antal fältstudier, samt viss annan vetenskapligt
accepterad litteratur; t ex tidskriften Fornvännen (Fv).

4.2. Resultat
Den grundläggande frågeställning som har utgjort ramverket för föreliggande studie och
undersökning har varit: Vilka runstenar kan betraktas som säkra Ingvarsstenar?
Genom analys av runstenarnas innehåll i text och ornament, under iakttagelse av uppställda
kriterier och definitioner, i förekommande fall med socialkontextuell analys inkluderad, har
undersökningen därvidlag dels försökt att fastställa vilka runstenar som kan betraktas som
säkra Ingvarsstenar, dels försökt göra en relevant gradering av de som bedömts som osäkra.
En övergripande utgångspunkt har varit att kategoriseringen avseende Ingvarsgruppen borde
göras strängare och mera tydlig avseende såväl de ”säkra” som de ”osäkra” Ingvarsstenarna.
Vad gäller de sistnämnda har detta genomförts genom att tillföra ett lämpligt antal kategorier
av undergrupper.
Denna undersöknings resultat består således av en källkritisk analys av Ingvarsgruppen,
vilken har strävat efter att frambringa en tydligare, säkrare och mera rättvisande bild av dessa
runstenars faktiska innehåll.
Att få detta tydligare definierat än vad som hittills varit fallet är en viktig utredning, eftersom
Ingvarsgruppen kan menas vara den äldsta inhemska skriftkällan som på ett, förhållandevis,
säkert sätt beskriver en för det mellansvenska samhället viktig händelse. Ingvarsgruppen har
54
genom sin omfattning också en unik möjlighet till statistiska och rumsliga analyser.
I sin egenskap av sammanhängande runstensgrupp har den därvid potential att på olika sätt,
ur ett större perspektiv, ge svar om det vikingatida samhället vid mitten av 1000-talet, utöver
den i sig viktiga informationen om Ingvarståget. Ingvarsgruppen besitter därmed möjligheter
till förståelse för det mellansvenska samhället och dess föreställningsvärld (i exempelvis
sociala, konstnärliga, litterära och religiösa hänseenden) under den yngre vikingatiden. I
grunden handlar undersökningen därför också om att vara behjälplig i uppgiften att belysa en
större problematik, eftersom forskningen underlättas genom tydligast möjliga definitioner.
Ett förslag på en ny grupperingsmodell avseende Ingvarsgruppen har framtagits och
presenterats (se 3.3.). Denna utgöres av ett, enligt föreliggande undersöknings bedömning,
mera relevant antal kategorier än vad som tidigare varit fallet med endast de två, enligt
föreliggande undersöknings uppfattning, otillräckliga kategorierna ”säkra” och ”osäkra” (eller
”tveksamma”) Ingvarsstenar.
Kategorierna enligt föreliggande undersöknings grupperingsmodell har bestått av:

1. Säkra Ingvarsstenar.
2. Troliga Ingvarsstenar.
3. Möjliga Ingvarsstenar.
4. Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen.

I övertygelse om att detta är ett relevant förslag, gör jag mig därmed ändå inga föreställningar
om att detta skulle vara en slutgiltig grupperingsanalys av Ingvarsgruppens runstenar.
Däremot anser jag att förslaget, och resultatet i övrigt, är giltigt och tillämpningsbart i sådan
grad att det ej kan negligeras. Inte minst i egenskap av underlag för en fortsatt diskussion.
Det sammantagna resultatet av undersökningen är därmed att en bättre definitionsgrund har
upprättats för runstenarna i Ingvarsgruppen, samtidigt som en relevant utredning av dess
innehåll har utförts.

55
Bilaga 1. Översiktskarta
Rumslig utbredning avseende undersökningens 21 säkra Ingvarsstenar

Karta av förf. Landskapsgränser är nutida i orienterande syfte.

