SENASTE NYTT 2001-06-08

NU FÖRRÅDER
SEKTEN SIG SJÄLV
Ett inlägg om scientologikyrkan i radions insändarprogram KLARSPRÅK i P1 som jag lade ut här på hemsidan den 30 mars utlöste en
livlig debatt i radion, där flera avhoppade scientologer vittnade om infiltration och förföljelser. Det förekom också försvarare. Den 6 maj
kunde mina läsare ta del av ett nytt Klarspråk om scientologerna, som kom att sändas den 14 maj. I dag kom slutligen en kvinnlig "pastor" i
denna kyrka till tals och förklarade på bruten svenska att allt jag sagt var "hets" och lögn. Liksom Jesús Alcalá och Jovan Rajs liknade hon
det hennes rörelse blivit utsatt för vid den förföljelse som judarna blev utsatta för i Nazi-Tyskland. Den kriminella sekten skulle vara
förföljd! Jag ringde omedelbart in en replik, som jag hoppas att de sänder den en vacker dag. Här kommer den:

Scientologisektens företrädare i Stockholm blånekar. Vad var annat att vänta? Jag åberopade ett vetenskapligt arbete av en svensk forskare som hade
som källa en rapport till norska inrikesministeriet. Läsaren fick veta att denna kvasireligiösa sekt i USA, som aktivt inriktade sig på ungdomar med
problem, utvecklat sig till ett multinationellt kapitalistiskt imperium. Den grundades av Lafayette Ronald Hubbard, som sades vara atomfysiker,
upptäcktsresande och krigshjälte. Han var i själva verket sciencefictionförfattare. Rörelsens försvarare medger nu att man verkligen haft en privat
poliskår med syfte att ta fast avfällingar och kritiker men säger att den skulle ha upplösts för 18 år sedan. Säkert. Man medger också att den
fantasifulla skapelseberättelsen med utomjordingar finns med i deras så kallade bibel, som nu är upphovsrättsskyddad i Sverige efter en lagändring i
sekretesslagen, som tillkommit efter hot om handelsembargo från amerikanska kongressen och en motion från åtta moderata riksdagsmän. Rörelsen
var från början en form av psykoterapi med inslag av meditation och hallucinationer. Den stoppades först av kvacksalverilagen i USA, men så kom
den karismatiske ledaren Hubbard på att kalla den kyrka och då gick det bra. De slapp till och med att betala skatt. Metoden byggde på en blind tilltro
till ledaren och behandlingarna fick drag av hjärntvätt.

Den tyske författaren och Sverigekännaren Hans Magnus Enzensberger har sagt att Sverige efter det ouppklarade mordet på Olof Palme drabbades av
en paranoja, som inte gick att bota med terapi eftersom den inte var individuell utan kollektiv. I sin bok OLOF PALME ÄR SKJUTEN! skrev
spaningsledaren Hans Holmér:

De mystiska scientologerna med sin magiska makt över medlemmarna, vad sysslar de med egentligen? Är ryktena om att de har en egen kår av
beväpnade vakter och en dödslista med Olof Palme överst sanna?

Det var synd att Holmér under sitt år som spaningsledare bara nöjde sig med att jaga kurder med blåslampa, som han uttryckte det. Faktum är att
scientologernas aktivitet kan spåras i många av de mest uppmärksammade rättsfallen som också gäller mord. Obegripliga framträdanden, uttalanden
och handlingar kan bara förklaras med just ordet hjärntvätt. Jag ska nämna några namn: Pelle Svensson, Jovan Rajs, Siw Persson, Jerry Martinger,
Jesús Alcalá.

Rättegången mot Lars Tingström, som massmedia kallade för bombmannen, var genomsyrad av scientologer. En avhoppad scientolog var modig nog
att i rätten redogöra för deras kriminella lära, hur de föreskrev ovillkorlig lydnad och hierarki, hur de skulle cleara världen och hur de då inte fick väja
för att ett och annat liv kunde spillas. Tingström själv blev av arbetsförmedlingen anställd hos en finsk rörläggare Hannu Hyttinen, som visade sig
vara ledare för scientologernas terrorgrupp. Han var dömd till sluten psykiatrisk vård för misshandel av sin sambo men släpptes efter några månader.
Det var han som var den verklige bombmannen. När en bomb dödade en äldre kvinna i skattehuset i Stockholm var den sannolikt placerad där för att
Skattemyndigheterna bestämt att beskatta scientologerna. I den här debatten i Klarspråk har vi fått veta att scientologerna åter blivit skattebefriade i
Sverige. Hannu Hyttinen omkom när en bomb som han höll på att tillverka i sin lägenhet detonerade. Lars Tingström avled i fångenskap efter att ha
varit frihetsberövad i nio år utan permissioner som Sveriges farligaste man. Han var oskyldig.

Jag kan belägga att scientologerna är inblandade i mordet på Olof Palme, i styckmordet, i sprängningen av åklagare Denckers villa i Nacka. Även här
på Sydkoster har det inträffat dödsfall med fundamentalistisk anknytning som kan vara mord men som polis och åklagare vägrar att befatta sig med.
Scientologerna har infiltrerat i rättsmaskineriet, hos polisen, i psykvården, i politiken och inte minst i massmedia. Jag kan namnge och har namngivit
poliser i olika positioner, även i rikspolisens palmegrupp, till Riksåklagaren och Granskningskommissionen i diarieförda inlagor. Scientologikyrkan
är enligt min mening den farligaste sekt som någonsin förekommit i Sverige.

Lars Krantz, Sydkoster

Jag glömde Sigvard Majasin. Och Lars Norén. Och varför inte Lisbet Palme själv?

Så här skrev forskaren Mats Fridell i sin avhandling INSTITUTIONELLA BEHANDLINGSFORMER VID MISSBRUK:

Till de kvasireligiösa rörelserna som aktivt inriktat sig på ungdomar med problem, bland annat narkomaner, hör Scientology och på senare år
underorganisationen Narconon och Crimanon.

Han skriver också att trossystemet skapar sammanhållning i gruppen. Medlemmarna har gemensamma upplevelser, ofta av mystisk karaktär, och
kritik utifrån snarare stärker än minskar samhörigheten. Det finns anledning återkomma till denna sekt. LARS KRANTZ
SENASTE NYTT 2001-06-13

I MORDETS HJUL
ÄR PALME NAVET
Varför får vissa brott maximal exponering i media medan andra förtigs helt och hållet? Varför får en mytoman som Jesús Alcalá
en uppmärksamhet som inte är av denna världen medan privatspanaren Ingvar Heimers mystiska död alls inte utreds, än
mindre skrivs om, fast det föreligger en formell mordanmälan? Varför utreds inte mordet på Olof Palme?

Runt det ouppklarade mordet på Palme har olika maktgrupperingar skyndat sig att plocka blindgångare ur spillrorna. Man finner ett nätverk
av frimurare och judar, homosexuella och feminister, kyrkor och frikyrkor, poliser och militärer, fundamentalistiska rörelser, scientologer,
narkotikamaffia, ekobrottslingar och dödspatruller med och utan uniform.

Speciellt Scientologerna har uppmärksammats när de efter påtryckningar från USA:s kongress fick till stånd en lagändring för att skydda sin
suspekta "bibel" från insyn. Det är ju ytterligt allvarligt att staten USA kan gå direkt in och dikterar domar i svensk domstol. En av de dömda
är till och med riksdagsman. Ska vi gissa att det finns rörelser bakom kulissen i riksdagen som har upptäckt att det inte finns någon
polisutredning av Palmemordet och att en rad personer med Olof Palmes familj i spetsen måste lagföras, men att man väntar tills efter det att
EU-spektaklet är över, så Göran Persson får spela ordföranderollen ända till sortin. Han sköter sig ju ganska skickligt, den där Göran.

Jag ska återigen citera ur ett vetenskapligt arbete, Mats Fridells INSTITUTIONELLA BEHANDLINGSFORMER VID MISSBRUK
(Borås 1980), där ett kapitel handlar om scientologer:

"Till den kanske mindre kända sidan av Scientology hör dess militanta poliskår, Guardian´s office. Det är en grupp av utbildade privata
poliser, som främst ska bevaka medlemmarna. De har i ökad utsträckning använts för att förfölja avfällingar och kritiker, fabricera bevis och
annonskampanjer mot oliktänkande, och - enligt vittnesmål – för att begå mord. Scientologirörelsen har haft ett eget internt domstolssystem
med egen rättsskipning. De har visat upp en organiserad brottslighet i bästa maffiastil. I andra länder än Sverige har deras behandlingshem
Narconon fått stora statsunderstöd för behandling av frisläppta fångar, sedan organisationen visat 80-procentiga resultat."

Narconon fick alltså samma uppgifter som Fångvårdsstyrelsen gav Riksteatern i fallet med Lars Norénpjäsen. (Resultatsiffrorna var
förfalskade) Det är de som ska lastas och inte Lars Norén för Malexander.

"I Sverige finns i dag (1980) fem behandlingskollektiv inom Narconon. De har haft energiska tillskyndare i flera riksdagsmän, som tagit fasta
på uttalanden om verksamhetens förträfflighet. Inte minst stimulerar det nyvaknade privatiseringsintresset inom vårdområdet allehanda
initiativ, också sådana som samhället kunde klarat sig utan."

I den debatt som jag initierade i Radions Klarspråk framgick det att Scientologerna nu återigen fått skattebefrielse som kyrka. Deras lära är
den värsta rappakalja som tänkas kan, uppenbarligen hämtad från mr Hubbards gamla sciensfictionromaner.

Mot detta ska ställas några rader ur Stockholms polismästare Hans Holmérs bok OLOF PALME ÄR SKJUTEN! (Stockholm 1988):

"De mystiska scientologerna med sin magiska makt över medlemmarna, vad sysslar de med egentligen? Är ryktena om att de har en egen
kår av beväpnade vakter och en dödslista med Olof Palme överst sanna?"

Dessa informationer hade Hans Holmér när han under ett helt år jagade kurder med blåslampa!

I tidningsreferaten från rättegången mot Lars "Bombmannen" Tingström framgick att avhoppade scientologer vittnade och berättade om hur
Tingström blev anställd hos en scientolog, en rörläggare, Hannu Hyttinen, som var ledare för rörelsens egen terrorgrupp. Allting tyder på att
det var han som var den verklige bombmannen. (Se min bok DÖ I RÄTTAN TID)

Tingström var en skicklig tekniker, som hade konstruerat avlyssningsutrustning, som han sålde till Syrien. Fem gånger besökte han
arablandet och han var på väg dit när åklagare Sigurd Denckers villa i Nacka flög i luften. Ändå blev han dömd till livstid för den sprängningen
och dog i fångenskap efter nio år hårdbevakad som Sveriges farligaste man. Var det ett politiskt justitiemord? Han samarbetade med Israels
fiender.

Ingen politiker, ingen jurist, ingen journalist har intresserat sig för detta grava justitiemord. Samma är förhållandet med privatspanaren
Ingvar Heimer. Han hittades medvetslös och svårt skadad på perrongen till Vårbergs T-bana den 27 januari förra året. Under huvudet hade
han sin sportväska med Per Lindebergs bok om styckmordet DÖDEN ÄR EN MAN.

DÖDEN VAR EN KVINNA

Även styckmordet har en politisk-ideologisk bakgrund, fast den är komplicerad. Och den sammanhänger med mordet på Olof Palme. Om vi
utgår ifrån att mordet var en konspiration med starka feministiska och judiska inslag så finner vi att utpekandet av de två läkarna som
gärningsmän egentligen var riktat mot den tjeckiske rättsläkaren Milan Valverius, som var "obducentens" chef och ansvarig för obduktionen
av Olof Palme. Han visste att Lisbet Palmes version av vad som hände vid mordet var osann. Han visste också att hon inte var beskjuten, att
de upphittade kulorna var fejk, att kulhålen i hennes kläder hade gjorts på polisens laboratorium. Han visste också att de utpekade läkarna i
styckmordsmålet var oskyldiga. Han visste kort sagt alldeles för mycket.

Det var juden Jovan Rajs som i samarbete med feministen Kari Ormstad anmälde Milan Valverius för Riksåklagaren, som bollade över till
Justitiekanslern, vars byråchef Harald Drysselius i samarbete DN:s feministiska medarbetare f d åklagaren Gun Fälth såg till att Valverius åkte
dit. Han skulle ha brutit mot sekretesslagen genom att lämna ut Palmes obduktionsprotokoll till DN. En skröna, där länsöveråklagare Solveigh
Riberdahl tog över feministbollen. Hittills har allt gått som smort och Björn Rosengren, Ulf Dahlsten, Pierre Schori, Anna-Greta Leijon, Jan
Guillou, Eric Fichtelius, Leif GW Persson med flera med flera fortsätter att skära guld med täljknivar.

Det egendomliga är att om man hyfsar ekvationerna för varje uppmärksammat rättsfall under senare år så får man fram ordet
jude. Jesús Alcalá talade i rätten om att han kände sig som judarna som hade blivit förföljda. Professor Jovan Rajs återkommer
gång på gång till att hans jugoslaviska släkt utplånades av nazisterna. Palme själv hade släktanknytning på något sätt till
judar. Scientologerna har framträtt i Klarspråk och sagt att de blivit förföljda som judarna i Hitler-Tyskland. Göran Persson har
definitivt brutit med den israelkritiska linjen som Olof Palme, Ingvar Carlsson, Sten Andersson och Anders Ferm hållit. Och hela
satsningen på Förintelsen för våra skolor med skriften LEVANDE HISTORIA kan ses som en förberedelse för EU-anpassningen.
Om den har det goda med sig att den underlättar för Göran Persson att få Israel och Palestina att närma sig varandra så må
det vara hänt, men det sker på sanningens bekostnad.

Denna dag är det hundra år sedan Tage Erlander föddes. Som bekant red de tre vise männen till Ransäter den dagen med brännvinskryddor
och en nyss skjuten beckasin. Erlander, som gav oss Säpo, och atombomben, via sin gode vän i Lund fysikern Torsten Gustafson, som i sin
tur var god vän med den danske halvjudiske forskaren Niels Bohr, som flydde till USA och kom att ingå i Manhattanprojektet för framställning
av bomben. Erlander skrev sitt tal om Det starka Sverige tillsammans med Olof Palme 1964. I själva verket var båda lika begivna på makt.
I dag passar det att framställa Erlander som landsfader och folkhemmets fullbordare i Per Albin Hanssons efterföljd. Historikerna och de
politiska journalisterna drar upp riktlinjerna från Hjalmar Branting till Per-Albin till Erlander till Ingvar Carlsson, och gör en konstpaus för
Palme. Ett tecken på att en striptease är förestående.

För övrigt anser jag att mordet på statsminister Olof Palme nu ska lösas, inte bara på denna sida på Internet, utan i en svensk
domstol. Det blir förvisso en internationell skandal, men det kan inte hjälpas. Det blir bara värre för varje dag som går.

LARS KRANTZ
SENASTE NYTT 08 07 2001

MAKTKAMPEN GÅR VIDARE

Den maktkamp som började i samma ögonblick som Olof Palme fick en dödande kula i ryggen klockan 23:21 den 28 februari
1986, den fortsätter den dag som är. Det är vad förre utrikesministern Sten Andersson har demonstrerat genom sitt utspel mot
Göran Persson. Vid EU-mötet i Göteborg ville de makthavande visa världen att det inte bara är Israels milis som kan öppna eld
mot stenkastande motståndare. Med det följande intermezzot på Näsets badplats visade man att THE SHOW MUST GO ON,
spelet måste gå vidare, som de säger i cirkuskretsar. Lite i skymundan kom Svea Hovrätts dom mot riksdagsledamoten och
åklagaren Jerry Martinger med mordsekten Scientlogikyrkan i ryggen. Han dömdes till avsättning.

Helt förteg man det faktum att Jerry Martinger får över 4 miljoner i fallskärm från riksdagen fram till pensionen och därefter sin rundligt
tilltagna pension till sin död. Han fick också sista ordet, när han i en av radions otaliga nyhetssändningar förklarade att han nu visste vad det
vill säga att bli oskyldigt dömd.

Jerry Martinger var åklagare i Huddinge, vilket betyder att han dömde narkomaner som den så kallade Huddingegruppen lyckades fånga in.
Esbjörn Esbjörnsson och Tommy Lindström hette några av dessa narkotikaspanare som blev kända för att 1 kilo beslagtaget kokain försvann
ur deras förråd. De hade som nazisternas insatsgrupper en egen filmare, som dokumenterade deras arbete. Han hette Staffan Hildebrand och
han brukade skryta med att han var nån slags partner till Carl Bildt och att han hade särskild svaghet för småpojkar. Narkotikaspanarna
övertogs sedan av Stockholms polismästare Hans Holmér när han inledde sin febrila jakt på Palmes mördare bland kurder och andra
svartskallar.

Mordet på Olof Palme innebar inte bara en dödsstöt mot socialdemokratin. Den riktade sig också mot narkotikabekämpningen. Två av dess
ivrigaste företrädare polisläkaren Nils Bejerot och docenten Milan Valverius, som utmanövrerades av Jovan Rajs efter obduktionen av Olof
Palme, drevs båda i döden av narkotikamaffian. Vården av narkomaner har kraftigt dragits ned, när de inte hamnat i rövarhänder i
Scientologernas behandlingshem NARCONON.

För övrigt kan det noteras att Ingvar Heimers hemsida fortfarande ligger ute på nätet. Jag har en länk från denna sida. När Heimer tog
kontakt med Mårten Palmes flickvän vid mordet för att höra vad som egentligen hände på mordnatten så blev han kallad till polisens
Palmegrupp, som då leddes av kommissarie Hans Ölvebro. Man tackade honom inte för hjälpen utan varnade honom för att hålla på och rota i
Palmemordet. Sedan blev han mördad. Och Ölvebro har skickats till Internationella domstolen i Haag som representant för den effektiva
svenska polismakten.

Fortfarande finns bara en räddning för Sverige. Mordet på Olof Palme måste utredas och blottläggas in i minsta detalj.

Lars Krantz, Sydkoster

Uppdaterad 28 07 2001

UR RÄTTSSTATEN
föll ett stycke med
STYCKMORDET
Svenska folket kan indelas i två kategorier. 1) De som vill att mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 klockan
23.21 ska klaras upp. 2) De som vill ha det ouppklarat. Den första kategorin ligger inom felmarginalen, för det tycks bara vara
en person, nämligen utgivaren av den hemsida som du just läser. Min motivering är att Sverige åter måste bli en rättsstat. En
stat som inte accepterar mord som politik. Som inte dömer en 20-åring till två och ett halvt års fängelse för att han viftat med
armarna. För att ta ett färskt exempel. Som lagför Olof Palmes mördare, för att ta ett snart sexton år gammalt exempel.

Sveriges Television har just friskat upp minnet av det uppmärksammade styckmordet på en prostituerad Catrine da Costa i Stockholm 1984.
Det är bra. Det sätter tre tillhörande kategori 2 ovan i fokus, nämligen Jan Guillou, Leif GW Persson och Lars Borgnäs. Och programmet leder
obevekligt bort från det farliga området genom att hela tiden ställa fel frågor. Jag ska nu formulera några frågor, som enligt min mening
borde ha varit relevanta:

1. Varför blev underläkaren vid rättsläkarstationen Teet Härm, i massmedia kallad "obducenten", misstänkt för mordet?

Mitt svar är att han angavs av sin lärare Jovan Rajs. som han dock var en stor beundrare av.

2. Varför blev hans kollega Thomas Algén misstänkt för mordet?

Han angavs av sin fru i samband med en vårdnadstvist. Hon hade tidigare angivit honom för incest. Nu hade hon kommit fram till att
dottern när hon var 17 månader gammal hade varit med pappa och en farbror när de styckade tanten på rättsläkarstationen. Flera år
senare hade hon berättat detta för sin mamma, som spelat in det på band. Sedan hade bandet försvunnit, men mammans redogörelse
för vad som funnits på bandet tyckte polis och åklagare var så intressant att det lades till grund för ett ingripande.

3. Hur kunde Jan Guillou före alla andra veta att läkarna var oskyldiga?

Det undrar jag också. I TV-programmet kunde han inte nog prisa vetenskapsjournalisten Per Lindeberg och hans bok DÖDEN ÄR EN
MAN. Det torde vara första gången i sitt liv som Publicistklubbens ordförande oreserverat berömmer en journalistkollega. Möjligen kan
det bero på att boken är en vidräkning med den hetsjournalistik som bedrevs kring styckmordet och mot läkarna.

4. Hur kunde kriminologen, sedermera professorn vid Polishögskolan Leif GW Persson vara så bergfast övertygad om att
här förelåg ett justitiemord?

Leif GW Persson hade gjort upp en så kallad gärningsmannaprofil, enligt vilken den som styckat kvinnan var jägare. Leif GW Persson
och Jan Guillou har i en rad TV-program visat sina talanger som jägare. Jovan Rajs ringde polisens utredare och meddelade att han
kommit på att kvinnan var styckad som man styckar en fågel, varav han drog slutsatsen att styckningen var utförd av en kvinna.

5. Hur kunde stockholmskriminalens självutnämnde tekniske expert Wincent Lange hävda att snittytorna visade att
styckningen var utförd med skalpeller och andra verktyg som obducenter använder?

Wincent Lange framträdde i målet mot Lars "Bombmannen" Tingström som expert på sprängämnen och i Palmemordet som expert på
kulor och skjutvapen.

6. Varför var Lars Borgnäs, tidigare radioman, så kritisk mot både Jan Guillou och Leif GW Persson och polisens utredare,
samtidigt som han kastade misstankarna på en numera avliden arkitekt på Östermalm, som varit kund hos Catrine da
Costa?

Kan det vara så att alla har intresse av att mordet på Olof Palme aldrig klaras upp? Huvudvittnet i mordet på Olof Palme var
dåvarande chefen för Statens Rättsläkarstation docenten Milan Valverius. Han ansvarade för obduktionen av Olof Palme. Han visste
hur Palme blivit skjuten i ryggen av en finkalibrig kula, som exploderat i kroppen, och han visste att Lisbet Palme ljög om sina skador.
Genom att förlägga styckmordet till hans arbetsplats hade man från början i god tid före mordet, två år faktiskt, misskrediterat
honom.

När jag träffade Milan Valverius första gången för att tala om mordet på Palme berättade han om styckmordet, att det
omöjligen kunde ha inträffat på den platsen, där det var jour dygnet runt och folk när som helst kunde komma in med
olika offer. Dessutom hade han stort förtroende för Teet Härm, som bland annat var uppskattad lärare på
Polishögskolan.

7. Varför var Hans Aro i TV 3-programmet EFTERLYST så angelägen om att demonisera "obducenten" och framlägga diverse
"bevis" i TV?

Hans Aro har i många program dokumenterat sina ambitioner att dölja sanningen om mordet på Olof Palme. Han ställer alltså in sig i
ledet. Lite märkligt är det att SVT köper inslag från den kommersiella TV 3.

8. Hur kunde Per Lindeberg i sin 766 sidor tjocka bok redovisa så många hemligstämplade detaljer från polisutredningen?

Per Lindeberg fick ett stipendium från Brottsförebyggande Rådet att göra en utredning om mordet och massmedia. Som anställd vid
Brottsförebyggande rådet hade Leif GW Persson tillgång till allt material, och han ställde detta till stipendiatens förfogande. Det finns
ingen anledning misstänka att några formella fel har begåtts därvidlag.

9. Varför blev det ett feministiskt intresse att hudflänga de båda läkarna för styckmordet?

Min enda förklaring är att mordet på Olof Palme , bland annat, var en feministisk symbolhandling. Till mordet hade också slutit sig
andra maktgrupperingar, politiskt från yttersta vänstern till yttersta högern, religiöst i alla läger och sekter, judar och scientologer,
homosexuella, frimurare, Rotary och Ku Klux Klan. De behövde inte ha så mycket med själva genomförandet att göra men däremot
med uppföljningen genom att spela på massmedia. De kunde åstadkomma förbluffande resultat. Till och med krig. Vid rättegången
mot läkarna stod det utanför Stockholms Rådhus en feministisk mobb med plakat och skanderade ROPEN SKALLA, GRIFTERO ÅT ALLA!
 10. Varför har aldrig någon tagit upp den koreanske läkare, som hade Catrine da Costa som patient, och som blivit dömd för
ett analogt rituellt styckmord med bortskurna genitalia, bröst och avlägsnat huvud?

Efter avtjänat straff återvände han så småningom hem till Korea. Han lär numera vara avliden.

Det skulle vara lätt att komma med tio eller hundra frågor till, men vem ska besvara dem? Som jag ser det var förläggningen av
styckmordet till rättsläkarstationen i Solna ett led i oskadliggörandet av Milan Valverius. För säkerhets skull anmälde Jovan Rajs och
hans kollega Kari Ormstad sin chef Milan Valverius till Palmeåklagaren, då biträdande RÅ, Axel Morath för sekretessbrott, bestående i
att han skulle ha visat Palmes obduktionsprotokoll för Dagens Nyheters medarbetare Gun Fälth. På DN arbetade chefredaktören
Christina Jutterström, Gun Fälth, Ann-Marie Åsheden och Olle Alsén på Operation Mörkläggning, vilket som synes kan ge utdelning än i
denna dag, när Christina Jutterström har blivit chef för Sveriges Television. Polisutredningen mot Valverius lades ned efter ett år, men
den tog honom mycket hårt. Styckmordet bidrog till att Jovan Rajs utmanövrerade honom som sakkunnig i utredningen av
Palmemordet.

Jag har under arbetet med denna sida kommit i kontakt med ett vittne, som kan intyga att Milan Valverius uppgifter var alldeles riktiga
och att Teet Härm var oskyldig. Det är bara det att det finns ingenstans att gå. Polisen vill inte utreda vare sig Styckmordet eller
Palmemordet. Media ligger lågt. Politikerna ligger lågt. Den avsatte riksdagsmannen Jerry Martinger slank ut genom en bakdörr och
hans roll i den kriminella sekten scientologerna har aldrig klarlagts. Scientologerna är bevisligen inblandade både i Palmemordet och
"Bombmannen". De har en stark ställning i riksdagen, vilket visade sig i de åtta moderaternas motion om en lagändring för att skydda
deras "bibel".

När det gäller styckmordet tycks dock frimurarna ha spelat in. Det var en i massmedia mycket aktiv frimurare som ordnade så att jag
fick träffa Teet Härm, och jag fick intrycket att såväl Jovan Rajs som Teet Härm var medlemmar i Frimurarorden med sin dödskult och
sin hierarki. Liksom scientologerna är de inte främmande för att offra sina egna om det gagnar saken. Tron på själavandring
underlättar deltagande i sådant spel.

Mytomanen Jesús Alcalá blev visserligen dömd och nästan hela skaran av kulturskribenter som stöttade honom blev tyst. Men inte den
gamle TV-mannen och chefredaktören Göran Rosenberg på Moderna Tider, som i DN begick ännu en artikel där han anklagade
nyhetsjournalisterna för att ha dömt JA på förhand. Göran Rosenberg förstår inte vilken internationell skandal detta är, att ordföranden
i Amnesty genom bedrägerier sätter sprätt på statliga biståndspengar för privat konsumtion. Det är en skandal inte bara för Amnesty
utan också för Internationella Juristkommissionen, för SIDA och för Sverige som biståndsland.

Det är en skandal av nästan samma format som Olof Palmes vapenhandel. Ty hur skulle det se ut om vapenbyken blev tvättad
ordentligt och offentligt, som förre utrikesministern Sten Andersson en gång undslapp sig?

11. Varför gav Thomas Fischer ut Per Lindebergs bok DÖDEN ÄR EN MAN?

Bokförläggare Thomas Fischer brukade träffa kollegan Ebbe Carlsson liksom Olof Palme i Svenska Kanotförbundets lokaler på Reymersholme i
Stockholm. Det var han som lånade ut en miljon till Anna-Greta Leijons privata polisstation på Söder. Tydligen var det ett rent hugskott att ge
ut den, eftersom Norstedts förlag hade refuserat den. Hans kvinnliga och feministiska förlagschef avgick i protest. Hon efterträddes av en
annan feminist, som hade vänligheten nog att ge både mig och Ingvar Heimer den tjocka boken. Inte vet jag varför. Men jag vet ju att hon
inte ville ge ut min bok DÖ I RÄTTAN TID. Ingvar Heimer hade DÖDEN ÄR EN MAN i sin väska under huvudet när han påträffades döende på
Vårbergs T-banestation.

EN FÖRUTSÄTTNING FÖR ATT SVERIGE SKA KUNNA KALLA SIG FÖR EN RÄTTSTAT ÄR ATT MORDET PÅ OLOF PALME KLARAS
UPP.

Lars Krantz
Uppdaterad 30 07 2001

NU STYCKAS
MODER SVEA
När SVT under tre dagar kring julis sista weekend vänder på kuttingen och granskar styckmordet på den prostituerade Catrine
da Costa 1984 så blir den sedan decennier pågående styckningen av rättsstaten påtaglig. Mitt i det hela kommer en journalist
Zoran Buric på Svenska Dagbladets webbsida och lägger sista handen vid den granskning som Lars Borgnäs borde ha gjort.
Han visar genom en analys av bevisningen mot de dömda läkarna att den bygger på en förfalskning.

Det rör sig om ett mästerstycke på fyra sidor som väl kan mäta sig med Per Lindebergs bok DÖDEN ÄR EN MAN. Buric påvisar att den dagbok
från 1984 som en annan prostituerad lämnade till polisen mitt under rättegången 1988 var en förfalskning. Det sa visserligen Jan Guillou
också i TV-programmet, där han föreslog att åklagaren skulle åtala "menederskan". Men han sa det utan argument, och man kan fråga sig
hur han kunde vara så tvärsäker på den punkten. Visste han själv vem eller vilka som mördat och styckat Catrine da Costa? Leif GW Perssons
försäkran om att här föreligger ett justitiemord hänger på samma sätt i luften.

Buric skriver:

Den prostituerade missbrukaren Annas dagböcker dök upp i ett upphetsat läge 1988 och var precis vad åklagarna behövde för sitt tunna åtal.
Vid den tidpunkten orkade ingen undersöka uppgifterna.

Så är det. Efter mordet på Olof Palme orkar ingen journalist någonting. Utom Lindeberg och Buric (och så jag förstås). Ty det har
journalistkåren lärt sig att om man går på polisens uppgifter så har man torrt på fötterna men inte någon som helst garanti för att det är
sanning som man skriver. Att Palmemordet ännu efter femton år på det sextonde är ouppklarat beror på att även mycket ambitiösa
journalister håller sig inom sina nischer. En är kriminalreporter, en är jurist, en är vapenexpert, en är psykolog, en är politisk expert. Men
Palme kräver alltihopa, ty han arbetade på alla plan. Hans Holmér kallade honom demonregissör.

När de båda läkarna åtalades för styckmordet fanns det inte några som helst bevis för att de ens hade träffat Catrine da Costa. Vad hennes
väninna Anna kom med var en dagbok från 1984, som sades visa att Catrine berättat för Anna att hon träffat en läkare som hon misstänkte
för mordet. Buric fick fram att den dagboken var skriven fyra år senare. I den förekom inga andra uppgifter än de som tidningarna skrivit om
och som de i sin tur fått från polisen. På den grundvalen skulle Buric kunna säga att Anna begick mened.

Författaren Per-Olof Enqvist följde rättegången och skrev i Expressen att han först blivit övertygad av Per Lindeberg om att de båda läkarna
var oskyldiga. Men när vittnet Anna dök upp med sin dagbok, då vände han. Hon var trovärdig.

Lite komiskt är det att P O Enqvist en kort tid efter Palmemordet skrev i Expressen att det hade begåtts av en enskild galning, som sett
statsministerparet gå in på Grandbiografen, sedan gått hem och hämtat en puffra, varefter han passade på när de kom ut från biografen. Vid
korsningen med Tunnelgatan sköt han Olof Palme, varpå han lugnt lunkade hem och la sig på soffan och tänkte på ingenting. Åklagare Anders
Helin i Christer Petterssonrättegången kunde inte ha uttryckt sig mera korkat.

Vet Enqvist om att styckmordsrättegången kan kopplas till Palmemordet? Vet Lars Borgnäs det? Att Guillou och Persson vet det är jag
övertygad om. Det är inte lätt att orientera sig i denna värld där alla ljuger eller minns fel. I TV-programmet förklarar åklagaren Bjarne Rosén
att det inte finns någon anledning att fortsätta utredningen eftersom den gäller misstankar mot en man som är död, en arkitekt på
Östermalm. Han glömmer då att de båda läkarna skulle frias om någon annan kunde visas vara gärningsmannen. Det bekymrar heller inte
Solnalpolisens kommissarie Bo Åström.

Jag vidhåller att de drivande i styckmordsutredningen varit Jovan Rajs och Kari Ormstad på dåvarande Statens Rättsläkarstation i Solna. Och
att det egentliga motivet var att misskreditera Olof Palmes obducent Milan Valverius. Ty mordet på Olof Palme skulle aldrig klaras upp.

ÅDALEN INTE UNIKT

Efter kravallerna i Göteborg kommer nu förslag om att krigsmakten ska kunna hjälpa polisen vid demonstrationer. Man säger
att det inte hänt sedan kravallerna i Ådalen 1931, då svenska soldater fick order om att öppna eld mot demonstranter och
dödade flera stycken. Men då tar man fel. Vid det så kallade Norrmalmstorgsdramat 1973 ställde militären upp.

Sanningen är den att det ställdes upp en stridsvagn i Berzeli Park med kanonröret riktat mot banklokalen. Samtidigt låg polisens prickskyttar
runt om med order om att skjuta bankrånaren Janne Olsson eller pressens ikon Clark Olofsson, som släppts in i valvet, om de kom åt. Olof
Palme hade givit dem abolition, vilket innebar att de inte skulle få några efterräkningar om de dödade rånarna.

Förre rikspolischefen Carl Persson har i sina memoarer berättat om hur en galen Olof Palme från sitt tjänsterum på Rosenbad ledde
övningarna. Han unnade sig några timmars sömn på en soffa i rummet. Detta var en av hans stora föreställningar. En annan var attentatet
på Sveavägen. Om man så vill kan kravallerna i Göteborg denna sommar ses som ett efterspel.

Vi var några stycken som ville göra en rekonstruktion av Norrmalmstorgsdramat, men det stoppade TV-ledningen. Hur skulle det se ut? Det
skulle nog inte ens Lars Borgnäs klara utan att avslöja spektaklet.

Men det räcker nu. Finns det verkligen inte någon handlingskraftig grupp bland våra 349 riksdagsmän som kan slå näven i
bordet? Ta itu med dessa stycken av gatuteater på liv och död. Gå på djupet med justitemorden. Ta krafttag mot den
organiserade brottsligheten och mot korruptionen. Och framför allt, utred mordet på Olof Palme den 28 februari 1986!

Lars Krantz
Uppdaterad 07 10 2001

UBÅTARNA UPP MOT YTAN

MÅLET VAR OLOF PALME

Katasalen på ABF i Stockholm var fullsatt till sista plats när förre utrikesministern Lennart Bodström kallat till ett offentligt möte för att tala
om sina memoarer och om ubåtskränkningarna på 70- och 80-talen, som han hade tvivlat på och som gjorde att han fick avgå. Men var
målet för attackerna den gången verkligen inte Olof Palme? Bodström medgav det. Det hade Palme själv sagt till honom. Men när en röst från
publiken påpekade att det faktiskt var statsministern som blev skjuten, då blev det tvärstopp. Palme blev skjuten av Christer Pettersson, kom
det irriterat från panelen, till på köpet från en professor i historia Karl Åmark, som därmed avslöjade den medborgerliga ubåtskommissionens
egentliga syfte, att dölja sanningen om mordet.

Eftersom mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 ännu inte är officiellt uppklarat kräver det en förklaring. Ligger den
möjligen i efterträdaren Ingvar Carlssons ord på Publicistklubben i oktober samma år när han sa:

Inga andra vill förhindra att mordet klaras upp än de som varit med om att genomföra det.

