e BOKLAGRET

Alfhild Agrell

En lappbok

Omnibus

BOKLAGRET

Alfhild Agrell
EN LAPPBOK
Id och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se

ISBN 91-7301-581-4
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se

Omnibus

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

INNEHLL

Svensk och lapsk

Svart invrtes
Glansvit
Thord, gammellappen
Nr fogden skakade livet ur svrmodern sin
Lapsk trohet
En stor man
Lappsgner
Pako-Storherrn
Klondykeaffren
Nr Stor-Lara kom ver fjllet
Angelika
Blodsjn
I debygden
De bda brderna
Gammelprsten
Nr stjrnorna smllde Tiggare-Lars
Jakkos offer

4
7
22
28
32
44
58
61
67
85
90
96
97
98
101
108
115
124

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

SVENSK OCH LAPSK

in vn Nejla berttar:
En svensk gifte sig med en lapska, en lapp
gifte sig med en svenska, och i ngra r gick det som
om det varit smort.
Men en dag sade lappen t svenskan:
Du r ju ett fruntimmer, varfr kammar du inte het
i pjxorna fint nog? Det rivs!
Och samtidigt sade svensken t lapskan:
Varfr hnger du kttet i bjrkarna? Inte brukar
bjrkar blomma med ktt! Det skall lggas ned.
I vad d? sa lapskan och skrattade.
Ja, det visste inte mannen. Och s tyckte de bda, att
den andre var dum. Och s blev det s smningom med
allting; ju mera den ene blev lapp, desto mera blev den
andre svensk. De bodde ju ocks i samma nejd, s att de
trffades ofta, och en dag sade svenskan, som var grann
och stor, till svensken, som ocks var grann och stor:
Om du och jag talar vrt sprk, s begriper dom
dr ingenting, men om de talar sitt sprk, s begriper
vi vartenda ord.
Vad menar du med det? sa svensken.
4

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Inte just ngot, sa svenskan. Jag bara tycker, att den

som kan tv sprk, r frmer n den, som bara kan ett!
Ja, det var brjan det.
S kom den tid nr renmagarna skulle fyllas med blod
till vinterns behov. Men nr lappen befallde sin hustru
gra det, s sa hon, att hon inte kunde; hon fick sna
kvljningar!
Jag ska ge dig fr kvljningar, jag, sa lappen och
hjde handen till slag. Men innan slaget hunnit falla,
hade hon sprungit in i svenskens kta och ropat ngot,
som de tv lapparna inte frstod. Och s konstigt hnde,
att lapparna blev s sinta ver skrattet, som fljde p det
de inte frstod, att de flg p var sin mannen fr att
sl, hustrun fr att klsa. Men frn den stunden var de
tv svenskarna riktigt som vigda vid varandra.
Till sist flyttade de samman, mitt framfr de andras
nsa, och talade svenska, s att det gnistrade om dem,
ocks det mitt framfr de andras nsa!
Bst du kommer till mig, du? sa lappen till lapskan.
Men det ville inte lapskan, ty hur skulle det d g
med de sm barnen? Eller ville kanske lappen fda dem
med?
Nej, det ville inte lappen, utan packade rnseln och
blev vandringslapp.

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Och dr satt lapskan med de tre sm snerna, av vilka

den ldste var sex r satt dr med trar till enda spis!
Svensk-fadern gav dem ju litet pengar ibland att kpa
fr, men vad bottnade det? Och s blev lapskan tvungen
att bli piga hos de andra fr att f husrum och mat t sig
och snerna. Du kan sjlv frst hur det kndes, men
hon led allt och stod ut med allt fr snernas skull och
nekade alldeles att g sin vg, fast svensk-maken bjd
henne stora pengar.
En dag, nr de var tillsammans nere vid sjn, sa emellertid sexringen, att svenskmamma lovat honom en silversked, om han ville skaffa lappmamma i sjn, nr de
var vid brddjupet.
N, sade lappmodern med klappande hjrta, vad
svarade du?
Att jag var fr liten n, men att jag mycket grna vill
ha en silversked nsta r!
D flydde lappmodern till stamlapparna fr att vara
sker fr sitt liv. Men hon hade ju ett hjrta, som
klappade p ett annat hll och en hjrna, som tnkte
p annat hll; hon bara srjde, srjde! Klippan, dr
hon satt dag efter dag och bara stirrade, kallas nnu
det kluvna modershjrtat, och det tycker Nejla r ett
mycket vackert namn.
Men vad tycker du, som r svensk? Du kanske tycker
det r fult?
6

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

SVART INVRTES

a s mycket vet man d sade Nejla, nr jag bad

honom bertta en historia ty om ngon mnniska
hade det bra, s var det min egen kttsliga farbror, lappmannen Eskil Mantelin, och s skulle olyckan komma
s ohjlpligt starkt just ver honom . . . ! Mnga renar
hade han, tre prktiga sner, som flg som en vind p
skidorna, och en hustru, som var s god och dog just
nr hon blivit gammal och utsliten. Stark och frisk var
han och aktad, s man steg upp och gav honom plats i
kyrkan. Ja, med ett ord, han var en mycket lycklig man.
Och nd ! Olyckan var svenska och kom en vacker
septemberdag ridande i klvsadel frn Bydalen, just den
tid nr renarna togs ut till slakt och mrkning. Utan
frare kom hon och med en mycket liten packning och
en stor, stor sorg, som hon genast delade med sig av, s
sjlva luften blev liksom tjock.
Hon sg utan att se, hrde utan att hra, men nr en
av oss gav hsten ett slag p lnden, s han skulle tervnda, s nickade hon bifall; hon ville sledes stanna?
Och stannade gjorde hon natt efter natt, och det just
i min farbroders vackra kta, efter det var den enda dr
7

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

det fanns plats, fin vacker plats, och det inte fll fina
lappmn in att erbjuda henne en kta, dr barnungar
skrek och kringar trtte. Hon var sdan. Snerna var
borta fr att samla ihop hjorden till gallring, och s var
min farbror och pigan ensamma med den frmmande,
som strax visade sig ha vett och frstod vlja sin plats
i ktan; hon trngde sig inte nda upp till huvudndan,
som nio av tio vettlsa svenskar skulle ha gjort, utan hll
sig blygsamt bakom snernas plats, dr hon lg vnd
mot tltvggen p de mjuka, goda hudarna och grt,
grt ntter och dagar. Fick hon mat, s t hon, fick hon
kaffe, s drack hon men talade gjorde hon aldrig, hon
inte ens brydde sig om hundarna, dessa svenskarnas
smekbitar! Kldde oblygt av sig gjorde hon inte heller
p alla dessa fyra dygn. Men en kvll, nr skymningen
fallit djup, drog hon i smyg av sig ett par underbara
ngonting, som var kolsvart och genombrutet och sg
ut som kvinnoben utan ben, och dem hngde hon upp
till torkning p den stora stock, som lg tillreds att ka
p blet med.
P de benen utan ben stirrade min farbror s han
miste bde vett och sans trots de 55! Hade det nu hnt
mig, som r klok och erfaren, s hade jag vetat, att det
bara var vad svensken kallar strumpor och kan kpas i
bod. Men fr min farbror blev det till en uppenbarelse,
trots de 55! Han mste f rra vid dem, han mste f
8

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

knna p dem, lukta p dem, s krp han fram till undret och brjade att kyssa och smeka, trots de 55. I detsamma hrdes ett skratt, och vilket skratt, ett porlande,
mjukt, besinningslst kvinnoskratt, som banade sig vg
lika oemotstndligt som en frusen bck vid vrens tid.
Och frn den stunden var min farbror en frlorad man;
han mste f smeka de benen ifyllda, han mste f hra
det skrattet porla, han mste f knna den blomdoften i
ktan! Och som det ju inte finns ngot som heter mtresser i fjllet n, s mste han gifta sig, om hon ville!
Han drmde, s han blev sjuk, srjde s han blev mager.
Voj, voj s han pratade!
Ja, snart var det hela byns undran; skulle hon vilja ha
honom? Visserligen var min farbror en mycket fin lapp,
som bde gtt i skola och ftt hgsta betyg, nr han gick
fram, men nd!
Efter vi ju bda var slkt och jag byns klokaste man,
s tog jag mig av godhet att frga henne, om hon ville
och kunde! Vi visste ju inte en smul om henne? Kanske
att trarna gllde en frlorad make, men att f gifta sig
r ju alltid en heder fr en kvinna. Frga duger!
Aldrig glmmer Nejla det samtalet, hur det fult blomlika ansiktet frst stelnade med fasa i varje drag, hur
lpparna frst krkte sig s hrt att Nejla trodde de
skulle g av.

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Jag ska ju resa? sade hon slutligen. Och det tycktes

Nejla som om prleskrattet ville fram, fram. Men s kom
det en blixt av den sort som kan skjuta fram ur en tung
molnvgg, och s bad hon f betnka sig ett par timmar. Hon var ju s gott som lapska sjlv efter mormodern, som varit lapska. Och efter de tv timmarna sade
hon ja, efter trarna ju gllde, att hon nyss mist hela sin
slkt och var bittert ensam och vergiven.
Men ett villkor gjorde hon: att brllopet skulle firas
genast; hon hade ingen att underrtta och att hon fick
grta i ro till dess!
Min farbror, som tokig av frjd, begrde inte bttre
n att f lyda, och p den tiden var det inte s noga med
skrivning och sdant, minst fr lappen; hon hade ju med
sig ett slags betyg frn en prst, som vr prst knde, att
hon hade god frejd och var till ktenskap ledig; p det
betyget blev hon gift!
Jo, det var ett brllop det, m du tro: helstekta djur
och tobak och fem liter brnnvin per lapp fr ett enda
dagsbrllop bruden ville inte hra talas om mer
ocks strlade vi av lycka allesammans och sjng och
diktade till hennes ra och bruden skrattade och drack
med drack mer, ja mycket mer n min farbror, minst
ett par kosor. Hon var kldd i ngot s fint som en kpt
lappdrkt, du, och uddig guldkrona, skaffad genom stor
godhet av prsten fr min farbrors heders skull, ty att
10

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

vid den tiden ha varit lappbrud utan kyrkkrona skulle

ha varit att vara skammrkt fr alla tider.
Och pengar hade hon tre lnga frsande nya
hundralappar! Aldrig hade Nejla hrt pengar frsa p
det viset, det lt nstan som om de skrikit! Och allt
gladare och gladare blev bruden, och allt finare blev min
farbror och allt ldre . Det var som om han p det
viset nrmat sig henne p t, p samma vis som han
nrmat sig de olycksbringande strumporna? Ja, i sanning
olycksbringande, ty redan dagen efter brllopet intrffade ju den frfrliga hndelsen.
Det var stor tjuruttagning med kastsnara och djurryggarna bljade i mnga hundratal. De nygifta stod p
mse sidor om hjorden, nr bruden bad att f frska!
Hon sa att hon frskt frut, och fullt s dum som en
vanlig svensk var hon inte; hon hade gott grepp och fast
hand fr att vara bara en oren kvinna. Men hon hade
ocks ngot mer en gld och en hemsk sknhet ver
sig, som kom henne att likna en solnedgng efter en
hftig storm med stormen nnu darrande kvar p fjllspetsarna. Nejla kunde inte ta gonen frn henne.
Mitt emot tvrs ver de bruna djurryggarna tittade fram ett som jag frst tyckte alldeles obekant mansansikte under vr vackra helgdagsmssa. Det var min
farbror, som under denna enda natt blivit p ngot vis

11

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

uppflyttad och bortflyttad han hrde oss inte mera

till!
Gng p gng ropade han med rst av ung man vilka
renar som skulle fngas; gng p gng bjd hon till, tv
hade hon redan ftt omkull, dock med hjlp av snerna;
s fick hon lov att frska alldeles ensam! Och hon
frskte alldeles ensam. Gud hjlp henne och Gud frlt henne; jag kan det inte. Vet du vad de dr sm vita
stadiga kvinnohnderna gjorde? Jo, hon lutade sig starkt
bakt och slog ned hlarna som om hon blivit ett med
fjllet, s lt hon snaran ringla sig i mjuka vackra bukter
och falla inte bland djuren men kring min farbrors,
hennes egen lskade makes hals! S stp hon baklnges
av vda och drog till ocks av vda!
Komma fram fort nog kunde ju inte snerna gra,
fast de tog skutt som viga lodjur tvrs ver de bljande
djurryggarna. Nr de kom fram, var han redan dd,
och vad kunde man sga gra? Det var ju bara en
olyckshndelse? och felet var ju lappens, som glmt
att en oren kvinna inte kan f gra den rena mannens
arbete utan att vcka onda makter till hmnd! S teg vi
av skam ver oss sjlva, och kanske ocks en liten, liten
smula av medlidande med henne, ty det var ynkligt se
henne kasta sig ned vid den stackars blrda kroppen,
kyssa de stackars bl hnderna och ropa och klaga! Vid
en sdan dd blir ju hela kroppen bl. Hon grt och grt
12

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

igen men att det ur de stormhljda gonen samtidigt

skt en rd gldjeblixt var bara Nejla som sg! Men
gldjeblixtar r intet bevis, och Nejla har alltid varit en
mycket klok man, och s teg Nejla. S var det ju kanske
ocks ngot annat, ty betnk vad renar hon kunde haft
rtt till, om hon velat? Men hon ville inte alls hon
ville inte ens ha det sttliga tltet, utan flyttade i en
enklare kta, nej, hon ville inte ha en hov mer n vad
som var ndvndigt fr att hon och sonen skulle kunna
leva sorgfritt. Ty undret hnde d: att hon fick en son,
och en sdan son!
Voj, voj, du skulle ha sett honom: skr och rosig som
modern och med kta guldlockar. Att min farbrors och
min slkt hrde till dem som vandrat fram ur skyn, det
visste vi, men trott det hade inte de andra gjort. Men nu
mste man tro! Drtill hade han rvt moderns porlande
vrbcksskratt nr han behagade skratta, vilket snart
bara skedde, nr han fick sm, sm bitar av brstsocker,
som han frtjust knaprade snder med sina sm, sm
blndvita tnder. Ja, lappfogden i stersund kunde
bertta hur barnsliga Kolvikslapparna det ret blivit.
Ja, hade han stannat, s hade vi nog ftt en ny avgud i
fjllet
Men Gud hade annorlunda beslutat, som han ofta gr,
eljest vore han ju inte Gud. Vi miste honom, tack vare
modern. Man kan inte sga, att hon bar sig illa t, s
13

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

lnge han drack hennes mjlk, och det gjorde han i nstan tv r. Bra underligt, men det var som om han dragit
t sig allt vackert ur hennes natur att fda sitt solblod
med. Hon gckade och hnade fjllfolket, skrattet var
aldrig mer en porlande vrbck, som bryter isbojor, hon
hnade alla utom vr fogde, bror till honom som skakade
livet ur svrmodern sin, som du nog hrt talas om? P
honom kastade hon riktigt mma blickar. Ja, det var ju
riktig grannlt, den hr med, och gift inte med den
flicka han lskade utan med hennes 2 000 renar!
Hon lnade honom tidningar och bcker, ty hon hade
bda delarna fast av den sort, som skollraren inte
ansg goda fr lappen men onda, och skollraren hade
rtt, de var onda fr tminstone en av oss fr brodern
till vr grannltsfogde, som skakat livet ur svrmodern
sin. Han blev som frhxad sg bara henne, tnkte
bara p henne, blev till drng i hennes kta! Hustrun
grt och frgade Nejla, om inte Nejla trodde att angelikablomman skulle kunna ocks dra en man tillbaka till
ktan? Om man bara frskte med nog stora kvastar.
Det behvdes ju bara en liten, liten smula torkade blad,
buren i en pung p brstet, fr att locka tillbaka ven
den skyggaste ren?
Men Nejla trodde ingenting, ty Nejla var erfaren. Nejla
hade ju varit i Stockholm Nejla visste om stdernas
synd och elnde. Nejla, som ju varit s jagad av mtres14

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

ser, att polisen mst kra bort dem. Och hon var ju frn
stad. Nejla beslt att spionera p henne och fogden; ty
tnk om det rysliga hnde, att fjllet frmrkats av sin
frsta dliga kvinna! Fast han naturligtvis inte sade ett
ord om det till hustrun; hon skulle inte ha frsttt ens
vad han menade; tala med de ldsta i lgret var
lika hopplst, de skulle nog helst ha velat skra upp dem
bda tv fr att se hur de sg ut invrtes, s utom grnserna fr det mjliga skulle de anse dem vara!
Nejla skrattade fr sig sjlv vid tanken. Nej, det fanns
bara en utvg: att skaffa hjlp utifrn. Nejla visste, att
det just d fanns en Lstadiikmpe i fjllen, en av de
kta, en som inte bodde i hus, en som svavlade och
skrmde, s kvinnorna tjt; den skulle han leta rtt p.
Men betnk, att han inte behvde leta rtt p ngon
alls, ty efter bara ngra f dagar till sg hon inte ens t
fogden! Hade kanske verkligen hustruns stora kvastar
angelikablommor hjlpt? Kanske. Visst r, att fogden
fick i ostrt lugn dricka sitt kaffe vid sin egen stockeld,
medan hon med gossen vid handen gick genom byn och
skrattade, men skrattade ett besynnerligt skratt, som
kom fjllmannen att knna sig frdiga att smlta in i en
stor sorg i stllet fr i en gldje.
Kort drp kom Lstadiikmpen av sig sjlv upp till
fjllet. Och nu hnde det ngot konstigt, m du tro. Det
var just fyra r precis sedan hon kom till oss, och just
15

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

p dagen fyra r precis hennes brllopsdag och alldeles

precis som d tjuruttagning med snara.
Den dagen brukade hon aldrig eljest visa sig, men just
i dag stod hon p sin gamla plats med gossen p armen
och stirrade ver de bljande djurryggarna, stirrade med
hopdragna gonbryn, som om hon sett en hemsk syn.
Nejla hade aldrig sett, att hon var fager frut, men nu
sg han det fager och blek, mycket blek!
Nere vid ktorna stod p vr enda plan, uppflugen p
en sten, Lstadii unga kmpe: grhyad och sliten och
talade heta ord om nger och synd med en gld i gonen
som aldrig dr. Hatten hade han kastat av, s det ljusa
hr, som ringlade sig ned i den ljusa pannan, skulle f
lindring, ty den stod full av svett.
S kom hon med gossen p armen. Och du vet hur
det r, nr mnga skor, som lnge hotfullt mullrat p
himlen, slutligen av frndrad vind kastas att mta varandra. Frst d blir det skrll av! Vr nka och Lstadii
unga kmpe var tv sdana skor, som lnge mullrat
och mttes p vr plan. Och voj voj, en sdan fasans
skrll det blev! Nejla hade aldrig trott mnniskor kunde
frndra sig bara inifrn? Hon blev grnvit nda till lpparna; han blev blodrd; gossen lyfte hon blixtsnabbt
ned och lt honom gmma ansiktet i koltens veck som
infr en ulv; bdas gon blixtrade, och s sade kmpen
till sist hest:
16

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Ni hr, var kommer ni ifrn?