56
Bilaga 2. Studiens undersökta runstenar i bild
Att visa undersökningens samtliga undersökta runstenar i bild – med möjlighet att studera
inskrifter och ornament såsom de framstår i inristningarna – har ansetts nödvändigt för
framställningen.
Nämnas bör anledningen till att, i förekommande fall, visa äldre avbildningar;
teckningar, kopparstick, träsnitt etc. Dessa visar att de äldre avbildningarna vanligen är
mycket pålitliga (även om det skall sägas att de stundom också kan ha en del brister). Att visa
denna aspekt är viktigt, inte minst för trovärdigheten avseende äldre avbildningar av stenar
som numera är förkomna (dvs Sö 287 och U 439 vad avser Ingvarsstenarna).
I ett fall, U 1143, har flera äldre avbildningar visats. Detta inte minst för att belysa att
det ofta finns ett brett jämförelsematerial att utvärdera. U 1143 har också ansetts vara ett bra
val för en något utvidgad avbildningsbetraktelse, eftersom denna runsten numera är mycket
förvittrad med en mycket nedsliten inristning som följd.

57
Grupp 1. Säkra Ingvarsstenar

Sö 9. Lifsinge, Dillnäs sn, Daga hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

Sö 105. Högstena, Kjula sn, Öster Rekarne hd.

Båda efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

58
Sö 107. Balsta, Klosters sn, Öster Rekarne hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell Efter träsnitt av Johan Hadorph (B 746).

(SÖR).

Sö 108. Gredby, Klosters sn, Öster Rekarne hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR). Efter träsnitt av Johan Hadorph (B 751).

59
Sö 131. Lundby, Lids sn, Rönö hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

Sö 173. Tystberga, Tystberga sn, Rönö hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR). Efter träsnitt av Johan Hadorph och Johan
Peringskiöld (B 818).

60
Sö 179. Gripsholm, Kärnbo sn, Selebo hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

Sö 254. Vansta, Ösmo sn, Sotholms hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

61
Sö 281. Strängnäs, Domkyrkan.

Foto förf.

Sö 287. Hunhammar (nu Norsborg), Botkyrka sn, Svartlösa hd.

Efter träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 686).

62
Sö 320. Stäringe, Årdala sn, Villåttinge hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR). Efter träsnitt av Johan Peringskiöld (B 746).

Sö 335. Ärja ödekyrka, Åkers sn, Åkers hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

63
U 439. Steninge, Husby-Ärlinghundra sn.

Efter träsnitt av Johannes Bureus (1624; F a 10:1, nr 37; F f 6:149).

U 644. Ekilla bro, Yttergrans sn.

Efter foto av Iwar Andersson (UR3). Efter träsnitt av Johan Leitz & Johan Hadorph (t ex B 334).

64
U 654. Varpsund, Vi ägor, Övergrans sn.

Efter foto av Iwar Andersson Efter träsnitt av Johan Leitz

(UR3). & Johan Hadorph (B 746).

U 661. Råby, Håtuna sn.

Efter foto av Iwar Andersson (UR3). Efter träsnitt av Johan Leitz & Johan Hadorph (B 305).

65
U 778. Svinnegarns kyrka.

Efter foto av Nils Lagergren (UR3). Efter träsnitt av Johan Leitz & Johan Hadorph (B 634).

66
U 1143. Tierps kyrka.

Efter foto av Iwar Andersson (UR4). Efter träsnitt av Johan Hadorph & Petrus Helgonius
(B 655).

Efter kopparstick av Johannes Bureus Efter teckning av Johannes Bureus Efter teckning av Johannes
(F f 6). (F a 10:2). Rheselius (F 1 I; Rhezelius1915-17).

67
U Fv1992;157. Husby-Ärlinghundra s:n, Arlanda, Måby ägor.

Foto förf.

Vs 19. Berga, Skultuna sn. Nu vid Skultuna bruk.

Efter foto av Nils Lagergren Efter teckning av Richard Dybeck Efter teckning av Herman Hofberg
(VSR). (VSR). (VSR).

68
Ög 155. ”Sylten”, Bjällbrunna ägor, Styrstads sn, Lösings hd.

Efter foto av Erik Brate (ÖGR). Efter träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 857).

69
Grupp 2. Troliga Ingvarsstenar

M 4. ”Lilla Attmarsstenen”, Attmars kyrka, Attmars sn.

Foto förf.

70
Sö 277. Strängnäs, Domkyrkan.

Foto förf.

Efter träsnitt av Johan Hadorph och Johan Peringskiöld (B 704).