Omedelbart efter mordet hade han ringt upp moderatledaren Ulf Adelsohn, som i sin dagbok berättar att han sa att det hade varit lättare om
mordet hade begåtts av en enskild galning, men att det nu verkade vara begånget av en grupp som ville skada Sverige. Idag kan vi fråga oss
om inte denna grupp bestod av hela etablissemanget eller nomenklaturan eller vad man vill kalla det. Att alla var insyltade, för att uttrycka
det lite enklare. Alla inklusive Ingvar Carlsson själv.

Den förste åklagaren Karl Gerhard Svensson blev raskt utmanövrerad av Stockholms polismästare Hans Holmér, som ledde mordspaningarna
under det första året från Palmerummet i Stockholms polishus. Han pekade oförfärat ut kurderna som Palmes mördare och jagade med 120
narkotikaspanare medlemmarna av PKK, Kurdiska Socialistiska Arbetarpartiet, mördaren. Naturligtvis utan resultat. Hans Holmér hade
regeringen Carlssons uppdrag att inte lösa Palmemordet. Kurdjakten kommer att gå till historien som det grövsta fallet av hets mot folkgrupp
som förekommit i Sverige. Ansvaret för det fallet tungt på Ingvar Carlsson. Snart kommer väl Göran Persson och ber kurderna om förlåtelse.

Parallellt med Palmegruppen arbetade SÄPO med sin icke-utredning. För att tysta kitikerna tillsatte regeringen tre statliga kommissioner efter
varandra med uppdrag att granska polisens utredning. Så småningom utkristalliserade sig medborgargrupper kring Sven Anér och Fritz G
Pettersson, som kallade sig privatspanare. De var från början funktionsodugliga genom skicklig infiltration av bland annat EAP, Europeiska
Arbetare Partiet, och en del socialdemokrater. En sista grupp av det slaget – får vi hoppas – avslöjade sig vid gårdagens möte på ABF. Den
heter MEDBORGARGRUPPEN I UBÅTSFRÅGAN (MG) och är politiskt starkt präglad av gamla socialdemokrater.

Den statliga ubåtskommissionen under ordförandeskap av den gamle försvarsministern Sven Andersson och med 33-årige Carl Bildt som
drivande Palmehatare tvingade Olof Palme att avge en protestnot mot Sovjetunionen sedan de gått ut och sagt att Sverige hade blivit utsatt
för kränkningar av sovjetiska ubåtar. Lennart Bodström fick gå sedan han vid en middag med några journalister låtit undslippa sig att han
tvivlade på ubåtarna. Vid gårdagens möte höll det på att gå alldeles snett, när diskussionen gick in på vad Bodström verkligen sagt och på
motsättningen mellan honom och Pierre Schori, som hade fikat efter hans taburett men fick nöja sig med att bli kabinettssekreterare.

Då begär undertecknad ordet och får det, motvilligt, som det verkar, och med upprepade tillsägelser att jag skulle vara kort innan jag ens
hade börjat. Det jag ville fråga var bara om inte de påhittade utåtskränkningarna egentligen var riktade mot Olof Palme i stället för mot
Bodström. Fem dagar innan Palme skulle ta över makten 1982 efter sex år i opposition kom larmet om ryska ubåtar i Hårsfjärden.

Lennart Bodström höll med. Palme hade själv sagt till honom att det var Palme och inte Bodström som man ville åt. En medlem av
Medborgargruppen, den socialdemokratiske finske journalisten Seppo Isotalo, påpekade att det var statsministern som blev mördad.Det var
då som historieprofessorn Karl Åmark hoppade upp och sa att statsministermördaren inte hade med det här att göra. Honom vet vi ju vem
det är. Det var ju Christer Pettersson.

Den enda person i hela världen om vilken vi med hundraprocentig säkerhet kan säga inte mördade Olof Palme är A-lagaren Christer
Pettersson. Han var helt enkelt inte på plats. Han är friad av Svea Hovrätt och han är friad av Högsta Domstolen, som har prövat åklagaren
Jan Danielssons resningsansökan. Honom anklagar kassören i Medborgargruppen i ubåtsfrågan, historieprofessorn Klas Åmark, vid ett
offentligt möte i Stockholm den 10 oktober 2001 för att ha mördat Olof Palme. DET ÄR MAKALÖST.

Det var Seppo Isotalo som gjorde detta inkast. Han är ordförande för de finska socialdemokraterna i Sverige och verksam som journalist för
media i Finland. Jag har träffat honom hemma hos Fritz G Pettersson, privatspanarnas nestor, numera avliden, och jag har träffat honom i
Riksdagshuset. Han har upprepade gånger försökt få mig på bättre tankar än de jag har. Jag blev mäkta förvånad, men också glad. Här tänds
ändå ett hopp. Lennart Bodström tassar fram försiktigt. Han hade bara sagt att man inte kunde säga vilken nationalitet ubåtarna hade, påstår
han. Men vi är många som har hört honom tala om marinens ”budgetubåtar”. De hade fått mindre anslag än de andra vapenslagen och nu
ville de visa att de behövdes.

I Katasalen fanns den gamle socialdemokratiske riksdagsmannen, talskrivaren och chefredaktören Kaj Björk. (Han var min chef på Ny Tid.)
Där satt också professorn i Umeå, konstruktören Gustaf Wibom. Sekreterare i MG. Ordföranden i MG, det socialdemokratiska hovrättsrådet
Ingemar Rexed, som överraskande nog dök upp som Jovan Rajs och Hanna Olssons supporter i fallet Osmo Vallo. Där finns en invecklad men
inte oöverblickbar koppling till styckmordet och Palmemordet. Han sa ingenting. Däremot saknades Olle Alsén, pensionerade ledarskribenten i
DN, samtalspartner till Olof Palme och medverkande vid utarbetandet av hans berömda tal när han fördömde USA:s terrorbombningar av
Hanoi julen -72.

MITT I STORMEN hade ABF satt som rubrik på mötet, med underrubriken Ubåtskränkningarna 15 år efteråt. Ska vi förvänta oss att när
stormen bedarrat de inblandade drar sina konsekvenser och avslöjar för svenska folket vad det var som hände. Vilken roll Olof Palmes egen
familj spelade. Vilken roll polisen spelade. Vilken roll juristerna spelade. Vilken roll massmedia spelade. Nelson Mandelas idé om en
sanningskommission skulle kanske kunna vara en framkomlig väg. Alla får inför en domstol avge sina berättelser och sedan får vi gå vidare.
Rättsstaten måste återställas.

Ty det var ju inte så egendomligt att det gick som det gick. Det var olyckligt att vi satsade på ett eget atomvapen. Det var olyckligt att den svenska
vapensmedjan fortsatte att arbeta, som den hade gjort för Hitler. Det var ynkligt att ingen vågade avslöja Palmes dubbelspel som vapenhandlare och
fredsretoriker. Och finalen på alltihopa, haubitsaffären med Indien, som Palme fick igenom i konkurrens med Frankrike genom att erbjuda dem
vapenplutonium på köpet. Atombombens motståndare möjliggjorde det sista han gjorde Indiens atombomb! Vapenbyken ska tvättas ordentligt och
offentligt, lovade försvarsministern Sten Andersson. Det är hög tid.

NU FALLER BOMBERNA
Nu låter USA bomber blandade med bröd regna över ett av jordens fattigaste länder. ”En gåva från det amerikanska folket” står det på
matbomberna. Vad står det på de andra? På 2 ½ ton vardera. De ska krossa betongbunkers. Och skyddsrum.
En besökare, som fäst sig vid Joakim von Ankas attack mot World Trade Center på Manhattan tipsade mig att gå och se filmen SWORDFISH med
scientologen John Travolta i huvudrollen. I sanning en upplevelse. En öronbedövande actionfilm med biljakter, skottlossningar, onda,bråda dödar,
sex, utpressning, hacking i databaser, kort sagt en bedrövlig anrättning. Det intressant är miljön. HERBERT HOOVER, som tidigare varit president
och under Andra Världskriget biträdde FRANKLIN D ROOSEVELT, uppges ha bildat en organisation för att stå emot terroristangrepp mot
Amerika. Och det här angreppet kommer och det riktas mot MANHATTAN! Man tar gisslan i en fruktansvärd pansarbuss, som kör under
skyskrapornas skugga och mejar ned allt och alla i sin väg. De tillfångatagna, möjligen personal i Världsbanken, blir inklädda i dynamitpatroner.
Plötsligt öppnar terroristerna takluckorna inifrån och hakar krokar från en helikopter på byglar och lyfter hela bussen, så att den susar iväg in bland
skyskraporna, krossar fönster, sprider eld och fasa ungefär som Joakim von Ankas pengabinge. I slutet på filmen nämns till och med Usama bin
Ladins namn som terrorist. Walt Disneys skapelse distribuerades 1997. Jag vet inte när den här filmen gjordes, men det måste i varje fall ha varit år
före den 11 september. Det är alltså ytterligare ett tecken på att attacken var väl förberedd, och känd av amerikanarna innan den kom. Det har påståtts
att FBI och CIA skulle vara insyltade. Vem har egentligen velat detta krig mot araber? Det är svårt att tro att det är det afganska folket.

Lars Krantz
Uppdaterad 04 01 2002

SVAR TILL OLLE

ALSÉN
Bäste Olle!

Den dagen Sveriges Riksdag framtvingar en seriös polisutredning av mordet på statsminister Olof Palme för snart 16 år sedan
önskar jag att de börjar med Din person. Din position som ledarskribent på Nordens största tidning Dagens Nyheter gjorde Dig
till demonregissören Olof Palmes förlängda arm. Jag har påvisat att Du därvidlag inte drar Dig för att ljuga. I dag har jag
lyssnat på ett band från tryckfrihetsrättegången mot vänstertidningen Proletären i Göteborg den 24 april 1989, då Du hördes
som vittne. Jag fann att Ditt förhållande till sanningen är lika lättsinnigt även när Du talar under ed.

Du börjar med att tala om att Du började på DN 1954 och var på ledaravdelningen sedan 1960. Du hade pensionerats föregående år men
fortsatte som frilans på ledarsidan.

Jag hade intrycket att Du höll Dig kvar på tidningen, ungefär som kabinettssekreteraren Sverker Åström på departementet, för att så att
säga täcka reträtten, följa upp villospåren i Palmemordet, och framför allt odla polisspåret. I KF:s tidning Vi hade Du blivit avporträtterad i en
serie om dem som höll på med mordet. De så kallade privatspanarna. Av vilka Fritz G Pettersson var mest känd men den senare mördade
Ingvar Heimer var den kunnigaste. Där bekände Du att Du hade varit Olof Palmes samtalspartner genom åren och det föreföll som om Du
umgåtts med familjen, i den mån det förekom något familjeliv. Möjligen hade Du bättre kontakter med familjen Bonnier. Jag har senare
räknat ut att det var Olof Palme som animerade Dig att utsätta kärnkraftsutbyggnaden för en kritisk granskning och att Du därvid fick Sven
Anér med Dig som vapendragare. Palme visste ju att kärnkraftens utbyggnad i Sverige var föranledd uteslutande av beslutet att skaffa
Sverige atombomben. Vi hade varit pionjärer och ledande i världen med utbyggnaden av vattenkraften. Kärnkraftverken skulle leverera
sprängämnet, som man kom att kalla vapenplutonium. Jag minns att det hände att Du skrev om de båda parhästarna kärnkraft och
kärnvapen. Efter besök i Hiroshima hade ju Palme hamnat i en schizofren situation, maktmänniskan som såg Sverige som en stormakt, som
hade bomben, och den kritiskt granskande människan som klart såg att civilisationen hotades av utplåning. Ett kärnvapenkrig hade inga
segrare, det visste han. Och efter Harrisburgh, tillbudet på Three Miles Island i USA, tog han till folkomröstningen som ett halmstrå. När
Centerpartiets Thorbjörn Fälldin mot sitt vallöfte dagtingade med sitt samvete och fortsatte att ladda, då anklagade han honom för svek. Men
det var ju inte Palme han svikit, egentligen, utan svenska folket.

Nu förflyttar vi oss till en tidpunkt tre år och tre månader efter mordet, då en 41-årig man med ett brokigt förflutet som missbrukare sitter
häktad och hans namn är sekretessbelagt. De nazistiska poliserna vid Norrmalmspolisen Leif Tell och Thomas Piltz har utpekats, först i ett TV-
program och i en liten kulturtidning 299 som narkomanen Rolf Machnows banemän och sedan som POLISSPÅRETS namnbärare i
kommunisttidningarna Proletären, Internationalen (Gunnar Wall) och Norrskensflamman. Jag hade lurats av min förläggare Conny Jacobsson
att namnge dem i min bok ETT VERKLIGT DRAMA, men den rättegången hade inte ägt rum än. De tvenne poliserna lyckades vid sex
tryckfrihetsrättegångar med Polisförbundet och i en del fall med JK i ryggen inhösta en kvarts miljon i skadestånd. Den genomgående
anklagelsen var att de blivit namngivna, något som lagen inte talar om. Lagen talar bara om utpekande i förklenande sammanhang. Sven
Anér utpekade dem i sin bok om polisspåret men talade inte om vad de hette. Därför undgick han åtal. Men det var förstås, som nästan
allting annat, en uppgjord match.

Vid rättegången i Göteborg hade Proletären och dess ansvarige utgivare Roger Gross fått tillstånd att föra sanningsbevisning, vilket innebar
att de fick föra i bevis att det fanns fog för att sätta Tell och Piltz i samband med mordet. Ordförande var lagman Inger Lindqvist, känd som
moderat politiker och ordförande i en serie TV-rättegångar med fejkade mål. Skådespelare som åtalade och riktiga jurister och domare som
skådespelare. Om Inger Lindqvist, numera död, talades det att hon hade en kärleksrelation till den socialdemokratiske ministern och senare
ambassadören i Paris Carl Lidbom, kallad ”Kalle Batong” efter alla sina lagar som gav polisen obegränsade rättigheter. 1968 hamnade en
polisbatong i huvudet på Jan Myrdal, så han miste sina glasögon. Ett sidospår. Roger Gross ombud i rätten var notarien Christian Diessen,
troende kommunist och i dag professor i straffrätt. Det är han som håller förhöret med Olle Alsén. Han börjar med att fråga när Olle Alsén
första gången fick höra talas om att poliser var inblandade i mordet. Då vill Alsén först ställa en fråga till rättens ordförande.

”Det är ju så att jag enligt tryckfrihetslagen inte får röja mina källor eller tala om vad som händer på min arbetsplats och så vidare.”

Här har tingsrätten raderat i det band jag köpt av dem vad som avhandlats, men eftersom jag satt i rättssalen uppfattade jag att Olle Alsén
fick tillstånd att röja sin källa. Källan torde ha varit kollegan Gun Fälth, som hade ett förflutet som åklagare och som behandlade juridiska
frågor på ledarsidan. Vid styckmordet, som två läkare blev anklagade och senare dömda för, samarbetade hon med JK och feministen Kari
Ormstad samt Jovan Rajs på Statens Rättsläkarstation i Solna.

”Första gången jag hörde talas om att polis skulle ha varit inblandade var av en person med anknytning till polisen sedan tidigare och som jag
tror hade goda kunskaper, och han nämnde, det var relativt kort efter mordet, bland annat hade man inom spaningsledningen, inte inom säk,
att säk måste ha haft Palme under bevakning ändå, eftersom det vimlade av män med walkietalkies i närheten, jag trodde först att de haft
Olof Palme under bevakning men blivit så generade när han blev mördad mitt framför ögonen på dem att de förnekade det. Det var första
gången jag hörde talas om polisens inblandning.”

Diessen frågade om det var några andra journalister på tidningen som kommit med tips i samma riktning. Varav framgår att det första var en
journalist. Alsén fick frågan när han första gången fick höra talas om Tell och Piltz.

”Ja, nu har vi det med källan igen. Jag kan säga att Lars Krantz visade mig sin PM i samband med att han lämnade in den till
Juristkommissionen.”
Men det gjorde jag inte. Jag gick med min 29-sidiga inlagan till Olof Santesson på ledarredaktionen. Han var inte inne, men Johan Schück
läste igenom den. Så fort jag kom hem blev jag uppringd av Olle Alsén, som sa att han hade hittat den på Santessons skrivbord. Nu var Olle
Alsén redan ute och cyklade över Tryckfrihetsförordningens gräns, för vad var detta annat än att röja mig som källa? Men det skulle bli värre.

Christian Diessen ville veta om medlemmar av den så kallade baseballigan figurerat i polisspåret. Han syftade på de nazistiska busar som
fanns i Norrmalmspolisen, som gick omkring i baseballmössor och spöade svartskallar. Dit hörde Tell och Piltz. Jo, han hade hört att en av
poliserna varit storväxt, ”som en lagårdsdörr”. Det skulle ha syftat på Tell.

Det hör till saken att jag bara identifierat Piltz på den där bussen. Bussföraren såg två men identifierade ingen. När han gjorde polisanmälan
blev han ändå hörd av SÄPO, som speciellt skulle utreda misstankar mot poliser. SÄPO bekräftade därigenom att det var just polisen Piltz,
som jag hade sett, fast man sedan envist förnekade detta. Och varifrån fick Olle Alsén uppgiften att Tell var så storväxt? Inte något enda
vittne använde det uttrycket. SÄPO tutade i bussföraren att han hade sett den viktigaste, det vill säga mördaren, ”den ljuse”. Därför skulle
han ha belöningen, inte jag. Så där höll de på att manipulera allihopa, juristerna, poliserna, journalisterna. Ett förnedrande spektakel.

” - Diskuterade ni på DN om ni skulle ta upp frågan om polisspåret?

- Det kan jag inte säga.

- Diskuterade ni på DN hur ni skulle förhålla er till Hans Holmér?

- Säkert, men inte med mig.

- Känner Du till överenskommelsen mellan DN:s chefredaktör Christina Jutterström och Hans Holmér av den 7 mars 1986?

- Det var så vitt jag vet ingen utomstående som kände till. Det var på hösten som det kom fram. En medarbetare på DN skulle regelbundet
träffa Hans Holmér under förutsättning att ingenting skrevs utan hans tillstånd.

- Tolkade Du det så att DN band upp sig till att följa Hans Holmérs linje?”

Nu måste det till en förklaring. I god tid före mordet hade Bonnier gjort den socialdemokratiska polisdottern Christina Jutterström till
chefredaktör för Dagens Nyheter. Den av regeringen utsedde kombinerade förundersökningsledaren och åklagaren Hans Holmér hade hyrt in
sig hos den homosexuelle skojaren Ebbe Carlsson i hans lägenhet i ett av höghusen i Tantolunden på Söder. Där träffades Christina
Jutterström, Hans Holmér och tidningens medarbetare Ann-Marie Åsheden den 7 mars, alltså en vecka efter mordet, och överenskom att
Ann-Marie Åsheden regelbundet skulle träffa Hans Holmér och skriva en reportageserie, där inte en rad fick publiceras utan Hans Holmérs
godkännande. Denna överenskommelse var tidningens fem kriminalreportrar som följde Palmemordet ovetande om. Olle Alsén påstår också
att han ingenting visste. Han uppger att han försökte intressera reportrarna för polisspåret, men att det inte fanns något att ta på.

” – Du släppte ut namnen på Tell och Piltz i kåseriform på ett mycket tidigt stadium. Varför gjorde Du det?

- Ja, det var nog i september. I maskerad form i FRISKYTTEN.”

Saken är den att Olle Alséns märkliga kåseri inflyter på DN:s ledarsida den 30 augusti

1986.

”SPÄNNINGEN stiger dag för dag. Snart ska upplösningen komma. Men den kan också dröja. Stor försiktighet är av nöden. Det vore fel att
avslöja något i förtid. Men allt talar för att de huvudinblandade är en iskall grupp svenskar med vissa utländska anknytningar. En ensam
vettvilling finns också fortfarande med i bilden.

….

Pressen har därför ett stort ansvar. Helst borde ingenting skrivas.

….

Inom polisen själv kanske det finns någon Thomas Tvivelaktig. Någon som kan råka försäga sig över en piltz…en starköl. You Never Can Tell.”

Christian Diessen undrar vad syftet var med kåseriet. Hur ska man uppfatta det? Som en protest mot DN, eller mot polisen? Alsén antyder att
det är det senare.

” - Du känner inte till att någon blev stoppad som försökte skriva om polisspåret i DN?

- Det känner jag inte till.”

Nu var Olle Alsén ute på hal is igen. När Ann-Marie Åshedens intervjuserie med Hans Holmér började publiceras i DN hoppade alla fem
kriminalreportrarna av, inte tidningen men väl uppgiften att bevaka mordet. Nordens största tidning upphörde med att bevaka mordet på
landets statsminister. När Hans Holmér sedan tvingades avgå upphörde polisen med att utreda det.

Likt Eyvind Johnsons egensinnige romanfigur Krilon fortsatte jag. Jag hade i flera år arbetat på att få göra en serie i TV på romantrilogin,
hade hunnit ganska långt, med ett färdigt manus, som godkänts av Eyvind Johnson själv, och som fick ekonomiskt stöd i de andra nordiska
länderna, där Eyvind Johnson var mera känd och uppskattad än i Sverige. Men figuren var för farlig. Då gjorde jag som Krilon, jag reste till
Norge.

Jag fick inte bara kontakt med norska motståndsmän. Jag försökte också intressera den norska pressen och NRK, Norsk Riks Kringkasting, för
Palmemordet. Och det höll verkligen på att lyckas. Den socialdemokratiska ARBEIDERBLADET tände, och DAGBLADET visade intresse. Ända
tills det tvärvände i och med att chefredaktörerna blev varnade av den svenske utrikesministern Sten Andersson! Det var påpassligt och
effektivt. Den 25 augusti 1986 kom båda tidningarna ut med samma rubrik: ”POLITIMANN DREPTE PALME”. Artiklarna var illustrerade
med Hans Holmér viftande med det påstådda mordvapnet, en Smith & Wesson 357 på vardera pekfingret.

Med dessa tidningar och en nyskriven artikel stegade jag upp på DN:s redaktion, till debattredaktören Rolf Beckérus, som blev eld och lågor
och presenterade materialet för Ollé Alsén. Herrarna bjöd mig på lunch på den lilla restaurangen i Svenska Dagbladets hus, och artikeln blev
inbruten, med ARBEIDERBLADETS insida med bilden på Holmér som illustration. Där hade rubriken en lite mjukare framtoning med ett
frågetecken: ”PALME-MORDEREN – EN POLITIMANN?”. Den kvällen gick jag hem och sov så gott som jag inte hade gjort på länge.

Det stod ingenting i tidningen på morgonen, men den stod väl över en dag, tänkte jag. På förmiddagen ringde Beckérus och sa att, tyvärr.
Chefredaktören Christina Jutterström hade sagt bestämt nej. Men Beckérus påstod att det var angeläget att den blev publicerad, så han hade
skickat den vidare till EXPRESSENS chefredaktör Bo Strömstedt. Vad hände sen?

Saken var den att chefsöveråklagaren i Umeå Lars G Andersson hade fått JO:s uppdrag att utreda Hans Holmérs skandalösa kurdjakt, och
eftersom jag kände honom sedan ett mord i Marstrand på 50-talet, då han var landsfogdeassistent, tog jag kontakt med honom. När han kom
till Stockholm kom jag till honom till JO och talade in min historia på tre kasetter. Han skulle sedan lämna dem för utskrift till Palmeåklagaren
Solveig Riberdahl och sedan skulle hon höra av sig till mig. Därav blev naturligtvis intet. Men Lars G Andersson gav mig en felaktig
upplysning, som också stoppade vidare publicering. Han sa att Thomas Piltz hade fått reseförbud. Det tog jag med i artikeln, som nu hade
hamnat på Bo Strömstedts bord. Han kollade. Och så blev det stopp.

Olle Alsén ljög alltså i Göteborgs Tingsrätt när han sa att han inte kände till att någon blivit stoppad, som försökt skriva om Polisspåret i DN.
Olle Alsén ljuger på samma sätt i dag när han ringer mig och säger att det inte var han som hittade på det där med TREBLINKA i Palmes
kritik mot USA:s terrorbombning av Hanoi julen 1972.

Christian Diessen ville veta om Olle Alsén tyckte att det hade varit rimliga proportioner mellan olika spår i DN och då kom Olle Alsén med den
överraskande synpunkten att PKK-spåret, Holmérs ”huvudspår” med kurderna, hade tagit för stor plats. Han hade nämligen för sin del varit
övertygad om att PKK-spåret var ett avsiktligt villospår.

Olle Alsén sitter i domstolen i Göteborg och säger att han tror att Hans Holmér med avsikt lagt ut ett villospår om kurderna. Denna
uppfattning skulle han ha haft medan han själv medarbetade på tidningen och skrev om mordutredningen. Och anledningen till denna
uppfattning skulle ha varit att polisen läckt så friskt om kurdspåret. Detta håller ju inte nånstans.

JAG KOMMER ATT FORTSÄTTA ATT GRANSKA DEN ICKE EXISTERANDE UTREDNINGEN AV MORDET PÅ OLOF PALME ÄNDA TILLS
EN OPINION FRAMTVINGAR EN SERIÖS SÅDAN OCH DE SKYLDIGA BLIR LAGFÖRDA OCH DÖMDA. DET ÄR INTE EKONOMIN SOM
BLIVIT GLOBALISERAD. DET ÄR DEN ORGANISERADE BROTTSLIGHETEN.

Lars Krantz
Uppdaterad 06 03 2002

Vi undgick kriget men vi ockuperades av äckel, vanmakt och

skuldkänslor.

MASSHYSTERI Erik Lindegren

MASSMEDIA
ORD OCH
MORD
OP
På sextonårsdagen av det olösta mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari sände SVT ett porträtt på advokaten och
jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström. I förbigående blev han tillfrågad om mordet. Han sa då att han tyckte att Lisbet Palme
borde ha hörts mera. På detta sensationella påstående fick han ingen följdfråga. Men advokaten har faktiskt skrivit en bok där han
svalde Lisbet Palmes utpekande och antydde att Christer Pettersson var skyldig.

I dag vet vi, och det har vi vetat i mer än ett decennium, att Lisbet Palme som gift med offret och dessutom målsägare var jävig och inte hade ett
uns av värde som vittne vad hon än sa. Vi vet att hon i en första konfrontation med den så kallade 33-åringen Victor Gunnarsson utpekade två
poliser, att hon vid tidiga polisförhör uppgivit att hon inte sett skymten av någon gärningsman, än mindre kunnat uppge detaljer av hans anletsdrag.
Vi vet att hon under utredningen hela tiden informerades om polisens spaningar och att hon i god tid i förväg hade fått reda på att man gripit en
alkoholist när hon slutligen fick se Christer Pettersson på en konfrontationsvideo och sa de berömda orden ”DET SER MAN VÄL VEM SOM ÄR
ALKOHOLIST”. Enbart på detta yttrande dömdes en person till livstids fängelse för mord.

Vi vet i dag att rättegången för tretton år sedan ingenting hade med rättsskipning att göra. Det var maktutövning från början till slut. Palme och
Ingvar Carlsson och deras efterföljare förde rättstillämpningen tillbaka till inkvisitionens nivå eller till den nivå som rådde i Adolf Hitlers Tredje rike.
VI MÅSTE ÄNDRA PÅ DETTA.

BREVET TILL KARIN

Justitiemorden har duggat tätt. Vi har inte dödsstraff i Sverige, men många har ändå drabbats av livslångt lidande, utfrysning, arbetslöshet. Många
har drivits till självmord. Många har förlorat kontakten med sina anhöriga och vänner. De båda läkarnas öde efter styckmordet är både tragiskt och
upprörande. Lars Tingström, i massmedia kallad ”Bombmannen”, kan aldrig få upprättelse. Han dog i fängelset efter att ha varit berövad friheten i nio
år, hårdbevakad, utan permissioner, som Sveriges farligaste man. Han hade inte sprängt en enda bomb. Jag kan i dag publicera ett brev som rör
”Allmänläkaren” i styckmordet, som en god vän och kollega till honom, Claes-Göran Lönnroth, skrivit till hans nu 19-åriga dotter Karin och skickat
till mig. http://lonnroth.net/karin.htm

Det var för 18 år sedan som styckmordet skakade Sverige i skildringar i massmedia om att två läkare på rättsläkarstationen i Solna hade begått ett
rituellt styckmord av en lyxprostituerad kvinna Catrine da Costa och sedan lämpat delarna, dock utom huvudet, i plastsäckar på ett industriområde
vid Norrtull. Vid styckningen hade den ene läkaren tagit med sig sin ett och ett halvt år gamla dotter, som ett år senare hördes av sin mor.
Föräldrarna låg i skilsmässa och var inbegripna i en vårdnadstvist om barnet. Ett år efter händelsen påstod modern att hon spelade in ett förhör med
barnet, där barnet skulle ha berättat om när pappa och en farbror styckade tanten. Bandet försvann på obekant sätt, men i rättegången om
styckmordet vittnade modern om vad dottern hade sagt. Modern vann vårdnadstvisten.

”…vill jag berätta något för dig om din pappa, som du kanske inte känner till, men som du möjligen har anat under de senaste åren, nämligen att du
och han behöver varandra. Och att ni båda är oskyldiga offer. Både du och din pappa är helt utan skuld i hela den här historien som pågick i flera år
helt utan kontroll. Ni har inte haft någon som helst kontakt på sjutton år, sedan du var två år gammal. Minns du honom? Nu är tiden kommen att
reparera skadan. Jag är övertygad om att det fortfarande är möjligt. Det handlar om att lära sig förstå vad som hänt. I detta fall faktiskt något som
aldrig har inträffat. Det måste kunna gå.”

”Din pappa och jag är mycket nära vänner sedan sommaren 1977. Vi läste medicin tillsammans och tog läkarexamen samtidigt. Jag kände också din
mamma. Jag var med på din pappas och din mammas bröllopsfest och jag har flera gånger burit dig i min famn när du var baby.”

”Allt gick över styr under den så kallade styckmordsrättegången. Alla gjorde fel, fruktansvärt fel, gång på gång. En åklagare valde att smutskasta de
två anklagade läkarna, varav den ene var din pappa, i pressen i stället för att leta reda på den som hade utfört det hemska mordet.”

”Du känner naturligtvis till att åklagaren påstod att du skulle ha bevittnat mordet när du var 17 månader gammal. ….Alla barn försöker göra vuxna till
lags när de får uppmärksamhet som belöning. Att en barnpsykolog och en barnpsykiater sedan fullständigt blandade ihop fantasier och
önsketänkande med fakta var verkligen inte ditt fel. Du blev ett offer. Du blev det glömda offret.”

”I början av rättegången försökte jag få mina gamla vänner inom tidningar och TV att stå emot häxprocessen och folkdomstolen, tyvärr utan att
lyckas. Masshysterin var kompakt. Jag förlorade till och med mitt jobb som överläkare på röntgen i Ljungby på grund av min vänskap med din pappa
Thomas…”

MAMMAN OCH SANNINGEN

Den styckmördade prostituerade Catrine da Costas mamma uppges ha författat en artikel som infördes på DN-Debatt den 23 februari, där den nya
förundersökningen som polisen i Solna har satt igång på initiativ av professorn Leif GW Persson kritiseras. ”Ingen vill se sanningen om mordet” var
rubriken. Och sanningen uppges vara att de båda läkarna har mördat dottern, vad domstolen än säger.

Vid rättegången stod en feministisk mobb utanför Rådhusets port med plakat och skanderade ROPEN SKALLA, GRIFTERO ÅT ALLA. Ett stort
pressuppbåd följde rättegången. På pressläktaren satt bland andra Jan Guillou för Aftonbladet och Hanna Olsson för Expressen. Jan Guillou var före
alla andra förvissad om att läkarna var oskyldiga, hur han nu kunde vara så säker på det. Hanna Olsson var lika säker på att de var skyldiga, vilket
hon senare uttryckte i en bok CATRINE OCH RÄTTVISAN. Dessutom följde Britt Edwall på Riksradion målet och intog en minst lika partisk hållning
som Hanna Olsson.

Läkarna blev friade för mordet, men i domskälen klämde domstolen in att de ”bortom allt rimligt tvivel” hade styckat kroppen. Detta föranledde
Socialstyrelsen att ta ifrån dem deras läkarlegitimationer. Det klagade de på i kammarrätten, och det har de nu fått nej på i Högsta Domstolen.

Catrines mamma och syster:

”För oss är det självklart att den eller de som är skyldiga till att ha styckat Catrines kropp också är skyldiga till att ha dödat henne… …indragningen
av läkarnas legitimationer anser vi att domstolen inte har sett till helheten…Obducenten skar huvudet av en död kvinnas kropp och placerade skallen
på bokhyllan. Han inbjöd vänner att vara med på obduktioner… …de som bedriver oskyldighetskampanjen spekulerar i skuldfrågan i syfte att efter
alla dessa år skapa en egen ”sanning”… …Vi köper inte fagert tal eller nonsens. Vi accepterar endast kraftfull handling och visad vilja att skapa
rättvisa för Catrine.”

Det är en otrolig artikel som under normala förhållanden skulle ha varit åtalbar. Men den blev bemött.

EN ADVOKAT SVARAR
Catrines mor och syster fick svar på tal i ett inlägg i DN av advokaten Kerstin Koorti den 3 mars. Hon svarade i egenskap av juridiskt ombud för de
båda läkarna. Och nu börjar det hetta till:

”Motivet för läkarna att bli friade även från påståendet att de skulle ha styckat Catrines kropp står fullkomligt klart. De har varken dödat Catrine eller
styckat hennes kropp. Någon anklagelse om annat brott än mord har aldrig riktats mot dem….Fakta i målet är att läkarna aldrig varit föremål för
någon polisutredning om styckning, de har aldrig delgivits någon misstanke om sådant brott och de har heller inte åtalats för brott mot griftefrid.
Trots avsaknad av erforderliga juridiska krav för prövning av alternativbrott har tingsrätten i domskälen uttalat att läkarna styckat kroppen.”

”Läkarna har hos biträdande överåklagare Bjarne Rosén begärt att plastsäckarna, vari kroppsdelarna hittades, skall analyseras på Statens
kriminaltekniska laboratorium, med den analysmetod som numera finns tillgänglig på SKL för att eftersöka fingeravtryck efter den eller de som dödat
Catrine. På denna begäran från läkarna har åklagaren svarat att läkarna är frikända för mord genom en lagakraftvunnen dom och att det inte finns
något intresse att utreda fallet vidare.”

Och Kerstin Koorti fortsätter:

”MIN UPPFATTNING, LIKSOM LÄKARNAS, ÄR ATT ÅKLAGARMYNDIGHETEN I EN RÄTTSSTAT SOM SVERIGE HAR ALL SKYLDIGHET I VÄRLDEN ATT
UTREDA ETT MORD SOM INTE KLARATS UPP.”

Just det. Det är väl inte helt klart när Sverige upphörde att vara en rättsstat, men Lars Tingström fick aldrig sina påstådda brott utredda.
Styckmordsmålet är inte utrett. Och kronan på verket är förstås mordet på statsminister Olof Palme. Som inte bara genom denna likhet har
anknytning till de båda andra målen. Jag ska återkomma till det.

JESUS INFÖR PILATUS

Medan rättsstaten äntligen ser ut att bli synad i sömmarna pågår i Svea Hovrätt på Riddarholmen i Stockholm rättegången mot förre DN-skribenten
och Amnesty-ordföranden Jésùs Alcala, som i tingsrätten dömdes till ett och ett halvt års fängelse för bedrägeri för att ha försnillat en miljon i
biståndspengar från SIDA till Paraguay. Ett stort antal kulturskribenter gick i god för honom och riktade ett samfällt upprop för hans friande. Två
böcker har skrivits om fallet, av Bo Lindblom och Nina Jekander, som båda betecknar honom som en skojare och mytoman. Någon Hanna Olsson har
inte ställt upp till hans försvar efter den fällande domen.