Ja, sg det. Ni hoppades kanske att jag skulle vara
dd!
Ja nstan.
S kristet!
Beror p hur man ser; ibland kan en sdan nskan
vara kristen.
Och det skulle vara hndelsen, nr det gller mig?
Ja.
Nu fick vi hra, vad vi inte hrt p lnge, lnge: hennes klara, porlande vrbcksskratt. S bjde hon sig ned,
lyfte med en snabb rrelse upp gossen p sin arm och
sade kallt:
Ni ser nu, var jag kommer ifrn; det hr ar min
son med lappmannen Eskil Mantelin och arvinge till
minst 6 000 renar; hans kta son r han, och jag r
hans nka.
Kmpen sg sig omkring med fullkomligt frvirrade
blickar. Och var han blodrd nyss, s blev han kritvit nu
han frskte tala men kunde inte.
D steg Nejla fram och vittnade fr slktens ras skull
med avlyft mssa:
Vad hon sger r sant, kmpe; hon r lappmannen
Mantelins nka och gossen dr hans genom ett under
fdda son.
Vilket under? Frgan kom blixtsnabbt.
17

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Jo undret ja, du ser ju hur han ser ut, undret att

han r sonen till en svart lapp. P det viset sg ju alla
lappar ut frst, nr Gud slppte dem p fjllet, nu fds
de ljusa bara genom ett under! Drtill var fadern gammal och nr henne bara en enda natt.
Kmpens frg blev nu ungefr som den brukade vara,
och nu frgade han, vasst som ett svrdshugg:
nka? Vad dog han genom?
Genom olyckshndelse, svarade vr nka stolt.
Elnda, vad har ni nu gjort fr niddd igen?
Han alldeles piskade henne med gonen.
Olyckshndelser r ju er specialitet, det!
Men hon bara svarade med en blick en varm, innerligt gldande krleksblick och hll till skld fram gossen,
som log och strckte armarna p stt han aldrig skrattat
och lett mot oss.
Kmpens ansikte kmpade hrt, molnen ville vika fr
solen, men s fattade han tydligen sitt beslut, tog gossen
p sin arm, lade det vackra barnansiktet ttt intill sitt
eget och sade:
Se lappmn! Se, se noga!
Och vi sg, sg noga, att de tv var varandra lika som
tv olikt mognade br i samma buske, lika som bara en
son kan vara lik en far.
S talade han igen med hes rst:

18

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Min skuld har jag tagit p mig och beknt; fr den

har jag blivit dmd till bot att gra ett rs missionering
i fjllen; jag visste bara inte att ett barn fanns!
Det finns intet barn fr er, svarade vr nka stolt
igen, detta r lappmannen Mantelins son, fdd genom
ett under. Bevisa motsatsen, den som kan.
Men kmpen ropade i ngest:
Tro henne inte, tro henne inte!
Jag svr att han r min son; hon har ju velat frgifta
min hustru, fr att vi skulle kunna gifta oss!
Det vsen, som nu uppstod, kan inte beskrivas. Och
ver alltsammans syntes den ljuse kmpen, som hll den
ljuse sonen p sin arm och oupphrligt ropade: Lugn,
lugn, lugn! Men vem kan f ett upprrt hav lugnt med
tillrop? Och allra hgst ropade min farbrors sner: D
r ocks lassokastet ett brott! D r du ocks hr en
mrderska!
Men hon svarade helt lugnt: Min son dr p kmpens
arm r lappmannen Mantelins son, och lassokastet var
en olyckhndelse. Det kan jag svra p infr domstol
och med fingrarna p bibeln, om det gller!
Men det behvde inte glla. Mnniskohavet fll tillbaka, min farbrors sner teg. Skulle de ha kunnat lta
henne frsvrja sig? Skulle de ha kunnat med egen hand
kasta henne in i helveteslgorna? Vi lappmn kunde det

19

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

inte, vi var tystade av ngra sm brstsockerbitar, som

aldrig skulle ha smlt i vra samveten!
nnu ett par gonhugg vxlade hon och kmpen,
men s tog hon sin son frn hans arm och gick, som
om stormdyningarna drivit henne framt, gick nstan
vacklande mot sin egen kta.
Ja, hon var mycket svart invrtes, vr nka ja, kanske den svartaste Nejla ngonsin trffat p. Men djupast
innerst tycker han ngot som han inte ens trs knysta
om i fjllet att kmpen var nd svartare, ty vad skulle
det bli fr ordning, om inte Gud visste, att den han gav
ett mbete, ocks kunde skta det helst en prst?
Fattiga, syndiga mnniskor kan vi vara sjlva. Nej, tvi,
sdant passar inte Nejla alls.
Ocks brydde han sig inte om att dagen drp lyssna
till kmpens beknnelse; han fljde i stllet sin unga
slkting nedfr berget. I klvsadel och grtande kom
hon, i klvsadel och grtande for hon, men inte ensam,
utan fljd av en aktad slkting. Och trarna var nog n
bittrare n nr hon kom, ty kmpen hade tvingat sig till
att f uppfostra lappmannen Eskil Mantelins son som
sin egen! Men det sade hon intet om.
Sedan dess har vi aldrig hrt ngot ifrn henne. Hennes underhll tas ut av en lagkarl, men gossen har vi
dremot sett, ty han har varit uppe i fjllet bde fr att
f se den plats, dr han blivit fdd och fr att tacka fr
20

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

sig. Och nr en av oss frgade efter modern, s fick han

klara vackra trar i gonen.
Kanske hon inte var s svart nd?
Nejla har ofta tnkt p den dr vackra, varma krleksblicken. Var kom den ifrn, om hon var bara svart invrtes? Men s r ocks Nejla bara en tarvlig lapp, som
ingenting begriper!

21

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

GLANSVIT

lansvit var ett renhjordens under, ver vars blndvita pls den svarta ryggranden smg mjukt som en
orm i sol; de sm hovarna var blanka, gonen som den
svarta natten och hornen hade spetsar nda frn roten.
Nr hon sprang, gnistrade snn som eld under hennes
ltta steg, och nr hon drack, bildade det sig p vattnet
stjrnor vid mulen.
Hela lgret kallade henne vrt barn, och gamle
Tatjtje, hennes lyckliga gare, frde henne ofta i stolt
gldje frbi ktorna till sndagsfrjd t barnen, som
kastade smekord ver henne.
S blev tid att Glansvit skulle bra sin frsta kalv. De
unga tjurarna gnuggade sklvande av iver att uppn
sin fulla sknhet redan bort hornens frbrukade fjolrsskinn mot fjllets dvrgvuxna buskar och trn. Och
s sprang de stolta omkring med sina bldande kronor
flammande som viggar mot bergrandens blmjuka luft.
Mnga av dem var utan vank, men gamle Tatjtje tyckte
nd ingen av dem vara vacker nog t Glansvit-undret.
S drev alla de sju familjerna en morgon, lngt innan
solen var vaken p fjllkrnets nya sn, sina hjordar
22

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

samman inom det risade gemensamma stngslet, dr

korna mjlkades. Dr kastades alla de sttligaste tmfria medelst lasso till marken. Ja, p s stt utvaldes till
Glansvits make Tokio, den halvvita, nstan hennes like
i sknhet, fast han hade bringan skmd av en handfull
svarta hr.
Mot den tid att Glansvit skulle fda, vakade gamle
Tatjtje natt och dag, ty olyckan sover sllan tungt i fjllet.
Stala, den onde, skrattar ofta i fjllet. Och s r renkor
s fulla av nycker, s lika vinden, s svra att frst sig
p. Ibland faller det dem in att vilja fda sina frsta sm
precis p samma flck, dr de sjlva fr frsta gngen
ftt skda fjllet. D kan intet terhlla dem. Som ett
grtt moln rusar de uppfr eller nedfr berget, springande som om marken vore lagd med eld. Fr lappen r
d ingen annan rd n att bryta upp frn bete och frn
ro samt driva hjorden i deras spr.
Mnga kalvar fds nd i lnn; ngra lever, andra blir
mat t djvulens mest lskade son, vargen. Och s p
hsten kommer den eviga, aldrig slitna striden om rtten
till enrat eller den omrkta renen.
Men Glansvit tycktes lugn: hon betade sida vid sida
med modern, som hennes vana var, och sprang varje
kvll bland de andra unga upp p de hgsta fjllspetsarna fr att dricka in de sista solstrlarna. Gr inte renen detta, s dr han, ty renen r inte kommen av jord
23

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

utan av sol. Han r Guds eget djur. Det kan de gamla

vittna, som sg den frsta renhjorden komma vandrande
ur skyn.
En natt fll smnen med tung makt ver Tatjtje; nr
han vaknade, var Glansvit-undret ur sikte. Lngt borta,
flygande ned ver fjllet, syntes det gr molnet. Det var
alla rets frstfdande kor, som brutit upp i smyg.
Tatjtje kastade sig p skidorna, ropade t snerna, att
komma efter och hmta bud och ilade efter den gr
kolonnen, i vars spets Glansvit blnkte som en vit sky.
Mellan tv nstan lodrta bergskammar fanns en liten
mjuk grsplan, bddad av sol och skyddad mot bitter
nordan. Hr stannade de flmtande korna, och
hr fdde Glansvit sin frsta kalv. Gamle Tatjtje var
darrhnt av iver, nr han lyfte upp den lilla nykomna
frn marken.
Var han vit, utan flck, var han skn som modern?
Han var vit, utan flck, han var skn som modern.
Du goda ren, pratade Tatjtje frtjust, du blomma,
du milda sol vila dig Tatjtje har rter, som
ger mjlk och krafter! Tag ditt barn du goda ren du
blomma du vita sol.
Men Glansvits gon var fulla av frskrckelsens mrker, och nr kalven hos henne skte den nring han
behvde, rusade hon darrande upp.

24

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Du onda ren, puttrade Tatjtje smeksamt, du dumma

ren tag din son ett under snvit utan flck
som du. Drick, drick, vita barn!
Tatjtje lade sig p kn och hll frsiktigt kalven mot
Glansvits spnda juver, gjorde det utan att frundra sig,
ty renkor r ju som vinden, s fulla av nycker och s
svra att frst sig p. Mnga av dem mste ju lras att
hlla av sina barn.
Tatjtje visste, att fick den lilla bara en enda gng hos
modern slcka sin trst, s var hon sedan bliven hennes
skatt och ga. Men Glansvit frsvarade sin mjlk, frsvarade den med hovar och med horn flydde tillbaka till
hjorden. Modern tog emot henne med detta lga, knppande, egendomligt snattrande ljud, med vilket renkorna
alltid lockar och prata med sina sm. Tatjtje hade i den
i hast medryckta matscken intet mjlkfrrd; ingen av
de andra korna hade nnu kat hjorden.
Tatjtje svepte in den vita blomman i skrtet av sin kolt,
stack sin till blods skurna tumme i hans mun och ilade
uppfr tillbaka till lgret.
Med handen hrd av vrede kastade han dr lasson
kring Glansvits darrande kropp och drog vldsamt till.
Det var frsta gngen Glansvit knde det strypande
repet snrja sig; ocks frsvarade hon sig, frsvarade sig
nstan vilt. Hon sprang i rundlar, hon kallade modern

25

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

till hjlp med ngestfulla rop och lg till sist som dd

utstrckt p marken.
Du fula ren, du onda ren, sade Tatjtje, du smutsiga
varg, fd ditt barn. Men Glansvit hade ingen mjlk
lngre. Hade frskrckelsen loppet drivit bort den,
eller hade modern sugit ut den? Renkor r ju som vinden,
s fulla av nycker och s svra att frst sig p.
P morgonen, nr Tatjtje tckte av den lilla vita blomman det mjuka skinn, i vilket hon blivit insvept, blev det
knt, att den stora klden tagit henne. Morgonen drp
var ktorna fyllda av sorgerop, och sedan dess mste
Glansvit leva i ond. Hade inte hennes sknhet varit s
frunderlig, s tyckte gamla Tatjtje mngen gng att den
korta slaktarkniven han stndigt bar mnga gnger darrade i slidan, nr han gick henne frbi.
ret drp valde Glansvit sjlv, trots all vaksamhet,
sin make, och hon valde den fulaste, den ruggigaste av
alla de tmfria, en utbling med tv tomma krumhorn
och ett lopp tungt som en bjrn. Kalven hon fdde var
ocks den fulaste i hjorden men fr den hade hon
krlek!
Ingen mor var snabbare att varsna och vdra en fara
och varna hjorden, ingen mor modigare att hlla stnd
mot varg och jrv, ingen mor kraftigare att vid uppbrott arbeta sig fram till de mest skyddade platserna i

26

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

hjordens mitt, ingen mor lockade mer uthlligt, mer mt

n Glansvitundret.
Gamle Tatjtje knt ofta handen t henne, nr han gick
henne frbi. Du varg, du smutsiga lmmel, du skamflck, du fjllets smuts, ropade han! Nsta vr skall du
ter fda en snvit kalv!
Men Glansvit fdde aldrig ngon snvit kalv mer. Den
frsta i hjorden, som den hsten utvaldes till dd, var
Glansvits sjlvvalda make.
Med den mrdande kniven i nacken sprang han frst
i vida, sedan i allt trngre ringar, sprang kring till dess
Glansvit, som gng p gng fll i frtvivlan, kastade sig
mot det sega stngslet S fll den knivmrkta
ned dd. Hmndfullt styckade Tatjtje snder den
nnu sprittande renkroppen hngde upp de rda
kttstyckena i det hgsta trdet invid sin kta och lade
sig sedan njd till smns.
Ett par timmar senare fann man Glansvit, byns stolta
gldje stende dd p botten av den endast ngra
meter djupa fjllsjn, belgen ett stenkast frn Tatjtjes
bloddrypande hem.
Du under, du snvita blomma, snyftade Tatjtje och
kastade som tecken p sin sorg mssan bredvid sig p
marken. Du fjllets stolta drottning, varfr har du dtt?
Vem har drivit dig ut i mrkret? Sg, vita sol vem
vem ?
27

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

THORD, GAMMELLAPPEN

et var jul i fjllet. I den lilla lappbyn rdde strre

tystnad n vanligt. Dess flesta invnare hade nmligen ackjat till kyrkbyn, dr tv Lstadiikmpar vckte
samveten och ste andens eld ver frstockade hjrtan;
tv vlknda och djupt lskade.
Den enda kvarstannande var Thord skolmstaren
gammellappen, som utanfr fogdens stuga bjd till
att hlla de vilda snerna och de stillsamma flickorna
samman i lek och smja. De hade nyss lekt det stora
spelet Stula, men efter barns sed trttnat och flockade
sig nu kring Thord, som hade ver sig ett visst hemlighetsfullt skimmer, som drog. Barnen visste, att Thord
gjort ngot, d han var yngre, ngot som satt ned
honom frn lrare till en knappt tld hjlpare. Men all
undran slukades likvl av undret att det var jul i dag.
De av barnen, som kunde lsa, bjd till att frklara fr
dem som inte kunde lsa. Thord tnde genast sin lilla
jrnpipa, frnjd ver att f vila litet och slog sig ned p
snn, med ansiktet vnt mot stjrnorna.
Luften stod vilande vit mot bergkammarna, dr renarnas ryggar nnu rrde sig som solstrimmor i mrkret.
28

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Under isen p tjrnen gldde rda hjortron som bundna

trollgon, och ver det hela lg jul som ett insegel. Ty
julnatten r ju som ingen annan natt p jorden.
Det fanns en tid, nr Thord var hgt aktad och barnen
sg nring ur honom, som kalven suger nring ur sin
moders spenar. Men s blev han avsatt av de gamla,
bara drfr att han frgyllde litet, bara drfr att han
inte stod ut med att veta, att barnen skulle slita ont med
Kristi pinas historia. Den var ju s frfrlig, Kristi pinas
historia. Thord hade ju sjlv lidit sig sjuk av den!
I detsamma ropade en liten flicka triumferande:
Jag vet vad jul r det r skorpor, ty det fick vi i
morse till kaffet.
Den allra yngsta, ett snvitt bylte med prlband nda
ned till midjan, krp nu ttt intill Thord och frgade:
Vad r ul, du Thord, du vet jiktigt . . .
Ja, Thord ska bertta. Thord kan. Thord vet riktigt,
ropade alla de andra barnen och trngde sig lika ttt intill Thord som p den tid han var bde aktad och lskad.
Och de sg p honom med bedjande gon.
Men Thord ville inte bertta. Ty vad hade han att
bertta? Jo, om en gud fdd i ett stall. En gud fdd p
halm, en fattig och elndig gud vad skulle barnen ha
fr gldje av det nu i julens tid! Det kom ngonting av
drm och makt ver de inte fula men trda dragen. Han sg den grotta, som guden borde ha varit fdd
29

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

i han sg den i all sin hrlighet sg Kristusbarnet i

all sin glans. Men han knde sin plikt och sin fara. Och
s brjade han bertta om den gud som fanns och som
av godhet ltit sig fdas, inte i stor glans och hrlighet,
inte i en sidengrotta, men i ett stall.
Barnen lyssnade andlst men med allt mindre beltna
miner. Slutligen sade Jakko en kck sexring, som frldrarna lyckats smussla undan det fasta skoltvnget:
Det tror inte Jakko, att Gud lt sig fdas i ett smutsigt, otckt stall, nr fjllen fanns. Det tror Jakko inte!
n strre opposition blev det, nr Thord talade om
Kristi dd. Alla barnen stampade ftterna och ropade:
Nej nej nej, vi vill inte! Vi vill, att Kristus ska
fdas i en guldgrotta f sknker och d lycklig, ja,
som jordens allra lyckligaste ja, det vill vi!
Thords levande fantasi kom genast i rrelse; han sg
guldgrottan, sg den i ett sken. Och nr det lilla snvita
byltet brjade grta, stod han inte ut lngre utan tog
henne i sitt kn och brjade med lg entonig rst bertta: Och Gud tnde p himlen tv stora nya solar, och
de solarna sknkte han sin enfdde hgt lskade son
att bygga sig en grotta av; och frn grottan utgick sedan
ett sdant sken, att det syntes ver hela vrlden. Men s
lskade Gud sin enfdde son, att han inte kunde undvara
honom lnge, utan skickade sin bsta juvelskjuts med
stjrnor till hjul ned frn himlen och hmtade upp ho30

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

nom i en stor rosensky, av den sort som nnu finns kvar

i fjllen, men bara i fjllen. Men mnniskorna lskar
honom evigt och vet, att han kommer igen i stor hrlighet och makt fr att dma rttfrdiga och onda, och d
skall lappen f sitta p hans hgra hand. Amen.
Barnen satt lnge stilla med gonen tindrande av
gldje och kinderna rda av frjd. S brjade de att
leka, att Kristus kom i en sky och lappen fick sitta p
hans hgra hand.
Men nr ackjorna kom tillbaka frn byn, fann de att
Thord pliktfrgtet lmnat barnen under den kcka sexringens beskydd. Att en frkrossad man ilade dem frbi
sg de inte en man som visste sig vrd straff av bde
Gud och mnniskor, drfr att han terfallit i sin synd
och frgyllt det som inte fick frgyllas. En man, som
kastade sig frn fjllspets till fjllspets fr att komma
s hgt att ingen kunde n honom. Och s hgt kom
han och dr fann de honom efter ngra dagar med
ansiktet vnt mot stjrnorna och det lilla snvita byltet
frgade: Firar han ul nu?

31

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

NR FOGDEN SKAKADE
LIVET UR SVRMODERN SIN

ch Skjul, vandringslappen, berttar med sin sjungande rst:

Oj, oj, oj, vad gamle Skjul minns vl, nr det skedde.
Det skedde, nr trden var rda av ktt och bergsklintarna mjuka av nyss avdragna hudar, nr korna inte mer
gav mjlk och vilans tid lockade till skogen, d skedde
det. Ja, gamle Skjul minns det s vl, som om den hndelsen vore hans eget barn, ver vilket han fllt mnga,
mnga rullande trar . . .
Ack, Skjul, du gamla, usla, syndiga lapp, tnk p din
sjl, medan tider r, s den slipper komma i helvetesugnen och brinna dr i evig tid; ja, gr det. Skjul, och tala
sant!
Du m tro du, lshand, som givit Skjul en hel krona,
p det han m bertta, att han var grann att se p, vr
fogde. Voj, voj, voj, vad han var grann!
Vi andra var bredvid honom som krokvuxna tallar,
som inrkta horn och sdana stora vackra hnder
han hade sen; inga sdana dr sm torra lv som Skjuls
och andra lappars, utan stora som skuggande blad var
32

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

de! Och hr hade han, tjockt, rakt, blankt hr, dr benan

inte syntes kraftigare n en knappnlsrepa p ett vatten. Och svarta gon hade han, mjuka, som randen p
renens rygg, och stark var han. Ja, du kan inte tro, hur
stark han var: s stark, att han p ryggen tog den rivna
renen och bar den lika ltt som en ung mor br konten,
dr hennes frstfdda, mest lskade barn sover. Fyra
bruna myriader hade han slagit, och nr grben, fjllets
pest, kom och tittade, behvde han bara spotta s hr
tvi! fr att djvulshunden skulle springa!
Ja, sdan var han den fogden, som herrskapen bjd
till eget bord och handelsmnnen rullade sig fr som
lassobundna renar.
Men inte alltid hade han varit s utmrkt och s hgt
aktad. Hu d, nej, nej!
Det fanns en tid, nr han kallades den vilda lappen.
Hej, s han d drog fram p marknader och bland oss!
Och eldkaggen diade han som om den varit hans
moders brst och sov med den i famn gjorde han, sov,
s att vi andra fattiga fjllmn mste krypa som slingrande ormar fr att lyckas ur den suga t oss ngra bleka
droppar. Men brnnvinets ande var hans vn. Ack, ack,
ack, s vackert han diktade, nr han var eldvattnets gst
och s vackert han sg! Han sg silversjar med simmande guldfiskar i; han sg lapparnas frgngna, stora
och mktiga hrar tga fram i skyn; han sg ilande sol33

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

renar med buken ljus av snvita fl. Mot hustru och

barn var han d som den mildaste vrdag, ja, till och
med den stygga, stygga svrmodern norsk-svenskan
tlde han. Ja, ibland lade han sig som ett jollrande barn
p marken, s att vi alla skulle komma t att riktigt f
se p den vackra knappnlsrepan i hans vackra, vackra
hr. Men nr han inte var i brnnvinets gldje! Voj, voj,
voj!
Skjul, som alltid varit en mycket klok lapp, tnkte ofta
att Stor-Akke var rdd visa hur len och msint han p
djupet var och drfr slog han s hrt?
Lnsmannen frmrkade p den tiden gng p gng
fjllet och tog till bter mnga vackra renar ur vildlappens hjord.
D hnde, att Kristus kom ver fjllet, kom en sommardag. Han hade ljust, lockigt hr, bla gon och sm,
sm fina blanka skor, s sm och fina och blanka, att
endast den, som gick mycket goda vgar, kunde med
dem komma fram ver fjllet. Han satt p talarstenen,
dr du nu sitter, och talade och talade . . . I lommen hade
han sm blanka bcker med guldkors p och i fickan en
liten svart dosa, som sjng himlasnger. Den dosan finns
nnu i vr by, ty fogden fick den till gva. Ingen enda
drack mer trstigt in vad Kristus sade n just vildlappen.
Nej, ingen enda.