71
Sö 360. Bjuddby, Blacksta sn, Oppunda hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

72
Grupp 3. Möjliga Ingvarsstenar

Sö 279. Strängnäs, vid Domkyrkan.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

Efter träsnitt av Johan Hadorph och Johan Peringskiöld (B 701).

73
U 785. Tillinge kyrka.

Efter foto av Nils Lagergren (UR3). Efter träsnitt av Petrus Helgonius (Träsnittets egentliga
och Johan Hadorph (F h; B 248). lägesperspektiv.)
Här i lägesförändring för jämförelse.

74
Grupp 4. Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen

Sö 96. Jäders kyrka, Östra Rekarne hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

Sö 278. Strängnäs, Domkyrkan.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR). Efter träsnitt (utifrån teckning) av

Christian Ehrenhoff (B 702).

75
U513. Rimbo kyrka.

Efter foto av Harald Faith-Ell Efter träsnitt av Petrus Helgonius och Johan Hadorph (B 243).
(UR2).

U 540. Husby-Lyhundra kyrka.

Efter foto av E Mattsson (UR2). Efter kopparstick av Johannes Bureus

(KB:F f 6, nr 220).

76
U 837. Alsta, Nysätra sn.

Efter foto av Nils Lagergren (UR3).

77
Vs 1 (Vs 2). Stora Rytterns kyrkoruin, Rytterns sn.

Vs 1. Efter foto av Marianne Gustafsson (VSR).

Vs 2. Efter foto av Nils Lagergren (VSR).

78
Ög 30. Skjorstad, Tåby sn, Björkekinds hd.

Efter teckning av Erik Brate (ÖGR).

79
Ög 145. Dagsberg, kyrkogårdsmuren, Lösings hd.

Efter foto av Erik Brate (ÖGR).

Efter träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 859).

80
Förkortningar
ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
B = Bautil. (Se Göranson under tryckta källor och litteratur.)
BÅ = Bronsålder
FMIS = RAÄ:s fornminnesinformationssystem.
Fp = typologisk stilgrupp för runristningar. (”Fp” står för ”Fågelperspektiv”.)
Fv = Fornvännen
Gs (+ nr) = Gästriklands runinskrifter i nummerordning.
hd = Härad
hs = Handskrift
JÅ = Järnålder
KB = Kungliga Biblioteket
KVHAA = Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien
M (+ nr) = Medelpads runinskrifter i nummerordning.
Pr1, Pr2, Pr3, Pr4, Pr5 = typologiska stilgrupper för runristningar. (”Pr” står för “Profil”.)
RAÄ = Riksantikvarieämbetet
RAK = typologisk stilgrupp för runristningar.
SHM = Statens historiska museer (kortregistret). Stockholm.
SR = Sveriges Runinskrifter (1900-). KVHAA, Stockholm.
SRD = Samnordisk Runtextdatabas. (http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm.). Uppsala universitet.
sn = Socken
Sö (+ nr) = Södermanlands runinskrifter i nummerordning.
SÖR = Sveriges Runinskrifter, Bd 3; Södermanlands runinskrifter, H. 1-4. 1924-36.
Granskade och tolkade av Brate, E. och Wessén, E. H. KVHAA, Uppsala.
U (+ nr) = Upplands runinskrifter i nummerordning.
UR2 = Sveriges Runinskrifter, Bd 7; Upplands runinskrifter, D. 2. H. 1-3. 1943-46.
Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson, S. B. F. KVHAA, Uppsala.
UR3 = Sveriges Runinskrifter, Bd 8; Upplands runinskrifter, D. 3. H. 1-3. 1949-51.
Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson, S. B. F. KVHAA, Uppsala.
UR4 = Sveriges Runinskrifter, Bd 9; Upplands runinskrifter, D. 4. H. 1-3. 1953-58.
Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson, S. B. F. KVHAA, Uppsala.
Vs (+ nr) = Västmanlands runinskrifter i nummerordning.
VSR = Sveriges Runinskrifter, Bd 13; Västmanlands runinskrifter. 1953-58. Granskade och
tolkade av Jansson, S. B. F. KVHAA, Uppsala.
Ög (+ nr) = Östergötlands runinskrifter i nummerordning.
ÖGR = Sveriges Runinskrifter, Bd 2; Östergötlands runinskrifter, H. 1-3. 1911-18. Granskade
och tolkade av Brate, E. KVHAA, Uppsala.

