Uppdaterad 14 09 99

SENASTE NYTT 14.9.1999

DET PERFEKTA BROTTET

Med Granskningskommissionens rapport, som lämnades den 28 juni i år, skulle mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986
kunna gå till hävderna som det perfekta brottet. Det skulle aldrig klaras upp.

VILLOSPÅRET POLISSPÅRET BLEV

ALDRIG UTRETT
Granskningskommissionen, som tillkommit sedan några riksdagsmän motionerat om att det s k polisspåret skulle utredas, lämnade efter
fem år en utredning på 916 sidor, som på intet sätt gav klarhet i vad polisspåret var förnågonting. Man fick inte fram hur detta villospår
noga förberetts sedan många år tillbaka, och när det gällde min roll i det hela kunde jag lätt konstatera att spaningsledaren Hans Holmérs
och SÄPO:s lögner hade svalts med hull och hår av kommissionen. Liksom av media f ö.

Olof Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt gick den 17 augusti 1995 ut med en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter, där han krävde att
polisspåret skulle utredas. Kunde det ligga något i påståendet att Olof Palme hade blivit mördad av en svensk polis? Statsminister Ingvar Carlsson
reagerade blixtsnabbt genom att dagen därpå förkunna att han skulle avgå som partiledare vid den extra partistämman sju månader senare. Och förre
ministern, numera ambassadören i Paris, Carl Lidbom anklagade Feldt för att ha angripit Ingvar Carlsson! I stället för att diskutera varför detta
oväntade beslut kom just nu började massmedia omedelbart diskutera vem som skulle bli hans efterträdare och vilket kön denna efterträdare skulle
ha. Turerna var lika förbryllande som de som följde på Carl Bildts och hans ledargarnityrs strömhopp från moderata samlingspartiet härförleden.
Vilken var kopplingen till polisspåret?

År 1988 kom den avdankade journalisten Sven Anér ut med boken POLISSPÅRET, ett slags karikatyr av min bok ETT VERKLIGT DRAMA. Där
slog han fast att polisspåret hade uppkommit när jag tipsat polisen om en mystisk person på buss 43 på Birger Jarlsgatan strax efter mordet. Föraren
av bussen hade oberoende av mig också iakttagit mannen samt hans kamrat och anmält detta till polisen. När jag några dagar senare lyckades
identifiera mannen som polisen Thomas Piltz förvandlade spaningsledaren Hans Holmér och hans medhjälpare på SÄPO detta till "polisspåret".

Granskningskommissionen skriver:

"Det går att hysa viss förståelse för att utredarna ville belägga svart på vitt att Lars K:s utsaga var otillförlitlig, något som de antagligen omgående
bedömde vara fallet."

Just så usel svenska är rapporten skriven på. Sedan heter det att jag "i långa stycken" varit alldeles korrekt

och därför tycker kommissionen att jag "blivit något omilt behandlad".

Granskningskommissionen tycker att SÄPO:s försök att spräcka min berättelse var "resursslöseri". Inte alls. Kommissionen låtsas bara inte
om att de vet att mordutredningens enda uppgift var att på allt sätt hindra att mordet klarades upp. Därmed blir
Granskningskommissionen delaktig i detta brott. Polisutredningen satte till alla klutar inte bara för att spräcka min berättelse utan också
min person. Så hanterade de också bussföraren, och där lyckades de bättre. Han är i dag en psykiskt skadad sjukpensionär med hela sitt
privatliv slaget i spillror.

Många är de som bidragit till mobbningen av bussföraren, från förre utrikesministern Sten Andersson till SÄPO-männen Jan Sundström och Hans
Forsman, den kvinnliga företagsläkaren hos SL, Stockholms Lokaltrafik, kriminologen, numera professorn vid Polishögskolan Leif GW Persson, f
polismästaren Hans Holmér och en lång rad journalister som DN:s Olle Alsén, radions Lars Borgnäs, Arbetets Lars Engqvist, numera socialminister.