Fallet Alcala visar tydligt hur hela rättsapparaten har präglats av, för att säga det kort

OLOF PALME. Styckmordet blev utförligt behandlat av journalisten Per Lindeberg i boken DÖDEN ÄR EN MAN, som kom 1999 och var på 766 sidor.
Han hade fått ett stipendium av BRÅ, Brottsförebyggande Rådet, för att göra en studie av ett rättsfall och samspelet med massmedia. På BRÅ hade
Leif GW Persson varit verksam och GW, som han kallas, hjälpte också Lindeberg att få tillgång till alla handlingar i utredningen. I en recension prisade
han sedan boken i alla tonarter med sin speciella jargong.

Men så här skrev Jésùs Alcalá i DN:

”…ensidig, högröstad och utlämnande journalistik. Han frossar i ovidkommande detaljer och lämnar ut både de döda och de levande. Uppgifterna är
totalt irrelevanta…svepande misstänkliggöranden och rena spekulationer. Ja, ibland kan Lindeberg inte avhålla sig från rena tarvligheter…gränsar till
rent förtal…missar chansen till att sakligt och nyanserat diskutera rättssäkerhet och mediaetik…”

Vad Per Lindeberg tog fram var bland annat att en fundamentalistisk feminism låg i botten på Hanna Olsson-linjen. Inte undra på därför att till
exempel Kristina Hultman på Aftonbladets kultursida kunde skriva så här:

”I förlängningen utgör publiceringen av den här boken också ett försök att skjuta förståelsen för det sexualiserade våldet i dess mest extrema
yttringar i sank. Lindeberg tar till alla tjuvknep för att rubba övertygelsen om att det någonsin funnits någon ”obducent”. Dessbättre finns det inte
bättre underlag för den som vill förvissa sig om att det här faktiskt har hänt och att kvinnor och annat opålitligt slödder faktiskt fortfarande hatas här
i landet än Per Lindebergs bok. Även om man då får Lindebergs kvinnoförakt på köpet.”

I den socialdemokratiska tidskriften Arena intervjuade Kristina Hultman professorn och rättsläkaren Jovan Rajs om sådana journalister som anser att
läkarna i styckmordsmålet inte har med mordet att göra. Han sa kort och gott:

”De är idioter”.

Och så återkopplingen till OP igen. Professor Christian Diesen i straffrätt vid Stockholms Universitet försvarade KPML(r)-tidningen Proletären i
Göteborg när de stod åtalade för polisspåret. Han skrev så här i Proletären i maj 1991 om advokaten, som försvarade en av läkarna i
styckmordsmålet:

”Bengt Nilsson, varför försvarar du en likskändare? En advokat med personlig moral tackar nej till att försvara en person, som saknar varje form av
moral – han överlåter åt någon likasinnad med den misstänkte att utföra försvaret. Läskigare övermänniskotyper än herrar (namnen på de båda
läkarna) har aldrig skådats i detta land.”

Medan en annan av jaktkamraterna på Fagerhult skrev så här i AB om Per Lindebergs bok:

”Ett journalistiskt storverk av ett slag som saknar motstycke eller ens något att jämföra med.”

Han hette Jan Guillou, och det torde vara första gången som Publicistklubbens ordförande har berömt en medlem. Möjligen beror det på att Per
Lindeberg spolade så många andra journalister i sin bok.
Det är som synes högst tillfälligt vad det är som gör att somliga rättsfall tilldrar sig stor uppmärksamhet medan andra omges med total tystnad.
Nästan tyst var det kring Holmérs livvakt Per Jörlin, som dömdes till 5 år för misshandel av sin sambo Haydee Sandberg från Filippinerna. (Se länken
LIVVAKTEN!) Kroppen var försvunnen. Per Jörlin nekade, men efter en tid i fängelse erkände han och fick åka på utflykt till Kolmården för att peka ut
var han gömt liket. Nu har man hittat ett kvinnolik (utan huvud) i ett gammalt skyttevärn på en ö i Roslagen. Det vore en enkel match att med DNA-
analys fastslå identiteten. Men media tiger, förmodligen för att polisen tiger. Det intressanta var att Leif GW Persson var mycket intresserad av
rättegången mot Jörlin vid Södra Roslags Tingsrätt, både i början och vid slutpläderingen. Han kände uppenbarligen livvakten väl och var med
honom i polisens väntrum i pauserna.

Leif GW Persson var i TV-studion tisdagen efter mordet när jag gick dit för att tala med Hans Holmér om en iakttagelse jag gjort av en misstänkt
busspassagerare på Birger Jarlsgatan strax efter mordet på Palme. Då var Per Jörlin med och vaktade Holmér till och med inne i Rapportstudion. När
Holmér gick sin väg utan att vilja höra om mitt tips om en eventuell mördare väntade jag ut Leif GW Persson. Han låtsades vara mycket intresserad
av mina uppgifter. Jag hade då identifierat den misstänkte som polisen Thomas Piltz. Leif GW Persson försökte tuta i mig att den handbag som
polisen möjligen burit på när han var på bussen var av det slaget som de bar sina vapen i när de var civila. Jag kan alltså koppla den fantasifulle
kriminologen, romanförfattaren och professorn inte bara till mordet på Palme utan också till styckmordet och till Per Jörlin.

EN PRIVATSPANARES DÖD
För två år sedan påträffades en av de så kallade privatspanarna Ingvar Heimer medvetslös på perrongen till Vårbergs T-banestation söder om
Stockholm. Han var en av de mest energiska spanarna och jag hade ibland daglig kontakt med honom. Det var tydligt att han från början hade
uppdrag att föra mig på villovägar. Men han blev så intresserad att han bytte sida. Till slut la han ut på sin hemsida (se länk) att Lisbet Palme och
sönerna hade ljugit om sina förehavanden på mordkvällen.

Ingvar Heimer låg på sidan vid trappan upp från perrongen. Under huvudet hade han sin gula bag innehållande Per Lindebergs tjocka bok DÖDEN ÄR
EN MAN. Han fördes i ambulans till Huddinge sjukhus och därifrån på natten till Karolinska sjukhuset, där han avled nästa dag utan att ha återfått
medvetandet. Varför en svårt hjärnskadad patient utsattes för denna transport genom hela Stockholm från ett sjukhus med samma resurser som det
han fördes till har man inte kunnat förklara. Den kvinna som han separerat ifrån förklarade för mig att hon var på sitt arbete som kartriterska i
Stockholms kommun, men där upplyste man om att hon var ledig för att vårda sjukt barn i hemmet. Det har också framkommit att Ingvar Heimer
hade fått 400 000 kronor i förskott på ett arv från sin mor, men det är inte utrett vart de pengarna tog vägen.

Skadorna och andra omständigheter tydde på att Ingvar Heimer blivit mördad, men trots detta blev dödsfallet aldrig utrett. Det hjälpte inte att
kommissarie Gösta Söderström, första polisbefäl hos den skjutne Olof Palme, gjorde en formell anmälan om mord till polisen. Märkligt nog var
massmedia lika ointresserade som polis och åklagare om dödsfallet. JO lämnade ärendet utan åtgärd.

POLISEN FISKAR VIDARE

Det första året efter mordet var länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér ensam ansvarig för icke-utredningen. På tisdagen den 5 mars berättade
hans sentida efterträdare på posten Gunno Gunnmo i Socialdemokratiska stadsdelsföreningens lokal på Själagårdsgatan i Gamla Stan om polisens
arbete i dag. Det var ett anförande lika fyllt av statistik som vid Holmérs presskonferenser för sexton år sedan. Gunno Gunnmo sa att han var chef
över ”världens bästa huvudstadspolis”. Han kunde dock inte svara på varför denna förnämliga polis under alla dessa år inte hade lyckats lösa
Palmemordet.

Men tro inte att verksamheten lagts ned. På gratistidningen METRO arbetar numera Maja-Lena Rådelius, som tidigare varit på Arbetet i Malmö. Det
var hon som tillsammans med chefredaktören Lars Engqvist gjorde om min inlaga om den havererade mordutredningen till JO till en artikel om vad
de döpte till ”polisspåret”. Det finns sådana som kör i det spåret än. Men nu, den 27 februari, berättade hon om den fortsatta mordutredningen och
om jakten efter mordvapnet. Tolv personer arbetar oförtrutet vidare. Lars Jonsson är biträdande chef för gruppen. Han har varit med från början.
Han säger att över hundra personer har erkänt mordet, men att det inte räcker för att lösa det. Att mordvapnet hittas är det centrala. Tydligen
tänker han sig att mordvapnet ska börja tala och berätta vem som höll i det.

”Jakten på mordvapnet är helt i fokus. Räknat från morddagen har exakt 696 möjliga revolvrar provskjutits, uppger vapenansvarige Jan Svelin vid
Palmeutredningen. Ingen har stämt överens med de upphittade kulornas bomspår och snart är det dags för nummer 697, en USA-tillverkad Ruger.

- Det rör sig om ett vapen som tillhör en man i södra Sverige. Han kan inte bevisa att vapnet fanns i vapenskåpet vid tiden för mordet, som han
påstår, säger Jan Svelin.”

Det heter i artikeln att de upphittade kulorna på Sveavägen var avsedda för en revolver av kaliber 357 och kulornas spår – bomdata – stämmer med
denna.

På ett tidigt stadium stod det klart att de upphittade kulorna är planterade och inte har någonting med mordet att göra. Palme är skjuten med en
finkalibrig dumdumkula som skadade ryggraden och slet sönder kroppspulsådern så att döden var ögonblicklig.

Av en tillfällighet befann jag mig vid Klara sjö nära Centralstationen i Stockholm i augusti 1997, när en dykfirma fick i uppdrag att leta efter
mordvapnet på den dyiga sjöbottnen. Det uppgavs att ett vittne sett någon kasta ett vapen i vattnet där efter mordet. Märkligt nog gjorde man den
11 augusti ett fynd av en liten revolver, kaliber 22, som mycket väl skulle ha kunnat användas vid Palmemordet. Den fotograferades i en hink, som
en cyklande polis helt resolut tog med sig. Revolvern var inte större än att den kunde ha platsat i en damhandväska eller remväska. När jag tillskrev
mordutredningen om fyndet förnekade de först att det existerade. Men i en första upplaga av Aftonbladet var den publicerad i bild den 12 augusti.
Ställda inför detta faktum upplyste Palmegruppen att vapnet överlämnats till Stockholmspolisen, eftersom det inte hade med mordet att göra.
Stockholmspolisen hade sedan skrotat vapnet.

Kan inte den svenska regeringen under ledning av statsminister Göran Persson

och hans unge justitieminister Thomas Bodström nu ta och stoppa detta dyrbara vansinne? Det finns ingen som tror på det längre, inte ens poliserna
själva. Varför inte följa advokaten Claes Borgströms råd och hålla ett grundligt förhör med Lisbet Palme om vad som egentligen hände?

Lars Krantz
Uppdaterad 23 02 2002

DÖDEN

ÄR EN DAM

Det brukar vara tomt under fliken INKOMNA MAIL, när det inte kommer anonyma virus, eller en scientologtant, som alltid hotar att skvallra
för den avsatte riksdagsmannen Jerry Martinger varje gång jag skriver något styggt om den kriminella sekten SCIENTOLOGERNA. Men när
”Brevet till Karin” kom, då tyckte jag att jag borde underrätta Per Lindeberg, som skrivit den epokgörande boken DÖDEN ÄR EN MAN om
styckmordet, feministerna och den massmediala kampanjen, som helt styrde rättsskipningen. Så jag ringde hans telefonsvarare och bad om
hans mailadress. Per svarade med ett mail som gjorde mig alldeles perplex. Han sa att han inte köpte mina ”teorier” om Palmemordet och var
helt enkelt gemen. Jag sov på saken i två nätter och avlät därefter följande svar till PER LINDEBERG:

Bäste Per!

Vad jag inte blir klok på och som jag måste få veta det är om Du är en skälm eller bara aningslös. Om Du hade gjort samma analys av Palmemordet och
massmedia som Du har gjort av Styckmordet så hade Du upptäckt att Styckmordet passar väl in. Långt innan Du hade kommit in i bilden träffade jag chefen
för Statens Rättsläkarstation i Solna, där mordet och styckningen skulle ha ägt rum. Den Milan Valverius som jag till slut lyckades få kontakt med, han
kämpade för sitt liv mot de andra rättsläkarna, den jugoslaviske frimuraren Jovan Rajs och den minst lika deformerade feministen Kari Ormstad. Han var inte
ovan vid politisk turbulens, eftersom han hade börjat sin bana i DDR, men han var en internationellt ansedd yrkesman och han led mycket av detta angrepp
som riktade sig inte bara mot honom själv på gamla dar utan också mot den institution han byggt upp. Han gav mig böcker om sin vetenskap och han talade
varmt om SKA, Statens Kriminaltekniska Anstalt, som Otto Wendel en gång hade skapat och som anlitades av polis i hela världen, när de ville ha svar på
kriminaltekniska frågor.

Så stormade förbrytaren Hans Holmér in och skickade sina mannar med preparat från Palme, hudflik med det lilla kulhålet i ryggen bland annat, till
Bundeskriminalamt i Wiesbaden och till FBI i Washington. Valverius betecknade det som helt onödiga nöjesresor. Preparaten kunde ha analyserats på SKL,
som det numera heter, Statens Kriminaltekniska Laboratorium, i Linköping, bättre, snabbare och billigare. (Olle Alsén på DN försökte lura i mig att
norrmalmspolisens tekniske chef Wincent Lange hade rest till Västtyskland med hela Palmes bröstkorg i en resväska). När jag till slut fick tag i den
hemligstämplade dödsattesten (PDF 1,3MB) för Palme och frågade honom varför han skrivit så, den var ju full av felaktigheter, fick han fram att det var
Lisbet Palme som bestämde. Hon dikterade dödsattesten. Den var ett slags brasklapp. Han strödde in felen för att visa att han inte hade fria händer. Han
skrev att Palme hade avlidit på sjukhuset, han skrev att han blivit skjuten i bröstet, han gav honom fel adress och han skrev att han var ”skjuten på gatan av
en okänd”.

När Valverius hade signerat obduktionsprotokollet på söndagen den 2 mars hindrade de honom sedan från att över huvud taget syssla med Palme. Han ville
att Lisbet Palme skulle vara med vid en rekonstruktion på brottsplatsen och det framförde han till åklagaren K G Svensson, som höll med. Men det motsatte
sig Hans Holmér. Valverius fick som rättsläkare inte ens själv vara med på Sveavägen. Han visade mig böcker i ballistik, som han studerat, men han fick inte
se de upphittade kulorna. När han på söndagen satt och dikterade obduktionsprotokollet för sin bandspelare ringde de från Solnapolisen och påstod att det
kommit ett bombhot mot Rättsläkarstationen. Strax därpå kom en hundpatrull med två hundar och sökte igenom stationen. Sedan satt de i korridoren dag
och natt tills polisen helt plötsligt kom och hämtade liket. Han fick inte ens veta vart det fördes.

Tre statliga kommissioner bestående av politiker och jurister har granskat mordutredningen. Om rekonstruktionerna på mordplatsen har de
kunnat läsa i Protokoll III, A2, ”Brottsplatsen och vittnesförhören”. De har läst under rubriken FOTOREKONSTRUKTION att sådan har ägt rum
och funnit att allt var i sin ordning. Men var det det? Låt oss titta närmare.

Wincent Lange skriver att vittnen har blivit förhörda och sedan var för sig beretts tillfälle att vid brottsplatsen ange sitt geografiska läge,
varifrån de gjort sina iakttagelser. ”Vittnets geografiska läge registrerades och fotografier togs”.

”Rekonstruktionerna utfördes i huvudsak mellan klockan 0600 – 0800 på lördags- och söndagsmorgnar under april månad 1986. Platsen var
då avspärrad.”

Vi får också veta vilka personer utom vittnena som deltagit i rekonstruktionerna. Det är tre poliser från våldsroteln, sex fotografer och andra
medarbetare från tekniska roteln, en kvinnlig polis från våldsroteln som spelar Lisbet Palme samt chefsåklagare KG Svensson och
kammaråklagare Lage Karlström.

Varför plockades vittnena ut en i taget? Varför var inte rättsläkaren Milan Valverius eller någon annan från Rättsläkarstationen med? Varför
var inte Lisbet Palme med? Varför dröjde det en hel månad efter mordet innan man satte igång med rekonstruktionerna? Man gjorde sig
ingen brådska för att finna mördaren. Varför var inte ens Hans Holmér med? Eller de medarbetare från Regeringskansliet, som annars var så
angelägna om att hålla sig underrättade.

DET FINNS BARA ETT SVAR PÅ ALLA DESSA FRÅGOR. DETTA VAR INTE EN UTREDNING SOM SYFTADE TILL ATT FÅ FAST EN MÖRDARE.

En tid efter obduktionen kom en artikel av Gun Fälth i DN där hon intervjuade Milan Valverius. Hon skrev att DN hade tagit del av det enda dokument som
existerade om mordet, nämligen obduktionsprotokollet. Då skrev Jovan Rajs och Kari Ormstad till biträdande riksåklagaren Axel Morath och tog avstånd från
uppgifterna i DN. De hade minsann inte lämnat ut något protokoll till DN. Deras chef Valverius fick en kopia på deras angivarbrev "För Kännedom". Morath
gav JK i uppdrag att utreda vem som lämnat obduktionsprotokollet till DN och JK bollade det vidare till Länsöveråklagaren Torsten Jonsson, som till sin hjälp
tog en kriminalkommissarie Edvin Grundsten från polisens Internutredning. Man rådde Valverius att begära en offentlig försvarare och rätten förordnade en
advokat, Peter Danowsky. Docenten Valverius tog det mycket hårt att bli anklagad för brott efter ett fläckfritt yrkesliv som rättsläkare. Det kan nämnas att
han råkade befinna sig i USA när Martin Luther King mördades och blev anlitad att biträda vid den obduktionen.

Utredningen av Valverius brott tog ett helt år och han kallade den tiden för skärselden. Under den tiden vågade han inte ens se åt en journalist. På JK höll
byrådirektören Harald Drysselius Gun Fälth på DN underrättad om ärendets gång, men hon skrev naturligtvis ingenting i tidningen. Efter ett år fick Valverius
besked. Peter Danowsky smulade sönder anklagelseakten fullständigt. Utredningen lades ned.

Milan Valverius visste för mycket om Palmemordet. Därför måste han oskadliggöras. Men då räckte det inte med ett misstänkt sekretessbrott.
Det är här Styckmordet kommer in. Den prostituerade Catrine da Costas styckade kropp påträffades i plastsäckar vid ett industriområde på
Norrtull, inte långt från Rättsläkarstationen. När jag tack vare en avlägsen släkting lyckats få kontakt med Milan Valverius för att fråga om
Palme och besökte honom både på arbetsplatsen och i bostaden på Linnégatan på Östermalm så överraskade han mig med att först föra
styckmordet på tal. Jag var förstås med resten av svenska folket skakad av massmedias skildring, men till min häpnad sa Valverius med en
gång att den styckningen inte hade skett på Rättsläkarstationen och att de båda utpekade läkarna var oskyldiga.

Det är möjligt att de psykiska påfrestningarna i samband med styckmordet och Palmemordet bidrog till att Milan Valverius drabbades av cancer. När jag
träffade honom hade han lyckats häva den med terapi. Men han sa att när han återvände till sitt arbetsrum efter en tids sjukhusvistelse så var alla hans
papper och anteckningar med anknytning till obduktionen av Palme avlägsnade. När han sedan tog avsked från sin personal vid en liten ceremoni med
sherry, det heter något fint i akademiska kretsar, så infann sig inte hans efterträdare Jovan Rajs eller Kari Ormstad. Sjukdomen kom tillbaka. Det fanns ingen
bot och för att komma ifrån de svåra plågorna tog han sitt liv. Hans maka, som alltid stått honom nära i hans arbete, följde honom i döden.

Den obefintliga utredningen av Palmemordet letade sig naturligtvis aldrig till Valverius domäner. Han var väl medveten om Lisbet Palmes roll i dramat och
han var helt öppen mot mig. Han upplyste till exempel om att det inte fanns någon dokumentation om hennes skottskada på ryggen. Han sa att skotthålen
på hennes kappa och T-shirt hade gjorts på polisens laboratorium. Och han visste att det inte fanns något utgångshål för det dödande skottet i Palmes bröst.
Han var nämligen skjuten med en dumdumkula, som exploderat i kroppen. Det finns fortfarande personer, som var verksamma på Rättsläkarstationen, som
kan styrka de här uppgifterna, men än så länge finns det dessvärre ingen som är intresserad. Inom polisen. Bland åklagarna. I riksdagen. Eller i massmedia.

Per, vad jag kan se sitter Du i samma båt som jag. Min första bok om Palmemordet, ETT VERKLIGT DRAMA, förlades av en bibliotekarie Conny Jacobsson,
som gav ut en konkurrent till Biblioteksbladet.

Conny Jacobsson var gammal SKP:are (Sveriges Kommunistiska Parti). Det var en fälla och han bekände senare för mig att han hade varit
inblandad i konspirationen mot Olof Palme. Jag blev åtalad för min bok, en skenrättegång som slutade med att några skurkar i Hans Holmérs
gäng vid Norrmalmspolisen vid en förlikning fick enorma "skadestånd", 100 000 kronor, för att jag hade skrivit att en av dem, Thomas Piltz,
hade åkt buss. Sedan åkte Conny Jacobsson själv fast för ekonomiska oegentligheter i samband med en entreprenad av kommunalbiblioteket
i Åre. Han fick flera års fängelse.

Du fick möjlighet att skriva och ge ut Din bok genom Leif GW Persson, en samarbetspartner till Hans Holmér i det stora dramat. Din förläggare blev
finansmannen Thomas Fischer, som var med och finansierade skojaren Ebbe Carlssons och justitieminister Anna-Greta Leijons privata polisstation på Söder i
Stockholm och som också var med i Kanotförbundet, där Ebbe Carlsson hade efterträtt Olof Palme som ordförande. Du har helt riktigt dragit fram att den
högljudda feminismen har bidragit till det rättsliga efterspelet för de båda utpekade läkarna i styckmordet, men Du har inte observerat att feminismen har
fått sin styrka i Palmemordet. En feministisk symbolhandling.

Som i så många andra rättsfall i skuggan av Palme rör det sig, som Du övertygande har visat, om ett justitiemord. Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick
om det också skulle visa sig att jaktbröderna från Fagerhult i TV på något sätt är inblandade. Jag vet vilken roll de spelar i Palmemordet, och jag har sett en
berusad professor Persson på Publicistklubben yra om ett visst obduktionsprotokolls p o r n o g r a f i s k a kvaliteter.

Det är min övertygelse att Sverige inte kan fungera som en rättsstat förrän mordet på statsminister Olof Palme för drygt sexton år sedan blir fullständigt
utrett.

Med vänlig hälsning

Lars

LARS KRANTZ
Uppdaterad 14 04 2002
Det är underligt med den tystnad som omger Olof Palmes namn efter
hans död. Det ouppklarade mordet har skapat en oförlöst nationell
tragedi, ett trauma som ska kombineras med alla frågetecken kring
Olof Palmes politiska kurs. Vad var det egentligen som han hade för
sig under alla dessa år?
Carl Bildt i TV på årsdagen av Olof Palmes död 1991

HAR MODER SVEA

GÅTT I SJÖN?
Mordet på den svenske statsministern Olof Palme på Sveavägen mitt i Stockholm sent på kvällen den 28 februari 1986 är sannolikt det
mest omsorgsfullt förberedda brottet i historien. Det handlar om flera decennier. I planläggningen ingick också att det aldrig skulle
klaras upp. Det skulle med andra ord vara det perfekta brottet. Men därav följde att rättsstaten upphörde att fungera. Demokratin höll
Moder Svea i handen när den tunna isen brast och hon sjönk långsamt ned i djupet. Nu måste alla räddningsaktioner sättas in. Det får
inte vara för sent.

Det är fem månader kvar till riksdagsvalet och de politiska partierna går in på andra varvet i vad de kallar för valrörelsen. Alla hoppas
att mordet på statsminister Olof Palme ska vara bortglömt. Men ingen regering sedan 1986 kommer undan ansvaret.
Mordutredningen har uppgivits vara den dyraste och mest omfattande i världen näst den om mordet på USA:s president John F
Kennedy i Dallas 1963. Hur mycket den kostat statsverket går nog att räkna ut.. Värre är att få svar på frågan varför utredningen inte
existerar. Ty Rikspolisstyrelsens och SÄPOs utredning av mordet på Olof Palme är ingenting annat än en ren och skär bluff. En trägen
insamling av material, som satts in i pärmar för att sedan över huvud taget inte bearbetas. Hur det kan komma sig och hur det hela
egentligen har gått till borde bli den hetaste valfrågan år 2002.

Den massmediala motoffensiven smyger sig in där vi minst anar det. UPPDRAG GRANSKNING i TV 1 den 9 april, med repris den 12
och 15, gällde en upputsning av demoniseringen av den i massmedia kallade ”obducenten” i styckmordsmålet rörande den
prostituerade Catrine da Costa. Jämte sin kollega den så kallade allmänläkaren skulle han ha mördat och styckat kvinnan på
rättsläkarstationen i Solna i närvaro av ”allmänläkarens” dotter på 1 ½ år. Hur farbröderna styckade tanten skulle dottern sedan ha
berättat för sin mamma när hon var 3 år. Mamman uppgav att hon spelade in förhöret på band men detta band försvann. I stället
berättade hon ur minnet för myndigheterna vad hon sa att hon fått ur dottern.. Hon låg i skilsmässa med sin man och de tvistade om
vårdnaden. Denna feministiska rövarhistoria resulterade i att de båda läkarnas liv förändrades i grunden. (Detta vet mina läsare
redan, se till exempel BREVET TILL KARIN se även DÖDEN ÄR EN DAM.)

Men nu handlade TV-programmet om ”obducenten”. Han hade nämligen varit gift med en sjuksköterska, som hittades död i sin säng på Trettondagen
1982. Hon skulle ha hängt sig i sängstolpen. Lars Borgnäs sökte nu visa att hon möjligen blivit mördad av obducenten. För att bevisa detta hörde
han den judiske professorn Jovan Rajs, framlidne docenten och chefen för Rättsläkarstationen i Solna Milan Valverius, en rättsläkare i Uppsala Olle
Lindqvist samt en tysk professor och expert på hängningar. Det var Milan Valverius som gjorde obduktionen av Olof Palme och därefter blev
utmanövrerad av Jovan Rajs och en kvinnlig feministisk rättsläkare Kari Ormstad. Valverius måste bort för att han visste för mycket om mordet på
Olof Palme. Bland annat visste han att Lisbet Palme ljög från början till slut om mordet och om sina egna förehavanden i samband med mordet.
Obduktionsprotokollet, som på Lisbet Palmes order fortfarande är hemligstämplat, är det dokument som när det blir framtaget kommer att
uppenbara sanningen. ”Där står allting”, sa Milan Valverius till mig.

Utmanövreringen av Milan Valverius skedde i två steg. 1) Påhittet att styckmordet skett på den institution som han hade byggt upp
och där han var chef, därtill med en av hans underläkare som delaktig. Den lovande läkaren från Baltikum var anlitad som uppskattad
föreläsare på Polishögskolan. Trots sin ungdom var han en tänkbar efterträdare till Valverius. Med andra ord en rival till Jovan Rajs.
2) Påhittet att Milan Valverius olagligen skulle ha lämnat ut obduktionsprotokollet till Dagens Nyheter. Det senare föranledde en
utredning, som tog ett helt år och som definitivt knäckte Milan Valverius. Det hjälpte inte att han blev fullständigt rentvådd. I båda
dessa led spelade Jovan Rajs och Kari Ormstad en aktiv roll.

Jag har blivit uppsökt av ”obducenten”, som fick se det protokoll som chefen för Norrmalmspolisens tekniska rotel Vincent Lange
lämnat till mordutredningen. Han reagerade häftigt på uppgiften att det fanns två hopsydda snitt på Palmes buk före obduktionen. Det
långa snittet vid hjärtat skulle ha gjorts när man givit Palme hjärtmassage med handen, en fullständigt orimlig åtgärd på en människa
som blivit skjuten till döds en halvtimme tidigare. Hjärtat var tömt på blod. Palme sköts i ryggen med ett finkalibrigt vapen och en
dumdumkula, som exploderade i bröstkorgen. Lisbet Palmes skottskada är inte dokumenterad. Tilläggas kan att Milan Valverius sa till
mig att kulhålen i Lisbet Palmes kappa var gjorda i polisens laboratorium.

Det var flera år sedan som jag blev inviterad till rättsläkaren Olle Lindqvists hem i Uppsala på en Valborgsmässofest. Avsikten med
invitationen till mig visade sig vara att hans maka skulle delge mig uppgifter om ”obducenten” och hans förflutna, som Lars Borgnäs
nu i april år 2002 spinner vidare på i sitt TV-program. Det är uppenbart att de som varit med om att genomföra mordet nu känner sig
pressade. Målet mot läkarna i styckmordet artade sig till en otäck feministisk manifestation, som sammanhänger med att mordet på
Palme också uppfattades som en feministisk symbolhandling. Samspelet mellan polisen, juristerna och massmedia har övertygande
belysts i Per Lindebergs bok DÖDEN ÄR EN MAN.

Milan Valverius drabbades av cancer, som inte gick att bota och tog sitt liv. Hans maka som också varit hans nära medarbetare hela
livet följde honom i döden. Lars Borgnäs tilltag att dra upp den gamla historien med ”obducenten” och hans makas död utan att ge
den bakgrunden som jag har givit här är skamlös. Men det är tydligt att man nu sätter till alla krafter för att hålla kvar locket över
Palmemordet.

Lars Borgnäs har tidigare bland annat ägnat sig åt polisspåret och Christer Pettersson. Även andra desinformatörer är i farten.
Ytterligare politiker hoppar av. Senast var det Riksdagens talman Birgitta Dahl, som tidigare försäkrat att kärnkraften skulle vara
avvecklad senast år 2002. 72-årige ”skjutjärnsjournalisten” Herbert Söderström har oväntat avlidit. Hans sista stora insats rörande
Palmemordet var en helsida i numera nedlagda socialdemokratiska tidningen ARBETET, där han prisade landshövding Sigvard
Marsjasin vid utnämningen att leda den tredje statliga kommissionen, som skulle granska polisens mordutredning. Han skrev att
Marjasin var den absolut hederligaste representanten för den fackliga rörelsen i Sverige. Därefter avslöjades en rad oegentligheter vid
skötseln av länsstyrelsen i Örebro och Marjasin avgick, inte bara som landshövding utan också som ordförande i kommissionen. Det är
inte omöjligt att han straffade ut sig för att han inte ville bli den som spräckte mordet på Olof Palme. För historierna på residenset blev
han frikänd.

Den ende i riksdagen som på senare år intresserade sig för mordet på Palme var Miljöpartiets driftiga språkrör Birger Schlaug. Vid tre
tillfällen riktade han frågor till regeringen om obduktionsprotokollet. Han ansåg att hemligstämpeln skulle avlägsnas. Alla tre gångerna
fick Birger Schlaug negativt svar. ”Föranleder ingen åtgärd.” Han lämnade Miljöpartiet, Riksdagen och politiken och började skriva
kärleksromaner. Det kan inte uteslutas att han blivit hotad.

Ur nyhetsflödet dessa dagar kan man plocka gräsligheter från Israel, där dödandet och förstörelsen pågår för andra veckan i rad trots
att USA sagt stopp, en mindre läcka på kärnkraftverket i Forsmark orsakade ett kortare stopp, ett kommunalt stopp till provborrningar
för slutförvaring av kärnavfall i Tierp, det största ekobrottet i Sverige, Trustorhärvan, som handlade om flera hundra miljoner, fick en
västgötaklimax i Svea hovrätt, när Thomas Jisander dömd till 5 års fängelse och Peter Mattsson dömd till 2 år plötsligt blev helt friade.
En felaktig dom, sa åklagaren Bo Skarinder medan advokaten Leif Silbersky triumferande utbrast att rättvisan har segrat. På det ena
elleer andra sättet kan varje nyhetsbulletin relateras till Olof Palme och mordet på honom.

Ibland är anknytningen till den mördade statsministern starkare. Som när det meddelas att det så kallade Norrmalmstorgsdramat i Stockholm 1973
ska bli spelfilm. I en vecka var ett bankrån med den kvinnliga personalen inlåst i bankvalvet världens eller åtminstone Sveriges massmediala
medelpunkt. Hur förhöll sig flickorna till de råa psykopaterna? Det ska visst bli temat i filmen. (De älskade dem.) Men dramat var framför allt något
annat, nämligen demonregissören Olof Palmes förstlingsverk på den politiska teaterscenen. Med oerhörd smartness lyckades han påverka valet så att
den borgerliga segern fördröjdes med tre år, till nästa val. Från sitt tjänsterum på Rosenbad dirigerade han sina styrkor hos polisen, politikerna,
journalisterna och de kriminella dygnet runt. Tre timmar per natt sov han på en soffa i hörnet. Rikspolischefen Carl Persson har i sina minnen berättat
hur han mötte en askgrå överspänd statsminister när han kom upp i hans högkvarter på Rosenbad.

Kung Gustav VI Adolf låg i själatåget. Det utnyttjade Palme. Och för att få maximal effekt i bevakningen hade han sett till att Sveriges
Radios alla utlandskorrespondenter kallats till en konferens i Stockholm. De sattes nu att kommentera händelseförloppet i TV- och
radiostudio och i direktsändningar från torget timme för timme. – Nationen har varit samlad, sa han i sitt lilla tal vid brottsplatsen när
rånarna gav upp. Det sas att han av misstagit slitit till sig det tal som han skulle hålla när kungen dog.

Torbjörn Fälldin fattade som vanligt ingenting. Opinionssiffrorna visade att han och de borgerliga skulle ha tagit över makten, om inte detta med
bankrånet och kungens död kommit emellan. Men man kanske inte ska förtänka Fälldin att han inte förstod att Sverige leddes av ett geni som inte
stod Adolf Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels efter i fråga om fantasi och skrupelfri hantering av massorna.

Utrikeskorrespondenterna har alltid hört till journalistikens mytomspunna överklass, vilket nog inte bara beror på en filmklassiker av
Alfred Hitchcock. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Publicistklubbens årsbok nu utkommit med en uppsats skriven av
dess egen ordförande Jan Guillou. Jan Guillou har tidigare skåpat ut den ena gruppen efter den andra av sina medlemmar.
Ekonomijournalisterna kallade han för räknenissar. De politiska skribenterna på valturnéerna var ett resande teatersällskap.
Kulturjournalisterna som försvarade Jesús Alcalá var jag vet inte vad. Nu har turen kommit till utrikeskorrespondenterna. Så här
startar han ut:

”Inte någonsin tidigare under min tid som journalist, nu inne på 37:de året, har jag till den grad misstrott utrikesbevakningen i
svenska medier som under det senaste året. Eller för att vara mer precis, sen den 11 september 2001. Jag utgår numera från att det
mesta som rapporteras utifrån är ren lögn, halvlögn eller i bästa fall vilda gissningar. Utrikesrapporteringen blir på så vis fullkomligt
meningslös att ödsla tid på.”

Guillou berättar om hur journalisterna från sina bildskärmar i London och New York hänsynslöst kopierar rubb och stubb i de
angloamerikanska medierna. Kriget i Afganistan blir då ett trevligt litet krig, där alla bomber varit smarta och träffat sina mål. Men så
tar han till ett hypotetiskt fall där någon skulle ha meddelat att Usama bin Ladin var död, varpå han uppträdde levande. En tabbe som
skulle ha äventyrat journalistens trovärdighet. Det förargliga är att just en sådan tabbe har Jan Guillou själv gjort sig skyldig till. Det
gällde den försvunne spionen Stig Bergling, om vilken Guillou visste berätta att han stuckit till Moskva och där blivit mördad. Sedan
dök han upp och kom hem och fortsatte att avtjäna sitt straff.