34

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Nu fick han lra, ser du, att del inte var en skam att
vara god . . . och han blev god, s god, att vi till sist valde
honom till vr fogde. All hans ondska gick ut ver brnnvinet, ty det hatade han s, att av drycken inte fick finnas
en enda droppe i ktorna, nej, inte ens s mnga droppar,
att man med dem kunde driva sjukdom p flykt. Oj, oj,
s gott det gjorde t usla, syndiga lappsjlar, men t usla
syndiga lappkroppar . . .
Tvi, sdana kvinnfolk han hade, fogden, s lata och
stygga ja, de lataste i hela lgret.
Kaffepannan var alltid urdrucken i den ktan, saltet
och angelikablommorna t de skyggaste renarna aldrig
frdigblandat i bltepungen ja, inte ens starret till
pjxorna iddes de kamma fint, utan det skrek under
fogdens ftter: fy, fy. Och barnen!
Frut hade fogden bannat och slagit. Nu bannade och
slog han aldrig mer. Den klena hustrun passade han upp
p och den elaka svrmodern bad han fr. Vi fjllappar vill att vra kvinnor skall vara mycket blygsamma.
Men hon norsk-svenskan? Inte ens en anstndig kolt
hade hon p sig utan stod p backen och skrek i en kort
vadmalskjol och med sitt vita hr utslaget. Och ful var
hon i mun, du, ja, lika ful som i tankarna. Ingen ld
hon, alla befallde hon och drtill grlade hon jmt och
nyttjade i smyg signerier. Till och med mot Kristus satte
hon sig upp och sade att hon var lika god som han, ja
35

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

mycket bttre ty hon kom frn en slkt, som i mnga,

mnga rtusenden nyttjat trolltrumman och kunnat se
frborgade ting. Vad kunde han? Inte ens se sa lngt, att
han frsttt ta pjxor p sig, nr han gick till fjllen. Ja,
sdan var hon, norsk-svenskan och hur hon skllde
efter brnnvin sen. Men vi hll alla med fogden, ty vi
var alla mycket fina lappar. ven ville vi mycket grna bli
frlsta, alla utom Hilje, skamlappen, han som tjuvmrkte
renar och smutsade ned sig vid slakt och var tld bland
oss endast som rot till en aktad slkt.
Skjul var en mycket ung lapp d, en mycket ung lapp,
men hll nd mnga och vackra tal med Hilje fr att
bttra honom, men Hilje var en riktigt tvrs igenom
ond lapp och sade, att fick inte han solvatten av Skjul
ibland, s skulle han trycka kniven i nacken p alla vra
bsta dragrenar och sedan skylla ont verk p djvulens
dibarn, jrven.
Vad kunde d Skjul annat gra n i smyg kpa Hilje
brnnvin och sedan hjlpa honom att dricka ur det
ocks i smyg p det att den onda, goda drycken
snart skulle ta slut? Detta gjorde ocks Skjul av stor
godhet, fast med mycket sklvande hjrta och mycket
sklvande ben.
Allt gick bra ngra f r. Skjul fljde ofta skamlappen
fr att lra, ty han var vr bsta finnare. Vem kunde d
veta, t vilket hll renarna sprungit? Vi hade en liten
36

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

grotta alldeles fr oss sjlva, dr vi vilade oss och

drack.
Men s hnde en dag, att Hiljes gamla surgda, fula
hustru Muonke Skjul mste nnu spotta, nr han
tnker p henne fick reda p oss. Hon sade, att fick
inte hon lika mycket av solvattnet som vi, s skulle
hon skvallra. S mste vi ge henne av hans goda, goda
brnnvin, ge henne mycket brnnvin. Men kvinnfolk r
sdana, att gr de ngot tokigt, s vill de skryta med det
sedan. Muonke gav stndigt skamlappen piskande ord
kallade honom gosse, hund, lpande varg. Vem var
fogden, som tog sig rtt att befalla ver en sdan man
som Hilje? Jo, Hiljes eget halvsyskonbarn var han en
valp. D sade Skjul adj, ty Skjul sg skuggan falla lng
framfr skamlappen. Muonke hade ont i ett ben, Hilje
var skygg lmna fjllet och uppfr berget kan inte ens
solvatten rinna.
Nu nr Skjul blivit bde dv och lam och blind, vem
skulle d hlla grottan varm? Ingen. Ja, s trodde Skjul,
men . . .
Nu r vi komna till den svarta dagen, d som en ilande
vind flg ropet genom lgret:
Hilje har ftt hem brnnvin! Hilje har ftt hem brnnvin!
Alla tjt detsamma; barnen med, ja, till och med rackorna lyfte upp huvudet ur smnens djup och skllde:
37

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Hilje har ftt hem brnnvin! Hgst tjt norsk-svenskan

i ktppningen, skamls som vanligt i kort vadmalskjol,
tjt, att ungmor som hon inte tlde nog var den
som gjort grningen. Ungmor tjt frsvar tillbaka. Oj,
oj, oj, en sdan dag det var! Och p talarstenen stod
Hilje och Muonke mitt i solljuset och kysste kosan gng
p gng och sjng hgt. Med det mrka fingret tryckt
mellan gonen hll fogden krv rfst, medan Anna,
vr enda svenska, lste hgt ur bibeln, lste, s orden
stnkte som eld ur ktan. Alla de s hrt frgade mnnen betygade med stor hgtidlighet sin oskuld. D fll
fogdens ga som ett yxhugg p Skjul, men Skjul steg
fram, lade mssan p marken och svor, att han var
oskyldig som ett nyftt barn.
Och det var han ju.
Och Muonke sjng:
Jag gr i tusen tankar, nr jag p fjllet vankar!
Bttre upp! tjt Hilje.
Och solen fder kalven och mrkret fder vargen!
tjt Muonke hgt s luften skars snder som med kniv.
Ge hit kaggen, du! ropade fogden.
Nej! tjt Hilje, fast han skakade till som ramad av
bjrn. S brottades de, fogden och han . . .
Muonke fr att hjlpa Hilje kastade en hel kosa full av
brnnvin mot fogdens gon, fast innehllet bara ndde
in i hans vackra skgg. Och nu blev det han som ska38

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

kade till som ramad utav bjrn. Nsborrarna darrade,

d han drog in den goda, starka lukten och han blev
s utan frg som om den stora klden tagit hans hjrta.
S stack han ut tungan och fngade in en droppe av det
onda, goda, hatade, lskade vattnet, s fngade han in
en droppe till . . . och nu darrade, darrade han.
Hejdundrande lappkropp! Sup lagom, mr du gott!
vrlade Hilje och kastade en hel kosa brnnvin till i fogdens ansikte, en kosa, som han tog emot med ansiktet
upptvnt, bjd nstan p kn.
Men nu kan inte Skjul lngre bertta med s fina ord
och s fina tankar som han hittills gjort; allt blir mrker
i honom och hjrtat knns som en sten.
Innan vi hunnit andas tre gnger, var det inte lngre
Hilje utan fogden, som stod p stenen och sg kaggen i lnga, stora klunkar, sg den utan vila, sg den
som en av trst frsmktad suger det vatten, som skall
ge honom liv.
Hej, lt oss dansa, ropade han sedan. Vi har tagit
nog! N, mina djvlaungar hur gr det? Dansa, sger
jag, eljest . . . Och s hjde han sina vackra hnder till
slag. Och vi dansade och grt och vi grt och dansade
alla utom Hilje, som osedd smg bakom en kta och
bara grt, grt hgt, ty sdan var han, skamlappen, att
ingen var i botten stoltare ver vr grannltsfogde n
just han.
39

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Den hr gngen diktade inte fogden om silversjar

med guldfiskar i; inte heller sg han lapparnas frgngna
stora hrar tga fram i skyn, nej d. Han bara sg svavelsjar och svarta onda andar, som ned i dem skuffade
fjllmannen frn deras ljusa, klara berg. Till sist bad vi
honom fr Kristi skull inte dikta mer . . . vi fll alla till
jorden av skrck.
Ja, s satte vi oss i ring och lt kosan flitigt g omkring, till dess gldjen kom, och mitt i ringen satt norsksvenskan och tjt sina fula hednasnger och skrt med
skrllande rst, att henne var det vi hade att tacka fr
att djvulens solsken kommit tillbaka till lgret . . . D
fll fogden henne kring halsen och kallade henne sitt
mest lskade barn!
Skjul sov illa den natten, mycket illa. Han hade ur kaggen ftt endast ngra f droppar alla de andra drack
som trstiga renar och tnkte nu klart tnkte klart
och fruktade.
Till sist smg Skjul sig fram till fogdens kta fr att
se . . . , hur vl Skjul minns allt. Marken darrade under
hrd frost och dagern lg grvit ver fjllen ful, grvit
dager.
P hudbdden, dit vi burit honom, sov fogden nnu
den tunga smn, som glmskan ger . . . Men en sov inte
norsk-svenskan. Hon satt vid stockelden, som var
hg, satt hophukad med de vita hrstriporna, rda av
40

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

frg frn lgorna och hll med en stake fast i den svidande elden ngra vita pappersblad, som vred sig och
skrek efter hjlp. Bibeln, Kristi gva och fogdens ga, var
det som hon brnde, trollpackan! Gng p gng slog hon
med staten de vndande sidorna, slog och skrattade och
mumlade besvrjelser.
Ttt tryckt intill vggen lg i dunklet dottern, vit och
stirrade med blanka, svarta gon, men utan att rra sig
till hjlp. Skjul tnkte rusa in och rdda den kvidande
boken, det tnkte Skjul, men hann inte, ty nu vaknade
fogden .
Skjul, som svurit ed p helig bok vet precis hur allt
nu skedde. Frst reste han sig upp p armbgen s hr;
s ropade han, m i tonen till hustrun: Hur r det med
dig, Margareta?
Sen rt han till och tog ett sprng mot elden, dr guldorden p prmen nnu lyste, men dr bladen inte levde
mer. Vad han ryckte fram ur elden var endast dansande
askflarn!
D grep han svrmodern med sina stora vackra hnder och ruskade henne, bara ruskade ruskade, till dess
hennes huvud fll t sidan som en av stormen avknckt
stjlk . . . ! Sen gmde han ansiktet i hnderna och snyftade, snyftade. Ja, s gick det till, nr fogden skakade
livet ur svrmodern sin

41

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Skjul blev en mycket bermd man efter detta. Bde

landshvding och lnsman med guldtrns p mssan
kom och talade med Skjul och bermde honom fr hans
stora klokhet ty Skjul var ju den som hade tnkt allt,
sett allt och visste nu att bertta allt.
Fogden tog de och frde bort, fast vi erbjd att lmna
hundra renar i bter fr honom, men han talade aldrig
sedan de satt honom i det mrka, svarta stenhlet i den
mrka, svarta stenbyggnaden. Hg verhet trodde honom vara en mycket elak och hrt frhrdad lapp, men
han hade bara skakat dd p sina egna tankar p samma
gng som han skakade dd p svrmodern sin. Men s
fick Kristus bud och kom genast till stenhuset och nu
fick fogden tillbaka gvan att bde tnka och tala och
beknde d genast allt och bad Gud och alla mnniskor
s mycket, mycket om frltelse, ja, han ville grna ge
sitt liv till eno bot . . . !
Men fina herrar vid lagbordet rknade ut, att han
aldrig velat dda, och vi lappar vittnade som en man,
att hans enda fel varit, att han inte skakat livet ur henne
fr lnge, lnge sedan! Och s talade vi ocks om s
utmrkt han fr oss alla varit.
Ja, s blev inte fogden halshuggen den gngen, fast
han var en lapp, men fick den domen, att han i fem och
tjugu r skulle sitta ensam i det mrka, svarta stenhlet
och bara f se himlen mellan murar.
42

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Kan en lapp leva utan sol, utan luft, utan ljus? Vi

svarar nej, nej, nej! Och s dmde lag nd vr grannltsfogde till dden!
Men redan efter ngra mnader slog den goda anden
ned drrarna till Stor-Akkes kalla, mrka, fula stenhla
och frde hans vackra sjl till det eviga solskenet och till
den eviga frjden, som varit lappen lovad lngt, lngt
innan Kristus fanns till . . .
Vi lappar bar mycket lnge stor sorg efter honom i
vra hjrtan och i vr by finns nnu aldrig ngot av
djvulens solsken, bara ngra fattiga droppar ibland
av misstag.
Hilje reste sig aldrig mer. Han lt vattensa sig tv
gnger fr att vara fullt sker p att komma dit, dr fogden nu var i hrlighet. Skjul tror han fick fr mycket vatten, ty han dog strax efter den andra vattensningen.
Skjul begrde av landshvdingen en blank silverslant i
bltt band att stta utanp kolten, s alla skulle se, vilken
utmrkt fin lapp han var, men Skjul fick ingen sdant
slant, efter han bara r en fjllman?!
Ja, s blir gamle Skjul en gng glmd alldeles, ty hans
namn lever inte som fogdens i den stora vackra bok, som
tungor talar frn far till son, den stora tysta bok, som
endast finns hos lappen och som dr med lappen, dr
snart, ty fjllmannens liv r tillmtt kort, nu, nr fjllen
ocks skall ge fda t dalens barn.
43

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

LAPSK TROHET

in vn Nejla berttar:
Jas, du vill hra en krlekshistoria med?
Du tror sledes att vi har krlekshistorier, tror inte att
vi bara parar oss som djur, som en frck svensk inte
blygdes frga Nejla mitt i ansiktet, en som studerat
lappen bde vid marknader och lappbrllop en ful,
liderlig otcking sjlv.
Ja, Gud hjlp oss, nog dricker lappen s mycket han
kan komma t vid slika fester han som svensken
fast lappen ser vackert och svensken ser fult; men anstndiga r lapparna bde till sina vanor och till sin natur,
ja, s anstndiga att vi framfr allt fordrar blygsamhet
av vra flickor och visar dem blygsamhet. Men efter du
verkligen tror, att vi har krlekshistorier, s skall du f
hra en, sdan den kan bli berttad av gamla knarriga
Nejla, som bde hatar krleken och fruntimmer!
Det var en ljuvlig godedag p ett av hgfjllen, vilket
kan ju gra detsamma, en sdan dag som lappen fr
ibland av Gud, till trst efter hrd vinter, och vi hade haft
en mycket hrd vinter det ret. Barnen lekte sin lskade
Stulalek p planen, delade i tv grupper, men lekte lojt,
44

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

de knde smekningen i luften, de med. Och mdrarna,

som stod i ktdrrarna med kritpipan i munnen och
sg p, gitte knappt ropa sina vanliga uppmuntrande
rop, trots att det var en stor skam fr den pojke som lt
stnga sig ute, ty d kunde han aldrig bli kung!
Vr snobb, vr bruna skollrare, som alltid br fin
brun kldeskolt fr att skilja sig frn oss andra, delade
just ut sina eviga sm sngbcker och frskte med en
stmgaffel prva vem som hade rst.
Ja, han var sdan, han, skollraren, ung och svankryggig, och ivrig att infra allt nytt, vare sig det gick eller
inte, alltsen han varit i stan och studerat.
D kom hon, ocks hon ridande i klvsadel frn dalen, men inte ensam och grtande, utan fljd av sjlva
lappfogden, och skrattande som vi frst tyckte, efter
hennes leende var sdant att det lyste upp marken omkring henne. Hon var sjlapp, men hade alltid lngtat till
sina kra vnner fjllapparna och ville ha plats som piga.
Att fogden fljt med sjlv kom sig av att det var sndag.
Men vi mrkte snart, att det var av en helt annan orsak:
att han knde mt fr henne och ville vl. Och snart
erfor varenda man i lagret samma knsla, utom Nejla
frsts. Kvinnorna dremot bjd till att inte tycka om
henne, men s behvde hon bara dra sin mun till det dr
vackra leendet fr att de skulle tro p henne som p Gud.
Och plats fanns, en s vacker och s hgst ndvndig
45

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

plats att man nstan mste tro hon var skickad rent frn
himlen fr att fylla den.
Slaktarens kring var just nyss vackert dd och just
nyss vackert begravd av prst p kyrkogrd, och i ktan
fanns fyra barn och en helnykter man, ja, s helnykter
att han inte ens tlde knna lukten av en kolt som hngt
i ett tlt, dr en brnnvinskagge sttt. Hr du, hur Nejla
skrattar. N, den fina platsen fick hon, och fast hon bara
var sjlapp, s sktte hon sig lika utmrkt som en fjlllapp och infrde stor ny snygghet och stor ny trevnad, s
lnge hon fick vara i fred. Men det varade inte s lnge.
nklingens kta blev snart belgrad av lappar, och till
att brja med ocks av kringar, som kom fr att se vad
mnnen tog sig till. Men de brydde sig snart inte om
att komma igen; mnnen fick komma och g bst de
gitte, de brydde sig inte om att vidare oroa sig, ser du,
voj, voj.
Den, som slank in oftast, var skolmstaren med sin
stmgaffel fr att hra om hon hade rst, men det
fick han aldrig hra, han var som luft fr henne. Och s
skulle han roa henne med ngot som heter mungiga
och som Nejla vet kan lta som riktig himlamusik, men
han kunde inte alls utan gjorde sdana gringrimaser att
barnen nstan skrattade sig sjuka, vilket var en triumf,
efter vra barn ju nstan aldrig skrattar. Men hon inte
ens drog p munnen! Snart mrkte vi, att ven den hel46

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

nyktra nklingen brjade bli yr i huvudet. Ja, Nejla har

aldrig sett ngot s besynnerligt, och allt detta fr rakt
ingenting, ja, fr platt ingenting, ty samtidigt som hon
skt plats som piga hos sina goda vnner fjllapparna,
hade en ung sjlapp skt plats som drng hos sina goda
vnner fjllapparna, en fager och rapp yngling, som
kunde bde skta renar och blixtra med gonen, ty voj,
voj, s han blngde p skolmstaren! Det drjde inte
lnge frrn vi visste att de dr tv lskade varandra, vill
sga att skolmstaren visste det, och galen av svartsjuka,
som han var, tutade han omkring historien, som om han
haft lur fr munnen. Och fullt s fina som fjllappen fre
brllopet var de inte. Nejla sg dem mnga gnger bde
mtas och pussas vid Stupet, ngot som Nejla sin sida
inte tyckte om, fast han hatar fruntimmer, ty hon var
sdan att man nd helst ville pussa henne sjlv.
Ja, det vete Gud hur det gtt med friden p fjllet,
om inte ngonting alldeles ofrmodat skett. Fogden kom
tillbaka med en ny sjlapp, en tjock ful en, som hette
John och som bar tv guldkedjor innanfr kolten och en
utanp kolten, fr att visa att han hade ur, och en tjock
guldring p vnster hand, fr att visa att han var frlovad. Och han skte en frrymd brud.
Tvi dig, din tjocka lmmel, tnkte Nejla, dig vill d
ingen hjlpa! Och som han mycket vl knde vgen till
Stupet, fast han hatar fruntimmer, s kutade han i vg
47

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

det fortaste han kunde, satte hnderna till lur fr att

stadga ljudet och ropade s hgt han ngonsin kunde:
Rik skogslapp John hr sker frrymd brud! Du skulle
ha sett hur de stackarna sprang upp, och hur ddvita de
blev bda tv, men d ropade han som en karl tillbaka:
M han ska, han finner henne aldrig!
Men d lade hon liksom trtt handen p hans axel
och sade milt:
Vad tjnar det till? Om jag s gmmer mig i jordens
inre, s sker han reda p mig, hans krlek r sdan.
Vi har gjort vad vi kunnat, Olof, bst g ned och mta
honom.
Aldrig, aldrig, d tar han dig ifrn mig!
Det kan han inte, Olof.
Och s sg hon p honom med en blick, som Nejla
inte trodde kunde finnas i ett mnniskoansikte: den var
som ett sakrament. Ser du, hur Nejla tar av sig mssan?
Men han, stackars pojke, kunde inte tro, han bara grt
och jmrade sig!
Men s lade hon handen p hans axel och sade:
Jag lovar, Olof.
Och nu, nu trodde han, och s gick de hand i hand
ned fr att mta sitt de.
Men d steg Nejla fram, med mssan p frsts, och
sade: Men sjlappar, varfr g tv? Han frgade bara
efter en brud.
48

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Men d skakade hon p huvudet och tog hans hand

fastare i sin, sedan s sade hon: Ja, kanske det r det
bsta att jag kommer ensam frst. Tack Nejla.
Nejla knde sig mycket stolt nstan som en fader!
S gick hon rakt in i kretsen av mn, som nu bildats
kring lmmeln och sade lugnt: Hr r jag, om det r mig
du menar frrymd. Ingalunda ! Jag har alltid lngtat till
att se hgfjllen. Jag jag hoppas du inte r ond?
Lmmeln var inte vacker att se p, men s gick det
med honom som med alla mn som kom i hennes
nrhet, han kunde inte st emot, man riktigt sg hur
hans tjocka fula hnder ryckte av begr att f smeka
och trsta henne. Och s sa han med s mild rst han
kunde stadkomma ur sin tjocka buk:
Du skulle bara ha sagt t mig; det hr har sett illa
ut fr andra.
Snabbt tog hon nu min son Olof vid handen, drog
honom inom kretsen av mn och sade lika lugnt:
Jag har lovat hans mor att hjlpa honom, jag vore
glad om han fick komma endera vid gruvan, vid bygget
eller vid fallet; han duger nog till alltsammans
Vi lappar hisnade, och nd lg det igen som ett sakrament ver henne; vi visste att hon aldrig, aldrig skulle
tillta sig ngot s uselt som att smussla in sin lskare i
mannens brd.