81
Käll- och litteraturförteckning
Runristningar

M 4, Sö 9, Sö 96, Sö 105, Sö 107, Sö 108, Sö 131, Sö 173, Sö 179, Sö 254, Sö 277, Sö 278,
Sö 279, Sö 281, Sö 287, Sö 320, Sö 335, Sö 360, U 439, U 513, U 540, U 644, U 654, U 661,
U 778, U 785, U 837, U 1143, U Fv1992;157, Vs 1, Vs 2, Vs 19, Ög 30, Ög 145, Ög 155.

Otryckta källor

Kungliga Biblioteket, Stockholm

F a 6. Bureus, Johannes. Collectanea runica. Avskrifter av runstenar. Samt ett Appendix med
div. annotationer. (På ett gammalt katalogblad står antecknat: ”…tyckas vara de första av Burei samlingar,
och åtskilligt däribland ännu för honom otydeligt, vilket han vidare ville studera på. De första avskrifterna äro
tagna anno 1594.” Ett tack för övrigt till bibliotekarie Jan-Eric Ericson, KB, hs-avd, för denna anvisning.)

F a 10:2. Bureus, Johannes. Monumenta veterum gothorum in patria.

F f 6. Bureus, Johannes. Runstenar i kopparstick och träsnitt.

F l 1. Bureus, Laurentius. Avritningar av kyrkor, runstenar, gravstenar m m.

F m 60. Celsius, Olof d ä. Svenska runstenar.

F h. Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta

Sveo-Gothorum. (Fh 1-10 är volymer innehållande 17 ”böcker”. Dessutom tillkommer en registerdel.)

F h 3. Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo-

Gothorum, vol 3; Attundaland.

F h 4. Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo-

Gothorum, vol 4; Fjädrundaland, Västmanland och Dalarna.

F h 6. Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo-

Gothorum, vol 6; Södermanland, Närke, Värmland.

F h 7. Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo-

Gothorum, vol 7; Östergötland.

F l 5. Peringskiöld, Johan. Monumenta Sudermannica.

F l 5:2. Peringskiöld, Johan. Monumenter och Elogier efter våra förfäder uti hennes Majt:s
Riksänkedrottningens livgeding och Gripsholms län (1684). Besedda och avtagna av
Johan Peringer.

F l 5:5. Peringskiöld, Johan. Södermanlands antikviteter och runestenar (1686). Besiktigade

och avtagna av J. Peringer.

F l 9. Ransakningar om antikvitererna 1667-84. (Rapportinsamling på Johan Hadorphs initiativ.)

82
Tryckta källor och litteratur

Almgren, Bertil. 1955. Bronsnycklar och djurornamentik. Uppsala.

Andrén, Anders. 1997. Mellan ting och text. En introduktion till de historiska arkeologierna.
Bruno Östlings bokförlag Symposium AB, Stockholm.

Aristoteles. 1983. ”Ur Metafysiken”. I: Konrad Marc-Wogau (red), Filosofin genom tiderna.
Strömningar och problemställningar genom filosofins historia i tänkarnas egna texter,
första delen, ss 178-203. Bonnier Fakta Bokförlag. Stockholm.

Arne, Ture Johnsson. 1947. ’’Austr i Karusm’ och Särklandsnamnet’, Fornvännen 42, ss
290-305. Stockholm.

Brate, Erik. 1911-18. Sveriges Runinskrifter, Bd 2; Östergötlands runinskrifter, H. 1-3. 1911-

18. Granskade och tolkade av Brate, E. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademien, Uppsala. (Se ÖGR under förkortningar).

Brate, Erik. 1922. Sveriges runinskrifter. Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm.

Brate, Erik & Wessén, Elias H. 1924-36. Sveriges Runinskrifter, Bd 3; Södermanlands

runinskrifter, H. 1-4. 1924-36. Granskade och tolkade av Brate, E. och Wessén, E. H.
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Uppsala. (Se SÖR under
förkortningar).

Braun, Feodor. 1910. ’Hvem var Yngvarr enn viðforli? Ett bidrag till Sveriges historia under
XI århundradets första hälft’, Fornvännen 5, ss 99-118. Stockholm.