Vad varken Jan Guillou eller någon annan dragit upp var att Stig Bergling, som satt i Norrköping, gavs tillfälle att fly dagen före
mordet på Palme. Sannolikt hade han sedan kunnat likvideras och fått ta på sig skulden som Palmes mördare. Men han återvände till
fängselset på kvällen så planen sprack.

Hur vet jag detta? Det har Lars ”Bombmannen” Tingström berättat för mig. De träffades i fängelset och Bergling berättade om sin planerade flykt.
Tingström räknade med att snart bli frikänd, eftersom han var oskyldig. De stämde möte på en berömd servering i Beirut, som båda kände till.
Bergling skulle få permission för att förbereda sitt bröllop den 1 mars. Han hade försetts med pass, reskassa och ny identitet, men han rymde inte på
rätt dag för att det skulle passa in i mordscenariot.

Problemet med Jan Guillou är inte att han alltid har fel i sin kritik av sina kolleger. För det har han inte. Det kan ligga mycket i det han
säger. Men han sitter ju i glashus. Och jag tycker han träffar fel i alla fall. Så här slutar han sin drapa:

”Ingenting i modern tid har skadat svensk publicistik lika mycket som terroraktionen den 11 september. Vi står på randen till en
journalistisk katastrof. Men det är ännu inte för sent att ta ett djupt andetag, ett steg tillbaka, och tänka efter. Annars kan vi tillfoga
vår demokrati obotlig skada.”

Jag skulle vilja byta ut TERRORAKTIONEN DEN 11 SEPTEMBER mot MORDET PÅ OLOF PALME DEN 28 FEBRUARI.

För då stämmer alltihopa. På sexton år har det knappast sagts eller skrivits ett sant ord om Olof Palmes liv, om hans gärning eller om
hans död i svenska media.

LARS KRANTZ
SENASTE NYTT 23 05 2002

KLIO KLAMRAR
VID MAFFIAN
KLIO hette historiens gudinna i det antika Grekland. I Sverige fortsätter hon att kila stadigt med maffian, den statliga som den privata. Nu heter det att vi ska
få veta sanningen om Sverige under Andra Världskriget och under Kalla Kriget. Tro inte det. Och tro inte att slöjorna över mordet på Olof Palme ska lyftas.
De unga hoppar strömhopp från Sveriges Riksdag, trots feta arvoden och fria resor. Tryckandet på knapparna känns inte längre meningsfullt.

Fortfarande är det pengarna som räknas. Rösta på oss så får du mera för pengarna. Sänkta skatter och höjda bidrag. En livstidsdömd vårdare, tillika
invandrare, har frigivits efter åtta år och nu ska han få mycket pengar. Massmedia tjänar mycket pengar på storyn. Liksom juristerna. Största vinnaren är
förstås hans advokat Peter Althin. För att styrka vårdarens oskuld hade han hittat ett nytt vittne, en äldre dam som var granne och hade hört offrets skrik på
hjälp. Hade Althin fått idén när han lyssnade på min länk om livvakten, där grannar ansåg sig höra mordet? Jag mötte Althins blick när jag framkastade det
utanför rättssalen. Den var sned.

En polis skjuter ihjäl en biltjuv. Så är det sedan morden i Malexander, då poliser blev skjutna, heter det som något slags förklaring. Jag skulle i stället vilja gå
tillbaka till Norrmalmstorgsdramat 1973, då Olof Palme gjorde politik av ett bankrån med gisslan. Han gav abolition åt polisens prickskyttar, som låg på
hustaken och försökte skjuta bankrånaren Janne Olsson och hans mera namnkunnig kompis Clark Olofsson, som man hämtat från ett fängelse och släppt in i
valvet. Abolition betyder att polisen har rätt att döda utan påföljd. Abolition har automatiskt kommit att gälla sedan mordet på Olof Palme, där de som
utförde mordet inte blivit lagförda.

Från Andra Världskriget skulle vi kunna få veta hur det egentligen gick till med ubåten Ulven, som sjönk utanför Marstrand i april 1943 och som man trots
hundraprocentig bevisning om motsatsen fortfarande påstår blev minsprängd. Den svenska marinen lämnade i själva verket trettiotre man av sina egna att
dö på havets botten. Av någon exploderad mina inte ett spår.

Det talas om den nedskjutna DC3:an över Östersjön 1952, att utredningen ännu är hemligstämplad. Det får nämligen inte komma fram att svenskt militärflyg
utförde spionuppdrag för amerikans räkning långt inne på sovjetiskt område. Det behöver de väl inte skämmas över nu, kan man tycka.

Och plötsligt kommer uppgifter om att Försvarets Radio Anstalt, där IB-avslöjaren Peter Bratt senare jobbade, hjälpte den norska motståndsrörelsen under
kriget med att avkoda tyska meddelanden. Det är ändå väl starkt. Om det var några som Sverige hjälpte i Norge under kriget så inte var det
motståndsrörelsen men väl den tyska ockupationsmakten. Det första koncentrationslägret i Sverige byggdes mitt under det norska fälttåget på en vecka i
Öreryd i Småland. Det var avsett för norska motståndsmän.

Den svenska maffian, som finns i fristående celler lika val som infiltrerad i statsapparaten, är ständigt i beredskap för att korrigera historien, både den mer
avlägsna och den nutida. Flera medverkande i en dokumentär, som jag gjorde för SVT om ubåten Ulven, har råkat illa ut. En framgångsrik affärsman blev så
illa åtgången att han tvingades lämna den västkuststad där han hade sin verksamhet. Och en fiskare fick sin stuga nedbränd. De hade båda lämnat mig
värdefulla uppgifter till dokumentären om dramat.

Repressionen stegras ju närmare vi kommer Olof Palme och det ouppklarade mordet. Och debatten har kommit i gång om hur rättsstaten fungerar. Jag bad
att få ett samtal med den unge advokaten Thomas Bodström, som blivit vår justitieminister, men han hade förstås inte tid. Nu sitter han i alla fall i TV-soffan
och ser allvarligt på situationen. Den livstidsdömde vårdaren blev frikänd efter åtta år.

En annan dömd har återtagit sitt erkännande, och nu vill han bli frikänd. Finns rättvisan?, frågade Lars ”Bombmannen” Tingström efter att först ha blivit
fälld för en bomb i Skattehuset ii Stockholm och sedan blivit helt frikänd av samma domstol för samma brott. Bomben hade placerats i den våningen i
Skattehuset där beskattningen av den kriminella Scientologikyrkan behandlades. Ledaren för Scientologernas terrorgrupp Hannu Hyttinen hade blivit sedd i
närheten. Scientologernas är fortfarande privilegierade av Sveriges Riksdag. Tingström avled i fängelset efter att ha avtjäna 9 år av sitt livstidsstraff för
andra bomber, som han var precis lika oskyldig till.

Handläggare av frågan om tryckfrihetsskydd för Scientologernas bibel var dåvarande statssekreteraren i Justitiedepartementet nuvarande JK Justitiekanslern
Göran Lambertz. Apropå de senaste frisläppandena uttalade han häromdagen att han inte trodde att det fanns några fler oskyldigt dömda i våra fängelser.
DN kommenterar:

”Uttalanden som dessa är knappast lugnande. Allra helst när allmänheten ser hur rättsinstanser dömer mycket olika i lika fall, mäter ut straff efter
stämningen för dagen och dömer till så allvarliga påföljder som livstid på förhållandevis svaga indicier.”

DN kommer också in på Palmemordet och skriver så här:

”Där friar hovrätten eftersom polisen schabblade med den konfrontation där huvudvittnet skulle peka ut den eventuellt skyldige. Intrycket
gavs att beviskraven ställdes extra högt, därför att mordoffret var så exceptionellt.”

ÄR DETTA ANINGSLÖSHET HOS LEDARSKRIBENTEN I LANDETS LEDANDE TIDNING, ELLER ÄR DET HYCKLERI? DET VAR GENOM DEN
OBEFINTLIGA MORDUTREDNINGEN OCH DEN ABSURDA LAGFÖRINGEN AV EN A-LAGARE I STOCKHOLMS TINGSRÄTT SOM RÄTTSAPPARATEN
SLOGS I GRUS OCH SPILLROR. CHRISTER PETTERSSON DÖMDES TILL LIVSTIDS FÄNGELSE FÖR MORD PÅ OLOF PALME UTAN NÅGONTING
ANNAT EMOT SIG ÄN LISBET PALMES VAGA UTPEKANDE.

Det ställdes sannerligen inte några extra höga beviskrav på Christer Pettersson, av Svea Hovrätt, som frikände. Det ställdes krav på bevis. Det fanns inte
tillstymmelse till bevis. Lisbet Palme fick hos Riksåklagaren se en konfrontationsvideo med 9 vältränade poliser och en pösmagad person i gallermönstrad
tröja. Hon hade tidigare underrättats av åklagaren Jörgen Almblad om att man gripit en alkoholist. Hon fällde vid konfrontationen den nu klassiska repliken
Det ser man vem som är alkoholist. På denna enda replik dömdes Christer Petterson till livstids fängelse. Vid en tidigare konfrontation hade Lisbet Palme
pekat ut en polis. Vid olika förhör hade hon först sagt att hon inte hade sett någon mördare på mordplatsen, sedan byggt upp en figur med fler och fler
detaljer, ”vit överläpp”, ”stirrande blick”.

Rättegången kommer att gå till historien som en enda lång utdragen skandal.

För någon vecka sedan uppsökte jag den nye JK i ett av palatsen på Riddarholmen i Stockholm. Han var förstås upptagen, men kanske nyfiken på mig.
Radioekot hade haft en lördagsintervju med honom. En trevlig man runt de femtio, som inte verkade vara intresserad av formaliteter. Jag skulle ringa om tid
men gick dit direkt och fick tjugo minuter på stört. Ville komma igen nästa dag, och det var förstås omöjligt. Om inte tidigt på morgonen, i en halvtimme. Ja
tack, sa jag

Det blev sammanlagt tre timmar och tjugo minuter. En märklig upplevelse. Ett samtal med en av de högsta juristerna i landet, som aldrig
förut blivit intervjuad, om man undantar den där halvtimmen i radion. Som ändå måste vara väl insatt i det som jag som journalist och
författare sysslat med sedan det inträffade, nämligen mordet på Olof Palme. Jag får veta att Göran Lambertz är född i Kisa i Östergötland, har
avlagt jur kand och fil kand med ämnena nationalekonomi, företagsekonomi och historia vid universitetet i Uppsala. Sedan haltar väl
intervjun något, eftersom det mest är jag som pratar.

Palmemordet ledde mig snart till JK, eftersom JK, som då hette Bengt O Hamdahl, tog spaningsledaren Hans Holmér i förhör. Byråchefen Harald Drysselius
hade hand om ärendet, och han hemligstämplade i strid med bestämmelserna allt som handlade om Lisbet Palme i protokollet för mig. Hamdahl efterträddes
1987 av Hans Starck. Under hans tid inträffade fallet med Milan Valverius, chef för Rättsmedicinska Anstalten i Solna, som hade utfört obduktionen på Olof
Palme och därefter blivit utmanövrerad av rättsläkarna Kari Ormstad och Jovan Rajs. Det var en liten konspiration i den stora. DN:s medarbetare, f d
åklagare Gun Fält, skrev en dag i tidningen att DN som enda tidning hade tagit del av det hemligstämplade obduktionsprotokollet. Ormstad och Rajs skrev då
till biträdande riksåklagare Axel Morath och tog avstånd från publiceringen. RÅ initierade en utredning om vem som lämnat ut protokollet till DN, och Milan
Valverius förklarades misstänkt för sekretessbrott. Han fick advokaten Peter Danowsky som offentlig försvarare. Det här var förstås helt i strid med
Tryckfrihetsförordningen, som stadgar att källa till tryckt skrift inte får efterforskas. Dessutom hade Valverius vad man kallar meddelarfrihet, men här gällde
det att sätta till alla klutar för att mörka Palmemordet. Och då var även massmedia med på noterna. För den plikttrogne och erfarne rättsläkaren Valverius
blev utredningen en katastrof.

Jag berättade för Göran Lambertz om hans företrädares insatser och han lyssnade intresserat. Jag berättade också om det egendomliga tryckfrihetsåtalet
som jag själv råkade ut för med min bok ETT VERKLIGT DRAMA. Där jag till slut lurades att betala 100 000 kronor till två ökända poliser Leif Tell och Thomas
Piltz med Polisförbundets Gunno Gunnmo i ryggen, för att jag sagt till en av dem hade åkt buss på Birger Jarlsgatan en kvart efter mordet.

Och sedan berättade jag förstås också om min analys av de minuter på mordplatsen som man kan vaska fram ur ett stort antal
förhörsprotokoll med 14 vittnen, som säger sig ha sett mordet. Plus tillgängliga tekniska data. Mina läsare kan klicka på Bildspelet och se på
mina skisser hur jag har tolkat vittnesutsagorna sekund för sekund och placerat dem i kronologisk ordning. Det finns bara tre personer på
platsen. De är alla medlemmar av familjen. Ett vittne råkar hamna fyra meter ifrån dem. Han avslöjar alltihopa, men Hans Holmér och hans
mannar vill inte lyssna. De sprider ut att vittnet är berusat. Och vittnet håller god min. Så slipper vittnet bli inblandat.

Göran Lambertz fick veta hur SÄPO.s operative chef P G Näss med sina hejdukar Valter Kegö och Jan Barrling från begynnelsen höll mig under bevakning,
med kontakter till och med i min egen familj. Hur jag ständigt varit skuggad, avlyssnad, fotograferad och trakasserad på alla de sätt och hur jag till slut fick
se mitt eget hem ockuperat, ungefär som israelerna for fram hos palestinierna i Jerusalem.

Jag berättade om kolleger och kamrater som blivit mördade. Jag berättade om den hänsynslösa maffian som finns integrerad i polisens egna
led. Om att hela rättssystemet är uppluckrat. Om hur samarbetet går med media.

Justitie Kansler Göran Lambertz, som tillträdde den 10 oktober förra året, lyssnar vänligt men möjligen lite förstrött. Plötsligt säger han, det är väl ungefär en
halvtimme kvar på vår sceans:

- Allt det du säger är med hundraprocentig säkerhet ett hjärnspöke.

Förlåt, säger jag, jag förstår inte riktigt vad du menar. Vad är det du inte tror på? Han svarar att han inte tror på någonting av det jag sagt. Du kunde lika
gärna sagt att jag hade mördat Palme, försöker han. Men du var ju inte där, svarar jag. Men du får väl ändå medge att Lisbet var där. Jo, det medger han.
Och då hade hon ju en möjlighet att döda Palme. Jovisst men Hallå där, en möjlighet, då är det ju inte längre hundra procent. Kanske bara nittio. Sedan
tycker han att jag borde ägna min tid åt någonting annat. Han säger att jag är trevlig och intelligent och att jag inte har Alzheimer. Jag frågar om han kan ge
mig skriftligt på vad det är som jag har sagt som han inte kan tro på. Han sätter ett papper i maskinen och skriver:

Några av Lars Krantz´ slutsatser och hypoteser om Palmemordet, särskilt familjens inblandning.

1. Lisbeth Palme utförde mordet.

2. Joakim Palme deltog på mordplatsen genom att skjuta lösa skott mot sin pappa och sedan springa iväg från platsen. Därvid
slängde han vapnet i en fönsternisch.

3. Olof Palme initierade mordet.

4. Ingmar Bergman, Harry Schein och Erland Josephson var medvetna om att mordet skulle inträffa.

5. LK tror att Palme fick impulsen när han var med Tage Erlander på Kennedys begravning. Han fick idén till en tänkbar sorti.

6. Mårten var jämte Holmér hjärnan bakom genomförandet.

7. Mathias var nog inte med över huvud taget. Han hölls utanför.

Om detta aktstycke, som jag håller i min hand, vill jag säga att det ger bilden av en stupid Sherlock Holmes, Jag studsar redan vid första meningen. Skulle
detta vara mina ”slutsatser och hypoteser” ? Skulle dessa 7 punkter utgöra en sammanfattning av mina drygt 16 års arbete med Palmemordet? Vad var det i
detta som Justitie Kanslern inte ”trodde” på? Allt. Det sa han högt och tydligt. När jag sedan frågade på punkt efter punkt varför han inte trodde så blev han
mig svaret skyldig. Han trodde inte, det var svaret.

Jag fick en idé. Göran Lambertz hade som statssekreterare i Justitiedepartementet handlagt lagändringen till skydd för scientologernas bibel. Han tyckte det
var ett riktigt beslut. Och det hade inte alls tagits efter påtryckningar och hot om handelsembargo från amerikanska kongressen, där två ledamöter var
scientologer. Där visste jag att JK ljög. Jag har själv hämtat ut pappren.

Två frågor och slutsatser om JK med anledning av hans 7 punkter om mig och Palmemordet.

1. Den nye Justitie Kanslern är stupid.

2. Den nye Justitie Kanslern är scientolog.

Det är svårt att säga vilket som är allvarligast. I värsta fall gäller både 1 och 2. Något hopp om att Palmemordet ska lösas på grund av initiativ från denne,
en av de högsta juridiska tjänstemännen vi har i landet, kan vi inte hysa. Vem tar bladet från munnen?

LARS KRANTZ
LÄRARLIGA PLUNDRADE

KÄND TV-MAN PÅ ALLT

PÅ VÄG KNÄCKA PALMEMORDET

DÅ SKULLE HAN SJÄLV KNÄCKAS

Ett unikt kriminaldrama kommer på sensommaren att rullas upp i Strömstads Tingsrätt. Det gäller hur en 76-årig författare och konstnär, f d
TV-producent, plundrats inpå bara kroppen, åtminstone upplever han det så själv, av en liga av lärare från ett känt och välrenommerat
gymnasium i Stockholm. Ligan leds av en 18 år yngre fysiklärare, som han tidigare varit gift med och ägde ett sommarhus, en gammal
fiskarstuga, tillsammans med. Det är ett av Sveriges västligaste hus, en drömvilla med fri havsutsikt. Ett begärligt byte för norska
oljemiljonärer. Vid en smart fastighetsaffär såg mannen sig en vacker dag utbytt mot en språklärare, som med omedelbar verkan övertog
hans hälft av huset. Parets lägenhet i Stockholm hade andra lärarkolleger tidigare hjälpt till att tömma på inventarier. Än så länge ligger den
delikata affären på det civilrättsliga planet, men en polisanmälan är på väg med inslag av förgiftningar, mordförsök, stämpling, egenmäktigt
förfarande med mera med mera.

Bäste läsare!

Bli inte förvånad om det dyker upp rubriker, löpsedlar och texter i den här stilen framöver. Bakgrunden är att jag stämt min tidigare hulda
maka för en fastighetsaffär med yrkande att köpet måtte hävas eftersom affären strider mot tro och heder enligt avtalslagen. Hon hade i sin
tur vänt sig till tingsrätten och begärt att fastigheten enligt samäganderättslagen skulle försäljas på offentlig auktion genom tillsättande av en
god man. Detta har ena parten i ett samägande rätt att göra, även utan den andres samtycke.

Anledningen till att jag tar upp den här privatsaken på min hemsida är att den hänger intimt samman med mitt arbete med mordet på
statsminister Olof Palme den 28 februari 1986. Det ligger miljarder i potten för att mordet aldrig ska klaras upp. Någon utredning existerar
inte och var och en som närmar sig den heta gröten råkar illa ut. Rättsstaten befinner sig i djup kris och det kommer den att göra ända tills
någon eller några i maktposition tar itu med saken. Dagligen får vi rapporter om politiker som hoppar av efter upprepade hot och
trakasserier, mot dem själva eller mot deras anhöriga. Dessutom är det faktiskt så att det inträffat en rad mord som varken utreds eller
noteras i massmedia. Saken är ju den att vi har en maffiastruktur i samhället som är lika utvecklad som den var i Italien. Det är bara det att
maktgrupperingarna inte alltid är synbara utan dolda och bygger på infiltration. De kan vara judar eller homosexuella, veganer eller
frimurare, baptister eller scientologer, nazister eller knarklangare, hälare eller hallickar, vapenhandlare eller gangsters i största allmänhet,
socialdemokrater eller högerextremister, pedofiler eller adel, talibaner, kommunister, till och med folkpartister.

ÄLSKA MAKTEN hette en tankeväckande roman av Olle Svenning (Malmö 1985). Den titeln kunde vara alla dessa gruppers och personers
gemensamma motto. Huvudpersonen är ingen mindre än Olof Palme. Så här resonerade hans alter ego:

”Vi ska arbeta inom de befintliga organisationerna. Vår avsikt är att ta över dessa, förena dem och driva dem i enlighet med vår övertygelse.

Förutsättningen för våra framgångar bygger också på opinionsbildning. Det är av yttersta betydelse att vi vinner inflytande inom de ledande
massmediaorganen. Här handlar det dels om att påverka och att inom sin organisation integrera de ledande personerna, dels om att
uppmuntra enskilda journalister.”

Han kunde ha skrivit, i stället för framgångarna - mordet. Och det fungerar än, men nu gäller det döljandet av sanningen om mordet. De är
aktiva dagligen, de där journalisterna. Och tystnaden om mordet är total.

SKITSAKSDEBATTEN
Någon av proffstyckarna i TV-soffan var det som myntade begreppet. Skitsaksdebatten. Han tyckte att den politiska debatten, inte minst om
statsminister Göran Persson, handlar om skitsaker. Ur detta föddes så skitsaksdebatten, som också den handlar om skitsaksdebatten, och
den pågår nu som bäst. Till skitsakerna hör ett brutet nyckelben och dyra flygresor med regeringsplanet. Frågan är om den inte egentligen
handlar om Olof Palme. En helsidesannons i Dagens Nyheter från Dansk Folkeparti den 2 juli, undertecknad av dess ledare Pia Kjærsgaard.
som tackar Sverige och Folkpartiet för att vi är lika invandrarfientliga och rasistiska som danskarna, är också en het debattfråga. Låt oss
börja där.

Ty vem sitter nästa morgon i morgonsoffan och försvarar DN:s införande av annonsen om inte tidningens tf ansvarige utgivare Gun Fälth.
Hon har en bakgrund som åklagare och hon är feminist. Det var hon som samarbetade med dåvarande Statens Rättsläkarstations Kari
Ormstad och frimuraren och juden Jovan Rajs om att få undan deras chef , den internationellt erkände rättsläkaren Milan Valverius, som
svarade för den fortfarande hemligstämplade obduktionen av Olof Palme. Hon publicerade nämligen en artikel, i vilken det stod att Milan
Valverius visat henne obduktionsprotokollet. Ormstad och Rajs skrev ett angivarbrev till bitr riksåklagaren Axel Morath, där de tog avstånd
från artikeln och sa att de minsann inte lämnat ut något protokoll. Det slutade med att JK gav länsöveråklagaren Torsten Jonsson i uppdrag
att göra en utredning. Valverius förklarades misstänkt för sekretessbrott och förseddes med en offentlig försvarare. Han blev naturligtvis inte
åtalad, men utredningen tog honom mycket hårt och en biprodukt var att han helt frikopplades från Palmeutredningen. Vilket var meningen,
eftersom han visste alltför mycket. Han visste helt enkelt att Lisbet ljög.

Tre gånger motionerade Miljöpartiets språkrör Birger Schlaug om att Obduktionsprotokollet för Olof Palme skulle offentliggöras. Alla tre
gångerna avslog regeringen det. Hemligstämpeln hade satts dit av – Lisbet Palme. Sannolikt blev Birger Schlaug hotad, ty han lämnade inte
bara språkrörsposten utan riksdagen och politiken och skrev en yster kärleksroman i tidens anda.

I ett hörn på Odengatan står en hemlös och säljer SITUATION, en glättad månadstidning i färg, som den här gången har kriminologen,
författaren och professorn Leif GW Persson på omslaget. De hemlösa får köpa tidningen för 15 kronor och sälja den för 30. En hemlös tyckte
det var för liten förtjänst och smet med hela tidningskassan. Det höll på att bli tidningens död, men tydligen blev den räddad av BRÅ,
Brottsförebyggande Rådet. Porträttet av GW har väl kommit som ett tack för hjälpen.

Ty det är ett rövslickarporträtt av denne tvivelaktige figur, jaktkamrat med Jan Guillou på Fagerhult i TV. Intervjuaren inleder också med en
skildring av hur GW och Jan gör gemensam sak mot ett program UPPDRAG GRANSKNING, som gör den för styckmordet på Catrine da Costa
frikände så kallade obducenten till en seriemördare, som också mördat sin hustru och ytterligare en kvinna. Jägarna gör alldeles rätt, som
spolar TV-programmet, men de aktar sig noga för att dra fram syftet med programmet. Syftet är inte att angripa ”obducenten” utan att
diskvalificera den numera avlidne rättsläkaren Milan Valverius. Om han gjort en tvivelaktig obduktion av ”obducentens” offer, då måste också
obduktionen av Olof Palme vara ointressant, tycks man mena.

Och så får GW reklam för en ny kriminalroman, och gissa vad den handlar om? Just det, mordet på statsminister Olof Palme. Han vet. Han
vet också om Catrinefallet och om Per Jörlinfallet, Holmérs livvakt, som fick 5 år för att han dödade sin sambo. "Det finns en jävla massa
lysmaskar som har idéer om vem som mördade Palme, oftast är det fullkomligt uppåt väggarna.” Att GW är hemma i Palamemordet är inte
så konstigt, eftersom han var insyltad, hörde till Holmérgänget, som såg till att allting flöt och ingenting blev utrett. Lysmask var ordet. Bäste
polaren Jan Guillou. Lika insyltad han, i scenariot bland annat. Lysmask.

Tag Göran Perssons flygresor. Förr delade han flygplan med kungen när han pendlade mellan Malmö och Stockholm. Gör han inte det längre?
Är kungen inte med på sossemötena? Det kostar 40 000 kronor i timmen med Perssonflyget. Skattepengar. Vad annars? Man kanske erinrar
sig Palmes och sonen Joakims flygresor till Harward och New York. Palme blev inbjuden att hålla en föreläsning vid Harwarduniversitetet.
Flygresan betalade både staten och Harward, men då tyckte Palme att Harward kunde ge flygbiljetten som stipendium åt sonen i stället, när
han skulle komma och studera. Sedan flög han till New York och besökte New York Times redaktion. Det tyckte skattemyndigheterna inte var
statsministerns arbete. De tyckte också att han skulle deklarera för gaget för föreläsningen, även om det omvandlades till ytterligare ett
stipendium åt sonen.

Det var inte det att han försökte göra avdrag. Brottet bestod i att han inte alls tog upp det. När skattemålet var föremål för överprövning
efter mordet sa domstolen att det inte gick att få någon klarhet eftersom alla papper hade försvunnit i skattemyndighetens dator. Men det var
lögn. Jag har dem allihopa. Harry Schein ville ha det till en skitsaksdebatt, att Palme skulle ha skattefuskat för att tjäna 40 000 kronor. Men
det låg inte på det planet. Han gjorde en blunder, och den trodde han att han kunde ta med sig i graven.

Att använda nallen till privatsamtal, det ingår också i skitsaksdebatten. Men hur var det med telefonerna förr? Shirley MacLaine skriver om att
hon en dag fick lust att gå till riksdagen och höra på sin älskare. Han gick hårt åt en politisk motståndare, kallade honom för en halv
människa. Efteråt sa hon till Palme att tänk om den där halva människan upptäckte alla de telefonsamtal som han höll på att ringa till henne
runt om i världen, när hon var på turné. Vad trodde han att den halva människan skulle säga? Skitsak?

Det går inte att dela upp människorna i svarta och vita eller onda och goda. Jo, det går, Men det verkar som om varje människa var både ond
och god. Jag blev bestört den dagen min älskade såg mig i ögonen och sa att ”det har man väl kommit i den situationen nån gång att det är
någon man vill döda”. Jag blev förvånad när jag senare förstod att det var mig hon menade.

(Den som vill veta mera om Palmemordets utanverk kan vända sig till Strömstads Tingsrätt, mål nr T283-02.)

Ha en skittrevlig sommar!

Lars Krantz
 ”HÖGER HAND
PÅ HANS
VÄNSTRA
AXEL
TVÅ SKOTT
MOT BRÖSTET”
Lisbet Palme ler mot landshövdingen Lillemor Arvidsson, som välkomnar henne till traditionellt garden party
på residenset i Visby. Det är värdinnans bara arm som ses på bilden. Hon har lagt sin högra hand på Lisbets
vänstra axel. Ungefär så kan Joakim Palme ha gjort när han såg sin far i ögonen och med vänstra handen
riktade en pluggad startrevolver mot hans mage och smällde av två teaterskott. Vid andra smällen segnar
Olof Palme ned, skjuten i ryggen på en till tre decimeters håll. Endast Lisbet Palme befinner sig där. Endast
Lisbet Palme kan ha avlossat det dödande skottet.

Bilden är detalj ur en bild i ett kändisreportage i Gotlands Allehanda den 30 juli. Landshövdingen Lillemor Arvidsson hade bjudit viktiga personer på ön på
fest i residensets trädgård. Bland gästerna märktes justitieminister Thomas Bodström med maka Helen och hans far förre ministern Lennart Bodström, båda
med stora anläggningar på Fårö. Liksom Mårten Palme, mellansonen i Palmefamiljen. De naturvårdande myndigheterna och landsantikvarien hade motsatt
sig anläggningar av detta format, men de blev överkörda av kommunalpolitikerna. Det är makt som gäller.

Befolkningen här på ön är naggande god, sa landshövdingen i sitt hälsningstal och lät som presidenten George Bush när han talade om amerikanarna. Hon
tyckte att fastlänningarna, som man kallar sommargästerna här, borde göra så mycket reklam de kunde för Gotland och helst flytta hit permanent. Vi
behöver också utbyte över gränser med andra kulturer. Det lät som om hon ville ha invandrare till ön. Hon kom ifrån det brännbara ämnet genom att erinra
om hur det varit på medeltiden. ”Då var kulturutbytet som störst över Gotland och glansdagarna lyste över ön.” Allt enligt referat i Gotlands Allehanda. Hon
hade tydligen varit sjuk när de läste om medeltiden och Hansan och Korsbetningen och Valdemar Atterdag i skolan.

Men det skulle bli värre. Hon närmade sig bosättningarna på Fårö genom att tala om ett förslag som nu ligger om strandskyddet. Hon var inte
säker på att det skulle gynna Gotland. ”Det gäller att se helheten i ett vidare sammanhang. Vi skall bygga där människor vill bo samtidigt
som vi vill bevara den unika kulturen och naturen.” Det lät som om hon tänkte på den nya nomenklatura som vuxit fram i
NATIONALMORDETS skugga.

Skotthålen i Lisbet Palmes mockakappa har åstadkommits i polisens laboratorium, sa Milan Valverius till mig sedan han först försäkrat sig om att jag stängt
av bandspelaren. Det finns inget belägg för att Lisbet Palme över huvud tagit har blivit beskjuten. Hon vägrade att låta rättsläkare, även kvinnlig sådan,
inspektera skadan. Påståendet om beskjutningen hade tillkommit enbart för att hon själv skulle undgå varje misstanke.

Till en början var det svårt att få kontakt med Milan Valverius, därför att denne internationellt erkände rättsläkaren och chefen för det som då hette STATENS
RÄTTSLÄKARSTATION i SOLNA blivit polisanmäld för sekretessbrott genom en feministisk komplott av Gun Fälth på Dagens Nyheter och Cari Ormstad på
rättsläkarstationen. Gun Fälth hade publicerat en artikel där hon påstod att hon hade tagit del av det hemligstämplade obduktionsprotokollet för Olof Palme.
Cari Ormstad och kollegan och frimuraren Jovan Rajs skrev då ett angivarbrev till biträdande riksåklagaren Axel Morath om att de minsann inte sprungit till
DN. RÅ gav JK i uppdrag att utreda saken och bollen gick vidare till länsöveråklagaren, som då var Torsten Jonsson. I ett helt år utreddes saken. Valverius
fick en offentlig försvarare och han kallade den tiden för skärselden. Det slutade förstås med att han blev helt friad och utredningen lades ned, men syftet
hade uppnåtts att Valverius efter själva obduktionen inte fick det minsta befatta sig med Palmes död. Han fick inte vara med om rekonstruktioner. Han blev
inte en enda gång rådfrågad. Han sa till mig att detta var första gången under sitt långa liv som rättsläkare som han inte blivit anlitad som sakkunnigvittne i
ett mordfall. Anledningen var helt enkelt att han visste att Lisbet Palme ljög.

Obduktionsprotokollet är än i denna dag, på Lisbet Palmes begäran, hemligstämplat. Det har inte åberopats i någon rättegång, varken av
åklagaren eller försvararen. När riksdagsmannen Jörn Svensson (V) i en av de tre statliga kommissionerna som fick till uppgift att granska
polisutredningen förvägrades ta del av protokollet lämnade han kommissionen i protest. Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug
motionerade tre gånger om att obduktionsprotokollet skulle släppas. Regeringen sa nej. Då lämnade han riksdagen och politiken. Därmed
tycks Sveriges riksdags förråd av riksdagsmän med civilkurage vara uttömt.

En följd av det ouppklarade mordet för sexton och ett halvt år sedan har blivit att nya mord kommit på löpande band utan att man bryr sig om att ens
utreda dem eller ger dödsfallen en naturlig förklaring som ingen tror på men ingen heller bryr sig.. Många gånger förbigås de också med tystnad av
massmedia, fast man kunde tycka att ond bråd död säljer lösnummer. Tag till exempel privatspanaren Ingvar Heimer (se länk), som den 27 januari år 2000
blev nedslagen på perrongen till Vårbergs Tunnelbana söder om Stockholm. Han var den mest seriösa av alla de så kallade privatspanarna, även om han från
början var engagerad som desinformatör.

Ingvar Heimer fungerade ofta som bollplank för mig. Han trodde först inte själv på min lösning, men när jag gav honom uppgifter och han fann att han måste
ta argument, så la han ut lösningen på en hemsida. Där påstod han med bestämdhet att både Lisbet Palme och sönerna ljög om sina förehavanden på
mordnatten.

Denna vår har en mordrättegång rullats upp vid STRÖMSTADS TINGSRÄTT, som handlade om att en äldre och en yngre man stuckit ihjäl en gammal kvinna i
hennes bostad. Målet, som rymmer intressant bevisproblem, har inte satt några som helst spår i massmedia, om man undantar den lilla lokala STRÖMSTADS
TIDNING.

Med det senaste dödsfallet i samband med en fotbollsmatch i Stockholm den 29 juli är det några saker som inte stämmer. Till en början fick vi veta att det
varit slagsmål mellan huliganer i Högalidsparken. Det var känt flera dagar i förväg att det skulle bli en sammandrabbning på platsen, som ligger långt från
fotbollsarenan. Sedan fick vi veta att en svårt skadad förts till sjukhus. Hans tillstånd förvärrades och på söndagen den 4 augusti avled han på Karolinska
sjukhuset. Men inte förrän på måndagen den 5 augusti kunde en enda tidning, Expressen, meddela namn. Det var den 26-årige Tony Deogan som var offret.
Tidningen hade också bild på honom.

Nu heter det att det var mord. Nu heter det att polisen vet i vilka kretsar mördarna finns. Slagsmålet var organiserat av de kända huligangrupperna IFK
Göteborgs Wiesemen och AIK:s Firman Boys. Men varför ingrep inte polisen. I en morgonsändning visade TV 4 i bilder från en balkong att flera kastade sig
över mannen, och efter en stund att han låg livlös mitt på gångvägen. I förgrunden såg vi fyra ryggar på stadiga kravallpoliser med hjälmar som lugnt stod
och tittade på.

Man frågar sig om det var modell NATIONALMORDET, att en välplanerad likvidation företogs medan polisen intog total passivitet? Har
mordet på statsminister Olof Palme blivit stilbildande?