49

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Du borde knna honom, han r ju av ditt eget blod,

han r ju din egen halvsysters son, denna syster som
lmnats i nd av vem vet du
Om den prktiga lmmeln hade kunnat rodna, s
skulle han ha gjort det, nu blev han smutsgrrd i
stllet och blinkade till som infr eld. Men s sade han
hvligt:
Grna, efter du har lovat. Vid fallen behvs alltid
armar, han kan f komma som vr drng!
Voj, voj, s det tog!
Min nya son snkte blixtsnabbt handen mot slidkniven, men innan bladet hunnit bli blankt, hade Nejla
sprungit fram, ryckt mssan av huvudet och sagt med
sin allra gnlligaste tiggarton:
Mig ocks vara sjlapp, mig ocks du ta till fallen,
mig lngta mig sjuk efter vattnet och skogen. Nejla
mycket klok lapp. Nejla begriper allt; frga lgret!
Och hela lgret vittnade som en man:
Nejla mycket klok lapp, Nejla begriper allt! Gjorde
det, trots att de var stela av frvning, och det var inte
fritt att Nejla var stel av frvning sjlv. Nejla, fotvandraren, Nejla som hatade vattnet vrre n pesten, Nejla
fruntimmershataren? Voj, voj! Kunde det verkligen vara
bara fr att f se det dr vackra leendet, som lyste upp
marken omkring henne. I s fall lyckades det bra, ty

50

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

hon bde log och nickade, s Nejla mste g avsides

och grta!
S brttom var det att vi brt upp redan samma kvll.
Du har ju sjlv klvjat och vet hur det knns; det r ju
som bde hst och ryttare knycktes av tminstone var
det Nejlas tanke, han som inte klvjat p tjugu r. Men
nd sg han, att bruden var som ett stilla vatten, som
lagt sig till ro efter en hftig storm, att lmmeln oupphrligt vnde p huvudet som om han fruktat verfall
frn bde varg och bjrn, att lskaren inte frmdde
sitta stilla utan ibland sprang bredvid hsten, som till
sist blev s otlig ver de tta sprngen att han bde
fnyste, visade tnderna och sparkade bakt; med ett ord
gjorde allt som ryttaren nog skulle ha velat gra. Lmmeln gav honom inte en blick.
I stersund vntade ett tg, och som lmmeln tydligen inte hade ngon ro frrn han knde egen mark
under ftterna, tog han nattbiljett t oss allihopa, och
trots att han bara var skogslapp, s frstod han nog av en
fjllapps sikter fr att inte lta bruden resa utan kvinnligt sllskap, d skulle hon ju inte ha kunnat bli hans
brud; s bad han fogdens kring att flja med och det
fast det var en bde lng, svr och trttsam resa tillbaka!
Men det brydde fogden sig inte alls om; han bara knde
mt fr bruden, som han rentav inte blygdes klappa p
axeln och nska vlkommen tillbaka till fjllen, om s
51

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

fll sig. Och det gjorde han s alla sg det. Nejla tyckte
att fogden bar sig mycket vettlst t; ocks han hade
ingenting fret: bruden varken hrde eller svarade; hon
var alldeles som avskild frn alla, redan.
Du som lagt nsan i allting, har vl ocks rest p
nattg? Nejla har aldrig gjort det frut och hoppas, att
han aldrig m behva gra det mer. ka p dagen r
ju redan det ohyggligt; ka p natten r ju att vara i
helvetets frgrd; skrammel av kedjor, nattsvart mrker
och en ilsken herre med en rd trns, som sg ut som
en eldorm kring mssan, och som skriker: Sitt sov
sitt sov! Men vem kunde varken sitta eller sova,
dr vi kastades mot varandra som tv bollar i ett spel?
Slutligen inte alls av nyfikenhet men fr att f tiden
att g bad Nejla Olof att bertta ngot. Men Olof var
bttre lapp n Nejla, han ville inte bertta ngot frst,
men s tyckte nog ocks han, att det behvdes lindring
i helveteskvalet, och s skrek han, att han och lmmeln
verkligen var slkt att lmmeln frtjnat miljoner p
att slita hjrtat ur bergen, men att han nd narrat
halvsystern skriva under ett papper, som tog av henne
500 skabbiga renar. S var det en djvul styvmodern,
som lmmeln kpt med en stor livrnta, och som hans
mest lskade just inte var s stark i att sga nej, hon
kunde bara handla, s hade hon ltit vertala sig frst;
men s hade hon handlat genom att fly till fjllen, och
52

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

nu hade Nejla sjlv sett hur det gtt! Resten hrdes inte
fr grtens skull och Nejla grt med nog mest av
trtthet, dr stackarn lg nedskakad p golvet, som en
ynklig sovsck!!
Fram med livet kom vi likvl, och sedan fortsattes resan med vagn, ja, det vill sga med mnga vagnar, till en
frfrligt stor plats, dr allting fanns som en man kan ha
inom rckhll: sg, vattenfall, gruva, ja, till och med en
kta nej, flera ktor och bostder, dr arbetare bodde.
Och s fanns det ett mycket stort hus p en hjd, dr
lmmeln bodde sjlv, och dit frdes den terfunna bruden, som fortfarande var ett stilla vatten, ty hon varken
slog upp gonen eller vnde p huvudet, inte ens fr att
se p Olof, hon bara gick, och efter det lyst fr henne
redan, s kunde hon stanna under styvmoderns beskydd.
Djvulen stod ocks mycket riktigt frdig fr att ta emot.
Tvi en sn otcka i okta lappdrkt och okta stenar i
ronen och ett okta leende p lpparna; det var som
om hon bjudit till det sta, fast det blev beskt. Ocks fick
hon ingen hlsning alls, bara en blick, som kom henne
att loma i vg som en tuktad hund, som hoppats p en
smekning och i stllet fick sig en spark. S blev bruden
ett stilla vatten igen!
Om ngot som hnde Nejla druppe och om allt
underligt som fanns druppe, vill inte eller rttare
kan inte Nejla bertta en smul, efter han inte begrep
53

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

en smul, bara om btarna, som stndigt gick ver den

strida strmmen nedanfr forsen och som drogs efter
stranden med rep, eller ocks roddes med ror. Vid den
forsen fick Nejla och Olof arbete, och fast vatten aldrig
luktar gott fr en fjllapp, s redde sig Nejla bra vid
tanken p att det var s kort tid, ty naturligtvis tnkte
han rymma bara brllopet var ver!
Vrre var det, med min stackars lskande son, som
tycktes fullkomligt lika bortglmd som fula gamla Nejla.
Han hrde varken ord eller tecken. Genom mycket besvr
och mnga pengar hade lmmeln lyckats f ihop skinn
till en nstan snvit brudkolt, en helvit fr lapskan frst
i himlen, och den kolten mste bruden enligt seder
och bruk frfrdiga sjlv! Dessutom var frberedelserna mngahanda. Lmmeln hade ju skickat kavel vitt
och brett i och fr brllopet, han ville tysta onda tungor,
frstr du. Men en dag kom lmmeln sjlv ned till stranden och hlsade, att bruden ville att hennes egna lappar
skulle hmta brudkronan hos prsten. Hon trodde inte
p ngra andra, men p dem trodde hon!
Lmmeln sjlv var nstan rosig och tydligen s lycklig att han nstan inte kastade ngon skugga du vet
vl att en fullkomligt lycklig mnniska inte kan kasta
skugga?
P den ljusa flcken stirrade Olof i full frtvivlan,
medan Nejla dremot glatt sade:
54

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Hrde du inte, du, vad bruden sa: hon tror inte p

ngon annan n oss, men p oss tror hon!
Ja, som p Gud, sa lmmeln helt behndigt och
beskedligt!!
Ja, litet solsken frde ju de orden med sig, och sedan vi
ftt skriftligt frn lmmeln, att vi var ute i lovligt rende,
hmtade vi kronan en lng obygdsvg och fick se en den
besynnerligaste prst Nejla ngonsin sett, en som bar
prstkrage och lappkolt p en gng, men som han inte
skulle viga, s glmde Nejla honom snart i sin iver att
kunna ro brudparet riktigt skert ver den strida strmmen med det gapande, starka vattenfallet till fiende.
Alla var bjudna p att se bruden, innan vigseln skedde,
och trakterades d med brnnvin, och alla kom, utom
Olof, som lg och grt.
Men s frgade bruden helt lugnt:
Var r den andra av mina lappar, den unga Olof?
Och Nejla svarade mycket kallt:
Han kan inte komma, han r sjuk!
Kan han inte komma? Ja, det vill jag se sjlv.
S skrev hon i allas syn ngot p ett papper som
hon lade i ngot som svenskarna kallar kuvert, skickade
av det med en piga, och efter bara en liten, liten stund
kom den sjuka och nyss s frtvivlade Olof och tvingades nd tmma sitt brnnvinsglas, som ju ocks var en
lycknskningsskl!
55

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Sdana r kvinnor; de tycker om att vara grymma

tvi!
Nejla gick sin vg, det var det enda han kunde gra fr
sig sjlv, ty i den stunden riktigt skmdes han ver att ha
ltit sig luras av det dr sakramentet i hennes ansikte.
Hon var ju lika falsk och otck som sjlva den otcka
och falska styvmodersdjvulen, ja, mycket falskare, ty
hon hade d tminstone inte lovat krlek!
Ocks brydde sig inte Nejla om ngot inte om festen, inte om ngonting. Han bara passade vid btarna,
dr han behvdes, och dit kom ocks Olof, som nnu
var alldeles som frtumlad, ty i stllet fr att srja och
skmmas rentav strlade han av lycka!
Den stora, stora festen var p ena sidan av strmmen,
vigseln skulle dremot ske p den andra sidan i det
nya hemmet. S hade bruden nskat. Och dr satt hon
vid brudgummens sida vid bordet synlig fr alla i sin
nstan helvita vackra brudkolt och vackra, vackra guldkrona ver sitt vackra, vackra falska ansikte. Men log
gjorde hon inte, och Nejla tyckte, att hon mer n ngonsin var som ett stilla vatten, vars djup ingen frstod.
S skulle det bli verfart till vigsel och brudnatt; mnnen satt redan vid rorna, Olof bland dem; han hll
blicken orubbligt fst p bruden, medan han, likt de
andra, drev bten framt med brstet. Lmmeln sg utkldd ut i sin sjlappsdrkt. Bredvid honom satt bruden
56

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

i all sin stt, bara fem minuter skilde henne frn det nya
livet! Repen var nya, mnnens armar starka, och allt gick
bra! Men s nickade bruden mot Olof, lyfte lugnt av sig
den skimrande guldkronan, stllde den bredvid sig p
bnken, slog med en innerligt m och vacker rrelse en
av sina lnga tofsprydda fltor kring sin lskades hals,
och s strtade de bda i vattnet, varefter de med fasta,
lugna tag simmade mot den ddsbringande forsen!
Man kan inte sga, att lmmeln skrek. Ingen skrek, vi
bara stirrade. Och s sg vi, sg alla hur hon lste den
vita brudkolten och anfrtrodde den t vattnet, och den
kom, buren av vattnet, mitt i de vitskummiga brnningarna. S kysstes de fr sista gngen och var frsvunna
fr alltid
Dock inte fr alltid. Dagen drp hittade vi dem,
men s ttt sammanslutna i sin sista omfamning, att
ingenting frmdde skilja dem t.

S mste lmmeln begrava dem i samma kista, efter han

ju hade en makes skyldigheter.
Men Nejla, han hade ftt sorg och nu vet du, varfr
han aldrig gift sig.
Ja, s trogna r vra lapska flickor, s trogna och
s lskande! Och s frgar de om vi har krlekshistorier . . . ?
57

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

EN STOR MAN
LOVSNG AV NEJL A

em har skjutit bjrnen?

Jo, Nejla har skjutit bjrnen,
brottats med honom, dansat
med honom, medan Lars lg
dd p mossan, och hjortronen
drack sig rda av hans blod.

Vem r lgrets strsta man,

vem r lgrets mest lskade man?
Jo, Nejla, som brottats med
Kungen och blivit s stor, att
kolten spricker tvrs ver det stora
varma rda goda hjrtat.
Vem r det som skjutit bjrnen,
medan Lars lg dd p mossan
och hjortronen drack sig rda av hans blod?
Jo, Nejla. Vem vill inte lska Nejla,
vem vill inte ge t Nejla
skna gvor av tobak, kaffe, ktt?

58

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Och vilka r jordens bsta hundar?

Jo, Lans och Spets som hll bruna
far i bakhasorna, s Nejla hann
kasta in ny blank kula, bjuda p
fint nytt bly, som fllde liv?
En Kung var han, bruna far,
dr han lg p marken, mager, stor
med krona p nosen.
Se, hur han grinar i vit vnda
fr att hinna bita av den gudaskna kulan,
som klste hans vackra kft till blod.
Tvi dig, din bruna fuling,
som rivit lapp-Nejlas egen goda dibror, ja
tvi dig, din svarta fuling som inte
njer dig, och tvi dig, och tvi dig!
Och nd har du rtt, bruna kung,
renens ljuva solblod smakar bttre
n bondens tama ko.
Hell dig, du kung. Lt oss dansa!
Hej barn dr; skrik, hoppa, ropa, ty vem
har skjutit bjrnen?
Jo, det har Nejla, han har kramat snder den,
brst mot brst, medan Lars lg dd p
59

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

mossan och hjortronen drack sig rda

av hans blod.
Ltom oss dansa, ge gvor, hylla Nejla,
som om hans kta vore ett sidenslott.
Ty Lars lever fr att tlja bragden,
som ska leva lngre n tusen bruna liv.
Dansa, dansa barn, och skratta, ty i lgret
bor vrldens strsta skytt, Nejla, som skt
bjrnen med krona p nosen, medan Lars
lg dd p mossan och
hjortronen drack sig rda av hans blod.
Hej, hej, lt oss dansa! Hell, hell, hell!

60

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

LAPPSGNER

1. Stalo

nd var anden Stalo, mycket ond och mycket stor

och gift med den n ondare Rothake. En gng blev
han fngad av en klok jgarlapp, som frargade honom
genom att sga:
Ja nog r du stor, men gra dig s liten som en lapp,
det duger du nd inte till.
Stalo blev ond, frfrligt ond, och brjade genast
knppa ihop sig, knppte ihop sig s det frste.
Ja, sa lappen, det var inte s illa, men nnu rr du
flera tum.
D blev Stalo s arg att han glmde allt och knppte
ihop sig, nda till dess han blev en liten tumshg dvrg.
Och d fngade den kloke jgarlappen honom och satte
honom i en srskild ackja av sten, och dr fick han bo i
hundrade r, och lapparna var mycket lyckliga och dansade och hnade. Men s fick flickorna en dag lfte att
f titta hur han sg ut, och d slppte de ut honom, och
sedan blev det ter onda tider fr lappen.

61

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

2. En kristning

lias for att kristna, kte, satte konten p ackjan,

kom fram d fanns konten, inte barnet . . .
D kan du vl kristna konten? sa Elias.
Nej, sa prsten.
Nr jag sedan hittar barn, sa Elias, jag stoppar
det i kristnad kont det biter nog,
barn blir nog saligt.
Nej, sa prsten, du fr ska reda p barnet.
Elias for, fann barnet ihjlfruset, bar barnet
till prsten och sa:
Kristna nu. Elias har
konten kvar, gott ha den okristnad.
Lmnade barnet kvar och for.

62

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

3. Flickan p renhornen

o, det hr hnde Glenfjllets vackraste och sturskaste

flicka; pojkarna fick inte se t henne ens, men en dag,
nr hon gick ensam i renskog med hundarna, mste hon
utrtta ett naturbehov, och d blev en av rentjurarna s
nyfiken, han med, att han skulle titta. S bjde han upp
huvudet och tittade, men s fastnade hon p hans vidunderligt stora grenkrona, och dr satt hon och kunde
inte komma ned. Voj, voj, voj, inte komma loss p ngra
villkor, och s mste hon ropa p hjlp. Och s kom Sol
och fick se henne, men han lt henne sitta, han bara
skratta, och s kom Anni, men ocks han lt henne sitta
och bara skratta. Ja, s gick det till, nr drngen Sol fick
lgrets vackraste och sturskaste flicka till brud . . . frldrarna hade ingen annan rd, han hade sett fr mycket,
voj, voj, alldeles fr mycket.

63

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

4. En begravning

n gammal lapp for till kyrkan med sin dda gumma.

Men som ackjan var liten och gumman rakt inte ville
lta trnga ihop sig, hgg han frst huvudet av henne
och sedan benen.
Vad r det du vill jag ska begrava? sa prsten.
Gumman min.
Sg hon ut s hr?
Neej, men jag tog det som var mest ndvndigt hr
i livet.
Skaffa genast hit huvudet och benen, skrek prsten.
Det ska jag, men du kan vl begrava vad som finns?
Inte bryr sig vr gode Gud Kristus och hans goda Pappa
om, ifall det fattas en bit?
Men hur gick det?
Jo, det gick s att huvudet och ftterna spka s vilt
i ktan, att gamle Nila till sist mste be prsten hugga
huvudet av honom, s han kunde f ro fr kringen, som

64

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

bets och sparkades, sedan hon var bde dd, huggen

benen och huggen huvudet av.
Men det kunde inte prsten, och s blev gamle Nila
sparkad och biten nda till sin dd av gumman, och det
fast prsten fr lnge sedan begravt det lilla han ftt
och vigt det till ro.

65

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

5. Vgvisaren

em sjunger lappens lov? Ingen. Vem knner lappens ra? Ingen. Vem kan bertta om den man,
som fngades av fiender och fick lfte om sitt liv och
drtill en stor belning, om han bara ville visa de onda
vgen ver fjllet. Och den fege, som darrade fr sitt
liv ville.
Och s tgade mnghundrade av fienderna i vg med
honom till vgvisare. Och vet du, vad han gjorde, denna
elndiga lapp, som sprang fre med flammande bloss?
Jo, frst kastade han blosset i en gapande avgrund och
s sig sjlv efter, s att alla de mnghundrade fienderna
mste strta ned och ynkligt frgs. Men hans lov sjungs
av ingen. Han var ju bara en stackars ynklig lapp!
Och av sdana hjltesgner ger vi mnga, du!

66

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

PAKO -STORHERRN

ch Skjul, den gamla vandringslappen, berttade

med sin sjungande rst:
Fjllets mn r sm, mycket sm, men en och annan
vxer sig likvl stor. Somliga av dem bli stora drfr att
de r stora, andra bli stora drfr att de vill vara stora.
Pako-Storherrn hrde nog till en av dem, tror Skjul.
Han var rak och lika vackert styv som en den finaste
landshvding, och mssan satt, s lnge han var bland
oss, fast p hans huvud som en vuxen krona.
I tltet luktade alltid kaffe, ty Pako-Storherrn tyckte
inte om att en gst sjlv erbjd bnor, och de sm fjllmnnens sm hjordar drack han upp, som ett skred
dricker jord.
Ingen visste det skert, men Skjul tror det och andra
trodde det ocks, att Pakos fr lappen erknda femtusen
renar nog hade en mycket stor utarrenderad slkt: visst
r, att om han p fjllet ppnat alla sina i klyftor gmda
penningrnslar hade dalen med ens blommat snvit i
silverblom.
Och av en sdan fin slkt som han var sen! Med i horn
inskurna tecken kunde han visa att hans djur stammade
67

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

frn den frsta renhjorden frn den, som tgade fram

ur skyn fr att bli lappens enda hjlp och hela egendom.
Drtill var han mycket fint gift. Ja, nog var han riktigt
stor man, bland oss lappar, en av dem, som bara behvde hlla upp handen fr att skugga skall falla. Ocks
styrde han lappen med hrd lng tm styrde vitt i
fjllen. Men infr hg verhet var Pako liten, o, s liten
en mask, ett fjun, som kunde blsas bort! Detta gjorde
Pako av stor vishet, ty han hade sjlv och genom arv lrt,
som vi alla ftt lra det, att hg verhet ser lappmannen
endast nr lappmannen inte syns.
Stark sol fder lng skugga . . . Tv av Pakos livs trst
sov den ovissa ddssmnen i en smal klyfta . . . och enda
dottern var av krlek skamgift med en lapp, som invid
stad t lent ktt och lt visa sig fr pengar, visa sig med
hustru, kta, barn och renar . . . Tvi! Skjul mste spotta
t en slik fjllman!
Sdant styggt kan passa t skogslappen, han som br
lg krage och ter sig mtt ur svenskens fat.
Men Skjul vill inte tnka p de fjllmn som inte
lngre r fjllmn, ty d mste han grta, som ver
mnga dda sner.
Ingen mer n fjllets folk frstr det, men sanningsord
talar Skjul, nr han sger, att djvulens skabbiga tiggarhund vargen helst t sig utsker renar med rot frn
solens hjord.
68

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Dem suger han, suger!