Brocman, Nils R. 1762. Sagan om Ingwar Widtfarne och hans son Swen, från gamla
isländskan öfwersatt, och undersökning om wåre runstenars ålder, i anledning af
samma saga, samt företal om sagans trovärdighet; hwaruti de förr hos oss utgifna
sagors wärde tillika stadfästes. Altsammans, til nordiska historiens och språkets
förbättring, utgifwet af Nils Reinhold Brocman. Lars Salvius, Stockholm.

Brocman, Nils. 1762. ’Runstenar till Åminnelse av Ingwars Österländska Färd’. I: Nils
Brocman: Sagan om Ingwar Widtfarne etc (se ovan), ss 90-105. Lars Salvius.
Stockholm.

Bureus, Johannes. 1599. Runokenslones lerespon. Stockholm.

Bureus, Johannes. 1611. Runa ABC Boken. Cutterwitz, Stockholm.

Bureus, Johannes. 1624. Monumenta Sveo-Gothica hactenus exsculpta eller 48 runstenar i

träsnitt. Uppsala.

Carlsson, Anders. 1983. Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Text och
katalog. Stockholm Studies in Archaeology, 5. Stockholm.

Christiansson, Hans. 1959. Sydskandinavisk stil. Studier i ornamentiken på de senvikingatida

runstenarna. Uppsala.

83
Curman, Sigurd. 1938. ’Hur vår historia räddas’, Fornvännen 33, ss 1-48. Stockholm.

Dybeck, Richard. 1855. Svenska Run-Urkunder, Första Samlingen. Tryckte hos Joh.
Beckman. Stockholm.

Dybeck, Richard. 1859. Svenska Run-Urkunder, Andra Samlingen. Tryckte hos Joh.
Beckman. Stockholm.

Elmevik, Lennart & Peterson, Lena. 1989. ’De vikingatida runinskrifternas kronologi’. I:
Lennart Elmevik, Lena Peterson, Svante Lagman & Henrik Williams (red), Projektet
de vikingatida runinskrifternas kronologi - En presentation och några
forskningsresultat, ss 7 - 11. Runrön. Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för
nordiska språk vid Uppsala universitet 1. Uppsala.

von Friesen, Otto. 1909. ’Historiska runinskrifter I-II’, Fornvännen 4, ss 57-85. Stockholm.

von Friesen, Otto. 1910. ’Hvem var Yngvarr enn viðforli?’, Fornvännen 5, ss 199-209.
Stockholm.

von Friesen, Otto. 1911. ’Historiska runinskrifter III-IV’, Fornvännen 6, ss 105-125.

Stockholm.

von Friesen, Otto. 1913. Upplands runstenar. En allmänfattlig öfversikt. Almqvist & Wiksell,
Uppsala.

von Friesen, Otto. 1928/Tredje omarbetade och utvidgade upplagan. Runorna i Sverige: en
kortfattad översikt. Föreningen Urds skrifter 4, Uppsala.

Gräslund, Ann-Sofie. 1990-1991. ’Runstenar - om ornamentik och datering’, Tor 23, ss 113-
140. Uppsala.

Gräslund, Ann-Sofie. 1992. ’Runstenar - om ornamentik och datering II’, Tor 24, ss 177-201.
Uppsala.

Gräslund, Anne-Sofie, 2002. ’De senvikingatida runstenarna i Jönköpings län: deras

ornamentik och datering’. I: Jan Agertz & Linnea Varenius (red), Om runstenar i
Jönköpings län, ss 139-154. Jönköpings läns museum. Jönköping.

Gräslund, Anne-Sofie. 2006. ’Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic
grounds’. I: Gillian Fellows-Jensen, Marie Stoklund, Michael Lerche Nielsen & Bente
Legarth Holmberg (red.), Runes and their secrets studies in runology, ss 117 - 140.
Museum Tusculanum Press, University of Copenhagen.

Gustafsson, Anders. 2001. Arkeologihistoria som historia och som arkeologi. Studier i
arkeologins egenhistorier. Institutionen för Arkeologi. Göteborgs universitet.