LARS KRANTZ
SENASTE NYTT 15-03-2003

SKOTTET I BELGRAD

SOM I STOCKHOLM?
www.pi.se/krantz
Mitt i alltihopa kommer det ett skott i Serbiens huvudstad Belgrad, som ett eko av skottet i Stockholm för sjutton år sedan. Premiärministern Zoran Djindjic
föll offer för en prickskytt eller två, ett skott i ryggen och ett i magen, när han klev ur sin bil för att gå in i parlamentet. Hur var det med Palme 1986? Två
lösa skott i magen, ett skarpt skott i ryggen. Eller tag John F Kennedy i Dallas 1963. Två skott i huvudet, ett framifrån och ett bakifrån. Vilka uppgifter är
korrekta? Man jagar en hög polischef med maffiaanknytning. Serbiens Hans Holmér? Vi avvaktar. Går tillbaka till Sandlersalen på ABF i Stockholm och
debatten om Osmo Vallo.

Både utrikesminister Anna Lindh och Jan O Karlsson var i Belgrad och skulle just träffa Djindjic när det small. De erinrade sig Palmemordet:

- Jag minns hur jag höll på att packa för en resa till fjällen, säger Jan O Karlsson till AB.

- Känslan efter total maktlöshet som jag fick efter Palmemordet kom tillbaka nu, säger Anna Lindh.

Lite överraskande är det att höra att Jan O Karlsson skulle åka till fjällen. Det sa den gamle partisekreteraren Sven Aspling att han också skulle göra,
tillsammans med Olof Palme, en tradition sedan många år. Det var därför han ringde till Palme på morddagen. Det var bara det att fredagen den 28 februari
1986 var sportlovets sista dag, inte dess första. Har Jan O Karlsson övertagit Asplings lögn?

Det måste ha rört sig om år, kanske decennier, i förväg. De suckar i Serbien om att det inte måtte ta lika lång tid som i Sverige att lösa mordet. Vad vi ännu
inte fått veta är när planerna på skådespelet ( Palmes) blev känt i de inre kretsarna. En tidningsbild visar änkan Ruzika när hon lämnar sjukhuset.
Solglasögon, kort ljust hårt. Spelar hon samma roll som Lisbet Palme gjorde i Stockholm? Det strömmar nu in rapporter om att Serbien är korrupt genom ett
nätverk av maffia. Alla är till salu, domare och advokater, politiker, poliser, läkare, affärsmän, journalister och naturligtvis gamla ohederliga banditer.
Beskrivningen stämmer väl in på Sverige, men vi har löst vårt problem genom att förneka det. Så kan det bara inte vara.

Längst till vänster på podiet sitter landshövding Mats Svegfors. Han har varit ordförande i den kommission som utrett fallet Osmo Vallo och som lämnade sitt
betänkande strax före jul. Vid tiden efter mordet var han chefredaktör på Svenska Dagbladet. Före mötet hälsar han glatt och vänligt på mig, med
handskakning och allt. Jag blir förvånad för så var det inte förra gången jag mötte honom. Jag hade hittat uppgifter i akten i målet mot Christer Pettersson i
Stockholms Tingsrätt som visade att SÄPO hade haft avlyssning av Olof Palmes telefon. Jag gick upp till Svenska Dagbladet och lyckades sälja en artikel om
saken. De betalade 2000 kronor men skrev inte en rad i tidningen. Så knackade jag på chefredaktörens dörr. Han nästan skrek åt mig från sin stol att han
inte hade tid. Jag fick inte tala med honom. Nu är han älskvärd och landshövding. Tiderna förändras.

Mötet börjar originellt nog med en tyst minut. Mats Svegfors berättar att kommissionens syfte varit att undersöka varför sanningen aldrig kommit fram. Det
hade börjat med ett trivialt larm till en lägenhet, där en missbrukare uppträdde hotfullt. Två poliser hade kommit, övermannat honom, lagt honom på mage
på golvet och kopplat armarna på ryggen. Han hade utsatts för tryck på ryggen och tappat andan. Sedan hade han stoppats in i en bil och fraktats från
platsen. Det gjordes inga utredningsåtgärder. Inga avspärrningar. Åklagare kontaktades inte. Blod på platsen tvättades bort. Det var oklart om han var död
när han stoppades in i bilen, men han var död vid framkomsten. Då satte sig de två poliserna och skrev en anmälan mot honom för våld mot tjänsteman och
våldsamt motstånd.

Det var från början ingen brottsutredning. Däremot var det en stor sak i lokalpressen redan nästa dag, och det uppmärksammades i lokalradion.
Kommissionen har aldrig fått ta del av band eller utskrift, enligt en besynnerlig tillämpning av upphovsrättslagen som Sverige Radio har. Och nu påstår Mats
Svegfors att förfaringssättet skulle ha varit fullständigt otänkbart om det varit ”en betydande person” som gripits. Han har tydligen aldrig hört talas om fallet
Olof Palme!

I kommissionen har också suttit Hans Gunnar Axberger. Som tidigare var med i Sigvard Marjasins Granskningskommission för utredningen av mordet på Olof
Palme. Han borde ha hoppat högt. Det var ju exakt samma passivitet, inga larmåtgärder, inga avspärrningar, inga åklagare eller rättsläkare larmade, och så
vidare. Och sannerligen ”en betydande person”!

Modern till Osmo Vallo vägrade att låta sin son begravas, så länge det inte blev full klarhet i hur Osmo Vallo dog. Hon menade att han blivit mördad. Det
företogs tre obduktioner, och rättsläkarna var oeniga. Hans Gunnar Axberger sa att det var vulgärt att utgå ifrån att det var polisens fel att Osmo Vallo dog.
Han visste fortfarande inte om polisen hade ihjäl Osmo Vallo.

Juristdoktorn Eric Österberg sa att han inte trodde på några konspirationsteorier. Det kom 4 piketer och ett tjugotal poliser till platsen. Men inga vittnen
hördes. Det talades om att polisen skulle ha förväxlat Osmo Vallo och hans bror, som skulle ha varit en mera känd våldsverkare. Men det kunde väl inte
ursäkta någonting. (Förväxlingskomiken används också i Palmemordet, Christer Pettersson sköt fel person.)

Kommissionen hade varit klar för ett år sedan och lagt sitt betänkande före jul. Att fallet nu kommit upp berodde tydligen på att det var med i en uppräkning
av för Sverige misskrediterande fall i Europadomstolen. Göteborgskravallerna var ett annat. Och det hade påståtts att Sverige förföljt scientologikyrkan.
Vilket gör att man kan misstänka ett fejk från just denna kriminella sekt, som tidigare hade sin främsta vapendragare i den svenska riksdagen i den numera
avsatte riksdagsmannen och åklagaren Jerry Martinger. Fallet hade väl heller inte uppmärksammats om inte Janne Josefsson hade visat en rekonstruktion i
TV-programmet Strip Tease, där man såg en naken rygg på en som föreställde Osmo Vallo när han släpades iväg och där man riktigt hörde hur det knakade i
bröstkorgen på honom. Detta var alltså polisens rekonstruktion som ställts till SVT:s förfogande.

Man letade efter orsaker till de inträffade både här och där. Dålig utbildning hos polisen. Som inte skulle veta att offren dog av denna behandling! Kåranda
som gjorde att poliser, åklagare och rättsläkare skyddade varandra. Det kunde dock inte sägas om rättsläkaren, professorn Jovan Rajs, som satt i salen, och
som hade tagit heder och ära av alla andra rättsläkare i ett utlåtande. Jovan Rajs är frimurare.

Överåklagare Nils Reckner hos RÅ tyckte att kommissionen hade riktat orättvis kritik mot åklagarna. Och plötsligt svingade sig debatten upp på filosofiska
höjder. Det handlade om Uppsalafilosofen Axel Hägerströms rättspositivism, för och emot.

(Smakprov ur uppslagsboken: .. . . Staten har ingen vilja. Statens existens är betingad av rättsordningen. I verkligheten är rättsordningen blott ett faktiskt
genomfört system av regler för statsorganen, vilka själva är bestämda av reglerna. Idén om rättigheter i annan mening än fördelar. . . )

Man kan föreställa sig polisen vid skrivmaskinen på stationen i Karlstad, när han ska skriva sin anmälan mot den döde Osmo Vallo för våldsamt motstånd,
medan han febrilt slår i Hägerströms avhandling TILL FRÅGAN OM DEN OBJEKTIVA RÄTTENS BEGREPP.

Men så hände det något. En man i publiken som presenterar sig som narkosläkare och som tydligen har läst kommissionens rapport, påpekar att Osmo Vallo
inte är unik. Rapporten tar faktiskt upp 17 liknande fall med dödlig utgång. 17 fall där polisens gripande medfört att den gripne avlidit!!! Man skulle kunna
tänka sig att publiken i Sandlersalen reste sig som en man och vrålade, eller vad som helst. Nej, det skulle man inte kunna tänka sig. Ty detta är i Sverige,
400 meter från den plats där Olof Palme mördades för sjutton år sedan. Det gör ett Osmo Vallo-fall för varje år.

Hans Gunnar Axberger, som tidigare suttit i Marjasinkommissionen, dessförinnan varit Allmänhetens Pressombudsman, dessförinnan anställd på
Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, borde ha studsat både en och två och tre gånger när han läste om Osmo Vallo. Tag bara det uppmärksammade fallet med
narkomanen Rolf Machnow, som den 28 juni 1982 greps på Plattan, Sergels torg, och släpades till en poliscell vid Stockholms central, där han avled vid
slagsmål med ett bord medan de två baseballpoliserna Thomas Piltz och Leif Tell tittade på. Enligt vad en överlevande från besök i cellen berättat för
Machnows syster brukade polisen lägga de intagna på magen på golvet medan de ställde sig på dem. Hon berättade det i ett TV-program MITT I
STRÖMMEN. Polisförbundet och JK stämde SVT för förtal av polismännen och vann. Det polisbefäl som herrarna löd under omplacerade dem till andra distrikt,
men se det skulle han inte ha gjort, ty han blev prickad av Arbetsdomstolen för det. Samma poliser agerade sedan villospår i Palmemordet.

Det är här jag kommer in i bilden, ty jag ”råkade” få syn på just Thomas Piltz på mordkvällen, på en buss på Birger Jarlsgatan. Det skrev jag om i min bok
ETT VERKLIGT DRAMA och också om hur polisen helt nonchalerade mitt tips. Även Internationalen, Proletären och Norrskensflamman skrev om detta, som
Lars Engqvist på Arbetet i Malmö raskt döpte till Polisspåret. I tryckfrihetsprocesser fick Tell och Piltz sammanlagt en kvarts miljon i skadestånd för Osmo
Vallo-metoden och för statistroller i morddramat på Sveavägen.

Denna metod att ha ihjäl folk på har gamla anor. Under 30-åriga kriget, då ärat ditt namn flög över jorden, då blev Die Schweden kända för en metod, som
gick ut på att våra förfäder fyllde tyskarna med öl, varefter de hoppade på dem tills de sprack.

Jag vet inte hur mötet slutade för jag stod inte ut. Ska vi gissa att det slutade som det började, med en tyst minut? Palmemordet har följts av sjutton tysta
år. Tystnad är svenskens största dygd. Det hamrade den svenska Informationsstyrelsen i oss genom anslag som spreds över landet där det stod:
SAMHÄLLSANDA VAKSAMHET TYSTNAD. Eller SPIONEN LÄGGER PUZZEL. BEHÅLL DIN BIT. Eller EN SVENSK TIGER med en blågulrandig tiger som
nationalsymbol. När ÖB general Thörnell fick se tecknarens förslag tyckte han att en tiger var fel symbol. Skulle det inte vara ett lejon?

Fortsättning följer

LARS KRANTZ
SENASTE NYTT 08 04 2003

”HÅLEN I KAPPAN

GJORDE POLISEN”
Nej, jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket i docenten Milan Valverius bostad på Östermalm när han bad mig stänga av bandspelaren. Jag hade
frågat honom om skotthålen i Lisbet Palmes mockakappa. Han sa: HÅLEN I LISBET PALMES KAPPA ÄR GJORDA I POLISENS LABORATORIUM. Jag hade
uppsökt honom för att fråga varför Olof Palmes obduktionsprotokoll var hemligstämplat. Han sa att han inte visste. Han sa att där stod allting. Just det. Än i
denna dag, på det artonde året efter mordet är det hemligstämplat. Av just det skälet att där står allting.

- Jag bemödade mig om att skriva så att vem som helst skulle förstå, sa Milan Valverius. Han hade till och med undvikit medicinarlatin. Naturligtvis visste
han precis varför hemligstämpeln kom dit. Det skulle aldrig bli uppenbarat hur eller av vem som Olof Palme blivit bragt om livet. För säkerhets skull såg man
till att han själv blev utmanövrerad av sina egna medarbetare, i första hand rättsläkarna Jovan Rajs och Kari Ormstad. Jovan Rajs var jugoslavisk jude och
frimurare, Kari Ormstad militant feminist. Till yttermera visso inträffade det uppmärksammade styckmordet på den lyxprostituerade Catrin da Costa, varvid
man hittade på att det hade utförts av en av Valverius underläkare tillsammans med en kollega på själva rättsläkarstationen i Solna. En omöjlighet på en
plats där det är jour dygnet runt. Ett rituellt styckmord av det slaget det var fråga om tog många timmar i anspråk.

Milan Valverius tog sitt liv efter att ha drabbats av cancer. Hans maka följde honom i döden. Numera har också den ansvarige för den miljonslukande icke-
utredningen av mordet på Olof Palme polismästaren i Stockholm Hans Holmér tagit sig av daga. Han visste att han skulle få livstids fängelse om de rätta
förhållandena blev uppenbarade.

DET ÄR STATENS ANSVAR ATT SVENSKA FOLKET ÄNNU INTE FÅTT VETA SANNINGEN OM MORDET PÅ STATSMINISTER OLOF PALME DEN 28 FEBRUARI
1986. FRÅGAN BÖR STÄLLAS TILL HANS EFTERTRÄDARE GÖRAN PERSSON NÄR HAN I DAG STÄLLS INFÖR RIKSDAGENS KONSTITUTIONSUTSKOTT.

LARS KRANTZ
SENASTE NYTT 03 05 2003

STYCKMORDET

ÄN EN GÅNG
För varje dag som går sedan den 28 februari 1986 blir vi påminda om nödvändigheten av att mordet på Olof Palme blir utrett och de skyldiga lagförda. Det
förhåller sig ju nämligen så att svensk rättshistorias mest omfattande, dyrbara och resurskrävande mordutredning inte existerar. Den är en ren bluff. Och
detta är förödande för hela rättsapparaten. Senast har DN:s Nils Funcke på ledarsidan den 2 maj ägnat det uppmärksammade styckmordet på den
lyxprostituerade Catrine da Costa en betraktelse. Föredömligt har han gått till akterna och funnit att domstolsutslaget, som innebar att de två anklagade
läkarna berövades sin läkarlegitimation för ett brott som de inte begått ”är en skamfläck för det svenska rättsväsendet”. Förvisso, men om det bara stannade
vid denna fläck. Styckmordet är ett av många justitiemord, självmord, alldeles vanliga mord, psykiska sammanbrott och andra rättsövergrepp som följd av
det outredda ”attentatet” i den sista frostiga februarinatten i nådens år 1986.

Det var när jag fick för mig att jag skulle undersöka varför obduktionsprotokollet för Olof Palme var hemligstämplat som jag kom i kontakt med chefen för
Rättsläkarstationen i Solna Milan Valverius. Han var ansvarig för obduktionen. Först var han ovillig att träffa journalister över huvud taget, därför att han
hade blivit anmäld för sekretessbrott. Det skulle ha bestått i att han visat obduktionsprotokollet för DN.

DN hade publicerat en artikel, där det stod att DN tagit del av det hemliga protokollet. Detta föranledde de Valverius underställda rättsläkarna Kari Ormstad,
militant feminist, och Jovan Rajs, judisk frimurare, att skriva till biträdande riksåklagaren Axel Morath, vid den tiden förordnad som åklagare för
Palmemordet, och ta avstånd från publiceringen. De hade minsann inte bidragit till att DN fått läsa protokollet. De sände en kopia av sitt angivarbrev för
kännedom till sin chef. RÅ skickade brevet vidare till Justitiekanslern JK, som gav i uppdrag åt Länsöveråklagaren Torsten Jonsson att i strid med
Tryckfrihetsförordningens förbud för myndighet att efterforska källa till tryckt skrift sätta i gång med en omfattande utredning, just för att spåra källan.
Docent Valverius förklarades misstänkt för sekretessbrott och advokat Peter Danowsky förordnades till hans försvarare. Han tog anklagelserna mycket hårt
och kallade det året som utredningen pågick för skärselden. Advokat Danowsky smulade sönder anklagelserna fullständigt och utredningen lades ned. Men
Milan Valverius var krossad. Det skulle sluta med att han tog sitt liv. Hans alltid solidariska maka och medarbetare följde honom i döden.

Utredningen gick så till att alla som hade haft befattning med obduktionsprotokollet och som kunde misstänkas för att ha läckt till DN togs i polisförhör en
efter en. En kuriös detalj var att chefen för rikskriminalen och Hans Holmérs närmaste man Tommy Lindström inte ens hade läst protokollet. ”Det
intresserade mig inte”. Ingen kunde misstänkas. Sist i raden hördes Milan Valverius.

Det är nu som styckmordet kommer in i bilden. När jag lyckades få träffa Valverius först i hans bostad på Östermalm och senare i hans
tjänsterum på Rättsläkarstationen berättade han om denna rättsvidriga utredning mot honom, som märkligt nog ingen, inte ens DN, hade
skrivit om. Men sen så la han till att han hade drabbats av cancer på grund av påfrestningarna. Först var det styckmordet och sen Palme.
Läkarna lyckades först hejda cancern med terapi. När jag mötte Valverius hade han återvänt från sjukhusvistelsen och var vid ganska gott
mod vad sjukdomen beträffade. Samt meddelsam. Vi fick god kontakt och förde långa samtal även om andra rättsfall, bland annat om
barnamord, som polis och åklagare inte var så intresserade av. Han var också livligt engagerad i kampen mot narkotika.

Om vi går tillbaka till mordet på Palme och obduktionsprotokollet så sa Milan Valverius att han inte förstod varför det var hemligstämplat. Han sa att där stod
allting och att han till och med hade undvikit medicinarlatin för att vem som helst skulle kunna läsa det. Men visst förstod han. Av protokollet framgick ju att
Lisbet Palmes berättelse var osann. Han lade till, sedan han försäkrat sig om att min bandspelare var avstängd, att Lisbet Palmes skottskada på ryggen inte
var dokumenterad. Hon hade vägrat att visa sin rygg, ens för en kvinnlig rättsläkare. Och fotografering var det inte tal om. Skotthålen i hennes kappa och T-
shirt hade gjorts i polisens laboratorium. Palme hade inte skjutits med det vapen som Hans Holmér påstod utan med ett finkalibrigt vapen. JK hade mot alla
regler censurerat den kopia av förhörsprotokollet som jag fått ut men Valverius själv aldrig sett. På ett ställe stod att Valverius för Palmegruppen nio
månader efter mordet demonstrerat något, som var utelämnat. Valverius upplyste mig om vad det var. Det var Olof Palmes hela ryggrad. Palme begravdes
utan ryggrad, och preparatet förvaras fortfarande som bevis hos RPS, för den händelse man skulle komma på idén att utreda mordet.

Teoretiskt kan en utredning påbörjas i morgon dag. Enligt min mening är det just precis vad Riksdagen nu bör kräva! Av en expeditionsministär! Eftersom
regeringen Persson självklart måste gå! Och hör sen!

Docent Milan Valverius berättade, mera i förbigående, att styckmordet omöjligen kunde ha ägt rum på rättsläkarstationen, där det var jour dygnet runt och
någon omöjligen kunde ha hållit på i timmar med ett rituellt styckmord. Dessutom hade han fullt förtroende för sin underläkare, som trots sin låga ålder var
en mycket kvalificerad rättsläkare från Baltikum och brukade hålla uppskattade föreläsningar på Polishögskolan. Hans gode vän, i media kallad
Allmänläkaren, var inne i en vårdnadstvist med sin förra fru, som hittat på att farbröderna styckat tanten medan den 2-åriga dottern tittade på. Flera år
senare hade mamman spelat in dotterns berättelse på band, som hade kommit bort. Men mamman hade berättat för domstolen vad dottern sa på bandet,
och detta blev accepterat i rätten! Valverius fann det groteskt, och det är det ju.

Vad man än må säga om styckmordet så måste någon ha gjort det. Det är något förvånande att den odräglige journalisten och Publicistklubbens ordförande
Jan Guillou före alla andra visste att läkarna var oskyldiga och att journalisten Hanna Olsson, som skrivit en bok om fallet, och blivit belönad för det, var ute
och cyklade. Och att jaktkamraten från Fagerhult, den inte alltid onyktre kriminologen och författaren Leif GW Persson hade liknande insikter. Journalisten
Per Lindeberg, som skrivit boken DÖDEN ÄR EN MAN om journalistiken kring styckmordet, fick tillgång till alla handlingar av Leif GW, som var knuten till det
statliga Brottsförebyggande Rådet, BRÅ. Den tjocka och utomordentligt intressanta avhandlingen gavs ut på Thomas Fischers förlag. Det var han som lånade
ut miljoner till Ebbe Carlssons, Anna-Greta Leijons, Hans Holmérs och Tommy Lindlströms statskupp. Allt hakar i vartannat. När privatspanaren Ingvar
Heimer påträffades svårt skadad på perrongen till Vårbergs T-banestation hade han Per Lindebergs bok i en bag under huvudet. Han återfick aldrig
medvetandet. Från att ha varit aktiv i Privatspanarnas desinformation i samarbete med polisen bytte han roll. På sin hemsida lade han plötsligt ut Lisbet
Palmes lögner om vad hon haft för sig på mordnatten. Hade han identifierat sig så med Olof Palme att han provocerade fram mordet på sig själv? Ingvar
Heimers dödsfall har aldrig utretts.

Milan Valverius berättade för mig hur han direkt efter obduktionen av Palme blev utmanövrerad. Han begärde hos åklagaren att Lisbet Palme skulle vara med
vid rekonstruktion på Sveavägen men Hans Holmér sa nej. Han hade beställt fram litteratur om ballistik och skulle undersöka de upphittade kulorna. Han fick
aldrig se dem. När han satt och dikterade obduktionsprotokollet för sin bandspelare på lördagen meddelade polisen i Solna att det kommit ett bombhot mot
läkarstationen. Strax därpå dök en patrull med bombhund upp och gick igenom lokalerna, varefter de satte sig på post i korridoren. Några dagar senare kom
polisen och hämtade liket utan att chefen för Rättsläkarstationen fick reda på vart det fördes. Holmérs grupp tog sedan inte en enda kontakt med Palmes
obducent medan utredningen pågick. Det var första gången i hans liv som rättsläkare som han inte ens blev anlitad som sakkunnigvittne i rättegången.

Varför blev Milan Valverius behandlad som han blev. Det var för att han skulle bli misskrediterad som Palmes obducent, och förstås skrämmas till tystnad.
Det kan verka förbryllande och svårt att svälja att det är en konspiration när styckmordet inträffade före Palmemordet. Man måste då ha klart för sig att
mordet på Olof Palme kanske är världens bäst förberedda mordfall. Det är bättre förberett än många krig. I tid rör det sig om flera decennier. Organisatoriskt
handlar det om en omstrukturering och politisering av landets förvaltning. Sveriges främsta hjärnor när det gäller brott och skådespel, media och
historieskrivning har tagits i anspråk. Ytterst få har haft helheten från början. Kanske endast en, Olof Joakim Palme själv.

På denna dags DN Debatt skriver Peter Bratt om IB-affären 30 år efter avslöjandet. Sverige hade efter nazityskt mönster byggt upp en organisation som
spionerade på landets egna medborgare och som var så hemlig att inte ens riksdagen visste om den. En anställd agent Håkan Isacsson, numera död,
försökte efter en religiös omvändelse läcka ut skandalen och hamnade på Jan Myrdals tidning Folket i Bild/Kulturfront, sedan Bonnier köpt den
socialdemokratiska veckotidningen och gjort om den till en porrtidning. Det blev Peter Bratt som tog sig an honom, och skandalen exploderade i tidningen. På
redaktionen fanns också Jan Guillou och han stal pjäsen från sin kollega så gott han kunde.

Tvenne juridiskt utbildade överklassmän gick till motattack, nämligen Olof Palme och Carl Lidbom. Deras skamgrepp var att de gick förbi
Tryckfrihetsförordningen och lät Peter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isacsson (grundlagsskyddad uppgiftslämnare enligt TF) lagföras och dömas som spioner. I
stället borde tidningens ansvariga utgivare Greta Hofsten ha fått stå till svars, men då hade hon säkerligen blivit frikänd. Rättegången ägde rum bakom
lyckta dörrar och trion dömdes till fängelse. Peter Bratt använde tiden till att skriva en bok om IB-affären. Jan Guillou skrev en deckare. Håkan Isacsson var
utlämnad åt sig själv och föll offer för spriten.
Peter Bratt vill ha upprättelse och det kan man förstå. Han vill ha en ursäkt från regeringen och det kan han väl få. Han avrundar med bland annat följande
formuleringar:

” IB var ett verk av socialdemokratin. För dess övergrepp har socialdemokrater det politiska ansvaret. IB-rättegången var inte bara ett övergrepp mot oss
enskilda individer, den var ett övergrepp mot den svenska rättsordningen, mot Sverige som rättsstat.”

Det är så sant som det är sagt. Ändå ter sig IB-affären som en topp på ett isberg, där den högsta toppen väl ändå är skådespelet på Sveavägen, som fått
titeln, av Hans Holmér: OLOF PALME ÄR SKJUTEN! Jag kallar det för NATIONALMORDET. Inrikesdelen av IB-affären har numera utretts av en
Sanningskommission, som tillsattes 1999 och blev klar för ett halvår sedan. Nu diskuteras skadestånd till sådana som drabbats av registreringen.
Utrikesdelen har ännu inte utretts. Och det har heller inte mordet på Olof Palme!

På självaste Valborgsmässoafton utkom Kvällsposten i Malmö med feta rubriker på första sidan och en hel sida inuti tidningen om att HANS HOLMÉR DOG
UTFATTIG. Bilder på HH arm i arm med sista frun Åsa. Bild på gården i Västra Alstad utanför Anderslöv i Skåne. Detaljerade uppgifter ur bouppteckningen
efter polismästaren, som dog den 4 oktober i fjol. Kvällsposten var den enda tidning i Sverige som gav en grundlig redogörelse för Harvardaffären och Olof
Palmes skattebrott. Alla goda ting är tre, heter det. Vi ser fram emot att Kvällsposten tar itu med bouppteckningen efter Olof Palme!

Vi får veta att Hans Holmér var 71 år gammal när han dog. Till sin chaufför och livvakt Rolf Dahlgren hade han sagt att han skulle ta sitt liv hellre än sitt
straff om han blev avslöjad. Han menade att han skulle ha blivit dömd till livstid. Nu hette det att hans död orsakades av den smygande sjukdomen primär
amyloidos. Faktum var dock att det inträffade kort tid efter att livvaktens dagbok från mordnatten publicerats på denna webb. Av den framgick att Dahlgren
hade skjutsat Hans Holmér från klockan 15 till långt efter midnatt till olika platser i Stockholms innerstad. Det hade aldrig varit tal om att han skulle delta i
Vasaloppet, till vilket han inte ens var anmäld. Hans hustru Åsa, som han skulle ha vänsterprasslat med på ett hotell i Borlänge, tjänstgör numera hos polisen
i Malmö. Hon bör kunna tillföra den kommande mordutredningen viktig information.

Gården Västra Alstad köpte makarna förra våren för 2,5 miljoner. Fastigheten innefattar ett stort bostadshus, stallbyggnad, swimmingpool och 23 000 kvm
tomt. Den var intecknad för 2 miljoner. Dödsboet fick vid försäljningen 3 450 000, men då var inteckningarna uppe i 2,9 miljoner. Efter avdrag för
mäklararvode och reavinstskatt blir det ingenting över till henne eller till Hans Holmérs tre barn i ett tidigare äktenskap, som enligt ett testamente var
berättigade till sin laglott. Hans Holmér skrev en rad deckare på senare år, men försäljningen var inte särskilt framgångsrik. Hans kommanditbolag, som
sålde böcker och hästar, redovisade en skuld på 277 000 kronor.

Det som gör det så angeläget med en utredning av mordet på Olof Palme är att rättsapparaten har havererat. Peter Bratt skriver att han aldrig krävt
någonting av Staten därför att han inte har velat tala i egen sak. Men nu gör han det, måhända påverkad av denna sida. Nu ska jag säga som det är, om jag
så ska svära i kyrkan: VI ÄR FÖRBANNADE!

LARS KRANTZ
SENASTE NYTT 04.08 2003

NÄSTA NOTIS

NÄSTA MORD

13.
Nu våldtas Klio

Det har blivit dags för historiens gudinna Klio att vända sig till Kvinnojouren, eller vart hon nu ska gå. Hon står där bredvid Axel Oxenstierna på Gustav II Adolfs sockel på hans
eget torg i Stockholm och hon pekar på pergamentrullen han skriver på, eller är det tvärt om? Våldtäkt var bestämt ingen bra bild. Hjärntvätt är vad det är. Historieförfalskning i
PALMEMORDETS skugga. Från Andra Världskriget och framåt. Mordet är katalysatorn. Det bästa vore om det aldrig blev klarlagt, sa Carl Lidbom. Nu är det snart 17 ½ år sedan
och alla gnuggar händerna. Ingen bryr sig. Eller?

Det är i massmedia det händer. Fast vi vet inte vad som skrivs i utskott eller domstolar, på seminarier, i akademier. Även doktorander är till salu. I radio och TV överöses vi av
nya versioner, tolkningar och förvrängningar, Senast var det Chaplin och hans film DIKTATORN. Naturligtvis är det inte hela DIKTATORN från 1940 som vi får se i TV utan en
dokumentär om filmen, tillrättalagd så man kan gråta. Där börjar kriget med Molotov-Ribbentroppakten och vi får veta att Stalin var likgiltig för om Hitler skulle krossa England.
I nästa andetag börjar de tyska bomberna regna över London. Och så gör Hitler ett blixtanfall mot Frankrike, som faller på 14 dagar. Och sedan kommer Amerika och räddar
Europa. Klart slut. I Sverige fick vi inte se DIKTATORN förrän kriget var över och Hitler död. Men vad värre var: När Chaplin for hem till England och visade sin film blev han
hyllad över hövan. Men sedan fick han inte komma tillbaka till USA. Han var kommunist! Han stämplades som så många andra i Hollywood för ”oamerikansk verksamhet”.

Jag läser i dagens tidning att en naken man påträffats spetsad på ett staket vid Sveavägen i Stockholm. Det var på en innergård nära Norrtull. Man vet inte vem han är men
han kan ha bott på gården intill. Ett stenkast härifrån, på Surbrunnsgatan, bodde Per Jörlin, en av Hans Holmérs livvakter som hade ihjäl sin sambo.

”Gården spärrades av och undersöktes under resten av dagen av polisens tekniker. Mannen ska obduceras under natten. Innan resultatet kommer därifrån har polisen ingen
teori om vad som hänt.” (DN)

Varför inte det? Teorier kan de väl ha. Till exmpel att han blivit mördad. Men nej.

”Brott kan inte uteslutas men ingen brottsmisstanke är konstaterad i nuläget, säger Leif Tell, undersökningsledare vid citypolisen, till DN.”

Jo jag tackar. Leif Tell från ”polisspåret”. Honom har jag betalat 50 000 kronor till, och hans kollega Thomas Piltz lika mycket, i ”skadestånd”, för att de blivit namngivna i min
bok ETT VERKLIGT DRAMA om Palmemordet. Det var mina stjärnadvokater Bengt Sjönander och Pelle Svensson som i maskopi med min egen förläggare Conny Jacobsson,
Polisförbundet. Med Gunno Gunnmo i spetsen, Justitiekanslern Pontius Hamdahl och så hjältarna i journalistkåren så klart, som tyckte att det var ett alldeles rimligt pris för en
författare som skrivit att en av dessa poliser åkt buss. Polisförbundets advokat Gustaf Petri tyckte till och med att jag skulle ha fängelse. .

Poliserna hade i mitt fall väckt enskilt åtal och jag gick inför huvudförhandlingen med på en förlikning. Beloppet skulle vara hemligt, men bråttom var det. Min försvarsadvokat
Bengt Sjönander menade att jag måste hämta ut en postremissväxel på lunchen och lämna till herrarna.

När Leif Tell i ett annat mål mot en vänstertidning, som också namngivit honom, fick frågan av domaren om storleken på skadeståndet från mig så sa han att det var hemligt.
Domaren borde ha upplyst honom om att vittneseden upphäver en sådan sekretess, men icke. Han fick också frågan hur han hade blivit skadad av namnpubliceringen, det gällde
då närmast vänstertidningen (Internationalen). Det visade sig att han aldrig hade hört talas om tidskriften i fråga. Poliserna blev namngivna, förutom i min bok, av
Internationalen, Proletären och Norrskensflamman. De hade tidigare namngivits, i samband med den s k Machnowaffären. 1982. Rolf Machnow var en narkoman, som greps av
herrarna på plattan och fördes till en poliscell vid Stockholms central, där han slog ihjäl sig själv vid slagsmål med ett bord medan herrarna tittade på. Efter den händelsen
namngavs de i ett TV-program och en kulturtidskrift som hette 299. De fick skadestånd på alla fem ställena, sammanlagt en kvarts miljon. Deras chef, som tyckte att de skulle
förflyttas från Norrmalmspolisen, blev prickad för detta av AD, Arbetsdomstolen. De fick sina skadestånd för att de skulle ha blivit stoppade i sin karriär. I själva verket blev de ju
befordrade, vilket framgår av dagens tidning.

Ingen med anknytning till mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 har blivit straffad. Några, som pratat bredvid mun eller på annat sätt inte hållit måttet har blivit mördade,
drivits till självmord eller kollapsat psykiskt. Men de allra flesta har blivit belönade med olika poster, professurer, landshövdingeposter, chefredaktörer, VD-poster av olika slag.

Jag måste rekapitulera vad som hände på bussen. Jag åkte med buss 43 från Kungsträdgården, där jag hade hört dödsskotten. En kvart senare stannar bussen vid hållplatsen
Eriksbergsplan på Birger Jarlsgatan. En man kliver på, med ett paket i handen. Han står på fotsteget vid föraren, men kliver plötsligt av igen och går mot Stureplan. Jag lyckades
senare identifiera honom som polisen Thomas Piltz. Men före honom hade hans kollega Leif Tell gått in i bussen och satt sig. Bussföraren Peter hade oberoende av mig gjort
anmälan till polisen, och sedan spelade SÄPO ut oss mot varandra, vilket hade till följd att Peter råkade ut för en personlig katastrof. För mig tog det sig andra uttryck. Jag gav
mig katten på att jag skulle knäcka Palmemordet.

Det menar jag mig väl ha gjort, i det närmaste, på denna hemsida. Men det räcker inte. Jag väntar otåligt på att några politiskt ansvariga ska kvickna till. Jag erinrar mig en
nattsvart oktoberkväll för några år sedan. Jag hade klivit på Kosterfärjan i Strömstad och mitt ute på fjorden hörs det i högtalaren från kommandobryggan: Det är telefon till Leif
Tell. Det var kanske tio pers på färjan men naturligtvis ingen Leif Tell. Anropet upprepades. Jag frågade skepparen om den som hade ringt var en man eller kvinna. Jo, det var
nog en kvinna. Saken var den att det fanns bara en person i hela världen som visste att jag fanns ombord på denna färja, och det var min egen lagvigda i Stockholm. Ett
oskyldigt puts, kan det tyckas. Om det inte varit så att det ingått i en terror som styrdes av högkvarteret och som gick ut på att jag skulle låta bli att rota i Palmemordet.