Men tvi dig, du pest, aldrig fr du ljust blod nd.
Nej aldrig!
Varje morgon var Pakos hjord rd av rivna strupar och
det fast allt hans folk hlls till vakt s gott som dygnet
om och att lilldrngarna under hela mrkrets tid skrek,
skt av bssor och hll eldarna hga som flammande
solar. Men det talet gick nd att grbens tnder lyste i
dunklet som vita streck s skrattade han och han
sg, sg! Ocks var Pako-Storherrn alltid den som frst
ned frn fjllet tgade med sin flock.
Den dagen det skedde, var det som om hela mossan
brjat rra p sig och som en bit av himlen fljt med.
I den stora goda skogen vxte Pakos renar sig snart
ter starka, lugna och goda; lilldrngarna fick sova och
Pako i ro rkna sina rnslars dolda skatt. S kom den
nya lag, som skulle hjlpa lapp veta var han skulle lta
sina djur beta.
Skjul hjer sina hnder mot himlen; Skjul ropar hgt:
Veta! Kan lappen veta var han skall lta sina djur beta!
Har fina herrar, som skapat lag, bott p fjllet, har de
kmpat mot nordan; har de slagits om allt de ger med
vargen; har de i ilande isbarksvind skidat i dygn, utan
bde mat och dryck, fr att ska att terfra till mrgen
svultna djur, som vill fly?

69

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Renen r inte som stugans milda ko eller som plogens

tmjda hst; renen lyder inte rop, inte lock, han mste
leva fri, eljest sprngs han av sorg.
Pako-Storherrn blev den som kanske revs hrdast
av lag som skulle hjlpa lapp. Femtusen mular brnner
beten som eld, och hga herrar hade klmt ihop sin
hand s hr och sagt: Det minsta rcker t lappen. Till
sist freslog Jakko, Pakos stams enda grna gren, att de
skulle dela hjorden, efter det fr sm flockar ju alltid
fanns bete, men d hgg vreden sitt spjut i Pakos hjrta
s han skrek:
Aldrig, aldrig, du smutsklump dr! Orkar inte vra
mn hlla hjorden samman, s fr vl vra flickor bli
mn!
Vem vill vl ocks dela p sitt hjrta? Vem vill vl
ocks sjlv lyfta av sitt eget storhetsnamn? . . .
S kom ett r . . . Voj, voj, voj, ett sdant r. Det fddes
en ondskans mrka natt och blev ett ondskans mrka
barn . . . Lmlarna, de slemmiga klumparna, gjorde
mossan levande, och sprngde mnga ofrstndiga
ungrenars bukar: stngslet kring korna sgs upp av den
rda vinden, s de alla flydde; bruna far trttnade p
hjortron och brjade riva ren och vrst av allt tidigt p
hsten fll blt sn, ver vilken nattfrosten sedan bredde
sitt tjockaste tcke!

70

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Flten var inte lngre gra utan rdflammiga av blod

frn renarnas evigt sargade ben.
Snart var hunger det enda de orkade knacka fram!
Och under glastcket log mossan s lockande ! Allt fjllfolk mste det ret nedver, allt! Somliga drog nda till
havets rand, men detta ville inte Pako-Storherrn.
Inte alla fjllmn mr vl av att ens se vattnets stora
platta, fula vidder! Pako-Storherrn hrde till dem!
Trots allt ont vi slet och fast ingen frstod varfr, hll
vi oss med klor kvar i fjllet. Skjul var fogde hos PakoStorherrn d och hans mest betrodda man, ty Skjul har
alltid varit sdan att han blivit den mest betrodda, blivit
det fr sin stora vishets skull.
Och nu talade Pako till sist. Han knde till ett bete
lngt borta och dolt av mycket onda vgar, men dr i
stllet alltid en len vind rdde och mossan var mjuk . . .
dit skulle vi tga. Alltid vill Skjul minnas den dagen vi
brt upp. Vra vackra flickor tgade p mse sidor om
molnhjorden, hjlpande med klara rop hundarna att
hlla god takt. Skjul och fina sonen skidade i spetsen,
tta och tta i led gick djuren och till sist kte Storherrn
i sin svarta hudackja fr att ver de femtusen svajande
ryggarna verskda allt.
Tjugotusen klapprande renhovar!

71

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Ingen musik p jorden r sknare n den, ja mycket

sknare r den musiken n den, som kommer ur herrskapsfolkens svarta dda ldor med ben av tr . . .
Allt gick vl ett par korta dagar, men . . . Ja, nr
olyckan vaknat i fjllen, ropar den i stora lurar t allt
annat ont som nnu sover. Jo, s r det. Jakko blev tagen
av ett snmoln. I tv hela dygn ropade och letade vi, nr
till sist hustruns hjrta fann honom med kolten stel av
hans svetts is, nstan dd!
Vi rullade honom i sn, ste i honom mnga lnga
kosor brnnvin och gmde honom vl under ackjans
mjuka hudar. Men olyckan tutade vidare i sina horn, och
snart lg Jakko och sjng feberns heta rda snger!
Nu blev det Skjul som ensam frde hjorden, men alla
knde vi gldjen strypt i oss. Renarnas musik blev vr
enda! Pako, svartare n en natt, hade bara piskande ord
och djuren var som vilda ingen av mnnen kom
till vila p dygn. Vid varje kort rast vrmde den unga
hustrun stenar och lade dem p den sjukes brst, fr
att med dem dda den pipande fgel som dr tagit bo,
och gng p gng bad hon Pako att fr Kristi skull sl
lger, eljest skulle han med egen hand slcka sin sista
sons liv!
Pako blev allt mera svart i skrynklorna men han teg
och s tgade vi orubbligt framt, framt i kall isbarksvind.
72

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Ett liv emot femtusen liv . . . Eller var det rnslarnas

liv det gllde? Skjul vet inte men han vill tro att Pako
bara tnkte p sitt folks ra och drfr tryckte kniven i
sitt eget hjrta.
Den sista natten lpte renarna som burna utav vind;
intet kunde hejda dem; luften doftade bete! Den sjuke
skakades, skakades, ty vgen var inte jmn och fin som
vid stad utan gick genom vattendrag eller ver halkiga
berghllar och ackjan guppade s hustrun skrek. Men
nr vi till sist vl knde skyddet av den lena skogen, flg
tlten upp ur jorden som av trollhnder, och s blev
den heta jollrande sjuke ntligen lagd till ro p fasta
hudbddar. Alla vi andra kastade oss ned utan att tala
utan att ta; sjlva rckorna fll, dr de stod; endast
kringarna orkade bygga bl och hnga kaffepannor
ver lgorna. Ty frr mister kringar sina ben n saknar
kaffe! Efter bara en timmes god smn vaknade Skjul
alldeles s vilad som om han inte vandrat alls. Skjul har
aldrig tyckt om att tro vad andra sger; Skjul har alltid
velat veta sjlv.
Nu ville ocks Skjul veta sjlv och s stack han ftterna i remmarna och skidade i den goda lssnn, som
nyss fallit, en vid rundel kring lgret fr att se.
Ja, allt var s lagom som Pako sagt . . . skogen var en
brud! Trdstammarna lagom glesa, grenarna lagom tta
ingen hrd vind och mossan evigt nyfdd.
73

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Men s fick Skjul se bland trden ett brinnande ga,

s fick han se nnu ett bda tv rda, som frn ond
eld och det var ond eld! Skjul sg en stugas onda eld
sedd genom ett fnster! Frsiktigt skidade Skjul tillbaka
till lgret och vckte Stor-Pako, som sagt att skiftet var
fritt frn varje nybyggaride.
Hll noga vakt! Detta var Pakos hela svar. S gick
han i sonens kta, dr just d hustruns grt hrdes s
hjlplst blandad med fgelns hesa pip.
Den gngen tyckte Skjul att Pako-Storherrn var fdd
stor!
Noga vakt, mycket noga vakt hll Skjul, fast det nog
inte var s av vikt, efter djuren var fr svultna att se annat n det de hade framfr mularna. Men en hstack
en usel en, fanns ju invid stugan, och drfr s . . . !
Just i gryningen kom nybyggaren ut p bron, en stor, ful,
rd man, med sm, sm gon fulla av tjock smn och
kinder runda av grt.
Han stirrade, gnuggade de sm, sm gonen, stirrade
om igen och ropade sedan s fula ord att Skjul inte
vill nmna dem.
S sprang han tillbaka in i prtet, ryckte ned bssan
frn kroken ver sngen och rusade som in ilande vind
till lgret, dr det redan rdde tryggt liv och fullt arbete.
Med mssan under armen gick Pako-Storherrn honom
till mtes och sade hvligt:
74

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Var vlkommen, vem du n r, vlkommen i Pakos

lger!
Pakos lger? Ditt lger, ditt gulbruna . . . ! Ja, s
kom s stygga ord igen att Skjul inte vill sga dem.
r lgret ditt, s r marken min, och marsch med
er, ert pack, det rder jag er till, eljest fr ni med StorJohan att gra! Grtkind skakade onda bssan hgt i
luften; men Pako-Storherrn var nnu Pako-Storherrn
och frgade:
Har du papper?
Papper? Skulle jag visa papper t dig, din tjuvstryk?
(Nu sger Skjul ett av de fula orden efter han mste.) Ty
tjuvar r ni allesammans, men inte skall du f stjla bete
p min mark, det lovar jag!
Du r ensam, vi r mnga Pako talade med
mycket fast lugn visa papper eller ocks sluter vi dig
inne i ditt eget hus och bultar s igen din drr. Mat skall
du f, men lta vra djur vara i fred p vrt eget bete, det
skall du.
Ert eget bete!
Grtkind hjde ter ond bssa men innan kulan hunnit lmna sitt mrka bo, kom kringen hans framrusande och skrek:
Fr gossens skull, tnk p vad du gr, Johan! Hmta
i stllet nya lnsman! Han r ju i byn just nu.

75

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Klump-Johan skakade sin vmjeliga nve tvi! bad

kringen akta gossen fr pesten, det var vi, och flg bort.
Ja, nu hade stackars fjllmn det som i en himmel. Femtusen hrt utsvultna djur och en ddssjuk son i lgret
och onda, lnga vgar runt omkring. Och nd sg Skjul
ingen annan rd n bryta upp.
Och nu hnde att Pako alldeles glmde av att vara en
fdd Storherre. Han hojtade, han skrek, han knt nven,
han spottade. Ja, du, han svor med och tjt att vi skulle
stanna, stanna, stanna, bara fr att reta den dr grttiggaren som ker efter ko!!
P lika stt som husbond skrek, skrek lilldrngarna; p
lika stt som lilldrngarna skrek, skrek flickorna!
Den enda som var vackert tankfull, det var Skjul, som
skulle rda; men Skjul behvde inte vara vackert tankfull,
ty han blev inte tillfrgad den gngen. Och glad var Skjul
slippa rda, ty vart skulle vi ta vgen? Till havet? Dit var
vg s lng som till himlen, ja mycket lngre. Och hur
lyckas driva djur frn mat till svlt?
Efter sedan stormen rasat ut sade Pako, nu Stor-Pako
igen, att hans son fick inte flyttas, drfr stannade vi!
Ja, s hnder det ju att man frst eftert kommer ihg
allting alldeles riktigt . . . Men Skjul tyckte nd att de
orden var sdana, att han minnes dem som sm.

76

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Den natten slts av smn inte mngas gon i lgret.

Pako satt vid stockelden och lt den korta pipan f s
lng tobak att den rckte till en flera timmars rk.
Bredvid honom satt den gamla mormor, hophukad
och krokig som en kringvriden tall kokande rter t
enda sonsonen. Tv gnger steg Pako upp frn vrmen
fr att lyssna till den pipande fgeln, som skrek allt mera
hest och allt mera hgt. Nr Pako sedan kom igen var
han mycket suckande och skte vrma hjrtat med flera
stora klunkar gott, vackert brnnvin.
Men fast Skjul vaknade just d och berttade att han
var mycket sjuk och nstan tappat bde ben och ron av
nattens dis fick han inte en enda droppe nd!
I den stunden var Skjul sker p att Pako var en
mycket liten man!
Slutligen darrade mrkret och s kom dagern, men
inte den gr, som diar liv ur vinterns brst, utan den
vackra rda, som finns i skogen ibland vid vintertid. Vi
lappar kalla den dagern fr solens kalvning. I den dagern
blir allt ljust, allt ltt, och i den dagern kom nu lnsmannen kande i bl kappa, sida vid sida med klump-Johan,
som bundit fast skidorna p mse sidor om slden s de
stod ut som hans egna stygga huggtnder.
Ja nu var inte Pako Pako-Storherrn lngre: nu var han
barn av ett fjun.

77

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Med mssan inte lngre ens under armen utan kastad

p marken krp han fram p kn till lnsmannen, kysste
hans kappflik och sade med jmrande gubbrst, som vi
inte alls knde igen:
Betet r vrt . . . lappen har haft frid hr i rtusenden . . . vi svlter ihjl om du driver oss bort!
Ja, s berttade han att han sktte hjorden t mnga
lappar, ty sdana mste en fjllman alltid sga fr att
skydda sig fr svensken, som stndigt frgar: Hur rik r
du, lapp? och slutade med att be lnsman sjlv nyttja
sina gon.
Se p oxarna, grt Pako, se p deras ben utan skinn
och p deras sidor utan ktt! Jagar du bort oss, ddar
du mnga fjllmns hela egendom och min egen son,
om vilken liv och dd slss drborta i tltet, fast livet r
mycket, mycket svagt.
Ni lgnarpack! skrek nu klump-Johan. Du har visst
ingen sjuk son! Ls kontraktet hgt, lnsman! Sen ska
vi gra processen kort!
Lnsman, alldeles ung och ljus och med gon som
vrmde med samma dager som skogen nyss dager
frn sol som inte syns tog det stygga papperet, som
klump-Johan lmnade honom. Men nu kom Jakkos unga
hustru utstrtande, kastade sig p kn bredvid Pako och
snyftade: Fr Kristi skull, driv inte bort oss! Den goda

78

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

svetten syns i hans panna, men blir han nu ter lagd i

den kalla, rullande ackjan s . . .
Skogen r min, min, genom lag! vrlade Stor-Johan.
Bort med er!
Lnsmannen sg sig noga omkring, o, s noga omkring. Kanske sg han lngst p Jakkos fagra, fast av
trar rdsvullna hustru, s ppnade han lngsamt
papperet, lste det en gng, lste det flera gnger, men
behll det fr sig sjlv.
S sade han till sist med rst av sng:
Skogen r din, Stor-Johan, men renmossan som den
gmmer r genom hvd lapparnas. Vill du inte lta deras
djur i fred f avbeta vad dem tillhr, s ligges dig att
mossan avverka och till lapparna verlmna. I annat fall
gr kpet tillbaka. Jag har talat!
Vi lappmn stod s stilla som bergets fngslade stenar.
Vi hade ftt rtt! Rtt utan tvist och hrda ord, rtt
just drfr att vi var lappmn? Rtt av lag, gentemot lag!
Rtt drfr att vi mste leva!
Vem kan undra att gldjen steg oss t huvudet som
ett gott rus?
Vi dansade, vi hoppade, vi sjng, vi tog varandra i
famn; endast Pako lg nnu som frlamad p kn och
Stor-Johan stod som kluven av blixten.

79

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Jakkos unga hustru kysste gng p gng lnsmans

hand, och i tltets ppning stod den krokvuxna farmodern och log. Nu frst reste Pako sig upp. Han sg sig
undrande omkring, men s rtade han ut den krkta
ryggen och satte mssan p huvudet! Vi tyckte att han
med den handlingen rtat ut ryggen och satt mssan
p hela vrt folk.
Jag knner lagen! skrek nu klump-Johan, som ftt
liv tminstone i tungan.
Lgn, sger han, lgn!
Men vem hade ra fr sdant? Vi skrattade och hoppade, knppte honom p hans tjocka nsa och slngde
allt vad han sade lngt, lngt ut ver skogen, ja rckte
ut tungan!
D kastade han ter bssan mot sin fula grtkind och
nu flg kulan ut, av lycka rakt ver Skjul, som genast
frstod vad det gllde och genast lade sig ned och skrek
att han var mycket svrt ddad!!
Lapparna r vittnesgilla du! dnade god lnsman,
nu inte med rst av sng utan med rst av ska. Vill jag
nu fngsla dig, din skurk, s kan jag!
Nu skrek Skjul allt hgre, att kulan alldeles tagit bort
allt hans hr och nstan allt hans vett . . . han blev visst
mycket skert tokig! D blev ntligen nybyggar-Johah
rdd, s rdd, att han fll p sina knn och tecknade
med stor sklva under ett papper, som lnsman satt upp,
80

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

och som gav Stor-Pako rttighet att i tre hela r som

skadeersttning f ostrd beta sina djur p klump-Johans gor.
Voj, voj, voj, s han svor, grtkind!
Och det kunde han best sig, efter det inte fr honom
som fr lappen finns en het svavelsj dit han kommer
om han svr.
Skjul tror bara allra innerst fr sig sjlv . . . att . . . finns
det en svavelsj fr lappen, s finns det nog ocks en
fr nybyggarna och r nog deras tusen lnga famnar
djupare!
Ack, s vackert lnsmans vackra solgon lyste av
gldje ver att ha kunnat hjlpa fattiga mnniskor i nd,
ty vad r vl fjllets barn annat n fattiga mnniskor i
nd, fast fint herrskap tror dem vara bara ackjor och
renar och koltar och blten och supa brnnvin och
aldrig kunna slita ont.
Fina herrskap tror lappen vara fjllets levande sten . . .
inte fjllets levande ktt och blod.
Feberns rov fick nu av god hjlpare tv vita nypor mjl
i ett papper, som var av sdan makt, att det rda spket
mste blekna . . . ! Lgrets alla mjuka hudar samlades
sen till ett mjukt berg t lnsman och s frskte vi fattiga okunniga fjllmn hedra och gldja honom p stt
vi menar gldja den vi aktar hgst och lskar med fest
och dans och stort kalas.
81

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Inga gvor ville han ta emot, endast av Jakkos hustru

en liten prlpung och s en slidkniv, snidad av Skjul sjlv.
Av Pako ville han inte ta ngot. Men Storherrn gav honom nd en gva, en den strsta. Nr brnnvinskosan
och kaffet gtt laget omkring, s att sjlva kringarna
och barnen sg sol, d satte sig Storherrn hophukad i vr
ring och sjng, vnd mot ster: Mrkret lg ver fjllet,
men nu r ljuset kommet i mrkrets tid. Lagen lskar
lappen, lappen lskar lagen, och Pakos trd skall ter
blomstra grnt. Fjllets folk har ftt en son, en son med
solens blod i hjrtat; den sonen r nu hr, och nr han
rest, s skall han ndock evigt stanna, ty hans kta kan
inte flyttas, den har sin grund i lappens egen sjl . . .
Ja, s sjng Pako-Storherrn, som aldrig diktat frr, och
vi andra grt . . .
Lnge stannade vi i den lena skogens famn, men inte
s lnge, som vi nskat, ty vargen brjade ter rasa, varg
inte med tnder, men med bly och hnder.
ter syntes varje morgon mossan rd av blod och ter
lg vra bsta renar dda. Vi vakade fr att gripa den
onda handen men vi var fr trga.
Sedan fick vi hra, att han lt kringen skicka bly, just
den stund vi lg p lur att fnga honom . . . Sonen ville,
hustrun ville, jag ville, att Pako ter skulle kalla god lnsman, lappens son, men Pako ville inte. Skjul tror, att Pako
hellre miste sina stoltaste djur, n sitt stoltaste minne,
82

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

det att en gng ftt rtt drfr att han var en lapp. Men
Skjul for med sonens vetskap ensam, for i smyg. Vem
tror vinden, men Skjul r mer n vinden honom br
man tro.
Lnsmannen, den rtte hade rest tillbaka till stad,
flera timmar innan klump-Johan kommit till byn. Den
ljuse, med sol i blicken, kndes av ingen!
Vem var han? En hjlpare, snd av dem som menar
lappen gott? Ty s r det att nr det onda vaknar i fjllen,
vaknar ocks det som gott r.
Eller var han bara ngon ung, stadens blomsterskare
med vit silverrnsel, som velat roa sig med lappen? Skjul
sade ingenting, nr han kom tillbaka; varfr skulle han
vl det? Frbindelsen frn klump-Johan fanns ju alldeles
levande? Vem skulle d ha trott det, som Skjul djupast
innerst trodde och nnu tror som sant?
Frst efter mnga r har underligt tal brjat sippra
fram ur bergen; Jakkos unga hustru minns nu, hur mrkvrdigt bl den lnsmans kappa var, bl som himlen, hur
hans hnder doftade likt vita blomblad och hur ut ur
hans gon stes ljus.
Ingen vet ngot, nej nej, men visst r att nr nden
hotas med dd, vakar solmodern nnu ver sitt utvalda
folk. Detta tror Skjul skert.
Pako vxte sig till sist s stor, att han hll p att inte
f rum i fjllet. Grset invid ktan hade stndigt ont i
83

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

ronen av hans hgfrdsrop, och ende sonen vek av p

egen vg blev lrd. Detta tog Pako sig s till sinnes,
att han strax drp dog, dog med mssan p huvudet
och tmmen stram i hand.
Nu r hans femtusen renar skingrade, ty allt det som
r stort hos lappen skingras; allt utom sorgen, ty den har
inga grnser eller vad tror du, lshand, som r som
en av oss tror du den har grnser?