Gunnar Wall, Jan Mossander, Wilhelm Agrell, Olle Minell, Sven Anér& Listan kan göras hur lång som helst.

SÅ KROSSAR MAN EN TIPSARE

Så här gick det till när bussföraren krossades: Sedan han gjort anmälan om sina iakttagelser på bussen blev han tagen under
specialbehandling av SÄPO-männen Forssman och Sundström. Konfrontationen med mig förberedde de genom att komma på bussen när
han hade fikarast och säga till honom att han skulle få träffa en TV-producent, som hade en helt annan berättelse än hans. - Men du måste
hålla fast vid din version, sa de. De gav den socialdemokratiske bussföraren förtroenden och berättade bl a att Palme levde i ett
skenäktenskap med sin maka.

Bussföraren fick av mig veta adressen till Thomas Piltz bostad, i förorten Kista, och tog sig dit och höll vakt tills Piltz kom hem. Han konstaterade då
genast att det var honom han sett på bussen och begav sig till Rosenbad, där han ville tala med Sten Andersson. Vakten ringde upp Hans Holmér,
som gjorde upp med utrikesministern att han skulle ta helikopter från sin ö i Stockholms skärgård till en brygga, dit bussföraren skulle köra med sin
bil.

I en hel timme fick han tala med en medlem av regeringen, medan SÄPO hukade i buskarna. De hade nämligen skuggat honom till mötesplatsen.
Bussföraren blev nu övertygad om att han hade sett Palmes mördare. Den utfästa belöningen hägrade. Han provsprang sträckan mellan brottsplatsen
och busshållplatsen för att se om det var möjligt för en mördare att springa den sträckan på den tiden.

SÄPO-männen satte nu igång och spela ut bussföraren och mig mot varandra. De sa till honom att det var "den långe ljuse", Leif Tell, som mördat
Palme. Så jag hade aldrig sett "den viktigaste". Så småningom höjdes belöningen, först till 5 miljoner och sedan till 50, och bussföraren föreslog att
vi skulle dela på pengarna. Sedan greps han av girighet och skulle ha alltihopa själv. Han skrev till Rikspolisstyrelsen och efter deras nej till
Regeringen och bad om pengarna. En del skulle betalas ut i Schweiz och han skulle få ny identitet. När åklagaren Anders Helin i Christer Pettersson-
målet hävdade att ingen gjort anspråk på pengarna så ljög han. Som i allting annat i det målet.
På ett tidigt stadium fick PU, som Granskningskommissionen kallar polisens Palmeutredning, fullt klart för sig att bussföraren och jag hade
observerat polismannen Thomas Piltz. Vi hade båda gjort vad polisen aldrig gjorde, sett till att vi blivit konfronterade med den ökände polisen.
Bussföraren hade rapporterat till utrikesminister Sten Andersson och jag till Hans Holmér. Jag levererade dessutom en teckning till polisen som jag
gjort ur minnet. Piltz hade på bilden stålbågade glasögon. I stället för att använda bilden eller publicera den gömde SÄPO bilden i sina gömmor. I
stället släppte Hans Holmér ut en ny Fantombild, som han kallade för Skuggan. Den var gjord efter Thomas Piltz körkortsbild, som Olle Blomqvist
på tidningen 299 hade skaffat åt mig.

Samma dag som Hans Holmér släppte den andra bilden till pressen stod plötsligt Thomas Piltz vid bussförarens buss när han stannade vid
Odenplan. I bussen satt fullt av folk med kvällstidningar uppslagna och Piltz bild på första sidan. Han kände genast igen Piltz och blev
förstås skärrad. Här kommer en av Palmes mördare på bussen. Piltz hade en sportväska och svarta handskar på händerna. Han satte sig
längst bak i bussen och stirrade på bussföraren i backspegeln. Bussföraren tyckte att han verkade hotfull. Han rapporterade till SÄPO men
de bara skrattade. De väntade nu på att Piltz skulle röja sig själv, förklarade de för bussföraren.