84
Göranson, Johan (red). 1750. Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar, upreste
ifrån verldenes år 2000 til Christi år 1000; för detta, efter glorvördigast i åminnelse
konung Gustaf Adolfs ok konung Karl XI:tes befallning afritade ok til största delen :
uti former inskurne; men nu, efter vår allernådigaste konung Fridrich I:stas befallning
ok riksens högloflige ständers begäran, med några anmärkningar utgifne af Johan
Göransson. Stockholm, tryckt hos Lars Salvius, 1750. (Se B under förkortningar).

Hansen, Peter. 1902/Andra utgåvan. Illustreret dansk litteraturhistorie, bd 1. Det Nordiske

Forlag Bogforlaget Ernst Bojesen, Köpenhamn.

Hellbom, Algot. 1979. Medelpads runstenar. Sundsvalls museum. Sundsvall.

Herschend, Frands. 2001. ’Pegas på tusentalet - attityder till runstensdiktning’, Fornvännen

96, ss 23-33. Stockholm.

Hodder, Ian. 1986. Reading the Past. Current approaches to interpretation in archaeology.
Cambridge University Press. Cambridge. U. K.

Jansson, Sven B. F. 1946. ’Några okända uppländska runinskrifter’, Fornvännen 41, ss 257-
280. Stockholm.

Jansson, Sven B. F. 1953-58. Sveriges Runinskrifter, Bd 13; Västmanlands runinskrifter.

1953-58. Granskade och tolkade av Jansson, S. B. F. Kungl. Vitterhets Historie och
Antikvitets Akademien, Uppsala.

Jansson, Sven B. F. 1963. Runinskrifter i Sverige. Stockholm.

Jansson, Sven B. F. 1984/Tredje upplagan. Runinskrifter i Sverige. Stockholm.

Karlsson, Lennart. 1983. Nordisk form. Om djurornamentik. Statens historiska museum.

Studies 3. Stockholm.

Larsson, Mats G. 1983. ’Vart for Ingvar den vittfarne?’, Fornvännen 78, ss 95-104.
Stockholm.

Larsson, Mats G. 1986. ’Ingvarstågets arkeologiska bakgrund’, Fornvännen 81, ss 98-113.

Stockholm.

Larsson, Mats G. 1990a. Runstenar och utlandsfärder: Aspekter på det senvikingatida

samhället med utgångspunkt i de fasta fornlämningarna. Acta Archaeologica
Lundensia, Series in 8o, Lund.

Larsson, Mats G. 1990b. Ett ödesdigert vikingatåg. Bokförlaget Atlantis. Stockholm.

Larsson, Mats G. 1992. ’Utlandsfarare och runstenskronologi - replik till Per H. Ramqvist’,
Fornvännen 87, ss 43-45. Stockholm.

Larsson, Mats G. 2000. Sveahövdingens budskap. Bokförlaget Atlantis. Stockholm.

85
Larsson, Mats G. 2002. ’Runstenarna vid Strängnäs domkyrka, Ingvar den vittfarne och en
sörmländsk storgård’, Fornvännen 97, ss 87-96. Stockholm.

Liljegren, Johan. 1832. Run-Lära. Tryct hos P. A. Norstedt & Söner. Stockholm.

Liljegren, Johan. 1833. Run-Urkunder utgifne af Joh. G. Liljegren. Aftryck för Run-
Forskningens Vänner. Tryckte hos P. A. Norstedt & Söner. Stockholm.

Marc-Wogau, Konrad (red). 1983. Filosofin genom tiderna. Strömningar och

problemställningar genom filosofins historia i tänkarnas egna texter, första delen.
Bonnier Fakta Bokförlag. Stockholm.

Montelius, Oscar. 1914. ’Svenska runstenar om färder österut. Ett bidrag till vikingatidens
historia’, Fornvännen 9, ss 81-124. Stockholm.

Peterson, Lena. 1994. ’Scandinavian Runic-text Data Base: a Presentation’. I: Björn

Ambrosiani & Helen Clarke (red.), Developments Around the Baltic and the North Sea
in the Viking Age, ss [305]-[309]. Birka Studies 3, The Twelfth Viking Age Congress,
Stockholm.

Peterson, Lena. 2004. Lexikon över urnordiska personnamn. Institutionen för nordiska språk,
Uppsala universitet, Uppsala.

Peterson, Lena. 2006/tredje, reviderade upplagan. Svenskt Runordsregister. Runrön,

Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet
2, Uppsala.