84

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

KLONDYKEAFFREN

ejla, min vn, berttar:

Du, som hrt talas om allt, har vl ocks hrt
talas om Klondykeaffren? Inte det var lustigt. Men
vi, vi har hrt talas om den vi och varit med om den.
Ser du, vr bruna skolmstare hade till valsprk: Man
r tvungen vara om sig och kring sig fr att f ngot
i sig och p sig. Och voj, voj, s beslt han bli stor
grosshandlare, han skulle slja om inte mngtusende
s mnghundrade hovar till Klondyke och f procent p
var hov och hg procent, du.
Fljd av en mager, tunn, eldrd amerikan, som var s
rutig att han nstan var randig, kilade han kta in och
kta ut och hll tal och, voj, voj, vilka tal: hela Lappland
skulle bli vlsignat med mnga, mnga amerikanska miljoner det hr var bara en brjan! och djuren skulle
m bttre n i fjllen, de skulle tro sig i himmelriket, och
vrdare skulle f flja med, s mnga de ville, och dom
skulle sedan bo p ett frfrligt fint stlle som hette
Cirkus. Och pengar fanns, ja, Gud hjlp oss vad pengar
det fanns. Hela sckar med riksbankens tusenkronorssedlar! Ty vi har blivit s upplysta nu, ser du, att vi tror
85

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

p riksbankens sprakande nya tusenkronorssedlar, men

ocks bara p dem.
Somliga av mnnen lyssnade, andra inte. Ty saken var,
att skolmstaren inte var rtta mannen att f fart i affrerna. Vi var sinta p honom. Men s stack han i fickan
den fina slta guldringen, som stack oss bde i gonen
och i hjrtat och som han ftt av en svensk grevinna,
fast han var frlovad med en s rar fin lappflicka, men
som han var fr lrd att gifta sig med, efter hon hade en
farfar som rkat smlla till litet fr hrt med bsskolven
en gng och barnen sledes skulle ha mrdarblod i drorna. Voj, voj, tockna galenskaper! Jo, sedan han tagit av
sig den guldringen och i varje kta bjudit p det dyrbara
Piccadonvinet, en flaska i var kta, s gick det bttre fr
honom. Bara hos oss fick de 200 tamrenar, som skulle
fras ned till kusten och lastas i srskilt inrttade btar,
dock s f som mjligt i gngen, efter just det var knuten
att f dit djuren bde levande och i gott skick. Men s
hnde ngot, du. Det hnde, att det kom ett Blixtbud,
du, ett av den sort, som inte synts i fjllen p de sista
femtio ren och som bara kan sndas av vr sista trolllapp, av 150-ringen, som nnu ger elden till vn och
vinden till slav. Och hans bud var, att vi inte fick skeppa
ut renarna. Varje ont, som skulle trffa djuren borta,
skulle ocks trffa varje djur hemma. Det skulle bli liv
fr liv, plga mot plga, pest mot pest.
86

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Du kan vl frst hur det kndes att f det budskapet,

dr vi satt med vra lommor stinna av tusenlappar och
just skulle brja ordna djuren till nedmarsch!

Nejla har s mnga gnger lngtat efter att kunna rkna

ut vad mnniskorna tnker, nr de inte talar ty det
skulle nog vara roligt att veta vad skolmstaren och den
dr, som var s rutig att han nstan var randig, vad de
tnkte och tyckte, nr inga renar kom? De lutade sig nog
framt, de skuggade nog gonen med handen, de svor
nog och hoppade, och under tiden pep nog piporna p
btarna s dr ilsket, ty de mste ju vara p annan plats
och hmta andra renar. Och kikarna sedan, de var vl
som svarta blad i rda rosor? Aldrig frn gonen? Och
ingenting kom, inte en hov; det enda som kom, var en
liten, liten lapp, s liten att han nstan inte syntes, och
som p ryggen hade en liten, liten kont som nstan inte
syntes alls. Och vad som sedan hnde, vet Nejla mycket
vl, efter det just var han som var den lilla lappen, p
vars rygg brnde den lilla konten och som kom ilande
med sdan lparfart att han nstan lg efter marken.
Var r hjorden, din (fult ord), skrek den eldrda
amerikanen. Har det hnt den ngot? r ni galna, era
dj-r (fult ord igen)?
Nej, inte hnt ngot, sade Nejla stilla.
N, men d, varfr era . . . (mycket fult ord igen)?
87

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Nu sprang ocks skolmstaren fram, s glmsk av lrdomen att han gallskrek, fult otrevligt ovett, p lapska
som Nejla inte alls frstod.
Under tiden hade emellertid Nejla kastat av konton,
betnksamt ppnat den och sagt mycket lugnt:
Inte hftig! Inte skrika! Inte svra! Hjorden finns
hr!
S tog han fram alla de vackra tusenlapparna och alla
de fina kontrakten. Rkna! sade Nejla stolt.
Men kparen kunde inte rkna, han hll p att d, han
dog tminstone en liten stund.
Ja, resten gick s fort, att Nejla knappt hann se hur
det gick till. Ty sedan herrn, han som var s rutig att
han nstan var randig, mycket noga rknat pengarna,
mycket noga, kastade han alla kontrakten rakt i ansiktet
p Nejla. S drog han fram en svart otck tingest, som
Nejla sedan fick hra hette revolver, och mrdade med
ett enda gnistrande skott skolmstaren mitt i ansiktet.
och kastade sig sedan lmskt ombord. Och dr lg vr
unga, vackra, bruna skolmstare dd i sitt blod. Det var
ingen annan rd, Nejla mste bli dd, han med, fr att
slippa vittna.
Men tnk du, Nejla slapp mycket bra, ty vr mrdade vackra bruna skolmstare reste sig upp fullkomligt
oskadd, du. Bara fullkomligt svartprickig i synen, voj, voj!
Klondykeherrn hade mrkt honom fr alla tider med ett
88

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

lst skott krut, ngot som Nejla bde frstr och gillar,
efter det botade honom fr alla narrgriller. Vad skulle en
svensk grevinna med en krutstnkt lapp att gra? Det
kan du sjlv tnka dig, voj, voj! Han passar bara t sin
vackra, trofasta, unga lappfstm, som i smyg burit hans
vackra frlovningsring med de mnga sm hngande
hjrtana en sdan som aldrig kan kpas i bod, bara
arbetas av den som ger den. Att hon hade mrdarblod
i drorna betydde ju inte en smul nu, efter han ju var s
gott som mrdad sjlv. Voj, voj, en sn narr!
Ja, s gick det till med Klondykeaffren, som tidningarna p sin tid undrade s mycket om. Inte en hov fick
dom trots de amerikanska miljonerna. Inte en! Men
orsaken har man aldrig lyckats leta ut. Till det r mnniskorna fr dumma, utom du, frsts. Och nu kan du ju
bertta historien, om du vill och det vill du nog!

89

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

NR STOR-LARA KOM VER

FJLLET

an kom en hstdag frn stamlapparna dr norrifrn, kom med hustru, dotter och fem sner i flje.
Hjorden han frde med sig bestod av endast nio magra
renar, men ackjorna var tunga av gott gods.
Han hade flytande tunga och var lng och ljus. Det
mest frunderliga med honom var nd, att han hade
skgg som solstrlar och att det fll honom lngt ner
ver brstet.
Nsan var rak, benen raka, ansiktslggningen smal
och gonen bl som fjllsjn i sommardag.
Hustru var s vit, som om mnskenet stndigt lyst p
henne, och kom man henne nrmare, sg man, att hon
var sjuk, ty s tunn blir bara den, som ohlsa tr.
Pojkarna var delade i tv sorter: de ldsta lnga, ljusa,
raknsade som fadern; de andra liknade dremot modern, utom den yngsta, som bara liknade sig sjlv, med
vxt av en krumpen fjalltall: men ocks han var fin i
dragen.

90

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Fagrast av dem alla var kanske nd den mrka, fylliga flickan med gropar i rosiga kinder och ett klingande
skratt.
Stor-Lara gick genast kta in och kta ut, hlsade
och lmnade kaffe. Han bad om bortt och ville bli
upptagen som eget barn hos sina goda vnner, de fina
Nedvikslapparna.
Han satt rak vid stockelden och berttade, medan lgorna kom hans skgg att lysa och fogdens kta, som var
den strsta, fylldes snart av lappbyns folk; alla lyssnade
med ppna ron och ppna gon.
Onda tider dr norrver; tvbent varg strr salt till
hstack fr att locka dit ren sen stmmer lapp till
ting!
Mnnen vid elden nickade; detta var ngot som vinden viskat lnge och det frn mycket nrmare hll n
dr norrifrn.
S mste han nedver. ver onda stigar hade vgen
gtt; fjorton renar hade fallit fr skott, komna ur bssa
utan hand.
ter nickade mnnen vid elden. Detta var ngot de
ocks knde till!
S hade han fngat tv helron p knsel att de
var hans, och de var hans! Knner en lapp igen sin egen
hjords egna barn?
Mnnen vid elden nickade instmmande.
91

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Knner inte lappen igen sin egen hjords egna

barn!
Men innan han hunnit trycka in mrket p de dda
kropparna, ty han hade ddat dem av fruktan, hade
lnsman kommit och gjort beslag!
Nu blev det mummel i mnnens krets, och ur kvinnornas vid drren hophukade grupp kastades medlidsamma blickar p den talande.
Djvulens mest skabbiga hund, vargen, hade rasat
och rivit under natten, s han var stor och stinn som
skogens bruna, bjrn. Vem kan skydda ren under natt?
Mnnen nickade: Nej, vem kan skydda ren under
natt!
Men allra argast hade nd stugans tama varg, lrd
att bita ren, rasat! S hade han packat det lilla
han nnu gde p sina tv klvjerenar, tagit hustru och
barn vid handen och tgat till sina vnner, de goda,
nyktra, kristna Nedvikslapparna, ty han hade drmt,
att hr fanns bete, hr fanns ro och hr fanns ppen
famn och hlsa fr sjuk hustru?
ter nickade mnnen, fast denna gng med en viss
stel frbehllsamhet.
Men nu hov lill-Jocke, den yngsta av de gifta mnnen,
upp sin rst och frgade vad de alla tnkte:
Hur har du blivit sdan? Stammar du frn de
gamla?
92

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

S gr jag, svarade Stor-Lara stolt och reste sig upp,

s ljuset helt fll ver hans hga kropp, hans skimrande
hr och hans skrvita hy.
Drp talade han igen.
Solmodern sjlv skapade ju de frsta lappmnnen,
och hon skapade dem hga, ljusa, med skgg som guld
och gon bl som himlen, s att hon ltt skulle kunna
skilja sitt eget, mest lskade folk frn andra folk. S
slppte hon oss p jorden till herrar och sade: Var goda,
var starka, var lyckliga. Och vi var goda, vi var starka, vi
var lyckliga. Vi bodde i hus av guld, och vi sov i sidengrottor. Vi hade stora hrar, och vi kunde se frborgade
ting och befalla vinden. Men ni vet, han, den onde, han
Stala
Stala, Stala! gick det som en sklvning genom
mnnens krets
och hans onda hustru Rothake
Rothake, Rothake, lt det bvande frn drren, frn
kvinnorna.
skyndade sig att fda s mnga barn, att de frmrkade jorden. De hade ocks hrar, onda, starka hrar,
och befallde inte vinden utan stormen, och s blev de,
som var fdda till herrar, slagna och frdrivna till fjllen,
dr de mste bygga t sig s sm ktor, att deras ryggar
krympte och deras ansikten blev mrka av rken frn
de smygtnda eldarna
93

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Men Solmodern vergav inte sina mest lskade barn,

utan skapade t dem renen och t renen mossan p fjllets rygg, s han kunde dr leva och trivas. Den enda,
som inte trivdes, r den snvita renen, som alltid lngtar
tillbaka till skyn. D fann vi Sverige
De andktigt lyssnande hrarnas sm vassa gon
flg nu blixtrande snabbt mot talarens ansikte; men s
nickade bde mn och kvinnor bifall.
Varfr skulle de inte ha kunnat finna Sverige
vandringsfolk som de var?
Och nu vill Stalas onda avkomma driva de sista av
Solens barn till dd och frintelse oss!
Stor-Laras raka kropp sjnk ihop, som om en hrt
spnd strng sprungit av, och det fldande talet slts.
Det blev lnge tyst i mnnens krets.
Men s reste sig till sist den ldste i ringen, Palo
med bringan, och talade med rst som var hg, om den
ocks lt pressad av tunga tankar.
Stala r fr gammal att skapa barn nu, men han
skapar ond lag i stllet, lag, som pressar lappen som ett
trngt blte. Kan ren stanna p fjllet, nr nordan fryser
hans blod till is? Nej. Kan ren stanna p tomma sm
skogsbitar? Nej. D hunger river och kld river, d flyr
renen till den stora, kta, varma skogen, dr det finns
bete och skydd, och vem mste d flja renen efter, om
inte lappen?
94

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Det gick som en sakta jmmerklagan genom hela

ktan: vem mste d flja renen efter, om inte lappen?
Och s kommer hrd lag och tar hrd plikt, och s faller
skott frn bssa utan hand, ttt, ttt, och s blir lappen
utan hjord till sist!
Det var som om vintermrkret krupit ned genom takppningen, s utan ljus blev alla ansikten kring elden.
Kanske sg ingen mer frmrkad ut n Stor-Lara. Sjlva
hans gyllene skgg tycktes ha frvandlats till koppar, och
de fina dragen var blivna trtta och lderdomsmrkta.
Fick han stanna? Det gllde ju s mycket fr honom
s mycket mer n han knde sig mnnen satt lnge
tyst rkande utan att vakta p hans bedjande gonkast.
De hade sorg i sinnet, hgad berttar hr hos lsarnarrarna! Men sorg i minnet och sorg att se emot.
Men s nalkades ntligen fogden, tog frmlingen vid
handen, ledde in honom i mnnens krets och bjd p
kaffe ver lag.
Ja, s gick det till, nr Stor-Lara, berttaren, sedan
kallad Solens flck, blev upptagen som eget barn
hos sina vnner, de goda och nyktra och kristna Nedvikslapparna.

95

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

ANGELIKA

ngelika, undrens blomma med blad som palmen,

stngel som sockerrret och rot av tobaksplantan,
jag lskar dig.
Stolt hjer du dig i dalen med fina kronblad och frg
som smeker gat.
Du vxer dig till mnniskornas like i hjd, du undrens
blomma, med doft s stark att den hejdar den flyende
renens lopp.
Angelika, mossans fagra brud, fjllets strlande gldje,
Guds goda hand jag lskar dig!

96

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

BLODSJN

ackra sj med dina rtter av stelnad smrta och

din yta av stelnad mull; intet kan upprra dig; dina
vgor r ju stelnade, stelnade, som nr blodet stelnar i
en mrdad kropp.
Och mrdad r du, vackra blodsj, mrdad och matad
med blodet frn 200 lappar, som en gng i tiden grymt
hggs ned vid dina strnder.
D, nr det hnde, d var du ung och lycklig och bl,
renarnas mular smekte ditt klara vatten, renarnas brst
klv med njutning dina brusande vgor. Nu r du dd,
tyst, med yta av mull och rtter av stelnad smrta.
Vackra blodsj, jag knner fr dig, jag lider med dig
och skall minnas dig evigt.

97

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

I DEBYGDEN

d om hnderna var han den tapprasten i lappkolten, och frusen och stelnad, s han var bl i
ansiktet.
Trettio mil hade han vandrat, lika mnga hade han
klvjat i ur och skur. Under vgen hade han slngt ut en
skovel vigd mull hr och en skovel vigd jord dr ver lik,
stensatta vid vgen och mrkta efter verenskommelse.
Nu hade han vigt och konfirmerat hela dagen i den
sneda lilla trkyrkan, dr lapparnas pjxor under rens
lopp spat en hal rnna fram till det enkla traltaret
med dess altarring av rd boj flottig av kyssar. Och
nu hade ledan gripit honom s starkt och s med ens att
han ville spotta ut hela sin livsgrning som en frbrukad
buss av tobak. Vad tjnade alltsammans till? Borde ens
Gud, just som Gud bry sig om de dr skovlarna mull
kpta av inte bara en men flera mnniskors till dds
gende trtthet och grnslsa pina? Borde Han? Nej.
Och nnu hade han enligt rapporten tjugu lik att
mullsa, allesamman stensatta just vid de elndigaste,
ohyggligaste vidderna invid klyftor och vatten skog.

98

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

nda fram till fjorden mste han innan han fann hus
att vila i.
Han gick ut p kyrktrappan, stllde sig i det starkaste
vinddrag han kunde upptcka, stod dr med en skovel
mull hgt lyft ver sitt huvud.
S slngde han ut mullen i en vid halvcirkel och sade
ljudligt:
Jag jordfster er i Faderns, Sonens och den Heliga
andes namn. Sov i frid till uppstndelsen. Amen.
Luften drog skarpare n nyss tyckte han och p hans
egna ftter hade fallit ngra korn av jorden; han hade
jordfst sig sjlv!
Men det var honom likgiltigt bara han fick sova
sova sova!
Ur lommen tog han fram litet torkat ktt och en bit
brd men sjnk ned mot snn, gripen av denna okuvliga
smnlust, som endast en till dds uttrttad fjllvandrare
kan erfara.
Och vinden bet allt skarpare och fjllen strckte upp
sina vita hnder. Han visste vad det betydde. Men Guds
hus r ju prstens hus? S slpade han med mda sina
utmattade ben inom kyrkans skydd; frskte ta men
men sjnk ned med huvudet mot den slitna altarrunden och brdet fll, halkade nedfr den hala rnnan
nda fram till drrsteget.

99

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Sjlv sov han, sov djupt, sov hrligt, sov med knsla
av rttighet.
Ett par dagar senare fann ett par lappar prsten nnu
med huvudet lutat mot altarringen dd.
Han hade jordfst sig sjlv till uppstndelsen!

100

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

DE BDA BRDERNA

ejla berttar:
Skjul och Onor hette tv brder som blev
kra i samma flicka. Voj, voj, ett sdant fult spke hon
var, tvi! Men hur len i mun och hur len i skinnet! Och
blygsam, du, ja, du m tro hon var blygsam; att f henne
att hoppa ver en mans utstrckta ben frr dog hon.
ver hans skidor lika litet, och ingen visste bttre n
hon att kl sig p passande vis med bde ppen flta,
en enda prlsnodd kring livet och svarta handskar, nr
det behvdes. Ja, hon var en riktigt fin lappflicka p alla
de vis och passande till gifte, kunde man tycka, efter ju
fadern ocks ntligen hade ngra hundra hovar. Och
nd tlde inte gossarnas mor henne, utan gjorde allt
fr att hlla dem tskilda.
Men du vet hur ordsprket lter: Det r aldrig s
lngt mellan fjllen att inte trollen kan mtas. Och som
vi just d hade en mycket stor sorg i lgret en av vra
strsta storlappar hade ju frst frlorat 400 renar p
spel och sedan hngt sig i sin hgtidsdrkt s tnkte
vi inte p ngot annat, och s fick trollet i ro leka med
dem, nda till dess att deras krlek blev som vitlk,
101

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

tivedabark och vinnerot, den stod allt emot. Och inte

kunde de hata varandra nog heller, fast de nog bjd till.
De hade ju diat samma spenar, och d mste det ju g
som det gick. Nej, lagom mste det vara, i synnerhet nr
det gller de av Gud s hrt mrkta kvinnfolken! Och
hon bara lockade och lockade, den ena hit och den andra
dit, och modern srjde, s hon blev svart i skrynklorna,
ty klyftan hade ju fr lnge sedan slukat lskad make
snerna var ju allt hon hade. Men s tnkte hon: inte
r det vrt riva ladan fr ett missvxtr! Hon hoppades
s skert p att nr trollet lockat och lekt nog fr att
locka t sig den ena till gifte, s skulle hon f ha den
andra i fred. Men ack, du, mdrars hnder blir s svaga
med ren.
En dag, nr modern satt utanfr ktan och snodde
den snvita sentrden, s dyster att det sg ut som om
hon spunnit fram den smala, vita strngen p en natt,
kom Malin fram till henne och sade med sin lenaste
rst:
Du hatar mig, du?
Ja.
Hur mycket hatar du mig som lgret?
Mer.
Som fjllet?
Mer.
Du kan inte hata mig mer, efter mer inte finns.
102

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Jo, mer finns.