ELLER ÄR DET SOM KONSTNÄREN NILS VON DARDEL SA ALLDELES TVÄRT OM? MAN HAR BESTÄMT ATT JAG S K A KNÄCKA PALMEMORDET. MEN DÅ SÅ. BLÅS AV DEN DÄR
FÅNIGA FOLKOMRÖSTNINGEN. TAG OCH LAGFÖR LITE FOLK MED HEMORTSRÄTT PÅ FÅRÖ, ÅTERSTÄLL RÄTTSAPPARATEN, SE TILL ATT JAG FÅR TILLBAKA MITT HUS PÅ
KOSTER OCH MINA BÅTAR OCH RO HIT MED VAD NI HAR AV STORA OCH SMÅ JOURNALISTPRIS, GULDPENNOR OCH GREJER OCH BESTÄLL EN CONTAINER MED SKUMPA FÖR
NU SKA DET BLI TRÄDGÅRDSFEST SOM ÖVERTRÄFFAR LILLEMOR ARVIDSSONS PÅ RESIDENSET I VISBY.

Eller ska mördandet få fortsätta? Jovan Rajs har kommit med en ny bok om fallet OSMO VALLO. Den debatten måste fortsätta. Är Jovan Rajs frimurare? Varför lät han Olof
Palmes obducent Milan Valverius skyfflas bort från Palmemordet? Varför lät han Leif GW Persson vara närvarande vid obduktionen av Catrine da Costa? Var Jan Guillou också
med? Vilken roll spelade hans kollega feministen Cari Ormstad vid obduktionen av Palme? Vilket intresse hade Jovan Rajs av att mordet på Olof Palme inte klarades upp?
Varför är obduktionsprotokollet ännu hemligstämplat?

Det finns förvisso många frågetecken efter fallet Osmo Vallo. Mats Svegfors har gjort en enmansutredning av fallet, som är mycket kritisk mot RMV, Rättsmedicinalverket. Jovan
Rajs har i en tidigare bok tagit heder och ära av alla sina kolleger bland rättsläkarna. Men som jag ser det så handlar det om Sveriges utveckling till en polisstat. En utveckling
som växte fram ur socialminister Gustav Möllers händer med förebilder i Adolf Hitlers tyska nationalsocialism. Gustav Möllers statssekreterare hette Tage Erlander. Under 9 år
var Olof Palme hans handsekreterare. Strukturomvandlingen, politiseringen av hela förvaltningen, framväxten av ett nätverk där man till slut inte visste vad som var vad,
frimureri, judisk lobbyism, feminism, scientologi, kåranda av alla de slag, ren maffia . . .

När Tony Blairs finansminister tar sitt liv efter att ha läckt till pressen att det där med massförstörelsevapnen, som Blair och Bush hade som förevändning för att starta ett krig
mot Irak, att det var bluff, då blev det en världsnyhet. Men när Olof Palme drev sin justitieminister i döden, då blev det inte ens noterat i Sverige. Söndagen den 3 augusti
uttalade sig Ingvar Carlsson om sin tid som statsminister efter Palmemordet. Och han tyckte att det mesta var tillfredsställande , eller som Olof Palme sa till sin älskarinna
Shirley MacLaine om sitt äktenskap: ”Det är inte passionerat men det är acceptabelt”. Det var de gamla, socialdemokratiska idealen som gällde fortfarande: Frihet, jämlikhet,
broderskap. Nej , det var ju franska revolutionen. I Sverige säger vi Solidaritet, utom i Broderskapsrörelsen, för den är kristen.

Mats Svegfors begränsar problemen, som kom fram vid granskningen av fallet Osmo Vallo till 90-talet. För att komma till rätta med dagens problem måste vi alla och inte minst
socialdemokratin våga analysera det som hände kring den maktgalne Olof Palme under hela hans vuxna liv, och som gjorde det möjligt för honom att genomföra skådespelet
PALMEMORDET på Sveavägen så perfekt att det ännu på artonde året inte är genomlyst.

För dagen väntar vi bara på ett utlåtande från undersökningsledaren vid City-polisen Leif Tell om den nakne och upphängde mannen på gården vid Sveavägen.

LARS KRANTZ
SENASTE NYTT 16 10 2003

BAR MÖRDAREN

RÖD JACKA?
Från nyhetsbyrån AFP når oss ett telegram om en österrikisk sjuksköterska Martina Toman, som var på NK i Stockholm när Anna Lindh blev
mördad. Hon var tillsammans med en väninna. Hon har intervjuats i österrikisk TV. Hon såg inte själva attacken, men hon hörde skrik. Några
sekunder senare såg hon ryggen på en man när han sprang förbi henne och väninnan i rulltrappan. Han hade en röd jacka. Martina trodde
först att det var en tjuv på flykt. – Sedan, när vi kom till slutet av rulltrappan såg jag på det sista trappsteget en kniv täckt med blod. Kniven
plockades upp av en kvinna som gav den till en anställd vid en av kassorna nära rulltrappan.

Ovanstående telegram, om det är sant, kullkastar allt som hittills sagts eller skrivits om mordet på utrikesminister Anna Lindh. I sa fall kan varken den först häktade 35-åringen
eller den sedan häktade 24-åringen vara mördare. Ingen av dem hade röd jacka. Mannen på bilden, som ingen har känt igen, skulle ha haft en grå munkjacka. Det hela börjar
mer och mer likna mordet på Olof Palme. Det har också, som någon påpekat, likheter med mordet på krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernon.

Om Carl Fredrik Algernon kan jag berätta att jag en tid efter mordet på Olof Palme fick veta av en välinformerad journalist på A-pressen att han upprepade gånger hade begärt
företräde hos länspolismästaren Hans Holmér, men Holmér hade aldrig tid. Det var tydligt att han hade någonting viktigt att berätta. Samma dag jag fick den informationen kom
löpsedlarna om hans död i Tunnelbanan. 10 vittnen hade sett när han knuffades framför tåget vid T-centralen i Stockholm. Nästa dag var det 5. De reducerades till 2 ynglingar,
som rest hem till Finland. Polisen reste dit och kom tillbaka med beskedet att de sett fel. Men vi vet att Algernon hade satt ned sin portfölj på perrongen och stod 2 meter från
spåret med ryggen mot tåget. Därifrån skulle han ha hoppat baklänges framför tåget. Vi vet också att Carl-Fredrik Algernon var väl informerad om svensk vapenexport. Och om
Olof Palmes del i den hanteringen. Ett än i dag tabubelagt ämne.

”El stato suicidato” skrev filmaren och kultursnubben på UD med mera Carl Henric Svenstedt från Italien om Algernons död. Ett uttryck som betyder ”han blev självmördad”.
Suicidium heter självmord på latin. Självspillning kallades det förr. I Sverige var det olagligt ända fram till 1864. Under katolsk tid begravdes självspillningarna utanför
kyrkogårdsmuren. 1894 borttogs alla särbestämmelser beträffande jordfästningen i vigd jord. Allting tyder på att Olof Palme ”blev självmördad” av sin egen maka. När han
gravsattes på Adolf Fredriks kyrkogård, 200 meter från mordplatsen, blev graven först undersökt av SÄPOs bombhundar. Efter gravsättningen syntes en präst i full ornat ha
något för sig med rökelse och grejor. Palme själv hade påbjudit, inte en statsbegravning utan en borgerlig begravning, däär inte ens Statschefen Hans Majestät Konungen fick
vara med. Hade Lisbet tummat på det ceremonielet också?

Vad var anledningen till att utrikesminister Anna Lindh begravdes i hemlighet? Det finns fler mörkade begravningar, från Hans Palmstierna 1975 fram till Hans Holmérs död den
4 oktober 2002. Hans Holmérs begravning var så tyst att många i dag inte ens vet att han är död. Till sin chaufför Rolf Dahlgren hade han sagt att han skulle ta sitt liv hellre än
att ådra sig ett livstidsstraff för sina brott. Hans största brott var att bluffa om utredningen om mordet på Olof Palme. Den utredningen existerar inte. Hur går det med
utredningen av mordet på Anna Lindh? Uppgifterna om mannen med den röda jackan ger anledning till oro. De många olika signalementen likaså. Polisläckorna, om det
nu är det. Uppgifterna hit och dit om DNA och fingeravtryck. Vid mordet på Olof Palme talades det mycket om att det stora problemet var att man inte hade mordvapnet. Här
har man mordvapnet, och är lika ställd.

Rolf Dahlgren berättade för sin särbo Vivianne att han hade statliga uppdrag att likvidera obekväma både i Sverige och i utlandet. Han kallades bland kollegerna för ”Dallas” för
att han hade befunnit sig i Dallas när president John F Kennedy mördades 1973. Han var på kurs. Vad var det för kurs, som svensk polis gick på i USA? Ur svenskt perspektiv
ligger det nära till hands att ställa samman de tre attentaten Kennedy-Palme-Lindh. Palmemordet är nära nog kopierat på Dallas. Ända till de upphittade tämligen oskadda
kulorna. (Se file 0293 om Holmérs färder i Stockholm på mordnatten, enligt chaufförens dagbok.)

Vivianne hörde aldrig Rolf Dahlgren tala om Kennedymordet, vilket kan sammanhänga med att hon inte var bekant med honom på den tiden. Märkligt nog kommer vi på vårt
kvällssamtal också in på en annan aktualitet, nämligen styckmordet på den lyxprostituerade Catrine da Costa. Hon råkade nämligen bo alldeles i närheten. Vivianne såg ibland
den paranta kvinnan på gatan och i ICA.

Och så händer det på tisdagskvällen den 14 oktober att Lennart Persson tar upp styckmordet i sitt debattprogram från Göteborg i TV 1, med anledning av att radiojournalisten
Lars Borgnäs kommit med en bok i ämnet. I studion får han möta professorn i civilrätt Anders Agell vid Uppsala universitet. Det blir en laddad debatt. Agell har nyligen lämnat in
en ansökan om resning i målet mot de två läkarna till Regeringsrätten, som berövade dem deras läkarlegitimationer, sedan Stocholms Tingsrätt beslutat att de brutit mot
griftefriden för att de styckat kroppen. Själva mordet kunde de dock inte fällas för.

Den gången nyheten kom skakade den förstås hela Sverige, eftersom två läkare skulle ha begått detta hemska dåd. Men Agell var påläst. Han protesterade omedelbart mot att
TV började med att visa en bild från obduktionssalen vid Statens Rättsläkarstation i Solna. Stationen har ingenting med styckningen att göra, slog han fast. Om man studerar
utredningen och målet ur juridisk synpunkt så faller bevisningen ihop som ett korthus. Vittnen har intygat att Catrine da Costa var vid liv efter den pingsthelg då styckningen
skulle ha ägt rum på rättsläkarstationen. Vid styckningen skulle den ene läkarens dotter på 1 ½ år ha varit närvarande. Hon skulle ett eller två år senare ha berättat för sin
mamma om hur farbröderna styckade tanten. Mamman hade spelat in detta på band, som dock hade försvunnit. Men i rätten sa hon vad som fanns på bandet. Vem som helst
kan ju förstå att detta inte står rätt till. Men Expressens Hanna Olsson gick på det och skrev en bok som gjorde henne till hedersdoktor vid Umeå universitet. Radions Britt Edwall
gjorde också några läskiga radioprogram, där hon gav en skrämmande bild av dessa monster till läkare. ”Han satt där och talade med sin lilla mun” etcetera. Även Lars Borgnäs
öste på i några TV-program. Eller om det var radio.

DEN ENDE SOM HELA TIDEN FÖRFÄKTADE LÄKARNAS OSKULD VAR JAN GUILLOU. JAG HAR ALLTID UNDRAT ÖVER HUR HAN SÅ DIREKT KUNDE VARA SÅ SÄKER PÅ DETTA,
ÄNDA TILLS JAG FANN EN TIDNINGSUPPGIFT OM ATT HAN OCH HANS JAKTKAMRAT LEIF G W PERSSON SKULLE HA VARIT NÄRVARANDE VID OBDUKTIONEN AV DEN STYCKADE
KROPPEN. HOPPSAN. KRIMINOLOGEN LEIF G W PERSSON VID BRÅ, BROTTSFÖREBYGGANDE RÅDET, HADE TIDIGARE GJORT EN UTREDNING AV PROSTITUTIONEN, OCH
KÄNDE CATRINE DA COSTA. DET VAR HAN SOM HADE GJORT HELA POLISUTREDNINGEN TILLGÄNGLIG FÖR JOURNALISTEN PER LINDEBERG, VILKET RESULTERADE I BOKEN
”DÖDEN ÄR EN MAN” PÅ 600 SIDOR. EN SVIDANDE VIDRÄKNING MED JOURNALISTIKEN KRING MORDET. DEN PRISADES MED RÄTTA AV JAN GUILLOU, SOM ALLTID GILLAR
NÄR MEDLEMMAR I PUBLICISTKLUBBEN, DÄR HAN ÄR STÄNDIG ORDFÖRANDE, FÅR STRYK. .

Det ihåliga åtalet mot de två läkarna för styckmordet föreföll gåtfullt. Det var kanske inte de som var måltavlan, även om den läkare som var pappa till den lilla flickan låg i
skilsmässa med sin fru och hon i vårdnadstvisten använde rövarhistorien med friskt mod. Men på Rättsläkarstationen arbetade också en militant feminist Kari Ormstad och juden
och frimuraren Jovan Rajs. Målet för målet så satt säga var enligt min mening chefen för stationen den från Tjeckoslovakien stammande högt aktade docenten Milan Valverius.
Han hade obducerat Olof Palme. Han visste hur mordet hade gått till, och därför måste han oskadliggöras. Man lyckades. I förening med journalister på Dagens Nyheter och
Sveriges Radio, med Justitiekanslern och andra jurister, politiker och poliser drev man Milan Valverius i döden. Hans alltid solidariska maka tog gift med honom.

Ytterligare ett TV-inslag på tisdagskvällen hade anknytning till Palmemordet, även om ingen tänkte på det. Det gällde intervjun med Christina Jutterström, som skulle försvara de
drastiska nedskärningarna på SVT, som går ut över personalen ute i distrikten. Vid tiden för mordet på Olof Palme placerades hon på chefredaktörsstolen på DN. Bakom ryggen
på övriga redaktionen träffade hon en överenskommelse med Hans Holmér om att hon och Ann-Marie Åsheden skulle följa Hans Holmér under hans arbete som spaningsledare
dag för dag under en längre tid, kanske tills mördaren blev fast. Först därefter skulle materialet publiceras. Avtalet träffades hemma i Ebbe Carlssons lägenhet i ett av höghusen
i Tantolunden, där Hans Holmér tillfälligt bodde. På DN härjade Christina Jutterström med de gamla journalisterna så att Bonniers var tvungna att flytta henne till Expressen.
Samma katastrof där. I dag härjar hon som synes på SVT. Det där med feministvågen, som följde på GRUPP 8:s eldgivning på Sveavägen var bestämt inte så bra. Vi måste
komma ihåg att alla dessa kvinnor utan annan synbar kompetens än sitt kön fick sitt obegränsade självförtroende genom att den som utförde attentatet utan att bli lagförd var
kvinna. Kvinnor kan.

Jag har tidigare berättat hur Milan Valverius första gången jag träffade honom berättade om styckmordet, att det aldrig hade utförts på Statens Rättsläkarstation och att läkarna
var oskyldiga. Jag blev förstås väldigt förvånad, eftersom jag varit lika skakad som alla andra över det hemska dådet. Omedelbart efter Palmemordet hade Milan Valverius blivit
skild från uppgiften, och obduktionsprotokollet hemligstämplades. Det är för övrigt fortfarande hemligstämplat. Han ville göra en rekonstruktion på mordplatsen, han ville
dokumentera Lisbet Palmes skada, han ville studera de upphittade kulorna. Han ansågs vara misskrediterad på grund av att styckmordet skulle ha skett på den plats där han var
chef. Och av en av hans underläkare. En skicklig yrkesman, som var en uppskattad föreläsare på Polishögskolan. Milan Valverius drabbades av stresscancer och genomgick en
terapi på sjukhus, som först verkade vara framgångsrik. Men när han kom tillbaka till sitt tjänsterum efter behandlingen så hade alla hans papper och anteckningar från
obduktionen som hade med Palmes död att göra städats bort. Ovanpå det blev han förklarad misstänkt för sekretessbrott, som skulle ha bestått i att han visat
obduktionsprotokollet för DN.

För mig var det avgörande när jag vid ett besök i hans bostad på Östermalm frågade om hålen i Lisbet Palmes kappa och han svarade:

- Stäng av bandspelaren. De hålen är gjorda i polisens laboratorium.

Den nya polisutredning av styckmordet, som nu måste bli följden av professor Anders Agells resningsansökan, måste givetvis omedelbart föranleda en ny och seriös utredning av
mordet på Olof Palme och mordet på Anna Lindh. Islossningen är en förutsättning för att Sverige åter ska kunna kallas för en rättsstat. Inte en dag till borde Regeringen - och
Sveriges Riksdag – låta oss sväva i ovisshet. SEDAN 60-TALET HAR RÄTTSSKIPNINGEN GRADVIS ÖVERGÅTT I MAKTUTÖVNING. Just nu pågår en debatt om SÄPO ska få tillgång
till psykvårdens sjukjournaler för att bedöma hotbilden mot politiker, och Rikspolisstyrelsen vill införa en ny ammunition med dumdumkulor, som är förbjudna i krig och som är
omedelbart dödande.
Det finns anledning återkomma till professor Anders Agells resningsansökan i fallet med styckmordet av Catrine da Costa. Rimligtvis kommer det att ha en dominoeffekt så att
både mordet på Olof Palme och mordet på Anna Lindh blir uppklarade. Liksom det drar med sig en genomlysning av hela rättssystemet. Vi kan ha nått peripetin, som det heter
på fint språk. Det betyder VÄNDPUNKT!

LARS KRANTZ
NATIONALMORDET
SENAST UPPDATERAD 2002-10-11

Hans Holmér var beredd:

"HELLRE ÄN LIVSTIDS FÄNGELSE

TAR JAG MITT LIV"

Förråddes av sin livvakt
Palmefamiljen skakad av dödsbudet
Palmespanaren Hans Holmér hade anförtrott sin chaufför och livvakt polisen Rolf Dahlgren att det han hade gjort som polischef och utredare
av mordet på Olof Palme skulle ge honom livstids fängelse. Men han var fast besluten gå rättvisan i förväg och ta sitt liv om han blev
avslöjad. Vem Palmes mördare var skulle han berätta i ett brev. Hans intime vän under tjugo års tid Ebbe Carlsson tog hemligheten med sig i
graven när han, precis som Hans Holmér, dog ”efter en lång tids sjukdom” 1991. Den fantasifulle Ebbe Carlsson, som gjort sig hemtam i
maktens korridorer i Kanslihuset, i Polishuset och i huset Bonnier inklusive Dagens Nyheter och andra mediaföretag, dog i aids. Rolf Dahlgren
var chaufför och livvakt åt både Hans Holmér och Ebbe Carlsson. I livvakternas hemliga uppdrag kunde ingå lite av varje, som skuggning,
buggning och även - mord.

SAGT OCH GJORT FÖR HANS HOLMÉR löd rubriken på denna webb den 29 september
2002. Klockan 8 på kvällen den 4 oktober blåste han ut sitt ljus. Samma dag hade Hans
Holmér kunnat läsa på min hemsida att han blivit förrådd av sin chaufför Rolf Dahlgren
innan också han dog ”efter en lång tids sjukdom” den 4 maj 1994. Rolf Dahlgren hade kört
Hans Holmér fram och tillbaka runt mordkvarteren. Många poliser var engagerade i
skådespelet och så gott som alla informationer som Holmér meddelade på
presskonferenser var lögnaktiga. Från det första meddelandet som gick ut på TT klockan
1.10 på natten, långt efter det att BBC spritt nyheten till övriga världen. Det gick ut på att
Olof Palme avlidit på sjukhuset 6 minuter över midnatt den 1 mars. Palme dog i själva
verket ögonblickligen vid beskjutningen klockan 23.21 den 28 februari.

För många år sedan hade den enväldige spaningsledaren sagt till sin chaufför Rolf
Dahlgren att han riskerade livstids fängelse för vad han gjort och inte gjort i mordet på
Olof Palme. Då skulle han hellre ta sitt liv, och efterlämna ett brev med namnet på
mördaren. Vem det var som mördade Olof Palme ville han inte berätta ens för sin
chaufför. Men han hade sagt det till Ebbe. Och han hade sagt i pressen att han visste. När
han vittnade under ed i tryckfrihetsrättegången mot PROLETÄREN i Göteborg den 25 april
1989 fick han frågan vad han menat med det yttrandet.

Hans Holmér svarade: Jag har inte sagt att jag visste, bara att jag hade en
uppfattning om vem mördaren var. Naturligtvis uteblev följdfrågan vem det då
var, som han hade denna uppfattning om.

SÅ HÄR GICK DET TILL NÄR HANS HOLMÉRS CHAUFFÖR OCH LIVVAKT ROLF DAHLGREN NEDLADE EN TERRORIST VID AMERIKANSKA AMBASSADEN I
STOCKHOLM DEN 24 SEPTEMBER 1988. BILDEN PUBLICERADES I SVENSKA DAGBLADET. DET VAR EN IRAKISK KURD SOM DELTOG I EN DEMONSTRATION
MOT SADAM HUSSEIN FÖR ATT HAN ANVÄNT STRIDSGAS MOT KURDERNA. SOM SYNS PÅ BILDEN STOD
DAHLGREN PÅ KNÄ PÅ KURDENS RYGG ENLIGT EN METOD SOM ÄR FÖRBJUDEN FÖR POLISEN. KURDEN
ÖVERLEVDE BEHANDLINGEN OCH SLÄPPTES SEDAN.

Det heter i artikeln att polismannen är misstänkt för grova brott i samband med Ebbe Carlsson-affären.
Justitieminister Anna-Greta Leijon var på väg att göra en statskupp mitt för ögonen på statsminister Ingvar
Carlsson, när hon blev avslöjad och tvingades avgå. Den homosexuelle skojaren Ebbe Carlsson hade fått låna
pengar, en miljon, av finansmannen Thomas Fischer för att sätta upp en alldeles privat polisstation på Renstiernas
gata på Söder i Stockholm. Där skulle finnas bilar, vapen, avlyssningsutrustning och annat smått och gott, och
Ebbe Carlsson förseddes med ett intyg av Anna-Greta Leijon, där hon gick i god för att han fått regeringens
uppdrag att jaga Palmes mördare. Personalen togs ur Hans Holmérs kader av yrkesmördare. Flera av poliserna var
brottsligt belastade. En åkte fast i samband med att han tillsammans med Ebbe försökte smuggla in
avlyssningsapparater genom tullen i Helsingborg. En annan, Per Jörlin, har senare dömts till 5 års fängelse för att
han tagit livet av sin sambo Haydee Sandberg. Offret har aldrig påträffats. Den intressanta rättegången har
utförligt refererats på denna sida (Se länk) men i övrigt har fallet inte väckt någon uppmärksamhet i media på
grund av den symbios som råder mellan press och polis.

Under sextiotalet byggde Olof Palme upp en polisstat, som fick oerhört mycket makt. Med olika organisatoriska
knep kunde han spela ut olika enheter mot varandra. Polisen förstatligades. Domstolarna förstatligades. Hela
förvaltningen politiserades. Det var som om allt hade tillkommit för att slutligen fullbordas i det aldrig uppklarade
attentatet på Sveavägen. Det var vattentätt som maffian i Italien. Som där manifesterades makten i mord. Och
inte i ett utan i många mord. Om man kan döda utan att bli lagförd, då har man makt.

Efter Hans Holmérs död sköljde sedvanliga floskler över media, varefter det blev alldeles tyst. Två avböjde
omedelbart. Det var statsministern efter Palme Ingvar Carlsson och justitieministern vid tiden för mordet Sten
Wickbom. Några hyllade honom, som DN:s Ann-Marie Åsheden. Hon hade bakom ryggen på tidningens reportrar
följt Holmér i hans fejkade mördarjakt. Tillsammans med tidningens chefredaktör Christina Jutterström, i dag SVT-
chef, träffade hon HH i Ebbe Carlssons lägenhet i Tantolunden, där han då bodde, och lade upp arbetet.

Hans Holmér och Ebbe Carlsson hade i nära tjugo års tid daglig kontakt. I HÄNT I VECKAN berättade Holmér
gripande om kärleken vid första ögonkastet:
”Jag minns mycket väl första gången vi pratade lite mer privat med varandra. Det som förenade oss var vår stora aptit på glass. Vi hade haft ett möte på
polishuset och efteråt erbjöd jag mig att köra honom hem. När vi hade satt av ministern utanför hans bostad på Östermalm frågade jag Ebbe vart han ville bli
skjutsad. Jag glömmer aldrig Ebbes svar: Det skulle vara gott med en glass, vet du något bra ställe?”

De förenades av intresse för idrott och polisarbete. Vad nu Ebbe visste om polisarbete. In i det sista satt Hans
Holmér vid hans säng och pratade med honom.

Det är en gåta hur Ebbe Carlsson kunde få den position han fick i regeringen och hos polisen. Det måste ha hängt
ihop med hans relationer till Olof Palme och till Lennart Geijer. Polisinspektören Rolf Dahlgren, som många år efter
sin död kom att spräcka bubblan genom sin lösmynthet till en kvinnlig kontakt, blev chaufför åt både Holmér och
Ebbe Carlsson. Han hade börjat som militär och utbildade sig till fallskärmsjägare i Karlsborg, där han dock fick
sparken på grund av otyglat temperament och spritmissbruk. Via polisen i Skövde kom han till Stockholm och den
beryktade Norrmalmspolisen. Där var han hundförare. Det blev dock värre med spriten och till slut blev han inlagd
samt förtidspensionerad.

PÅ ETT TIDIGT STADIUM EFTER MORDET PÅ OLOF PALME FICK HANS KVINNLIGA KONTAKT OCH TVÅ VÄNINNOR
TILL HENNE KLART FÖR SIG ATT HANS HOLMÉR HADE VARIT I STOCKHOLM PÅ MORDNATTEN. HANS VERSION AV
SPANINGARNA VAR ALLTSÅ LÖGN FRÅN BÖRJAN TILL SLUT. VÄRLDENS DYRBARASTE MORDUTREDNING VAR EN
REN BLUFF. DAMERNA FÖRSÖKTE FÅ UT DET PÅ OLIKA SÄTT, MEN INGEN VILLE LYSSNA. I STÄLLET DRABBADES
DE AV REPRESSIVA ÅTGÄRDER.

På olika sätt nådde det ändå fram till denna sida på INTERNET den 29 september och den 4 oktober. Men än har
det ändå inte slagit igenom. Hans Holmér hade sitt eget sätt att visa att han förstått. Efter två dagars tystnad
framträdde den gamle statsministern Göran Persson med en monolog i den kommersiella TV-kanalen TV 4 (hade
partiet köpt den tiden?) och talade på bästa Jeeperdy-tid klockan 19 i 25 minuter, lugn, leende, vattenkammad och
med en byst av landsfadern Per-Albin i bakgrunden. Han talade om sin nästa mandatperiod. SOM OM INGENTING
HÄNT !

Det är fullkomligt ofattbart.

LARS KRANTZ
SENASTE NYTT 01 11 2003

Har ni märkt en sak?

NU VÄNDER
SKUTAN

Utrikesministern i Samlingsregeringen Christian Günther brukade säga efter Stalingrad i december 1942, då general Paulus trotsade Hitler
och kastade in handduken, att man vänder inte en 10 000-tonnare på en femöring. Inte förrän vid årsskiftet 1944-45 avbröt Sverige
järnmalmsleveranserna till den tyska krigsindustrin, och då för att engelsmännen upplyste om att de skulle bomba de tyska hamnstäderna,
där de svenska malmfartygen lossade. Nu kritiseras den nya statliga historieskrivningen av några yrvakna riksdagsmän. Det har blivit
tämligen tyst om kanoniseringen av den mördade scientologen Anna Lindh. Medan den nye moderatledaren och scientologen Fredrik Reinfeldt
går framåt med stormsteg i senaste mätningen. Vänsterledaren Gudrun DÖDÅTFAMILJEN Schyman tycks dock inte få igenom sitt
feministiska miljonprojekt som politisk vilde i Riksdagen. Hennes nya skatteäventyr gör det inte osannolikt att hon går samma öde till mötes
som den ledande scientologen Jerry Martinger och tvingas lämna Riksdagen. Privatiseringsvågen stöter på patrull i bygderna och polisens
metoder börjar äntligen diskuteras. Fast buggning, avlyssning och dolda kameror har fått nytt vind i seglen med en läskig terroristlag. Två
steg fram och ett tillbaka hela tiden. Sanningen om ”Årets svensk” 1986 spaningsledaren Hans Holmér och hans bråda död i tysthet 2002
kryper fram, sakta men säkert. Eller gör den? En vacker dag måste i alla fall EN UTREDNING AV MORDET PÅ OLOF PALME komma till stånd.
Och då kommer det att hända saker. Framför allt kommer inte Lisbet Palme att kunna posera på bild som i AB den 31 oktober flankerad av
Brasiliens ambassadör Margareta Winberg och Göran Perssons avlagda Annika Bahrtine.

Apropå historieskrivningen så var det inte första gången, det som jag berättade förra gången, att regeringen ändrade grundlagen under pågående process, när de efter
påtryckningar från USA gav scientologernas ”bibel” upphovsrättsskydd. Det gjorde de med de norska kvarstadsbåtarna i Göteborgs hamn på våren 1942. När de väl kom iväg till
England efter efter regeringens olagliga grundlagsändring, med ett stort antal norrmän ombord blev de uppbringade av tyskarna efter angivelse av en svensk marinofficer. Fem
fartyg torpederades av tyskarna och det sjätte fördes till dansk hamn. Alla ombord hamnade i koncentrationsläger. Det står inte ens i våra historieböcker.

Men nu skall vi tala om styckmordet.

Så här skriver Yrsa Stenius i en kolumn i AFTONBLADET den 28 oktober:

”Fallet med de båda styckmordsåtalade läkarna – allmänläkaren och obducenten – kommer säkert att tillhöra den svenska rättshistoriens dunklaste brottmål
någonsin.”

Yrsa Stenius är journalist och före detta chefredaktör i Finland och på Aftonbladet. Varför skriver hon så? Hon hyllar två författare till böcker om styckmordet,
Hanna Olsson och Lars Borgnäs. Hanna Olsson är legitimerad psykoterapeut. Hon gav ut sin bok CATRINE OCH RÄTTVISAN på Carlssons förlag 1990, året före
kammarrättens dom. För den blev hon hedersdoktor vid Umeå Universitet. Den är helt och hållet lögnaktig. Journalisten Lars Borgnäs har kommit med sin bok
om styckmordet i dagarna. I MORDET PÅ OLOF PALME var han anhängare av polisspåret och påstod att jag med mitt tips om en polis på en buss givit upphov
till detta. Yrsa Stenius lyckas på samma gång som hon sluter upp bakom författarna hålla med professorn i civilrätt Anders Agell i Uppsala om att läkarna blev
dömda på felaktiga grunder. Det fanns inget juridiskt bindande bevis för att de mördat eller styckat Catrine da Costa, tycker hon till. Professor Agell har begärt
resning i målet.

Om vi börjar där vi slutade, med styckmordet, så leder det automatiskt till några av den här webbens viktigaste frågor, nämligen MORDET PÅ OLOF PALME och nu också MORDET
PÅ ANNA LINDH. Dagligen kommer nya avslöjanden om lägenheter och förläningar, bonusar och fallskärmar, både inom näringslivet och i den statliga förvaltningen. Staten har
utsett en särskild granskare av girigbukarna. Han har själv förstås en årslön på 3 miljoner. Egentligen är ju detta som vi ser ingenting annat än en fortsättning på vad som
skedde redan före MORDET PÅ OLOF PALME, att man delade bytet. Några sitter fortfarande kvar på stolar och taburetter, förresten ganska många, inte minst kvinnor som
Christina Jutterström på TV och Marie Söderberg på radion. Christina Jutterström var ju placerad på DN:s chefsstol när det small. I regeringen sitter fortfarande Lars Engqvist,
och vid nödutgången Mona Sahlin, som vinkar av Margareta Winberg när hon flyger till Brasilien. Men styckmordet var det, ja. Professorn i civilrätt Anders Agell vill med sin
resningsansökan visa att de båda läkarna är oskyldiga. Än så länge är det en maktfråga. Än så länge råder makten över sanning och rätt. Om vi som är utanför rättssalen köper
Agells ståndpunkt så inställer sig dock omedelbart en rad nya frågor. Låt oss numrera några av dem.

1.

Om läkarna är oskyldiga, vem eller vilka har då gjort det?

2.

Om det inte har utförts på läkarstationen, var har det då skett?

3.

Varför påstod man att det gjordes på stationen?

4.

Varför lät t f chefen för stationen Jovan Rajs den i massmedia kallade ”obducenten” Teet Härm obducera Catrine da Costas styckade kropp om han misstänkte att Teet Härm
hade utfört dådet? Rajs var handledare åt Härm men lät honom hållas för att sedan anmäla honom.

5.

Hur kunde kriminologen Leif GW Persson och journalisten Jan Guillou tillåtas vara med vid obduktionen?

6.

Hur kunde Jan Guillou före alla andra, redan under rättegången, veta att läkarna var oskyldiga? Det framgick av hans tidningsreferat från rådhuset.

Svaren skulle omedelbart ge upphov till flera följdfrågor. Och professor Agell är inte främmande för dem. Låt oss gå händelserna i förväg med följande hypotes: Historien om
Teet Härms och Thomas Allgéns mord och styckning av Catrine da Costa på Statens Rättsläkarstation i Solna i närvaro av Thomas Allgéns 1 ½-åriga dotter är en skröna för att
misskreditera Milan Valverius, som obducerat Olof Palme och därmed fått vetskap om var, när och hur det mordet skedde. Allgén hade en vårdnadstvist med sin fru, som sade
sig ha fått dotterns berättelse på band flera år efteråt. Och bandet hade försvunnit! Och så är det med ”bevis” efter ”bevis”.

7.

Varför placerades de fyra svarta plastsäckarna med likdelarna i ett industriområde vid Norrtull?

Jag kan inte tänka mig det möjliga svaret utan att må illa. Bakom staketet fanns ett lager med ädlare byggnadsträ. Min tandläkare hade berättat om en patient som under
Andra Världskriget var mätningsman för den skog som vi exporterade till tyskarna. 40 procent av vår export var trävaror. Han hade också statens uppdrag att ta emot och
kontrollera varorna i Tyskland. Då hade han svenska statens beskydd. Jag bad min tandläkare att fråga honom om han ville ställa upp i ett TV-program, och det ville han. Den
dagen jag kom till honom för att förbereda inspelningen så var det första han sa till mig att han ville visa var de hade hittat resterna av den styckmördade Catrine da Costa. Det
var utanför hans lager. Illamåendet kommer sig av att han själv blev ett offer för feministerna. Hans fruar barskrapade honom och drev honom i döden. Eftersom jag själv fått
åtskilliga belägg för att min egen hulda sektskolade maka försökte förpassa mig, egenhändigt eller med andras hjälp, till de sälla jaktmarkerna så kan jag inte komma ifrån
tanken att hon hade ett finger med i spelet när säckarna hamnade just där. Hon visste ju att jag skulle komma dit. Och hon hade kontakten med skurkarna. Noja? Om det vore
så väl.
Adolf Hitler tog makten när han utropades till Rikskansler. Hans makt var slut när han sköt sig för pannan i bunkern i Berlin. Hans skapelse, Nationalsocialismen, var en ny
religion med honom själv som Gud och den tyska nationen, Tredje riket, NEUROPA, som Paradiset. Det lever vidare i fragment i demokratier som Schweiz, Sverige och Israel.
Men utan liturgin, ritualerna, dräkterna, monumenten. Ett akustiskt tecken, en vissling eller ett lite nynnande ersätter hakkorset på ärmen. Älska dig själv, men iaktta alltid
hierarkin. Döda om det är nödvändigt, eller om gruppen kräver det av dig. Låt gärna andra utföra det. Låt fienden förgöra varandra. Sålunda talade L Ron Hubbard, Scientologins
grundare. I USA hittade han på att kalla sin sekt för kyrka för att slippa skatt. Men Kongressen gick inte på det. Kyrkoetiketten togs bort, sekten fick tvingas betala skatt på sin
enorma förmögenhet till staten och dessutom ställdes flera av dess ledare inför rätta och dömdes till långa fängelsestraff. Inte så i Sverige. Den svenska riksdagen har godkänt
denna kriminella sekt som kyrka och befriat den från skatt. Kanske blir vår näste statsminister scientolog.