Buss 43 hade ändhållplats utanför min port. En dag såg jag bussföraren sitta på förarsätet. Han kom utrusande ur bussen, tog mig i kragen och sa att
"det där du säger att du har sett, det har du inte sett". Jag frågade om han tänkte slå ihjäl mig, men han sa att det kunde han inte nu för här fanns
vittnen. Han trodde att jag skulle snuva honom på pengarna, eftersom jag gjort min anmälan före honom.

När jag kommer upp i min lägenhet, där min maka är hemma från sitt lärarjobb på grund av förkylning, säger hon att det varit någon som ringt på
dörren. Hon säger också att telefonen inte fungerar. Jag går och ringer televerket, som snabbt är på plats. Det visar sig att telefonkabeln i
trappuppgången hade skurits av. Den löpte genom ett blyrör och trådar till andra telefoner i huset hade också kapats. Jag frågade sedan bussföraren
om han gjort det, men han svor sig fri. Han medgav dock att han varit och ringt på dörren. Jag visste inte då att min scientologiutbildade maka
samarbetade med SÄPO:s s k mordspanare.

(Mera om detta nederst på sid 260 i min bok ETT VERKLIGT DRAMA. Den person som mötte mig på Göteborgs Central var SÄPO: mannen
Walter Kegö. Efter tips från min maka. Jag har informerat nuvarande SÄPO: chefen om detta. Inom parentes kan jag också säga att detta att mickla
med min telefon, det håller de på med fortfarande.)

Teckningen som föreställde Piltz skickade jag till R:arnas kommunisttidning Proletären i Göteborg. Jag hade nämligen fått ett brev från denna
tidning, som jag inte visste existerade, att vara "gästkrönikör" i tidningen. Eftersom inga andra media ville ha mig slängde jag iväg en artikel, som
dock inte handlade om polisspåret. De tog in den obeskuren, vilket inte är så vanligt i media-Sverige nuförtiden. Publiceringen hade väl inte
observerats om inte ungdomsförfattaren Sven Wernström hade tagit upp det i radions Klarspråk. Han undrade hur det kom sig att Lars Krantz
publicerade sig i en liten vänstertidning. Hade psykförsvaret stoppat mig på andra håll, undrade han.

Jag trodde att vänstermannen Sven Wernström var int resserad av att bringa klarhet i Palmemordet och det utvecklade sig till en brevväxling, som
pågick i flera år. Han skrev en satirisk bok, som han inte fick såld, där misstankarna riktades mot Hans Holmér. Så det blev polisspåret där också.
Och vår brevväxling ebbade ut.

För min krönika fick jag i stället för honorar gratisprenumeration på Proletären. Samma erbjudande fick jag helt oväntat från Gunnar Wall på den
socialistiska Internationalen. (De var trotskister.) De hade liksom Proletären skrivit om Polisspåret. Slutligen blev jag uppringd av
gammalkommunisternas Norrskensflamman, som drivits från Boden till Stockholm och från Stockholm till förorten Spånga. De ville jag skulle
komma till redaktionen "för nu har det blivit dags att ge varandra uppgifter". Jag besökte dem och de skrev om polisspåret. De skrev att Tell och
Piltz förekom på förre SÄPO: chefen P G Vinges avlöningslista i hans privata bolag. När jag frågade vad de fått det ifrån sa de att "vi tog en
rövare".

Nästa steg i konspiration togs när alla tre vänstertidningarna och jag åtalades för polisspåret. Gunnar Wall ringde mig och berättade att de
skulle införa en helsidesannons i Aftonbladet med 300 namn, som krävde att polisspåret skulle utredas. I uppropet stod det UTRED
POLISSPÅRET. Och så skulle rätten frikänna Internationalen, Proletären och Norrskensflamman samt författaren Lars Krantz. Jag flög i
taket men Gunnar Wall gick inte att hejda. Där stod inte ett ord om min bok. I stället var det underförstått att jag levererat uppgifter om
polisspåret till vänsterpressen. Namn till annonsen fick de genom att gå efter Författarförbundets matrikel. Många medlemmar hade skrivit
på i tron att de gjorde mig en tjänst. Så ska en slipsten dras.