Vad r d mer?
Evigheten!
D skrattade flickan som efter svenskan kallades
Malin s hon nstan strngande. Och dagen drp
sade hon t den ldsta, den arbetsdugligaste av brderna:
Nu vet jag att det r dig jag vill ha, men kpa mig
mste du!
Du vet hur f hovar vi har?
Ja, jag vet, men det r inte med hovar du skall kpa
mig.
Med vad d?
Med din moders hat!
Ja, p s vis stllde hon sig in fr att bli emottagen
som svrdotter i den hatande ktan och blev det ocks
fast frjden var kort. Ty nu mttes de riktiga trollen
och lade rd. De tyckte fr mycket om henne som dlig
fr att vilja att hon skulle bli god. Och vad r en mnniska intet!
Fast hon tog ring av den ene, s sa hon t den andre
att hon ngrade sig, sa det i smyg, sa det i klyftor och
p dolda stigar. I moderns kta lmnade hon visserligen
kaffe, men hon kysste henne inte p hand som dotter,
vilket r god lapsk sed fr fstm.

103

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Men modern tog nd fram ur smyckeskrinet alla

vackra saker hon gde och gav henne av frjd ver att
tminstone f ha den ena kvar. Men ack, trollen skrattade allt hgre!
En dag rkade brderna trffa samman, och det just
i moderns kta.
Jag tnker inte tillta ngot brllop, sade den
.yngste.
Jag tnker det blir din bn frutan, sade den ldste.
Du kan ju vandra ver grnsen med rnseln.
Inom en sekund hade den yngste som ett lodjur flugit
i strupen p den andre. Och endast med knapp nd
kunde modern rdda hans liv, ty ingenting r s starkt
som vitlk, tivedabark och vinnerot den str allt
emot. Pojkarna kunde inte gra sig fria sin krlek.
Ja, d kan du ju kpa ditt brllop med, sa den yngste,
som du redan kpt din brud. Men inte med hat, utan
med ett liv! Ty ett skall du veta, att den dag du famnar
henne som brud, fr forsen famna mig som lik!
Drmed sprang han tillbaka till fjllet och hll sig
dold nra en vecka.
Man sa att hon skte upp honom, man sa hon gav
honom mat, men man vet inte. Det tycks Nejla vara
en alltfr dlig handling, ty nu lyste det ju fr henne
och den andre, och, som det oftast sker fr lappar, tre

104

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

gnger p samma sndag. Och hon var ju svensk bara

till namnet?
Och s var brllopet inne. Prsten hll sitt allra bsta
tal det hrde vi; Det var ju ett sdant passligt parti,
bruden var kldd precis som en fin lappbrud br vara och
uppfrde sig precis som en fin lappbrud br gra, frst.
Ocks blev begvningarna mnga och ovanligt sttliga.
En tokig svensk gav till och med en ko till bosttning.
Ingen hade sett till Onor, men ingen saknade honom.
Inte ens modern, som var glad han var borta. Och allra
minst blev han saknad av bruden! Hon hade druckit
vin med prsten, och brnnvin med oss mnga kosor
och det var underligt att se hur blygsamheten fll av
henne som hret av renen vid hrfllningen. Ochs
hnde det besynnerliga, att vr vackraste flicka blev vr
fulaste brud! Ja, tvi, en som bde kysstes och smektes,
s alla sg det!
Till sist undrade alla varfr inte Onor kom. Han kom
till sist som objuden gst. Men inte ensam, utan fljd
av fem mn, som bar honom p en br, med forsens
iskalla vatten droppande frn hans slitna vardagskolt.
Hans vlnskningar hade stelnat i dden!! Du m tro
det blev tyst s dr ohyggligt tyst. Det enda ljud, som
hrdes, var droppandet frn den ddes klder, det lt
som fallande trar. Men s uppgav modern ett skri,
kastade sig ned invid bren, lyfte upp det tunga, unga
105

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

huvudet, kysste det och ropade under strmmande trar: Mrdad r han, mrdad r min son!
Och under tiden berttade karlarna med entonig rst
och avlyft mssa:
Han kastade sig i mitt framfr vra gon, men ropade s hgt att han bad om sin innerliga och krleksfulla
hlsning till brudparet i lgret.
Men ack, den frkrossade brudgummen kunde ingen
hlsning ta emot. Bruden dremot bjd till att ven nu
uppfra sig passande; hon bjd till att grta, hon bjd
till att skrika som modern, hon bjd till att srja.
Men ack, brnnvinet var fr starkt, hon kunde bara ett:
skratta, skratta, skratta.
Utan att tveka lmnade modern sin skymfade sons
br, stack lugnt in sin skodda skidstav i det flammande
gldjeblet, lt kapseln bli alldeles blodrd. Sedan slog
hon den rakt in i brudens skrattande ansikte och sade
stolt:
Dr har du, mrderska! Frlter dig gr jag aldrig!
Prsten skrek i kapp med de andra. Det var som om
en hel orkan ljud slppts loss. Den enda lugna var den
dda, som lg dr och log. Ty att han log sg vi alla,
han och den knbjande brudgummen, p vars ddsvita
upptvnda ansikte ett helt ohyggligt regn av trar frn
den drunknades klder fll, fll, fll.
106

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Till sist talade prsten ngot om ndvndigheten att

f den dde under tak och frgade var moderns kta var.
Men d sprang brudgummen upp frn sin nedhukade
stllning och sade:
Det r ju alldeles ondigt. Brllopsktan finns ju?
Ja, s blev den dde hgtidligen inburen i brllopsktan och hgtidligt lagd p den vackra brllopsbdden,
fast han fick ligga dr ensam . . . Dock inte lnge, ty ett
skott small, och alla sg vi bur brudgummen sviktade
som ett rothugget trd.
Han hade skjutit sig med en av gldjebssorna mitt i
hjrtat!
Ja, s blev ocks han lagd p brllopsbdden. Och p
s stt fick vi tv begravningar i stllet fr ett brllop.
Och sgnen gr att man p morgonen fann de bda dda
med huvudena vnda mot varandra och med frenade
hnder och ljust leende . Men det r bara en sgen.
Vad som dremot r skert och visst r: det hjrtformiga sret lktes aldrig, och bruden dog med knamnet:
Lapskan med det bldande hjrtat dog husvill som
tjnarinna i fraktad stad. P fjllen var marken bliven
henne fr het, ty nu hatade sjlva trollen henne.

107

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

GAMMELPRSTEN

ummet dr han stod, gammelprsten, var lgt

och grovt hoptimrat; p sngen pste fllen, nyss
anvnd som tcke; mblerna av allra enklaste slag var
hemsljdade, och p vggen, delvis betckt med grpapper, bestnkt med kimrk, hngde Luthers portrtt
i enkel trram.
Genom de lga fnstren, prydda med halvalnslnga
kappor av ngot billigt tyg, fll sensommarens hetsiga
sol ver frtonande fjll och rdgula bjrkar, vilka liksom huttrande drog sig in i den mrka granskogens
lugna famn. Han hll prstkragen i hand och huvudet
tungt lutat mot fnstret, han gammelprsten. Satt och
kraftig var han till vxten, ansiktet liknade en karta av
livsstreck, och det gr hret, som var rakt uppstruket
ver den breda pannan, hade nnu ungdomsmust och
vxtkraft.
Rocken, ver vilken han nyss knutit prstkappan, var
av vadmal, och hnderna hade rundat sig som hos dem,
vilka mycket arbetar och mycket ber.
Mitt ver grden var fataburen med dess girlander
av renmagar, fyllda med blod till vinterns behov. Och
108

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

ver stalldrren hngde en uppspikad rn till skydd fr

lammen.
Det lg sabbatsvila och ro ver hela grden, och med
luften kom klang frn manande kyrkklockor.
S ppnades drren, och ett ngsligt kvinnoansikte
tittade in. Ung var hon inte lngre, ldsta dottern, men
av finare ras n fadern och med en viss stadsprgel.
Far, far, sade hon ivrigt, nu ringer det samman!
Gammelprsten vnde sig om. De 80 ren syntes
fga i det gonblicket. ver sjlva skrynklorna fll som
ett lnande ljus, och hnderna rrde sig snabbt, nr
de knppte kragen och tog den slitna handboken frn
bordet.
Genom den halvppna drren sg man in i kket, vid
vars stockeld satt en lappkvinna p huk och rkte pipa.
Det var prstfrun, hos vilken lappblodet ter tagit ut sin
rtt, nr det inte lngre kokade av ungdomskrlek eller
vrmdes av tacksamhet. Hon var den frsta han omvnt
av lapparna och sedan blev det s smningom under
tidens lngd hon, som omvnde honom: han satt ofta p
huk bredvid henne p stora, tjocka renhuden och stirrade i glden eller rkte sin korta pipa som hon; talade
gjorde de sllan bara hll varandra i hand.
Det hnde ibland, att barnen som vuxna skmdes
fr lappmodern fadern aldrig fr lapphustrun. Han

109

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

behandlade henne i allt som husets huvud, honom given

till eno hjlp.
Grdsfolket, starkt och tyst, stod i samlad grupp och
vntade p prsten.
Nr han kom ut p stenflisan, som lg vid frstugubron, drog han djupt in andan och vnde huvudet t alla
hll, som om han hlsat p inte p lnge sedda vnner.
S stllde han kosan mot backen, gende skert och
tungt, som den gr, vilken fostrats i obygd.
Nej, nej, far, sade dottern ivrigt, inte den vgen; den
nya kyrkan ligger ju p sltten.
Det ryckte till i det hrt pljda ansiktet, men han
fortsatte sin vg, han gammelprsten.
Far, far, du mste, far.
Tjna Gud, ja.
Tjnar du inte Gud i det nya templet?
Jo, andras Gud inte min egen.
Folket stod rdvillt.
Vgen till den nybyggda sttliga trkyrkan med torn
och stora fnster gick till hger; vgen till det gamla kapellet gick rakt fram och han gick stadigt rakt framt
han gammelprsten.
Vridande hnderna fljde dottern efter. S ropade
hon till sig en av drngarna och skickade honom med
bud till lappfogden det enda hon visste gra i sin nd,

110

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

efter hon var ensam hemma av barnen och modern

naturligtvis inte var att rkna p.
Frn det nya templet manade den i luften klingande
klocksngen; frn kapellet slog dem till mtes ddens
isande tystnad. Det var ett Guds hus utan ansprk,
kapellet stort som ett lusthus och massivt hoptimrat
i form av ett kors. Men korset p taket lyste som guld
i solen, och de massiva vggarna hade av sol och regn
under rens lopp frn enkel furu frvandlats till dyrbar
ebenholts.
Inuti fanns bara ngra grovt tillyxade trbnkar och
en egendomlig predikstol, formad av en rot en skogsjttes underbara rot, verkande rent konstnrlig. Altarprydnaden var ett kors med trnekronan, och tavlan, dr
numren sattes upp, var av flis.
Med stadiga steg gick gammelprsten uppfr den trbelagda gngen, s ntt att i den syntes som en smal stig,
frande rakt till altarringen. S steg han uppfr stegen,
som frde till predikstolen, och sg sig omkring i den
tomma kyrkan. S bjde han kn och bad bad lnge;
drp talade han med hg och ljudstark stmma:
I Guds, Faderns och Sonens namn.
Minns ni, vnner, som vntar mig drborta i nya
kyrkan, minns ni hur ont vi slet, nr vi inte hade ngot
Guds hus alls att samlas i?

111

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Kanske slet jag mest, som lskade mest. Min kyrka

var i skogen, i fjllen, p insjn. Ibland hade jag vandrat
hundratals mil fr att kunna samla min spridda hjord.
Mitt tak var himlen, min bdd var snn; ulvar tjt, bjrnar ramade ibland ttt invid mig. Men mig hnde
intet ont. Lappens kta var min frnmsta bnesal, hans
mat min bsta fda. Jag for efter vgarna och vigde dem
till ro, vilkas plats var utmrkt med ett kors. Jag dpte
med kniven lyft ver mig, och jag tog hustru ur samma
stam, efter ingen annan kvinna skulle kunnat flja mig.
S kom Guds belning fr god vilja. Han hade sett,
att vi hade krleken, och att vi bredvid synden ven
bar Honom i hjrtat. Vi fick lov att bygga oss ett hus,
dr vi kunde samlas. Minns ni, vnner, som vntar mig
drborta i nya kyrkan, hur vi byggde det huset, och hur
ni sedan flockades kring det, till dess vr vackra kyrkby
var frdig? Minns ni, hur vi drog ut i Guds egen skog
och valde det kraftigaste, det sknaste, det felfriaste
virke som fanns p rot? Minns ni hur vi tog oss fram,
dr varken hst eller ren hade fste? Och vi bad och vi
sjng, och jag dpte varenda stock i Guds, Faderns och
Sonens namn, dpte dem i krlek och i fruktan.
Fga visste vi om konst, men till Guds bygge blev vra
hnder helgade, s vi kunde bygga oss en kyrka, vi som
eljest knappast bygger ett boningshus . . . Och nr vi fick
klockan, den klocka, som nu inte fr ljuda av lskad
112

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

kung minns ni det? Minns ni hur vi frde Guds tunga

p sldar genom obygd, dr ingen fot nnu satt spr?
Hundra gnger sjnk den ned i dymark, hundra
gnger darrade myren fr att sluka den; den lede ville
oss ont frsts. Men d som mnga gnger frr fll
hans ondska till stoft infr Guds hrlighet och makt.
S klang klockan ntligen en pingstaftons kvll, klang,
s ljudet gick vitt vitt ver all mark, klang s ljudligt
att fjllets barn hrde den, klang, s att alla vi fattiga
hruppe grt i rikedom och lycka.
Femtio r har gtt sen dess; ny tid krver ny kyrka,
sgs det. S m den nya tiden gldjas t den nya kyrkan;
jag kan det inte. Den har kommit hitupp halvbyggd av
lejda hnder, r frdigbyggd av lejda hnder; ingen har
sjungit in stockarna eller brderna, ingen har bett fr
den; den r ett mnniskornas dussinhus, inte ett Guds
hus. Man sger den r ljus och fager; fr mig r den
mrk och ful, ja, s mrk att jag inte ser Gud drinne.
Drfr, vnner, predikar jag hr. M Guds nd nu och
i all evighet flja oss och vrt arbete, mtte vr tro bli
som hlleberget, och mtte varje Guds hus byggas av
lskande hnder och av jublande hjrtan!
Jag r gammal vorden, fga skicklig fr den tid som
kommit, men gr med mig vad du vill, Herre ty jag
vet din vilja och den r att man skall vara sann mot det
som man knner har rot hos dig. Amen.
113

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Just nr gammelprsten slutat, kom lappfogden och

dottern kande. Och hnde undret att kapellet var
fyllt till sista plats nsta sndag. Man frstod att han
frr skulle d n ge vika han gammelprsten, och
p hans gravvrd ett par r senare stod det inristat av
lkarsnerna: Han lskade sin kyrka, och Gud lskade
honom, sitt namn har han sjlv ristat i tusende tacksamma hjrtan.
Och det var sant: han blev saknad som ingen han
gammelprsten, men s var han ocks en obygdshjlte.

114

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

NR STJRNORNA SMLLDE
TIGGARE-LARS

iggare-Lars! Fy, s smutsig han var, gubben, och s

jmrande och frfallen, nr han varje r vid juletid
hemskte den lilla kuststaden fr att tigga sin stora
lderrnsel rund av mat! Och hans alltid sjuka hustru
Maija, sen! Jo, hon var en frjd fr blicken; brunbarkad
av vind och rk, rdgd och med kolten flottig efter avstrukna fingrar, drtill snedvrkt av lappens ris, gikten,
och nstan alltid litet full.
Deras hjord bestod av en enda ren, en gammal,
ruggig oxe, som srjt bort bde hr och horn och nu
undergivet tog fda ur str och ax, lik vilket annat klvlgdjur som helst.
Men hur han kunde sucka, den renen: sucka, sucka,
sucka!
Nu var det jul igen, och som vanligt gled Tiggare-Lars
inom kksdrr efter kksdrr, alltid jmrande samma
visa: Go jul, go jul! Ge ett fattigt kttben t en fattig
lapp.
Ingen tnkte p att stta sig upp mot hans entrgna
krav: man ansg honom som en den klara julhimlens
115

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

ltta skuggor och s fylldes hans rnsel gng p gng

med idel goda saker.
Lars beskte endast bestmda hus, dem, dr brnnvin
fljde gvan; men i dag blev han svrt frestad att ocks
frska sin tur i den ljusa, hggavlade byggnad, med
vilken gatan blommat sedan Lars var i staden sist och
ur vilken trngde jubel och barnskratt som kvitter ur
ett fgelbo.
Men hur det var, s kom han ihg Maija, ty hon var
sdan, Maija, att han mste komma ihg henne trots
gikten. , vilken kraftig soppa Lars kokade den dagen
av fiskben, kttben och rkta renben. Just dessa var det
som gav soppan den goda, goda smaken!
Lars suckade, ty lik de flesta lappar hyste han p djupet stort frakt fr det lena kttets fadda smak.
Men nden!
Lars hade sjlv haft renar; Lars hade sjlv haft makt;
Lars hade sjlv varit en storgrannlapp trodde han!
Det var s mycket Lars trodde och i s mycket han hade
svrt att minnas rtt. Den egenheten strtade honom
den gng han var, inte en storgrannlapp sjlv, utan lilldrng hos en sdan grannlapp och satt till vktare ver
stora hjordar. Lars trodde, att han jagade vargen; Lars
trodde, att han slogs med jrven; Lars trodde, att han hll
eldarna hga med lga mot sky.
Och s sade de, att han sov!
116

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Rdde Lars fr, att han mste hlla igen gonen ibland,
fr att riktigt klart kunna se, om han glmt ngon av alla
sina plikter?
Men detta var ngot, som ingen ville frst, och s
blev Lars ndgad slja sina tjnstefel och frn fjllen
tga ned mot vattnet fr att ur detta ska ta sin brgning.
Men den lapp, som sker vattnet, r lika skert dmd till
dd som den av varg sugna renen. Vatten passar inte fr
lappen, passar aldrig fr lappen; det skakar hans mrg,
det gr hans hjrta frysande, hans kropp darrande, och
s mste den arme fjllmannen elda p med brnnvin,
stndigt elda p med brnnvin, fr att inte d av den
stygga vta klden! Om en tid blir s lappen mycket matt
och svag, mycket matt och svag och orkar inte mera att
arbeta.
Ja, sen r snart den stackars tiggarelappen med sin
rnsel frdig.
Lars hade, frsts, gtt i skola och, frsts, mycket
noga lrt allt; vilket inte kunde hindra, att han, knappt
hunnen tillbaka till fjllen, lika noga glmde allt eller
mlade om allt p stt som hans djupa hedniska natur
krvde.
Ocks var hans: Go jul, go jul! bara en listigt utfunderad och listigt brukad formel fr att lttare ppna
hjrtan och hnder.