Alf Enerström heter en läkare som i många år drev en hatkampanj mot Olof Palme med hjälp av stora annonser i dagspressen. En dag, berättade han för mig, fick han besök av
några marinofficerare med kommendörkaptenen Hans von Hofsten i spetsen. Han ville att Alf Enerström skulle leda en statskupp. Han sa att han nu hade 500 man och att
hälften av dem kunde besätta Radiohuset och de andra Kanslihuset. Han sa att Quisling hade inte haft fler. Enerström sa att det inte behövdes. Tidningen Kvällsposten hade haft
en uttömmande artikel om Harvardaffären. – Vi knäcker honom på Harvardaffären, sa Alf Enerström. Och på sätt och vis var det det man gjorde. Olof Palme hade begått
skattebrott och det blev hans fall. Hans von Hofsten blev avsatt efter att ha rammat en rysk örlogsman i Östersjön med sin korvett. Men vad blev det av hans mannar? Var det
inte så att den växte till en mångtusenhövdad ockupationsmakt, ett nätverk av maktgrupperingar som effektivt infiltrerade i samhället. Var det inte så att ockupationen av både
Radiohus och TV-hus genomfördes och består än? Att vi dagligen ser exempel på deras destruktiva arbete i alla störningar i sändningarna? Varför gör ingen något åt detta? Hans
von Hofsten publicerade sig i den förfalskarverkstad som heter Försvarshögskolans Historiska avdelning. Med hjälp av överstelöjtnanten Boje Bojerud totade han ihop en skrift
om ubåten Ulvens undergång på den svenska västkusten 1943. Det var i polemik mot undertecknad efter en dokumentär som jag gjort på TV. Hans skrift innehöll inte ett sant
ord. Men det hindrade inte att han tilldelades KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS STORA PRIS på 10 000 kronor. Nu närmar vi oss styckmordet, via det nya statliga verket som
heter FORUM FÖR LEVANDE HISTORIA. Fyra vänsterpartistiska riksdagsmän går nu till storms mot detta forum och vill att det ska läggas ned. Riksdagen blev lurad när de tog
beslutet, skriver de. Tro det? Riksdagen har nu tagit en terroristlag som ger storebror ännu merad makt. Skulle Riksdagen ha vaknat? I så fall borde den omedelbart sätta i gång
med en UTREDNING AV MORDET PÅ OLOF PALME och en UTREDNING AV MORDET PÅ ANNA LiNDH.

Det är en påtaglig nervositet för närvarande i media. Varje dag uppträder Göran Persson och Thomas Bodström. Se där Ingvar Carlsson och Jovan Rajs och Vanja Lundby-Wedin
och Mona Sahlin och Mats Svegfors och Lisbet Palme. Nästa gång återkommer jag med ockupationen av Sveriges Radio.

Hälsningar

LARS KRANTZ
 En i ordets verkliga mening snabb behandling kan bidra till
att regeringsrätten skriver första akten Rättssamhällets
uppvaknande och inte sista akten av en rättsskandal.
ANDERS AGELL i sin resningsansökan i fallet om
SENASTE NYTT O5 11 2003 styckmordet av Catrine da Costa.

MÖRDARNA VILL HA

FÖRTROENDE

Allmänhetens förtroende för rättssystemet har rubbats. Oskyldiga har dömts till livstid och skyldiga gått fria, hette det i sista
nyhetssändningen i TV4 den 2 november. Jag spetsade öronen. Det skulle bli en förtroendegrupp hos Riksåklagaren. Nu händer det. För
första gången sov jag gott och drömfritt på natten. Nu skulle Lisbet Palme bli lagförd och läkarna i STYCKMORDET AV CATRINE DA COSTA
bli frikända. Men, men. Det som borde ha blivit första nyhet i media nästa morgon blev bara en notis. Riksåklagaren Klas Bergenstrand skulle
tillsätta en arbetsgrupp av åklagare, poliser, advokater och domare, som skulle se till att domarna i framtiden blir av bättre kvalitet så att de
inte behöver överklagas. Gruppens arbete ska utmynna i ett förslag nästa höst. Godmorgon. Klas Bergenstrand följde för Regeringen
länspolismästare Hans Holmérs Palmegrupp när de under ett års tid låtsasutredde MORDET PÅ OLOF PALME och jagade kurder och 33-
åringar med blåslampa. Klas Bergenstrands förtroendegrupp inger inte förtroende, ens innan den är tillsatt.

Jag går tillbaka till mina möten med chefen för Statens Rättsläkarstation i Solna docenten Milan Valverius 1989. Christer Pettersson hade blivit dömd till livstid för MORDET PÅ
OLOF PALME och mordförsök på Lisbet Palme. Alltför sent hade jag börjat läsa förundersökningsprotokollen, som släpptes när åtalet kom. Nu ville jag veta varför
obduktionsprotokollet för Olof Palme var hemligstämplat. Det är det för övrigt fortfarande. Valverius sa, inte fullt sanningsenligt, att han inte visste. Av hans brasklapp
dödsattesten, så full av felaktigheter, kunde man förstå att han mycket väl visste. (Se Dödsbeviset på Startsidan!) Där stod till exempel fel adress, fel tidpunkt för dödsfallet, att
han blivit skjuten i bröstet när han blev skjuten i ryggen och att han skjutits ”av okänd gärningsman”, som ju obduktionen inte kunde ge något besked om.

Det var med stor tvekan som Milan Valverius tog emot mig, första gången i sitt tjänsterum på rättsläkarstationen och sedan där och i bostaden på Östermalm. Men det var min
bok ETT VERKLIGT DRAMA, som jag skickat honom, som öppnade porten. Särskilt mitt frågebatteri i slutet. Genom en ful komplott av rättsläkarna Jovan Rajs och Kari Ormstad
på stationen, Gun Fälth på DN och byråchefen Harald Drüsselius på JK hade han helt obefogat blivit anmäld för sekretessbrott, bestående i att han skulle ha lämnat ut
obduktionsprotokollet till DN. Valverius tog mycket illa vid sig av anklagelserna, som dock slutade med att målet avskrevs. Mycket tack vare Valverius offentlige försvarare
advokaten Peter Danowsky. Men han var livrädd för journalister. Tack vare förbindelser fick jag kontakt med honom, så småningom god kontakt.

I ett år hade en helt lagstridig utredning pågått. Enligt Tryckfrihetsförordningen får myndighet inte efterforska källa till tryckt skrift. Typiskt nog reagerade inte DN. Ingen
annan heller förresten. Valverius kallade det för skärselden. Han krossades genom att juden och frimuraren Jovan Rajs och feministen Kari Ormstad såg till att han blev helt
bortkopplad från mordutredningen. På våren 1984 inträffade STYCKMORDET AV CATRINE DA COSTA. Men det var först mitt i utredningen av MORDET PÅ OLOF PALME två år
senare som det slog ned som en bomb, när polisen kom och hämtade Valverius underläkare Teet Härm på stationen som misstänkt för styckmordet. Det skulle ha utförts på
Rättsläkarstationen av Teet Härm och hans läkarkollega Thomas Allgén i närvaro av den senares dotter på 1 ½ år .

Det första Milan Valverius sa till mig när jag träffade honom var att styckmordet inte skett på hans arbetsplats och att de anklagade läkarna
var oskyldiga. Det var ett något omtumlande budskap eftersom hela landet var mitt uppe i en masshysteri, och jag var lika berörd som alla
andra över vad jag läst om det hemska dådet i media. Detta var alltså lögn. Milan Valverius var en internationellt känd rättsläkare från
Tjeckoslovakien, som lämnat en tjänst i DDR. Bland annat hade han vid besök i USA biträtt i obduktionen av den mördade Martin Luther King.
Han var mycket engagerad i narkotikabekämpningen och arbetade frivilligt för Föräldraföreningen Narkotikafritt Samhälle. Hans maka
arbetade med att lägga upp den globala narkotikahandeln på data.

Ödet ville att jag kom direkt från Valverius till bokförläggare Trygve Carlsson på Carlssons förlag när han gav mig första exemplaret av Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan,
som utmålade de båda läkarna som skyldiga. Men de är oskyldiga, sa jag. Han blev mäkta förgrymmad. Han sa att han kände Hanna Olsson. Jag var på jakt efter en förläggare
till DÖ I RÄTTAN TID och han avvisade mig inte direkt. Men sedan gjorde han det och jag lyckades inte med någon annan heller. Jag fick erfara att det vilade en förbannelse över
alla som på minsta sätt tangerade MORDET PÅ OLOF PALME. För makarna Valverius slutade det med en katastrof. De tog sina liv tillsammans. Jag förstod att anledningen till
förföljelsen var att de visste för mycket. Valverius hade vid obduktionen av Olof Palme funnit att Lisbet Palmes version var osann. För mig kom avgörandet den dagen jag hade
frågat honom om kulhålen i Lisbet Palmes kappa och han bad mig stänga av bandspelaren. – De har åstadkommits i polisens laboratorium, sa han.

- Det är krig, lilla gumman.

När Centerns Maud Olofsson vid senaste partiledardebatten gick upp i talarstolen, väste statsminister Göran Persson till henne att ”det är krig”. Det kriget var kanske
anledningen till att han inte blev inbjuden till Margareta Winbergs avskedsparty i Rosenbads festvåning innan hon gav sig iväg till förvisningen i Brasilien. Däremot hade hon
inbjudit Göran Perssons exmaka Annika Bahrtine i Malmö samt Lisbet Palme. Även Vänsterpartisten Ulla Hoffman är med, hon som munpussade Gudrun Schyman, när de båda
var iklädda röda jackor, som ett vittne påstår att mördaren hade när han flydde från NK. I Brasilien kanske hon får träffa Gudrun Schymans exmake filmaren Lasse Westman,
som bor där i exil och som en gång hade omvänt henne till kommunismen men absolut inte gjorde henne kåt. Eller? Det är svårt att följa med i svängarna. Vi kastas i media hela
tiden mellan det löjligaste skvaller och den grövsta brottslighet.

Det blir bättre upp redan i nästa dags DN. Margareta Winberg bekänner i
en intervju att hon önskar komma till Kuba och träffa Fidel Castro! Med
tanke på ryktena om den gamle mannens gubbsjuka frågar man sig vad
hennes man Vänsterpartisten och EU-kommissionären Jörn Svensson
kommer att säga. Han fanns med på partyt men höll sig i bakgrunden. Men
det angår inte oss. Som Olof Palme utvecklade det en gång, när han sa att
han skiljde mellan A-moral, B-moral och C-moral. A-moralen handlade om
var man stod i klasskampen. B-moral var hur man uppnådde målen, och C-
moral det var privatmoralen, och den hade ingen annan med att göra.
Helgardering således.

Göran Persson bor gratis i Sagerska palatsen vägg i vägg med UD, Arvfurstens palats vid
Gustav Adolfs torg i Stockholm, men han tycker det är helt OK att inte betala hyra eftersom
hans nya lilla gumma, hon på Systembolaget, där alla chefer är mutade, har kvar sin dyra
lägenhet på Kungsholmen, dit hon går ibland och vattnar blommorna.

Den för mordet på Anna Lindh häktade 24-åringens mamma har talat om
för polisen som har talat om för Leif Brännström på Expressen var sonen
har grävt ned sina blodiga byxor, och DNA visar att blodet tillhör Anna
Lindh. Därmed är vi osökt tillbaka till STYCKMORDET AV CATRINE DA
COSTA. Professor Anders Agells resningsansökan till Regeringsrätten för de två läkarna som anklagades för styckmordet har givit mig
anledning att återvända till Per Lindebergs bok DÖDEN ÄR EN MAN. Men först polisutredningen.

Professor Anders Agell hade föresatt sig att inte gå ut i någon offentlig debatt innan resningsärendet behandlats, men plötsligt blir han lurad in i en polemik med charlatanen
Sveriges Radio-journalisten Lars Borgnäs, som just kommit med en ny bok om styckmordet, där han beskyller Per Lindeberg och Anders Agell för lögn om vittnena. Han talar
också om att Teet Härm är misstänkt för mord på sin tidigare maka. Där blir han dock vederlagd av kriminalkommissarie Bo Wide i DN den 4 november. Han berättar att han
efter en idé från Kanada bildat en grupp på fyra man, som systematiskt går igenom gamla olösta mordfall. Och så heter det:

”Ett omdiskuterat fall är redan avskrivet. År 1982 hittades en kvinna död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Enligt utredningen tog hon sitt eget liv. I fjol
uppmärksammades fallet i SVT:s ´Uppdrag granskning´. Mycket talade för att kvinnan i själva verket hade mördats, enligt programmet. Kvinnan var gift med den man som
senare kom att kallas ”obducenten”, som var misstänkt för mordet på Catrine da Costa år 1984.

Bo Wide har nu tittat på fallet igen, men inte funnit något som talar för att kvinnan mördades. Därför lades mordutredningen ned i somras.

- Det finns ingen anledning för oss att tro att någon annan har deltagit i det där. Det har nog gått till så som man först trodde, säger Bo Wide.”

SÅ ÄR DET ATT LEVA I STORMENS ÖGA. I SAMMA STUND SOM JAG SATTE PUNKT FÖR OVANSTÅENDE KOMMER FÖLJANDE MEDDELANDE I MIN MAIL-BOX:
 I DAG HAR REGERINGSRÄTTEN TILLKÄNNAGETT SITT BESLUT ATT AVSLÅ BEGÄRAN OM MUNTLIG FÖRHANDLING MED SKÄL ATT DETTA
INTE BEHÖVS ”NU”. SÅLUNDA KAN SAKEN AKTUALISERAS IGEN. I STÄLLET GES SOCIALSTYRELSEN TILLFÄLLE ATT YTTRA SIG SENAST DEN
21 JANUARI.

Professor Anders Agell kommenterar:

”Det är klart att det måste bli resning och återlämnande av legitimationerna.”

I sin resningsansökan påpekar Anders Agell att båda läkarna var för sig vidhåller att de aldrig träffats mellan 1982 och vid ett så kallat konfrontationsförhör hos polisen den 10
december 1987. Eftersom de tillsammans skulle ha företagit styckningen av Catrine da Costa på rättsläkarstationen Annan dag pingst 1984 faller det på sin egen orimlighet. Per
Lindebergs bok DÖDEN ÄR EN MAN på 766 sidor är ett skammens dokument över journalistkåren, författarkåren, juristkåren, politikerkåren och allsköns sekter och
maktgrupperingar. Allt, precis allt, faller tillbaka på symboldramat på Sveavägen i Stockholm den 28 februari år 1986 klockan 23. 21.

Vi kommer att dras med detta i generationer framöver. Eftersom jag inte kan begära att ni, mina kära läsare, ska sitta framför IT-skärmen hela nätterna, ska jag runda av med
en liten sång, som var och en kan sjunga med i tills han kräks. Den är på Olrog-melodin ”Wedholm och Tjocka Lasse, Karl Herman å jag”. Den framfördes av Riksradions
satirgrupp På Håret vid deras nyårsshow på Berns i Stockholm under januari 1991. Bakom står den duktige sångaren Claes Vogel och ”Lelle Printer” Hans Dahlman.

Doktorn å Obducenten

Teet Härmann å ja (kören: Härmann å ja)

sutto å tyckte allting

var dystert en dag (kören: Dystert en dag)

Doktorn han tyckte livet var

pyton å pest (kören: Pyton å pest)

Då satte vi igång en hejdundrande fest!

REFRÄNG: Hugga av å stycka upp lite grann,

ner i hinken åker knoppen

Såga till å korta av en madam,

tycker vi är rena toppen

Doktorn å Obducenten

Teet Härmann å ja (kören: Härmann å ja)

Stodo å hängde läpp, hej å hopp fallera! (kören: Hej å hopp, fallera!)

Kroppen var liksom borta

och styckningen klar.

Men uti receptionen satt en kärring kvar.

Refräng: Hugga av å stycka upp lite grann.

Ner i hinken åker knoppen, etc

Doktorn å Obducenten,

Teet Härmann å ja (kören: Härmann å ja)

satt sen å fick ta del utav Sveriges lag (kören: Sveriges lag)

Mitt under slutpläderingen

vad fick vi se? (kören: Vad fick vi se?)

Jo, åklagarn verka vara jämnt delbar med tre!

Refräng: Hugga av å stycka upp lite grann,

ner i hinken åker knoppen etc

Doktorn å Obducenten,

Teet Härmann å ja, (kören: Härmann å ja)

jobbar nu på ett nytt lasarett i vår stad (kören: Lasarett i vår stad)

Vill någon komma hit

och besöka sin fru (kören: besöka sin fru)

skickas han till sal tretton, tjugofyra å sju!

Hugga av å stycka upp lite mer, såga till å korta av är rena toppen.

Vår grumliga mening

Bästa läsare!

Jag har länge utlovat en file om Sveriges Radio, och nog finns det material till tio. Men det får vänta ett tag till. Många har undrat hur det går med min husprocess. Jag vet inte,
men jag vet att Strömstads Tingsrätt ska meddela dom den 14 november. Då ger det sig om jag får tillbaka mitt hem. Men som ni har sett av dagens file sitter rättvisan trångt
än så länge. Vad hjälper det om någon traktar efter ditt liv om ingen myndighet bryr sig. Det ända vi kan göra är att hålla tummarna.
(Det blir mera styckmord också)

LARS KRANTZ
SENASTE NYTT 26 11 2003

DÖD ÅT FAMILJEN
DÖD ÅT RÄTTSSTATEN
Är måttet rågat nu?
Man tror inte det är sant. Vi är inne på det artonde året efter MORDET PÅ OLOF PALME. Den av Sveriges Riksdag och regering beskyddade
mördarsekten Scientology får fortfarande hållas. Ytterligare ett mord, MORDET PÅ ANNA LINDH, följer samma mönster som MORDET PÅ OLOF
PALME. Som vi kunde se redan i MORDET PÅ JOHN F KENNEDY i Dallas för precis fyrtio år sedan. Det blev jubileumsprogram i alla kanaler,
med nyttiga påminnelser. Men det räcker nu. MORDET PÅ OLOF PALME är ingen gåta. Det går att rekonstruera, centimeter för centimeter,
sekund för sekund, vad som hände på Sveavägen den 28 februari 1986. Sveriges statsminister Olof Palme lät sig likvideras av sin maka
Lisbet Palme, född Beck-Fries, och av deras tre barn. Låt oss börja där. Lisbet Palme måste lagföras.

I Sverige kom feminismen att bygga på symboldramat. En hel generation kvinnor fick sitt självförtroende genom detta ouppklarade mord. Kvinnor kan. Kvinnor kan döda. Utan
att bli lagförda. Vänsterpartiets Gudrun DÖDÅTFAMILJEN Schyman skulle få 25 miljoner av vice statsministern Margareta Winberg till sitt KVINNOFORUM för att driva en
feministisk kampanj under fem år när statsminister Göran Persson efter larm från DN satte stopp för det och skickade iväg Margareta Winberg till Brasilien. Det kommer flera
förslag till lösningar. Avskaffa landstinget. Avskaffa Systembolaget. Privatisera Kungahuset. Stoppa invandrarna. Fler poliser. Större och bättre polisbilar. Strängare straff. Hur
ska vi kunna orientera oss i denna förvirrade värld? Låt oss börja dagens file med några citat.

”Nere i Europa åker tre personer i en bil. En av dem – man vet inte vilken – skjuter en neger till döds. En av de misstänkta, som är grek, förhörs av polisen i
Holland. Han tar kontakt med en av de andra misstänkta, som sitter i kronohäktet i Stockholm. De talas helt enkelt vid i telefon.”

”Det finns inte belägg för att några svenska direktörer eller maffialedare förekommer. Vad det däremot finns är utlänningar. Det är utlänningar och utländska
intressen som driver in narkotika över våra gränser. Tidigare var det holländare och ungrare. Kineser och greker. Och nu är det turkar. ”

”Det har länge varit tabu att tala om att utlänningar begår brott här i landet. Men på allra sista tiden har det blivit lite högre i tak. Det är alltså sant att
utlänningar begår brott. Lika sant som att flertalet svenskar och utlänningar inte är kriminella. Det är sant att utlänningar svarar för större delen av vissa slags
brott. Det är sant att det gäller många av de verkligt grova brotten. ”

”Massmedias tendens att i enskilda ärenden ta varje utlännings parti underlättar inte de ansvariga myndigheternas uppgift att tillämpa gällande lag. ”

”Det finns exempel på att poliser trampar över gränsen. Om samhället inte tar sådana risker blir samhället värnlöst vid grövre brott och organiserad
brottslighet. Ibland undrar jag om vissa debattörer inser vilket högt pris vi betalar för de vackraste inslagen i det svenska rättssystemet.”

”Polisen måste anförtros rätt att avlyssna samtal med misstänkta inte bara i telefon utan också i bostäder och på andra platser. Tillståndet till avlyssning med
dolda mikrofoner bör bygga på samma principer som vid telefonavlyssning.”

”Ökad registrering av utlänningar. Kartläggning av utländska ligor.”

Vem har skrivit allt detta? Gissa, på någon i Ny demokrati. Eller kanske den nye moderatledaren Fredrik Reinfeldt? Den avsatte åklagaren och riksdagsmannen Jerry Martinger?
Ingalunda. Författaren hette Hans Holmér, skriften hette Narkotikaproblemet och året var 1981. Den kom ut på Tidens förlag, där hans homosexuelle partner Ebbe Carlsson var
chef. När sossarna förlorade valet 1976 förlorade Hans Holmér chefskapet för SÄPO (!), men fick till tröst bli chef för Stockholm, landets största polisdistrikt. Posten
omvandlades till Länspolischef med ändå större resurser. Vid tiden för MORDET PÅ OLOF PALME fick han i praktiken som ”spaningsledare” den tredubbla rollen som
förundersökningsledare, åklagare och försvarsadvokat, direkt underställd Regeringen. Efteråt blev han och fyra andra av landets högsta polischefer åtalad och dömd för den
buggning han hade anbefallt i sin skrift. I dag kommer det socialdemokratiska förslaget tillbaka men nu från moderaterna. Alla är glömska av vad som hände. Att brottsligheten
till stor del fanns inom polisen. Att den som stod i täten var ”Årets svensk” 1986 Hans Holmér själv.

Den lydiga svenska pressen och övriga massmedia vågar inte ens tala om för svenska folket att Hans Holmér är död. Han tog sitt liv den 4 oktober i fjol, och det var hans
uttalade avsikt att fly från det livstidsstraff som han visste väntade om han blev avslöjad. På TV-skärmen har vi just fått en påminnelse om Kennedymordet, inte minst i
scientologen Oliver Stones film JFK. En som alltid hos scientologerna försåtlig blandning av dikt och verklighet. Precis på samma sätt har MORDET PÅ OLOF PALME och nu också
MORDET PÅ ANNA LINDH enligt min mening behandlats.

Det finns en direkt koppling mellan de båda morden, det i Dallas och det i Stockholm, men det visste vi ju inte då. Den för oss lite äldre svenskar namnkunnige
polismästaren i Stockholm Hans Holmér, som skulle klara upp MORDET PÅ OLOF PALME, omgavs med en kader av ”livvakter”, som väl snarare var motsatsen,
ett slags yrkesmördare i statlig tjänst. En av dem hette ROLF DAHLGREN, och han tjänstgjorde på sin lediga tid från polistjänsten som chaufför åt regeringen
och andra höjdare i statsledningen. Den natten OLOF PALME mördades skjutsade han omkring Hans Holmér till olika platser i innerstaden, för att Holmér skulle
se till att allting klaffade. Att han på väg till Vasaloppet var på ett hotell i Borlänge och vänsterprasslade med en polis Åsa som han sedan gifte sig med var en
skröna som vilken grävande journalist som helst hade kunnat avslöja om det funnits någon. Vid Kennedymordet var ROLF DAHLGREN på kurs för svenska
poliser i USA (!) och befann sig i Dallas när det small. Han kallades efter det bara för ”Dallas”. Som vi ska se är MORDET PÅ OLOF PALME kopierat på MORDET
PÅ JOHN F KENNEDY i Dallas i detalj efter detalj. Förklaringen är den att MORDET PÅ OLOF PALME följer ett under många år utarbetat scenario, som utgår från
händelserna i Dallas.

Olof Palme återtog makten 1982 och tillsatte genast två utredningar, en om ekonomisk brottslighet och en om narkotika. Ingvar Carlsson fick det politiska ansvaret för
narkotikautredningen.

I den offensiv av dokumentärer och andra filmer om båda bröderna Kennedy, om gisslandramat vid Västtyska ambassaden i Stockholm, porträtt på Grupp 8-medlemmen
Suzanne Osten, med mera har vi blivit påminda om spelet på alla plan, som pågår oavbrutet. Inte minst intressant var det att se relationerna mellan makarna Kennedy. Hon gick
ju ifrån honom, besvarande hans otrohet ganska så brutalt med att sälja sig åt den grekiske redarkungen Onassis. Själv kunde jag dra vissa jämförelser med mitt eget privatliv
när jag lyssnade på den kassett som jag fått från Strömstads Tingsrätt innehållande min och min tidigare makas rakt motsatta version under sanningsförsäkran om hur det
gick till när jag blev av med mitt hus på Koster. En av oss har begått mened. Detta ska prövas. Märkligt nog har det anknytning till MORDET PÅ OLOF PALME, men det har jag
visst redan berättat. För övrigt gästas Stockholm just nu av ett statligt TV-team från Grekland, som ska göra ett hyllningsprogram om Olof Palme, som Greklands
premiärminister Pappandreo har den största aktning för. Han var i Sverige som flykting under juntans tid. Filmarna vet ingenting.

Det slumpar sig så att jag just denna dag den 26 november träffar på en av personagerna från Sigge Cedergrens och Christer Petterssons underbara värld i
ABFs foyer på Sveavägen i Stockholm. Han påstår att han var tillsammans med Åsa på mordkvällen. Hon skulle till och med ha bedragit Hans Holmér med
denne man. Detta kan kombineras med Rolf Dahlgrens särbos upplysning till mig att hennes numera avlidne man på mordkvällen körde Holmér. Ingen av
dessa har någonsin hörts av polisen.

Alltid två steg fram, ett tillbaka. Dagens Nyheter, som spelade en så bedrövlig roll vid MORDET PÅ OLOF PALME, har fått en del nya röster med andra tongångar. Framför allt har
Ebbe Carlsson försvunnit. Han avled i aids, och det gjorde han ingen hemlighet av. Denna dag den 24 november har tidningen på sin debattsida en artikel av Anders Agell om
styckmordet på Catrine da Costa med rubriken ”LÄKARNA UTSATTA FÖR RENT JUSTITIEMORD”. Det är ett koncentrat av hans resningsansökan i målet, där han framför den
meningen att det inte finns någon som helst grund för domstolens beslut att ”obducenten” och allmänläkaren ”bortom rimligt tvivel” styckat kroppen.

Men styckmordet hänger i luften om man inte sätter in det i ett större sammanhang. Någon har förvisso mördat Catrine da Costa. Nu fanns det faktiskt en koreansk läkare, som
hade haft Catrine da Costa som patient. Som hade åkt fast och blivit dömd för ett lika dans rituellt styckmord. Även i det fallet saknades huvudet. Efter avtjänat straff blev han
utvisad och for hem till Korea, där han senare avled. Sedan måste man fråga sig varför och av vem eller vilka man hittade på att förlägga styckningen till Rättsläkarstationen i
Solna. För mig som träffat chefen Milan Valverius var saken klar: Det var en komplott av Jovan Rajs och Kari Ormstad. Syftet var att skydda Lisbet Palme. Milan Valverius visste
att Lisbet Palme ljög. Han skulle misskrediteras och oskadliggöras.

Men där sitter ju kriminologen Leif GW Persson i rutan och säger att alla såna här mord begås av en liten grupp och
att man alltid ska börja titta på de anhöriga. Han direkt anspelar på Lisbet Palme när det gäller MORDET PÅ OLOF
PALME, med också på Bo Holmberg, maken, när det gäller MORDET PÅ ANNA LINDH. Låt oss ta en titt på vad chefen
för Länskriminalen, Leif Jellerkvist säger i TV-soffan den 25november. Spaningarna är nedlagda. 35-åringen
ersattes av 21-åringen. Polisen läckte och polisen beklagade. Det blir åtal före jul. Eller åtminstone efter.

Vad är nu detta? Polismästaren är nöjd. Vi har nu ett sorteringsberåd, säger han. Åklagaren kommer att få omkring tusen sidor. Van der Qvast. Han som satte
fast mytomanen Thomas Quick. Är ni säkra?, frågar en reporter. Vi anser att vi har en mycket bra bevisning, Vi har en så kallad mordbibel. Det är väl aldrig
scientologernas bibel? Vi har också hjälp av Rikspolisen och SÄPO. Om den tekniska bevisningen säger en kriminaltekniker Hagström att de är stolta över sitt
eget arbete. De säljer skinnet innan björnen är skjuten.

Detta kan bara sluta på ett sätt. Den häktade går fri. Möjligen efter en skenrättegång. Men nej. Nu finns det tillräckligt många motkrafter, om också inte inom
journalistkåren. Dags för vadhållning.

Långsamt men säkert stiger bilden fram av en nomenklatura som under ett regeringsinnehav på nära sjuttio år nått en maktfullkomlighet som är makalös.
Leddes Sverige av en homosexuell liga som handlade med vapen och narkotika och som mycket liknar Iran-Contras-skandalen? Var det så att Olof Palme under
sin tid som medlare i kriget mellan Iran och Irak sålde vapen till båda? Var det så att Sverige fick igenom Haubitsaffären med Indien tack vare att Indien fick
klyvbart material för sin atombomb på köpet? Var det så att Lisbet Palme fullföljde Olof Palmes vapenaffärer när hon lyckades sälja 17 JAS-plan till ANC i
Sydafrika? Var det så att Sverige byggde upp en kärnvapenarsenal som skulle anfalla Sovjetunionen? Var det så att vapenbyken aldrig blev tvättad? Att
kontona i Schweiz . . . trona på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög . . .

Mycket här i livet är tillfälligheter. Vi fick vår märkliga nationalsång DU GAMLA, DU FRIA genom att en romanssångare som kallades för Lunkan, jag har glömt vad han hette,
hade den på sin repertoar. Sverige finns ju inte ens nämnt. I texten hette det DU GAMLA, DU FRISKA, men Lunkan läspade. Så man tog bort S-et. JAG VET ATT DU ÄR OCH DU
BLIR VAD DU VAR. Nej, det räcker nu!

Hälsningar
LARS KRANTZ
 Domstolarna är sett i ett större perspektiv inte

särskilt effektiva som värnare av rättsäkerheten

Ofta ser de som sin uppgift att vara mera Statens

förlängda arm än ett skydd för medborgarna mot

misstag och övergrepp från det allmännas sida.

Regeringsrådet GUSTAF PETRÉN

(RÄTTSSTATENS FÖRFALL, 1990)

SENASTE NYTT 30 11 2003

ATT SYNAS ELLER INTE SYNAS DET ÄR FRÅGAN

VARFÖR SKRIVER DU? Scenen var den fullsatta aulan vid Göteborgs Högskola. Där framme hade den nye nobelpristagaren Haldor Laxness
fått frågan av professorn i litteratur Staffan Björk. Studenterna höll andan. Islänningen såg pillemarisk ut. Så sa han: Jag säger som Sir
Edmond Hillary när de frågade honom varför han besteg Mount Everest. FAKTUM ÄR ATT JAG GÖR DET. Ska vi låta dem komma så billigt
undan?

Hela tiden faller programledaren dem i talet, de som sitter i TV-soffan och tycker till. Agnar Mykle fick frågan i den norska domstolen varför han skrev boken SÅNGEN OM DEN
RÖDA RUBINEN. Min försvarsadvokat Bengt Sjönander tyckte jag skulle göra som Mykle, skriva till rätten varför jag skrev boken ETT VERKLIGT DRAMA om MORDET PÅ OLOF
PALME. Han bodde på Norr Mälarstrand i Stockholm. Två våningar ovanför bodde ALF ENERSTRÖM, Palmehataren par preferance. På det magiska datumet, den 28, som var i
förgår, kom en svensk SS-grupp, beväpnad till tänderna, utsända av Kronofogden för att vräka honom från 6-rummaren. Han låg efter med hyran. Hade skulder på
miljonbelopp. Han var också beväpnad. De bröt upp dörren. Ryckte fram som i deckarfilmer på TV. Han sköt. En kvinnlig polis blev träffad i armen. Han var naken. De klädde
honom i handbojor, svepte in honom i en filt och avförde honom till häktet. VARFÖR HAR DU SKRIVIT BOKEN?

Först måste det sägas att alla uppgifter från polisen måste tas med en nypa salt. Efter MORDET PÅ OLOF PALME för 17 år och 9 månader sedan finns det ingen anledning att ta
en enda uppgift från den svenska polisen för given. I stället för rättsskipning har vi fått maktutövning. I den deltar också den fjärde statsmakten, som skulle vara pressen. Nu är
skördetid. Scientologer som den nye högerledaren Fredrik Reinfeldt har som motto ÖKAD RÄTTSSÄKERHET, varmed han förstår fler poliser och strängare straff.

Det var kanske tio år sedan som jag var hemma hos Alf Enerström i den där lägenheten. Jag berättade för honom hur jag hade fått fram att det måste ha gått till på Sveavägen
när Lisbet Palme sköt Olof Palme. Javisst, sa Alf Enerström, men ingen kommer att tro dig. Så är det. Ty makten råder inte bra över rätten utan också över sanningen. (Klicka på
file 0038, 0039 och 0092.) Allt går i repris. Det var vid Sölje gård i Värmland som polisens insatsstyrka kom och tog honom, beväpnad och farlig. Han fick 4 månaders fängelse.
I decennier hade han drivit sin hatkampanj mot Olof Palme. Miljoner plöjdes ned i oläsbara annonser som undertecknades med ”Den Socialdemokratiska Oppositionen”, ett parti
utan medlemmar. Pengarna kom ursprungligen från makan Gio Petré, som varit firad skådespelerska i Lorens Marmstedts B-filmer. Hon blev engagerad i Olof Palmes första
valkampanj och drog fullt hus som talare. Men så fick hon höra att Palme tänkte införa fri abort, och då vände hon på klacken. Och Alf Enerström hängde med. Palmefiender
stöttade honom. Till dem hörde den gamle partisekreteraren Sven Aspling. Som stod Lisbet Palme nära och stöttade henne efter mordet. Är MORDET PÅ OLOF PALME egentligen
ett SIDA-projekt? Med Grupp 8 som operativ enhet.

I denna kändisvärld är det allra viktigaste att synas. Kändisar säljer. Kändis ger lycka. Kändis ger pengar. Kändis ger makt. I nyhetsinflationens tid har en sådan såpa som
ROBINSON blivit en välsignad sak. Först var det lite trögt med sensitest som underhållning. Men sedan var det frivilligt. Folk fick anmäla sig. Och de stod i kö för vem vill inte bli
kändis? De brydde sig inte om att tävlingen gick ut på att man skulle rösta bort de bästa, som konkurrerade om vinnartiteln. Och sen var det fritt fram att göra kändisjournalistik
av det som hände bakom kulisserna, på fritiden. Visserligen var det visst en som tog sitt liv, men det kan inte hjälpas, som scientologerna brukar säga.