Gunnar Wall har fått guldspade eller om det var guldpenna för en bok som kritiserar polisutredningen och han uppträder numera ogenerat som om
han arbetade på att klara upp mordet på Palme. Bl a har han nyligen hållit föredrag på Journalisthögskolan i Stockholm. Han blir väl snart professor
kantänka.

DEMONREGISSÖREN
I sin bok OLOF PALME ÄR SKJUTEN! kallar Hans Holmér inte för inte Olof Palme för demonregissören. Genom en minutiös
organisation som kanske gick tillbaka ända till den dag då Palme blev partiledare hade han förberett sin sorti som DET PERFEKTA
BROTTET, ett attentat som aldrig skulle klaras upp. Han delegerade planläggningen till de främsta krafterna i landet på skapande konst.

Han gjorde sitt liv till ett konstverk, säger Andrej Tarkovskij i sin film OFFRET. Och Stefan Sundström sjunger på en platta: Sen Palme
gick på bio har allt blivit som på film.

Sedan jag skrivit här på hemsidan att Olof Palme var sinnessjuk har man hämtat fram hans egen dementi och förklaring att han besökt sin gamla
mamma på sinnessjukhuset Beckomberga, där hon vårdades för demens. Men min uppgift kommer inte alls därifrån. Dels kommer den från en känd
brottmålsadvokat, som numera är död, dels från Palmes obducent Milan Valverius (självmord), när jag fick kontakt med honom. Det första han sa var
att familjens läkare var professor Elias Bengtsson. Bengtsson var chef för Roslagstulls sjukhus, där de tog emot de första fallen av HIV-smitta i
landet. Palme var regelbundet inlagd där för kontroll i många år. Däremot var professor Bengtsson inte alls familjens läkare. Till en bekant sa han att
han förvånades över att Lisbet Palme, när han träffade henne, aldrig frågade efter sin makes hälsotillstånd. Det brukade annars anhöriga göra.

Läkaren och Palmehataren Alf Enerström brukade likna Olof Palme vid Adolf Hitler. Likheten vad gäller själslig läggning eller defekt är påfallande.
Samma sätt att charma folk som han inte fruktade. Samma makthunger. Samma fräcka spel med media. Samma totalt amoraliska uppträdande. Politik
är att vilja, sa Olof Palme, men det uttrycket hade han knyckt från diktatorn Benito Mussolini i fascismens Italien.

Vi glömmer gärna att Hitler befäste sin makt med branden i riksdagshuset i Berlin och mordet på rivalen Ernst Röhm. Hitler kom till makten under
fullt demokratiska former. 40 procent av tyska folket röstade på honom. Om man kan döda en människa utan att bli lagförd, då har man makt.

Samma kväll som Olof Palme blev mördad på Sveavägen i Stockholm visade televisionen en spelfilm som handlade om den tyske
industrimagnaten Krupp och Adolf Hitler. Under de minuter som dramat utspelade sig i Stockholm inträffade mordet på Ernst Röhm i TV-
rutan. Det ligger nära till hands att anta att detta var en symbolisk fingervisning om ett maktövertagande. Hela feminismen i Sverige bygger
i så fall på denna händelse. Kvinnor kan. Kvinnor kan döda.

Käre läsare av denna hemsida! Tycker du att vi ska göra något åt saken? Skicka ett mail, men skicka det till Göran Persson. Eller regeringen. Eller
riksdagen. Eller & Ja, jag vet inte jag. Mera än att något måste göras.

Hälsningar Lars Krantz