117

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Hade ngon klmt honom p allvar fr att f veta de

ordens innebrd, ja, d hade nog Lars blivit tvungen att
slingra sig, ngot, som likvl inte skulle ha frorsakat
honom en s srdeles stor svrighet, efter lappen just
ftt gvan att kunna slingra sig och drigenom finna
skydd mot ofrstndiga frgare.
Och nu var Lars i staden . . . !
Frst p sjlva julaftonen knde Lars ny hg vakna i
sig att hlsa p i det ljusa huset.
Han hade under dessa dygn sovit flitigt, tit rnsel
flitigt och mtt s gott, ty tack vare den goda maten
hade Maijas lynne varit milt som dagg. Men nu kom
hennes plgor s hftiga, att Lars mste till bot lmna
henne brnnvinskuttingens sista, allra vackraste droppar. Den olyckan eggade Lars till brdska. Raskt lade
han en ny stock p elden, tvttade sig genom att med
sn rra omkring ansiktets smuts och skidade s i vg
till staden, rak och ung, i stllet fr krokig och stapplande . . . Nu i mrkret behvde han inte s mycket tnka
p skrpligheten! Vem ville vl ge ngot t en ung lapp?
Varje fnster i den lilla staden lyste i brasglans, och Lars
tyckte, att i kvll vilade den stora fjlluften och den stora
fjlltystnaden ver gatorna, vilkas buller och dliga lukt
eljest var varje lapps plga. Och s lg det ngot nytt
i luften, ngot som Lars inte frstod, ngot varmt och
milt . . . Vad kunde det vara? I det ljusa huset tndes just
118

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

julgranen fr den lyckliga barnskaran, nr Lars, nu ter

gammal, gled in i kket och gnllde sitt: Go jul, go jul
ge fattig, usel lapp ett litet kttben och en stor, varm
sup.
Vem frde in honom i salen?
Det kunde han sedan aldrig bertta.
Var det den dansande blomsterkedjan, barnen? Var
det den vackra, vackra modern, eller den goda, goda fadern, eller den milda av vind bjda vithriga farfadern?
Visst r, att infrd blev han och fick se en gran, huggen i solens skog, och den hade Jesubarnet frt dit,
och alla de vackra gvor, som lg under den, hade ocks
Jesubarnet frt dit, ja, Lars sjlv hade Jesubarnet frt
dit, s han skulle bli glad och gldd, och gldd blev han.
Hela hans stora plskrva pste av idel goda sta saker,
av rd potatis, som hette pplen, och av ntter, som
s roligt sade: krack, krack! Och han fick dricka stt
eldvatten, som sg ut som rinnande sol och var lent som,
renens klckta talg; och han fick kaffevatten, som var
nstan lika gott som lapparnas riktiga kaffe, och han
fick bullar och sm, sm brdting, som han inte visste,
vad de dg till, varfr han gmde dem t Maija, och han
fick hra musik frn en stor svart gmma klder i, som
sjng s vackert, att Lars grt, och han fick tobak och
cigarrer, och de andra fick stora, stora paket; och allt-

119

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

sammans kom frn Jesubarnet, som bor i himlen och

som sknker allt t dem, som ivrigt ber honom.
Allt? frgade Lars darrande.
Allt, om man bara ber sant, svarade den milda farfadern, han, som vinden bjt . . .
Nr Lars kom ut, tumlade han till, yr som om han
ramats av bjrn.
Men s kastade han sig p skidorna och flg tillbaka
till det omtliga, isbundna havsbandet, dr hans usla
lilla tlt var fastplat fr vindens skull.
Frsiktigt stllde Lars skidorna mot en snvgg och
tittade in i ktan, dr Maija lg och saligt jollrade med
brnnvinets gud. Hu, s styggt och fult drinne var!
Inga mjuka hudbddar; intet smyckeskrin, inga djupa,
stora kopparkittlar och hur mrkt och kallt, hur utan
jul!
Jul var gldje, glans och mnniskor, som var goda mot
alla ocks mot fattiga lappar! Men vnta snart skulle han vara en hvding sjlv en mktig, som kunde
ge gvor och bjuda p kaffe, stndigt bjuda p kaffe!
Natthimlen hade vidgats till ett omtligt bltt ttt
bestrtt med oroligt ndande stjrnor.
Fr frsta gngen i sitt liv sg Lars upp mot det ondliga med undran och darrande iver. S kravlade han sig
upp p sin omstjlpta ackja, svepte dmjukt toppmssans bl vadmal av huvudet och ropade s hgt, att rs120

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

ten bgnade: Jesubarn, lilla vackra, goda Jesubarn, hr

Lars! Lars hejdade sig ett gonblick, men s fljde
orden med pomp och eftertryck: Hr Lars, den mktiga, rika fjllmannen! Ge honom, goda, vackra Jesubarn,
mnga flera tusen renar n han redan har, och mnga
tusen snvita kor till. Ge Lars en hel sj av brnnvin
och en stor grotta full av vackra, smutsiga spelkort och
mnga bnder att spela vacker femkort med. Ge Lars en
ny hustru med runda kinder och ingen tunga; ge Lars
stora, stora smyckeskrin fulla av silverkragar, silverbgare, silverblten, silverringar och mnga ackjor med
blanka silverpengar. Ge Lars, att han aldrig behver
arbeta mer, utan mtte frbliva vad han nu r: fjllets
grannaste storlapp! Vackra, goda Jesubarn, ge Lars allt
detta nu genast!
En stjrna ppnade sig och fll ver Lars; s ppnade
sig nnu en, och alla strtade de sig ver Lars, som vit
av frfran kastade sig p kn och nstan tjt:
Snlla Jesubarn, smll inte Lars. Snlla Jesubarn,
smll inte Lars!
Men stjrnorna fll, fll s de riktigt klste Lars,
som till sist, nstan utan vett av frfran, rusade in
i ktan, ryckte den yrvakna, grlande och svrjande
Maija frn granrisbdden, slngde henne handlst p
den strlande snn och skrek:

121

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Smll henne med, goda Jesubarn, smll henne med,

om du skall slss, smll henne mycket, men skona den
goda Lars!
Men stjrnorna rrde inte Maija; de endast fll ver
Lars . . .
D kastade Lars sig nnu en gng p kn och ropade
under vldsam grt:
Goda Jesubarn, frlt Lars, att han inte bad sant!
Lars har ljugit, alltid ljugit. Lars r en fattiglapp ingen
storlapp! Men nu skall han aldrig ljuga mer, nu skall han
bli en verkligt stor man och en riktigt fin lapp!
Nr stjrnregnet strax drp upphrde, bar Lars
p darrande armar den nu inte lngre svrjande, utan
hftigt grtande Maija in i tltet och lade henne nstan
varligt p den rimfrostskimrande granrisbdden.
Sedan strtade han till det ljusa huset och berttade,
snyftande och hgt skrikande, att Jesubarnet klst honom med alla sina stjrnor bara drfr, att han inte
bad sant . . . ! Full frmga att se rtt och att minnas
sant fick vl Lars aldrig; till det var hans lappblod alltfr
kta; men han lrde sig frst skambrdan av att ljuga
och av att tigga.

Den blide farfadern, han, som vinden bjt, tog bde

Lars och Maija i en lng och tlmodig skola och hjlpte
122

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

dem efter en tid med penningln till inkp av nya renar.

Sen suckade den gamla, tliga renoxen aldrig mer ja,
han fick till och med kraft att skaffa sig nya hr och nya
horn i den stolta fjlluften, i vilken ocks Maija blev allt
mera blid och mild. Ja, till sist blev hon s blid och mild,
att hon dog utan att ngon bad henne. Lars grt en
hel halv dag och brjade sedan att bja ihop en ny stor
kta av fjllets virke, de bjliga, krokvuxna bjrkstammarna. Kort drp tog han sig en ung hustru, en, som
visserligen hade en tunga, men en mild . . .
Bland lappar, med rot frn Lars stam, blev snart den
vanan fastslagen, att ldste mannen i ktan varje julafton skulle vid stockelden bertta, hur det gick till, nr
Lars, frfadern, fick smll av stjrnorna, smll nda
till dess han blev en riktigt fin man och en verkligt god
lapp.
Man sger, att aldrig tindrar stjrnorna s klara, aldrig
glindrar de s djupt och underbart druppe i fjllen, som
nr den sagan tljs.

123

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

JAKKOS OFFER

ktan satt de tv gamla, Jakko och hans hustru Mle,

bda tysta, hophukade vid elden och bda rkande i
korta jrnpipor med frg s lika de skrynkliga ansiktena,
att man inte visste om det var ur piporna eller ur dem
sjlva som rken kom. Ingen talade, ingen hade talat
p lnge; tankarna var fr djupa och fr smrtsamma,
tminstone fr Jakko, och nr han bar p sorg, knde
Mle alltid som en tyngd ver brstet. Och Jakko bar
p sorg, hade lnge burit p en djup, allt uppslukande
sorg: han srjde ver sitt folk, dmt till undergng.
Jakko var gammal nu, snart 80 r; han hade sett lapparna tum fr tum mista bde landvinning och sjlvtillit.
Nybyggarna var inte lngre fiender att bekmpa utan
herrar att kyssa p hand och den nya vita guden Krist
hjlpte inte. Lapparna var inte lngre lsklingsbarn, men
hatade styvbarn. Hur skulle framtiden bli?
Skulle lappen strykas ut frn jorden hatad, bortjagad som en pest?
O, om bara Jakko vore ung! N, vad mer?
Han hade varit ung, och vilka dd hade hans ungdom
utrttat? Jo, niddd; medelst list och fult kryperi, som
124

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

han kallade klokhet, genom att kvva just lappen i sig,

hade han lyckats hlla sin hjord samman och uppfostra
sina barn till rliga och rttskaffens mnniskor. Men
fr sitt folk vad hade han gjort fr sitt folk fr sitt
frgiftade, frslade folk? Faran kom inte lngre utifrn
men inifrn . . . Det goda kunde de kristna inte lra lappen bara det onda? Vems var felet?
Inte lappens, ty lappens dygder och lappens fel hnger
samman med fjllet; lsriven frn det, blir han ett vilsekommet rov intet vrd. Om de kristna bara frstod,
men de frstod intet.
O, om bara den Gamle Gode Guden, deras egen Gud,
ville skicka en profet, som kunde kasta sin andes eld in
i lapparnas hjrtan, s de kunde se sin vg klart, minnas
att de var ett utvalt folk, minnas att de vandrat ut frn
Solen fr att befolka snn och att Jubmel skapat lapparna s sm, just fr att de skulle kl fjllen som mossan
klr stenen. Och vad hade de gjort fr att tacka honom?
Jo, skamligt frnekat honom. De tankarna var inte nya,
de hade fljt honom, den gamle, som tiggande hundar
r efter r och han hade intet att tysta deras klagan
med. Jakko frs ihop vid elden. Intet, intet att tysta, tysta
deras klagan med!
Ktppningen frmrkades, och en helt ung man blev
liksom inkastad av stormen. Han var litet osker p benen och hade en trtt mans utseende.
125

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Grben skller, upplyste han, slog sig med en gliring

ned vid elden samt hll fram kosan fr att f kaffe.
En vass blick skt fram ur Jakkos gon, men s snkte
han de veckiga gonlocken med det djupaste frakt.
Detta knde han till; en vekling, som bar slokhatt ett
lojt ingenting.
ter skts renhudsfrhnget undan som av stormen
och in kom nnu en ung lapp som gick s krokig, som
om han ftt en gammal mans brda att bra och som
inte var nykter.
Grben skller, upplyste han med gnllig rst, slog
sig lugnt ned vid elden och hllde upp kaffe i medhavd
kosa.
Var skller grben? frgade Jakko skarpt.
sterut.
ter kastades en ung lapp som av stormen in i ktan,
en av bttre typ, tydligen en intelligent man, ven om
frmrkad av ngon inre oro. Det var Jakkos mg, gift
med den vackra Mariu, enda barnet sedan difteri strypt
snerna som sm.
Grben skller, upplyste ven han, nstan glatt,
men jag tnker den stormen gr honom hes. Har du
kaffe, mor?
Ja, Mle hade kaffe. Men Jakko tnkte med bitterhet
p att p hans tid skulle vid ett sdant budskap varenda
lapp ha kastat sig p skidorna. Dessa drack kaffe!
126

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Men de heta debatternas tid var frbi. Jakko hade lrt

sig tiga.
ter darrade hudfrhnget och in krp den vackra
Mariu med sitt frsta lilla mrkhyade, blankgda stillsamma barn buret i konten p ryggen.
Det borde ha knts fr Jakko som om sommaren slagit
ut mitt i vintern, men Jakko knde ingen gldje, bara
kad stor sorg. Ty hon hade ju energiskt nekat lta dpa
sonen till lapp genom att varm frn moderlivet rullas i
sn; dottersonen skulle nog fostras till en skamlapp, en
som kysste p hand.
Grben skller, upplyste ven hon, men det lg frga
i tonen, och hon sg ivrigt p mannen, som liknjd svarade:
Det kan han roa sig med; rdvinden blir honom
nog fr stark.
Vem vaktar hjorden? lt det skarpt.
Det var Jakko som frgade, men han vnde frgan
till dottern.
Sol.
Ensam?
Nej, med tv av de nya hundarna.
Brasa fr varm, sade Jakko fraktligt, mycket fr
varm . . . !

127

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Mnnen sg skuldmedvetna ut, ty trots sin lder var

Jakko bde aktad och fruktad, men rrde sig gjorde
ingen av dem,
Vad lnar det att skida, sade slutligen mgen med
en axelryckning, och komma fram med knckta revben?
Det grben har tit, det har han tit.
Mariu gav fadern en ngslig blick, men nnu hll de
ttio ren, han teg.
Ja, instmde de andra, vad tjnar det till att skida
och komma fram med knckta revben; det grben har
tit, det har han tit.
Fr resten, sade mgen med en dyster blick p Jakko,
grben eller nybyggare eller bssa eller lag eller pest, det
gr detsamma, vad tjnar det till frsvara sig? Vi ska
nd delggas; frbannelsen r ver oss.
Blygs, dnade Jakko, nu glmsk av de 80 ren, och
sprang upp, spnstig som en yngling. Blygs inte grben, inte nybyggare, inte bssa, inte pest, inte lag r det
som delgger lappen, utan ni sjlva. Herremn vill ni
vara, inte lappar, supa, spela kort, begagna slokhatt, lta
begapa er som osjliga djur, det vill ni. Tvi sdana lappar! Ni dricker inte lngre fr att se vackert utan fr
att se fult, Och ni ser fult. I forna tider var lappens ord
guld; vad r det nu ett skrivet papper, som ni skrattar
t. Ni sljer era smycken, era renar, era hundar och
skulle nog slja era hustrur, om ni fick fr brnnvin
128

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

brnnvin och lyx. Brnnvin, sger Jakko, det r den

gud, som de kristna lrt er tillbe. Visserligen r frbannelsen ver oss men den frbannelsen har ni sjlva
kallat ver er, halva lappar, halva herremn, som ni r.
Tvi, tvi! Jag blygs fr er.
Utmattad sjnk den gamle tillbaka mot de vntade 80
ren. Men nu reste Mle sig upp, med de rdkantade
gonen gnistrande i extatisk vrede.
Skynda, ni halva lappman, halva herremn, skynda
medan tider r. Mle ser djupt, Mle vill inte se, men
hon ser nd. Mle ser lappen bo i hus bortskakad
frn fjllen; Mle ser renarna fly med brinnande hovar, ser kristna bygga hus p lappars grav och skratta,
skratta! Vak upp, sger Mle, vak upp, nnu kan allt
rddas, om ni bara vaknar upp!
Och s stark var verkligen den extas hon utstrlade,
att de unga mnnen strtade upp som trffade av ett
piskrapp men ack, den rdflammiga stormen slckte
snart extasen.
Han r gammal, sade mgen till sist ursktande.
Ja, han r mycket gammal, sade den med brda p
ryggen; kom gr vi in till mig och spelar femkort.
Dessutom vill ju Kristus, att man kastar all omsorg
p honom, tillade den tredje, han som aldrig var helt
nykter.

129

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Skrattande och dragande upp axlarna fr att bttre st

stormen emot, krp de tre lapparna in i en av ktorna
och brjade, med en sten till bord, att trumfa femkort,
med kort s smutsiga att deras egna smutsiga nvar vid
jmfrelsen sg vita ut.
Och drinne satt gamle Jakko och lyssnade till varje
ljud som stormen medfrde. Han hade trots sin lder
kvar i hg grad lappens underbara frmga att lyssna till
ljud under ljuden; han frmdde fullkomligt vl avskilja
stormen frn de vanliga normala ljuden. Nej, det hrdes
ingenting n. Men hur lnge? De hundar, som ynglingen
Sol ftt med sig, var lika unga och oprvade som han.
Skulle de frst att i tid dela sig och den snabbaste strta
till lgret efter hjlp? De finaste och dugligaste sldes
ju numera fr stora pengar ja, fr s stora pengar, att
lapparna trodde kparna svagsinta. Men de kpen kostade mnga renars liv.
Och skida dit ut sjlv frmdde Jakko inte lngre
gra; han hade tagit ett sista nappatag med vderlekens
strnga herrar och frlorat. Det enda den hade kvar efter
det nappataget var en ny sorg, sorgen att hans sjls gld
inte vidare kunde sknka hans kropp nog vrme fr alla
strapatser. S blev han den tnkande vid stockelden; vrdaren av en och samma tanke; vad kunde Jakko gra fr
sitt folk fr sitt goda, olyckliga, frslade folk? Kunde
han d fr det? Ja. Ville han d fr det? Ja.
130

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Den store Fadern var ju frr s ndig tog offer och

frlt. Skulle han kanske ocks gra s nu?
Visserligen var Jakkos 80 r inte mycket vrda. Men
kanske hans sorg? Om han lade sitt stackars bldande
hjrta vid den mktiges ftter och sade: Se, vad Jakko
erbjuder dig fr att du skall i nd se till hans folk, fr att
du skall hjlpa dem tillbaka p den vg som fr till det
goda, inte till det onda. Kanske d?
Han, som r s mktig och krleksfull och s klok,
skall nog frst att det inte varit ltt att st emot den
vite Krist fr alla de frdelar det medfrde, frst att
om Mle och han vergivit honom med lpparna, de
tminstone alltid varit trofasta med hjrtat
Frsiktigt smg han sig upp frn sin trogna fljeslagarinnas sida; ngot ur hade han frsts inte, men han
kunde mrkret utantill, han visste, att det skulle bli en
svag ljusning redan efter ngra gonblick. Lugnt
kldde Jakko sig i sin dyrbaraste hgtidsdrkt, satte p
sig alla sina smycken, fyllde tomflaskan nda till brdden med brnnvin, kastade en ny stock p elden, s att
hon inte skulle behva vakna fr att kasta p en ny, och
smg sig s fram till ackjan, som han stjlpte, varefter
han med en sakta smackning, lik den varmed renkorna
brukar locka p sina minsta sm, kallade p sin granna
kren han med hovar som stl, krona som en hjort
och hjrta som en kvinna.
131

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Han kom genast, och nu hade dagningen redan hunnit bli s stark, att Jakko utan svrighet kunde lgga
den ltta tmmen kring djurets hals, varefter han i sin
sttliga ackja, kldd med nstan kolsvarta hudar, satte
kurs mot hjden. Stjrnorna blinkade nnu klara, och
Jakko tyckte att de fljde honom som en vlsignelse frn
den goda Fadern, som frstod. Frden gick uppt. Frst
knde Jakko en frestelse att vika av t ster fr att se
hur Sol och djuren hade det men det var bara fr ett
enda kort gonblick. Det jordiska fick inte betyda ngot
fr honom nu. Frden blev allt mera stup, allt mera prvande fr djurets lungor, men renen hade fasta hovar
och Jakko en nnu mycket fast hand och en nnu mycket
lskad rst. Den renen lt sig inte kras av ngon annan
inte ens Mle fick ta plats i ackjan.
Lngt bort ifrn, mycket lngt bort ifrn hrdes klockor dr lg kyrkbyn, och frst nu tnkte Jakko p att
det var sndag. N, s mycket bttre fr den religisa
handling han tnkta utfra. Solen brjade andas sina
blodrda strlar ver de snvita flten det var en underbar syn. Jakko knde sknheten, ven om han inte sg
den. Ty fr att se sknhet mste man reflektera ver den,
och Jakko, likt de flesta lappar, reflekterade aldrig ver
den natur som omgav honom, han bara knde den som
ett livsbehov. Slutligen var Jakko kommen s hgt upp
att han nu varken kunde eller ville driva renen lngre.
132

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Vgen var nu nstan lodrt, ty underligt nog hr fanns

en vg, en dimlik stig, s frdold, men s trampad att
den bildade en fra i berget, s dimmig, att den tycktes
sluta i sjlva himlen.
Jakko gav renen en nve angelikablad till tack
drp ett ltt slag med tmmen, s han skulle frst
att han borde tervnda till lgret. Och s brjade han
uppstigandet.
Det tycktes Jakko, att han kappades med Solen det
gjorde honom gott, ty ven Solen var ju en frbisedd;
vem tackade den vnnen numera, vem lskade den
med dmjukhet? Ingen! Man bara pockade, att den
skulle gra allt fr intet. Jakko vnde sitt allvarliga,
frade ansikte mot det strlande klotet lyfte av luvan
och sade: Frlt oss, du med, stora klot, som aldrig vill
mnniskorna annat n gott; frlt lapparna med, frlt
lapparna framfr allt ty det behver vi sm. Amen.
Den bnen gjorde Jakko gott; han sg sig omkring
med en lng, ljus tacksamhetsblick och gick mrkvrdigt
bde styrkt och lyckliggjord in i sin kyrka.
P morgonen saknades Jakko genast av Mle, som
strax satte sig i ackjan, vilken tycktes st till reds utanfr
ktan. Och i stllet fr att sl och sparka omkull, som
han brukade, var renen i dag idel foglighet. Ja, satte i vg
med sker visshet i loppet mot hjden.

133

EN LAPPBOK

BOKLAGRET

Och som ju Mle ocks knde vgen och fick bde

krafter och snabbhet av ngesten, lyckades hon kravla
sig uppfr den lodrta stigen och in i kyrkan med gudabilden. Och framfr honom fann hon Jakko med
brstet uppristat och den tv tum lnga ddskniven
med fast hand indriven rakt i hjrtat.
Mle grt inte, skrek inte, hon bara krp ihop vid den
ddes ftter och brjade sakta sjunga de lov- och begravningssnger som brukade sjungas fr stora mn.
Mnga, mnga dagar senare fann man dem, vgledd
av renen. Men nr mgen freslog att de skulle begravas
kristet, d visade Mariu att hon var nd Jakkos dotter.
Hon frstod och tvingade sin man att hjlpa henne rulla
ned ett par klippblock, som fullkomligt tckte ingngen
till klyftan denna hgtidligt, underbart djupt dolda
kyrka. ven gjorde hon vad hon visste Jakko helst av allt
skulle ha nskat hon ddade hans lskade favoritren
och lt den som ett offer t den mktige flja, lagd vid
Jakkos ftter.
I lgret sade man att de bda gamla hade rest fr att
hlsa p kra vnner, och s hade de ju gjort. Frgade
gjorde ingen.

134