Rhezelius, Johannes. 1915-17. Monumenta Uplandica. Reseanteckningar från åren 1635,

1636, 1638 (Bilaga till Upplands fornminnesförenings tidskrift, Bd 7) utg. af C. M.
Stenbock och O. Lundberg, Uppsala.

Schück, Henrik. 1931. ’Lars Bure eller Verelius?’, Fornvännen 26, ss 321-329. Stockholm.

Snaedal, Thorgunn. 1992. ’Runfynd 1989 och 1990’. Fornvännen 87, ss 155-158.
Stockholm.

Sturlasson, Snorre. 1919-26. Konungasagor, 3 vol. Övers av Emil Olson. Gleerups förlag.
Lund.

Sveriges Runinskrifter (1900-). KVHAA. Uppsala.

Svärdström, Elisabeth. 1936. Johannes Bureus arbeten om svenska runinskrifter. KVHAA.

Stockholm.

Svärdström, Elisabeth. 1970. ’Runfynd 1969’, Fornvännen 65, ss 301-313. Stockholm.

Thompson, Claiborne. 1975. Studies in Upplandic Runography. London-Austin.

86
Wessén, Elias & Jansson, Sven B. F. 1943-46. Sveriges Runinskrifter, Bd 7; Upplands
runinskrifter, D. 2. H. 1-3. 1943-46. Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson,
S. B. F. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Uppsala.

Wessén, Elias & Jansson, Sven B. F. 1949-51. Sveriges Runinskrifter, Bd 8; Upplands

runinskrifter, D. 3. H. 1-3. 1949-51. Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson,
S. B. F. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Uppsala.

Wessén, Elias. 1952. ’Det svenska runverket. Ett 350-årsminne’, Fornvännen 47, ss 193-210.
Stockholm.

Wessén, Elias & Jansson, Sven B. F. 1953-58. Sveriges Runinskrifter, Bd 9; Upplands

runinskrifter, D. 4. H. 1-3. 1953-58. Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson,
S. B. F. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Uppsala.

Wessén, Elias. 1960. Historiska runinskrifter. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademiens handlingar, filologisk-filosofiska serien, 6. Stockholm.

Williams, Henrik. 1996. ’Vad säger runstenarna om Sveriges kristnande?’ I: Bertil Nilsson
(red), Kristnandet i Sverige - Gamla källor och nya perspektiv, ss 45-84. Projektet
Sveriges kristnande, Publikationer, 5. Uppsala.

Worm, Ole. 1626. Fasti Danica etc. Salomon Sartorius, kgl. og Universitetsbogtrykker.
Köpenhamn.

Worm, Ole. 1643. Monumenta Danica etc. Salomon Sartorius, kgl. og

Universitetsbogtrykker. Köpenhamn.

Åhlén, Marit. 2006. ’En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka’. I: Lena
Peterson, Svante Strandberg & Henrik & Williams (red), Namn och runor:
Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2
februari 2006, s 283-288. Namn och samhälle 17, Uppsala.

Muntliga källor

Ericson, Jan-Eric. Bibliotekarie KB, handskriftsavdelningen. 2010-03-23.

Snaedal, Thorgunn, 1 antikvarie RAÄ. 2010-03-17.

Officiellt tryck

Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter. 1666.

87
Digitala källor

raa.se/cms/extern/kulturarv/arkeologi_och_fornlamningar/att_lasa_runor_och_runinskrifter.
html (2010-05-18).

raa.se/cocoon/fornsok/search.html (2010-05-18).

Rundata 2.5 & Samnordisk runtextdatabas 2008. Uppsala universitet.

http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm (2010-02-16).

Tjodolf av Hvin. Ynglingatal. http://www.heimskringla.no/wiki/Ynglingatal_(B1) (2010-04-

01). (Ur: Jónsson, Finnur. 1912-1915. Den norsk-islandske skjaldedigtning; A: Tekst
efter håndskrifterne, 2 vol. B: Rettet tekst, 2 vol. Gyldendal, Köpenhamn.)

Yngvars saga viðförla. Heimasíða Netútgáfunnar. Netútgáfan - september 1997.

http://www.snerpa.is/net/forn/yngvar.htm (2010-04-01).

88