Om du klickade på filerna ovan, i stycket om Alf Enerström, så stötte du på namnet Inga-Britt Ahlenius. Hon var förut Riksrevisor och satt med i den tredje av de statliga
kommissioner som inte utredde MORDET PÅ OLOF PALME. Där hade hon som du kan läsa starkt kritiska synpunkter på

Polisens utredning av MORDET PÅ OLOF PALME. Hon såg klart att SÄPO och IB delvis motarbetade varandra. Båda jagade kommunister men IB jagade dessutom
socialdemokrater. Och den paranoide Palme jagade ständigt sådana som han trodde förföljde honom. Därför var det livsfarligt att ha kontakt med Alf Enerström, vilket denne
själv utnyttjade. Vid ett tillfälle sa han sig vilja stödja mitt bokprojekt efter succén med ETT VERKLIGT DRAMA. Jag ville ha en förläggare och Alf Enerström sa sig vilja ge mig
det. Han hade pengar, det såg jag ju. Pengar som han kunde vältra sig i, och det gjorde han nog också. På flygeln, som var täckt av tidningar, låg tusenlapparna i högar.
Dessutom dök han in i en garderob och kom ut med en stor bunt sedlar i handen med ett fånigt leende på läpparna. Han kunde ju ha gett mig en bunt direkt. Men så skulle det
inte gå till. Han skulle överlämna dem till mig på en restaurang vid Norrmalmstorg, där folk skulle se att vi träffades. Han spanade runt omkring för att se om några politiker eller
andra kändisar upptäckte oss. Jag fick verkligen ett par lakan, men det räckte ju ingenstans. När han senare ringde mig till Sydkoster natten efter den då Marina hade avlidit,
troligen mördad, så sa han att det var för att han ville ge mig pengar. Han visste om dödsfallet (som polisen inte ville höra talas om). Precis samma sak använde Jerry Martinger.
Han sa att han skulle ge mig pengar om jag lät bli att skriva om honom. Naturligtvis fick jag inte ett korvöre. Hittar förresten en välskriven satir av Inga-Britt Ahlenius i
jubileums-DN för den 28 november, där ”en kollega nere i Europas utkant” berättar.

”Det var en gång det rikaste landet i sin region. Men ekonomisk tillbakagång under en följd av år har nu petat ner landet till bottenskiktet. Den ekonomiska nedgången har
smugit sig på landet så sakta att folk inte märker mycket av den. Spridda tidningsnotiser om kris här och där – i sjukvården, i rättsväsendet, i kommunerna. Kanske lite
frågetecken för framtidens pensioner. Men ingen samlad bild av att man har problem . . . . Hos oss är det ren vänskapskorruption som gäller. I praktiken är det premiärministern
själv som bestämmer om alla höga poster i staten. Posterna går inte bara till partivänner utan till politiska vänner över huvud taget. . . . Men medierna då? Det skulle krävas en
skribent av Strindbergs kaliber och eld för att sätta ljus på frågan. Svågerpolitiken har blivit en del av vår kultur. Det värsta är att kulturen är helt internaliserad, att
vänskapskorruption anses helt normalt

. . . . Vi har ett förläningssystem i gammal renässansstil . . . . ”

DN har börjat med det här systemet med fristående kolumnister, vilket gör att ledarsidan blivit spännande. Visserligen fortsätter hysterikern Per Ahlmark, men dagen efter
Ahlenius kom författaren och läkaren P C Jersild och skrev om korruptionen. Mera i förbigående noterade han följande:

”Några år senare roade jag mig med att försöka räkna ut hur mycket av reklampengar industrin lade ned på läkarkåren: Beloppet hade räckt till en ny Volvo Amazon åt alla
läkare, varje jul.”

Apropå korruption så är det ganska komiskt att se hur det rullar iväg på min gamla arbetsplats SVT, som kallas för Public service. Den dagen styrelsen tillät sponsring tror jag att
Sveriges Vele Tition, som det borde heta, i ett slag förvandlades till Sveriges mest korrupta företag. Kan någon i dag se skillnad på TV 1 , TV2 och TV 4 vad gäller reklam? Och
vart går pengarna? De går i somliga anställdas fickor. Naturligtvis. Ganska komiskt är det i dessa dagar när korruption är på tapeten på Systembolaget. Varje nyhetsinslag är
bildsatt med buteljer, där varje ruta är reklam. Det går att undvika etiketter, men man gör det inte. Varför inte? För att det betalar sig.

En enda författare tog sig före att analysera reklamen i samhället. Det var inte småsmulor som omsattes i denna egentligen helt onödiga bransch. Men det dröjde inte länge
förrän han gav sig reklamen i våld och uppträdde med sin senaste boktitel på bröstet på sin T-shirt. En gång när det blir politiskt möjligt ska jag berätta om min reportageresa
till Sovjetunionen under sex veckor 1967. Vilken lisa för själen att under en och en halv månad resa i ett land utan reklam. Tunnelbanan i Moskva var inredd som palats med
stora kristallkronor. Den enda reklamen kunde vara en banderoll på ett hus där det stod TELEFONERA INTERURBANT.

Korruption, svågerpolitik, fallskärmar och bonusar i all ära men nog är mördandet det allvarligaste problemet. Att Staten vägrar utreda MORDET PÅ OLOF PALME och ovanpå det
MORDET PÅ ANNA LINDH. Varför får inte svenska folket veta att ”Årets svensk” 1968 Stockholms länspolismästare Hans Holmér tog sitt liv den 4 oktober. Vi får inte ens veta att
han är död. Och naturligtvis inte att världens dyraste mordutredning inte existerar. Med turerna kring MORDET PÅ ANNA LINDH kommer pjäsen i repris, inklusive
kanoniseringen. ANNA LINDH utmålas som en klarsynt politiker och självklar tronföljare till Göran Persson. Hon hade inga fiender, hon hade en ljus syn på framtiden, heter det i
en nekrolog utgiven i bokform. En utrikesminister utan fiender. Hon måste ha varit en nolla. Var hon inte scientolog? Precis som Fredrik Reinfeldt. Jerry Martinger. Anders
Björck. Och alla de andra socialdemokraterna. Varför tar ingen i Riksdagen avstånd från mördarsekten Scientologin?

Den 30 november återgav Aftonbladet ett långt utdrag ur Olle Svennings minnesbok om Anna Lindh. Det är tragiskt att den duktige skribenten och politikern släppt ifrån sig ett
pekoral. Hur var detta möjligt.

”Anna Lindh förde en ständig kamp för att få sina många världar att hänga ihop och för att få vistas tillräckligt länge i dem alla. Hon bar sina tidsrivaliserande krav med ett
lättsinnigt allvar. Hon kunde tidigt på morgnar med rasande hastighet dirigera iväg barnvagnen, snabbt stanna till för att lämna David i trygg vård och sedan storma in till
Stockholms stadshus för att besluta om huvudstadens kulturliv.”

”Hon kunde i vissa benådade ögonblick få den lokala politiken att möta den stora globala, så att de som lyssnade på henne såg sambanden.”
Men hur kunde det gå till att SVT-medarbetaren, tidigare radioreportern Lars Borgnäs kunde stå i AKADEMIBOKHANDELN i Stockholm och göra reklam för sin bok, där han
utmålar den så kallade obducenten Teet Härm i styckmordet av den prostituerade Catrine da Costa som inte bara styckmördare utan som seriemördare och mördare av sin
tidigare hustru. Dessutom passade han på att ta heder och ära av Per Lindberger, som skrivit den epokgörande boken DÖDEN ÄR EN MAN, som är en genomgång av publiciteten
kring styckmordet och den obehagliga feministiska kampanjen mot de utpekade. Professorn i civilrätt i Uppsala Anders Agell namngav han inte, men han sa att det nu förelåg ett
överklagande, som går ut på att läkarna ska ha tillbaka sina läkarlegitimationer. Och om de får det så kommer de att begära miljonbelopp i skadestånd, vilket man också ska ha
med i bilden, menade han på. Skulle de vara i maskopi med professorn och satsat på att bli misstänkta för styckmordet och sedan bli frikända för att därefter dela pengarna?

Jag var närvarande och satt i salen, liksom professor Jovan Rajs, som var med om att ange Teet här efter att först ha varit handläggare åt honom på rättsläkarstationen. Rajs
yttrade sig inte i bokhandeln. Med svårighet fick jag framfört att detta att läkarna utfört mordet på rättsläkarstationen var ett påhitt för att misskreditera chefen för
Rättsläkarstationen Milan Valverius, som hade obducerat Olof Palme och helt enkelt visste för mycket. Jovan Rajs och hans kollega Kari Ormstad, uttalad feminist, angav sin chef
för sekretessbrott, som gick ut på att han skulle ha visat det hemligstämplade obduktionsprotokollet för Gun Fälth på Dagens Nyheter. Det var lögn, men den omfattande
polisutredningen tog så hårt på Milan Valverius att han berövade sig livet. Hans maka följde honom i döden. Obduktionsprotokollet är fortfarande hemligstämplat på begäran av
Lisbet Palme.

Vänsterpartiets Jörn Svensson, som satt i Juristkommissionen, lämnade denna när han blev nekad att se obduktionsprotokollet. Han är den ende som haft det civilkuraget. Alla
övriga riksdagsmän tiger. Alla övriga journalister tiger. Men Lars Borgnäs bubblar.

När jag uppsökte docenten Milan Valverius för att få reda på varför obduktionsprotokollet för Olof Palme var hemligstämplat sa han först att
han inte visste. Han sa att där stod allting. Han hade till och med undvikit medicinarlatin för att vem som helst skulle kunna förstå. Men allt
eftersom vi lärde känna varandra – jag träffade honom sammanlagt fem gånger, både på rättsläkarstationen och i bostaden sa han en dag,
när jag frågade honom om kulhålen i Lisbet Palmes kappa:

- STÄNG AV BANDSPELAREN! DE ÄR GJORDA I POLISENS LABORATORIUM.

Därmed ansåg jag saken vara klar. Jag visste att Lisbet Palme hade lämnat mordplatsen i samma ambulans som Palmes lik fördes bort i. Att
hon då var iförd en brun mockakappa med pälskrage. Att hon anlände till Sabbatsbergs sjukhus i en polisbil och då var iförd en regnkappa
med kapuschong. Hon hade alltså bytt både kappa och fordon på vägen.

Det är inte undra på att Alf Enerström mår dåligt. Det är det många som gör. Av många olika anledningar. En del gör saker för att de vill synas. En del vill inte synas alls. En av
de viktigaste anledningarna är att MORDET PÅ OLOF PALME ännu inte är uppklarat.

LARS KRANTZ
Senaste NYTT
Uppdaterad 07 12 98

NU GÄLLER DET IB
1973 avslöjade den av Jan Myrdal grundade tidningen Folket i Bild/Kulturfront att det fanns en organisation som spionerade på svenska
medborgare och som var så hemlig att inte ens riksdagen visste om den. Statsminister Olof Palme slog omedelbart till och lät de avslöjande
journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou samt den avhoppade IB-agenten Håkan Isacsson dömas till fängelse för spioneri. I Palmemordets
skugga bubblar historien upp och krav reses på en sanningskommission - efter 25 år! Ingen vågar andas att det egentligen är om Olof Palme
det handlar, om hans liv och om hans död.

Det har nu framkommit att denna militära "intelligence" som underrättelseverksamhet konstigt nog heter på engelska, ursprungligen tillkom på
amerikanskt initiativ. En förutsättning för militärt samarbete med USA var att vi höll rent åt vänster. Olof Palme började som nykläckt
kavallerilöjtnant som chef för detta militära spioneri på svenska medborgare. Det var innan han gjorde klassresan baklänges och blev socialdemokrat.
Ironiskt nog blev IB:s främsta mål att få bort Olof Palme. Där kom de så småningom att göra gemensam sak med både höger och vänster, och i
partiets egna led fick Palme till slut sina främsta motståndare i sådana som finansminister Gunnar Sträng, försvarsminister Sven Andersson och
partisekreterare Sten Andersson. Bakom dem stod som alltid huset Wallenberg. Det var när Palme till slut insåg att alla ville ha bort honom och han
gjort bort sig i Harvardaffären som han gick med på att låta sig likvideras. Allt iscensattes som ett attentat, som aldrig skulle klaras upp. Det går som
synes trögt nu också, helt enkelt därför att alla är insyltade. De deltog i ett välregisserat rollspel, där bara en del visste om helheten. Även media
deltog, press, radio, TV, film, litteratur. Det enda medium som står utanför är, käre läsare, denna hemsida på Internet!

ONDSKANS NÄTVERK
Olof Palme fullföljde det nätverk som Tage Erlander hade påbörjat redan som statssekreterare hos socialminister Gustaf Möller under
Andra Världskriget. Författaren Anders Isaksson har kallat det för "en till folkrörelse förklädd maktapparat". Det var i det nätverket som
Palme till slut själv fastnade.

I dessa dagar har förre försvarsministern, högermannen och frimuraren Anders Björk lämnat ifrån sig en preliminär utredning om IB. Och den 3
december kom förre TV 1-chefen Oloph Hansson med en bok där han avslöjade hur en noggrann kartläggning av SR-personalen gjordes av
säkerhetschefen Olof Wahlund, som sedan fick ett toppjobb i IB. Vad Oloph Hansson missade var att kapten Wahlund ursprungligen i sin hemstad
Göteborg varit organiserad nazist!

Denna lilla miss gjorde att media, forskare och politiker inte fick något grepp om de rivaliserande säkerhetsorganisationernas olika uppgifter. IB, som
den fick heta under ett par decennier, jagade inte bara kommunister utan också socialdemokrater. En person som var föremål för deras stora intresse
var - Olof Palme. I periferin befann sig även Oloph Hansson, fast han tror att det berodde på att han en gång hade besökt kommunisternas
partiexpedition. Men han var misstänkt för att han var socialdemokrat.

SÄPO å andra sidan organiserades av Olof Palme med pålitliga socialdemokrater. Visst jagade de kommunister - och efter mordet även kurder - men
deras främsta uppgift var att jaga Olof Palmes egna personliga fiender inom förvaltning och bland journalister. När Palme slog till mot
FiB/Kulturfront så slog han två flugor i en smäll. Han fick en inblick i vad militären höll på med mot honom samtidigt som han kunde registrera alla
journalister och författare som han hittade i tidningens beslagtagna redaktionsmaterial.

I början var FiB/K en opolitisk tidning för yttrandefrihet och mot imperialism. Så småningom gjorde Jan Myrdal om den till en maoistisk tidning och
många lämnade föreningen. Vi var många, även från Sveriges Radio, som hade varit med från början. Hoppats på en frisk fläkt i mediavärlden.

Härom dagen avslöjades att en TV-chef hade kollats av IB för att han skulle ha varit öststatsspion. Men han hade fått sitt chefsjobb det oaktat. Denna
uppmärksammade ickenyhet får ses som en uppmjukning inför det stora avslöjandet: Militären hade fått för sig att Olof Palme var en säkerhetsrisk,
att han skulle resa till Moskva och sälja ut Sverige. Dessa tokerier underblåstes av palmehataren framför alla andra läkaren Alf Enerström och hans
maka skådespelerskan Gio Petré.

1985 fick Alf Enerström besök av några höga sjöofficerare, som fått Karl XII på hjärnan. De ville att han skulle administrera en statskupp med syfte
att få bort Palme. Kommendörkaptenen Hans von Hofstenoch amiralen Per Rudberg sa att de nu förfogade över 500 man. 250 kunde besätta
Kanslihuset och resten Radiohuset. - Quisling hade inte fler, la de till.

Men Alf Enerström, som hade sina kunskapare, sa lugnt att det inte behövdes. "VI KNÄCKER HONOM MED HARVARDAFFÄREN". Allt detta
framkom vid hovrättsförhandlingarna i Göteborg mot tidningen Proletären, som åtalats i en tryckfrihetsmål för polisspåret.

Alf Enerström fick del av min analys av händelseförloppet på Sveavägen vid mordet som jag har redovisat med bildbandet här på hemsidan. Han fick
höra att jag kommit fram till att det sannolikt var Lisbet Palme som sköt och att äldste sonen Joachim fejkade skjutandet med en pluggad startpistol. -
Javisst, sa Alf Enerström leende, men ingen kommer att tro dig.

IB och USA
Anders Björk säger att en sanningskommission är värdelös eftersom alla papper är brända och alla medverkande är döda. Gentemot detta
har man sagt att CIA fick kopior. Det äger nog sin riktighet.

Den socialdemokratiske författaren Bosse Gustafsson medverkade på 60-talet i den då LO-ägda tidningen Aftonbladet. När han skulle göra en
reportageresa till USA blev han kallad för samtal till USAs ambassad. Vid besöket fick ambassadören ett ärende och lämnade rummet för en stund.
Bosse Gustafsson gick då fram till hans skrivbord, och fann där en dossie med alla SÄPOs eller om det nu var IBs uppgifter om honom. Och i USAs
arkiv är uppgifterna inte hemligstämplade som i Sverige.

ETT STATLIGT BROTT

För Sverige som rättsstat är det viktigt att även staten medger fel. Så länge domarna (mot Bratt, Guillou och Isacsson) kvarstår anser Sverige än i
dag att det är kriminellt att påvisa att staten begår brott.

EXPRESSEN 5.12.98

Mordet på statminister Olof Palme var ett statligt brott, för vilket den svenska regeringen bär det yttersta ansvaret. Det utreddes av den
statliga svenska polisen på ett brottsligt sätt. Det rättsliga efterspelet handlades av den statliga svenska jurisdiktionen på ett brottsligt sätt.

Till remissdebatten 1956 hjälpte Olof Palme som förste kanslisekreterare statsminister Tage Erlander att utarbeta talet om "det staka samhället". Tack
vare detta starka samhälle kunde han trettio år senare låta sig likvideras utan att någon inblandat blev lagförd. Det är snart tretton år sedan, men nu
håller det inte längre. Ska vi tippa att lösningen kommer före jul?

NÄR VÄNDE FELDT?

Söndagen den 5 december var Jan Guillou gäst hos Gunnel Werner i TV-programmet VECKAN SOM GICK. Han blev uppmanad att ställa
en fråga till nästa söndags gäst, som är Kjell-Olof Feldt. Han sa: När fann du att du inte längre var socialdemokrat?

Kjell-Olof Feldt borde svara att det var när han fann att den socialdemokratiska regeringen tyckte att det var en bra lösning på ett svårt politiskt
problem att gå med på att Olof Palme lät sig likvideras utan att de inblandade lagfördes.

När regeringsmedlemmarna droppade ut ur Rosenbad i gryningen efter mordnatten stack en TV-reporter mikrofonen under näsan på
Kjell-Olof Feldt för en kommentar. Han sa bara: -Jag trodde i det längsta att det skulle kunna undvikas, men nu har det hänt.

POLISNAZISTER UTREDS
Uppdaterad 14 12 98

I Palmeutredningen har framkommit utomordentligt graverande omständigheter vad gäller ett antal polismäns mer eller mindre nazistiska sympatier
och aktiviteter. Det är lika uppseendeväckande och graverande att inte Palmeutredningen eller polisen i största allmänhet gått till botten med denna
företeelse. Det borde självklart ha skett i Palmeutredningen, som borde ha startat med att t ex fastställa elementära sociogram - vilka var
medlemmar i skytteföreningar och i vilka typer av extrema grupper?"

Inga-Britt Ahlenius i ett brev till Sigvard Marjasin 1996.03.11.,som nu blivit offentligt.

När den nye socialministern Lars Engqvist tog emot allmänheten på Rosenbad den 25 november passade jag på att fråga honom om han
kände till grupperingarna av nazister inom poliskåren när han ställde sina tretton frågor om polisspåret i sin tidning Arbetet 1987. Han
undvek sakfrågan och svarade något om att han inte mindes vad det var han visste 1987. Frågestunden lades ut på regeringens hemsida på
Internet. I ett brev som generaldirektören i Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius skrev i mars -96 och som nu blivit offentligt påvisade
hon också förekomsten av dessa nazister och föreslog kraftfulla åtgärder.

Inga-Britt Ahlenius hade också låtit sina revisorer granska Sigvard Marjasins räkenskaper som landshövding i Örebro, och när hans
kvittomanipulationer blev kända så förklarade han omedelbart att han tänkte avgå från - kommissionen. Det förefaller som om den gamle
fackföreningspampen och partikamraten hellre tog på sig kritik för bokföring än att medverka till att stjälpa den socialdemokratiska regeringen och
skjuta sitt parti i sank.

Ahlenius brev formade sig till en svidande kritik av utredningsarbetet som det dittills hade bedrivits. Ett citat:

Vår arbetsmetod är att följa i polisens spår, d v s tätt efter i polisens utredningar för att se om de fullgjort sitt arbete godtagbart, om de släppt ett
spår för tidigt, om de på någon punkt bort utreda vidare etc. Redan här finns ett allvarligt metodfel - vi arbetar själva på den nivå som polisen
arbetar. Det säkraste vi kan säga om detta är att det generellt varit fel, eftersom brottet fortfarande är ouppklarat. Vi befinner oss på den tekniska
nivån, på produktionsnivån, för att använda ett revisionellt uttryck, d v s vi granskar om man har gjort de saker man har gjort rätt. Men vi frågar
inte om polisen har gjort rätt saker - resultat- eller effektnivån. Det är också så - vilket jag tycker är allra allvarligast - att vi bedömer polisens
insatser i konkreta fall utifrån ett slags allmän rimlighetsbedömning.Vi kvalitetssäkrar inte polisens utsagor eller information, vilket är elementärt i
varje utredningsarbete. Vi har alltså metodmässigt redan från början gjort oss till polisens fångar."

Den nuvarande kommissionen är den tredje i raden. Samma metodfel präglar de två tidigare kommissionerna. Man kan då fråga sig varför de inte har
blivit underkastade granskning från någon av alla dessa grävande journalister som nu intervjuar varandra och ger varandra priser. Kan det ha haft
någon betydelse att den förra kommissionens ordförande landshövdingen Ragnar Edenman samtidigt var ordförande i presstödsnämnden? För att ta
ett exempel. När Edenman överlämnade sin rapport till pressen förklarade han utanför rapporten att det nu var klart att den sk Grandmannen var
identisk med gärningsmannen. Utan tillstymmelse till bevis. Och ingen frågade.

DET ÄR ORIMLIGT

Rimlighetskriteriet känner jag igen. Det är egentligen den enda invändningen jag mött mot mitt förslag till lösning, att det var Lisbet Palme
som sköt. "Det är ju orimligt". Men man sväljer polisens påhitt från första stund till dags dato, t ex att Palme blev skjuten i bröstet, att det
var två gärningsmän, att Lisbet Palme blev skottskadad, att Palme sköts med en av de upphittade kulorna, att Christer Pettersson fanns på
mordplatsen eller, som nu, att det var någon som var lik Christer Pettersson som sköt.

Fortfarande är den sjuke läkaren Alf Enerström i farten med sina dyra och svamliga annonser om socialdemokratin. För mig och flera andra har han
skrutit med sina kontakter med t ex dåvarande rikspolischefen Holger Romander eller statsrådet Sven Aspling eller juristen Jörgen Almblad.

Rättschefen i statsrådsberedningen Jan Forsströms död i sitt hem den 7 jan 1986 menar han är mord, beroende på att Forsström skvallrade till honom
om Harvardaffären. Till de journalister som haft kontakt med Enerström hör Olle Alsén på DN och "IB-avslöjaren" Jan Guillou.

Makarna Alf Enerström och Gio Petré kom att bli en katalysator för palmehatet, sedan skådespelerskan som medverkat som talare i Palmes
valkampanj fått reda på att han ville införa fri abort. Hon hade blivit omtalad för sin roll i en villabrand där hennes två barn blivit innebrända och han
för en störtning i vattnet med ett sportflygplan då hans två barn drunknade. De inledde en annonskampanj mot Palme med stor känslomässig laddning
och erhöll ekonomiskt stöd från många håll. Dessutom stödde de sådana organisationer som EAP, Europeiska Arbetarpartiet, och
Medborgarrättsrörelsen. De förklarade sig beredda att stödja också Dalaupproret och Ny Demokrati, men där stannade det vid fagra löften.

Även jag har fått anbud när Enerström fick för sig att jag hatade Palme.

Inga-Britt Ahlenius efterlyste i sitt brev en utredningsmiljö av högsta kvalitet "ur en kultur där kritiskt analytiskt tänkande är högt premierat liksom
oräddhet och professionell integritet".Där fick hennes egen kommission så den teg, liksom Ölvebro, Nylén och grabbarna.

Vidare föreslog Inga-Britt Ahlenius att kommissionen skulle ge två av hennes egna "SÄPO-spioner" att utreda polisspåret.

"Det utslagsgivande för valet av utredare är att de måste hämtas från en utredningsmiljö av högsta kvalitet och ur en kultur där kritiskt-analytiskt
tänkande är högt premierat liksom oräddhet och professionell integritet. Jag vågar påstå att i Sverige ligger RRV i toppklass vad gäller dessa
rekvisit. Jag tänker därvidlag alldeles särskilt på två utredare med alldeles särskild och utomordentlig erfarenhet, en kan väl rubriceras som verkets
mega-utredare, båda är säkerhetsklassade efter att ha genomfört stora och känsliga granskningar inom säkerhets- och försvarsområdet."

I brevet, som var ställt till Granskningskommissionens ordförande Sigvard Marjasin, avslöjade Riksrevisionsverkets chef att verket har regeringens
uppdrag att granska hela polisväsendet med förtur för stockholmspolisen.

Det omfattade också länens högsta polischefer, d v s landshövdingarna, som i sin tur sorterar under kungen.

De åsiktsspioner som Ahlenius åsyftade var Maj Sölversdotter och Bo Sandberg. Brevet till Marjasin var daterat 031196. Marjasin avgick 051396.

Rapporten om polisspåret avlämnades till kommissionen 030597. Det måste betyda att kommissionen sedan dess själva utvidgat sitt uppdrag från att
bara gälla polisspåret till att gälla rättsstatens och i viss mån demokratins sammanbrott efter det ouppklarade mordet.

I brevet anmärkte Inga-Britt Ahlenius att polisspåret aldrig systematiskt granskats. "Polisen har endast följt ett stort antal mer eller mindre
intressanta "tips", vart och ett till vägs ände." Det gäller dessvärre hela mordutredningen. Men nu var det faktiskt så att regeringen gav SÄPO med P
G Näss i spetsen att särskilt utreda misstankar mot poliser. Han hade under sig polismännen Kegö och Barrling och dessa i sin tur en styrka av Hans
Holmérs narkotikaspanare och antiterrorister, inom kåren kallade "hölstergänget". På gräsrotsnivån fungerade polismännen Sundström och Forsman,
bl a. Det var de senare som bussföraren Peter Löwgren och jag fick stifta bekantskap med. Denna polisens skenutredning skengranskades sedan av
åklagare Jörgen Almblad. Den utmynnade i att det var min ringa person som var upphov till polisspåret och att jag var ute i ogjort väder. Almblad
betvivlade t o m att jag varit med den buss där jag iakttagit två poliser. För säkerhets skull sa han att poliserna inte heller varit med bussen.

Till mina hembesökare vill jag passa på och säga att min uppfattning om polisspåret i dag är att ingen polis har mördat Olof Palme men att
ett stort antal poliser från höger till vänster på olika sätt haft uppgifter i den konspiration och det rollspel som skulle leda till att Olof Palme
likviderades. De fullföljer i dag sin uppgift genom att försvåra att mordet blir uppklarat. Det sker med en aldrig sinande ström av
irrelevanta och ibland även osanna uppgifter som media okritiskt vidarebefordrar till en alltmer förvirrad allmänhet. Ett tungt ansvar vilar
på Granskningskommissionen och dess ordförande landshövdingen Karl-Erik Eriksson.

ABOLITION

"ABOLITION: Beslut av regering att visst brott icke skall åtalas."

Svensk Uppslagsbok

Trots att det i dag måste råda full klarhet om vem eller vilka som mördade Olof Palme så blir de inte lagförda. Detta kan bara betyda en
sak, nämligen att de har fått abolition av regeringen Palme. Olof Palme var inte främmande för sådana beslut. Förre rikspolislchefen Carl
Persson har omvittnat hur de av polisens prickskyttar som lyckades skjuta Clark Olofsson, Janne Olsson eller Svartenbrant i gisslandramat
vid Norrmalmstorg 1973, ett tidigare sociodrama, fick abolition av Palme.

Det finns en rad dödsfall i samband med polisingripanden som förefaller oklara under de decennier som Olof Palme satt vid makten. Adolf Hitler
befäste från första stund sin makt genom att ge order om mordet på sin rival SA-chefen Ernst Röhm. Det kanske inte var en tillfällighet att det mordet
visades i svensk TV på mordnatten den 28 februari 1986. Det inträffade i en spelfilm på de svenska TV-skärmarna i samma minut som Olof Palme
föll för en exploderande finkalibrig kula i ryggen.

Vid årets nobelfest i Stockholms stadshus fick för första gången partiledarna inte vara med. De hade i stället en alternativ fest på en pizzeria i Gamla
stan.

Var detta en markering att det numera är Hans Majestät Konungen och Hennes Majestät Drottningen som styr Sverige? Vad är i så fall anledningen
till att Huset Bernadotte inte vill medverka till att mordet klaras upp?

Frågar, med julhälsning till Hemsidans läsare

LARS KRANTZ

Uppdaterad 13 12 99

SENASTE NYTT 13.12.1999

PALMES FIENDE NR 1 FÖLL PÅ EGET

GREPP
Alf Enerström med sin mångåriga kampanj mot Olof Palme, har hämtats av polisens insatsstyrka och satts i arrest efter anmälan
från sin egen fru Gio Petré.

PALMEHATAREN ALF ENERSTRÖM

UTAN FRU
Medan Sverige hyllar det katolska helgonet från Italien som fick ögonen utstuckna och brändes på bål , i Stockholm traditionsenligt krönt
av juden Ulf Adelsohn, kommer socialdemokraternas huvudorgan Arbetet 12.12. med en sensation under rubriken NU HATAR DE
VARANDRA. Det som hänt är att Olof Palmes främsta vedersakare genom åren paret Alf Enerström och Gio Petré under dramatiska
former har separerat . Därmed bekräftas att klasskampen har övergått i kvinnokamp, en logisk följd av mordet på Olof Palme.
Förvecklingarna kan påminna om en skröna av antifeministen Günther Grass, som just nu hyllas i Stockholm som årets nobelpristagare i
litteratur.

Är detta verklighet? Efter 25 års äktenskap går Alf Enerström och Gio Petré skilda vägar. Paret är välkända för den polisstyrka som
fortfarande låtsas utreda mordet på Olof Palme. De har den gemensamma bakgrunden att de förlorat sina barn i tidigare äktenskap, Gio Petré
genom att hennes tvillingar brann inne i ett radhus, Alf Enerström genom att han nödlandade med ett flygplan som sjönk och barnen satt
fastspända i baksätet. Alf Enerström var flygare och läkare och hade avancerat till KF:s läkare. Han var medlem i socialdemokratiska partiet
och påstår att han skulle ha en ministerpost vikt åt sig, när han
 kom på kant med Olof Palme och blev utesluten ur partiet. Gio Petré var en firad skådespelerska i 40-talets produktion av B-filmer och var
även engagerad i partiet som valtalare. Men hon hade av feministerna i USA blivit abortmotståndare, och när hon fick veta att Palme skulle
införa fri abort i Sverige blev hon hans fiende. Hon fick Alf Enerström med sig och de inledde en hatkampanj mot Palme som torde sakna
motstycke

med stora, förvirrade och oläsliga annonser i dagspressen och spridande av diverse skrifter. Ett stort antal affärsmän och andra stödde deras
kampanj ekonomiskt, och enligt vad Alf Enerström uppger fick han också stöd t ex av partifolk och jurister. Han har nämnt socialminister
Sven Aspling, förre rikspolischefen Holger Romander och palmeåklagaren Jörgen Almblad.

Enligt Arbetet hände följande: Paret Enerström hade en dotter som skulle gifta sig. Bröllopet skulle stå den 18 juli 1998, men det motsatte sig
Alf Enerström, eftersom han då var mitt uppe i vad han kallar för valrörelse. Hans parti heter Socialdemokratiska Oppositionen, är Sveriges
minsta parti och torde bestå av endast en medlem. Eftersom Enerström vägrade delta i ett bröllop den dagen hölls det på Hillringsbergs
herrgård i Värmland och inte på Sölje herrgård, där han bor.

"Tidigt på morgonen efter bröllopet träffade jag Gio i köket, när jag var nere och tog mig en smörgås. Jag frågade hur det hade avlöpt och
hon svarade att det var trevligt. Allt var som vanligt och jag gick upp igen. Jag satt och skrev på en annons, som skulle ut i en rad tidningar,
och märkte inte att Gio lämnade huset i sällskap med vår son Johan. Jag har inte sett henne sedan dess."

Några timmar senare blev Alf Enerström gripen när han kom ut på gårdsplanen. Han uppger att de hade klippt av kedjan vid den
stora grinden. Det var tio poliser med skottsäkra västar. De var beväpnade med automatvapen. De kom i tre piketer under befäl av
en polischef från Stockholm. Enerström fördes till polisstationen i Karlstad, där han fick stanna i häktet över natten. Ingen upplyste
honom om varför han greps. Men de sa att han skulle sinnesundersökas. Nästa morgon släpptes han.

Chefsåklagare Staffan Söderberg i Karlstad uppgav till Arbetet att polisen hade fått en anmälan per telefon av Gio Petré att hon hade blivit
utsatt för misshandel och olaga hot. Hon hade tillfogat att Alf Enerström hade vapen i huset, och polisstyrkan fick därför order om att göra en
husrannsakan. Alf Enerström säger till mig i dag att hovrättsrådet Erik Holmberg hade varit med vid tillslaget. Han säger också att polisen
utan grund hade beskyllt honom för att ha tagit sin son Johan som gisslan när polisen kom.

Enligt Arbetet är det enda rättsliga efterspelet som är kvar av alltihopa att Enerström är instämd till Arvika tingsrätt den 9 januari för olaga
vapeninnehav. Polisen tog i beslag ett obrukbart jaktgevär som hängde på en vägg i herrgården samt en pistol från 1800-talet, som Gio Petré
förvarade i en ärvd byrå.

"Historieprofessorn Hans Willius har sagt till mig att detta är det värsta övergreppet han hört talas om. Jag blev släppt tack vare att jag
ringde till mina vänner Nils G Åsling, Sven Åke Hjelmroth och cancerprofessorn Bertil Björklund. En kvinnlig rättsläkare på polisstationen
vände i dörren när hon fick se mig. "

Man kan fråga sig varför Arbetet publicerar denna halvannat år gamla nyhet just nu. Är det så att Alf Enerströms kändispsykos håller på att
släppa? Ungefär som för Sven Anér och alla de andra privatspanarna. Utmärkande för dem är att det de mest av allt fruktar är att
Palmemordet ska bli uppklarat. I en del fall beror detta helt enkelt på att de på ett eller annat sätt är inblandade i den stora komplotten. Två år
efter mordet tog jag kontakt med Alf Enerström och besökte honom i hans lägenhet på Norr Mälarstrand i Stockholm. Jag berättade i detalj
hur jag ansåg att mordet hade gått till, hur äldste sonen Joakim hade låtsatsskjutit sin far i magen med en pluggad startpistol medan Lisbet
Palme vid andra smällen sköt honom mitt i ryggen. Javisst, sa Enerström leende, men ingen kommer att tro dig! Det är klart att ett sådant
händelseförlopp kunde uppfattas som en feministisk symbolhandling, ägnad att stärka självkänslan hos det täcka könet.

I dagens timslånga telefonsamtal hann Alf Enerström berätta att hans son hade blivit mördad för att han bekämpade Palme, att Odd Engström hade
blivit mördad för att man hade misstänkt att han hade förmedlat pengar från Jan Stenbeck till Enerström och att

Palme hade blivit mördad för att han var på väg att sälja Sverige till Sovjetunionen. Han sa också att anledningen till att han hade ringt mig på
Sydkoster mitt i natten var att han ville ge mig pengar och ville veta hur han skulle överlämna dem. Det var bara det att hans telefonsamtal kom
precis när en av mina vänner hade påträffats död i sin bostad och jag misstänkte (och det gör jag fortfarande) att hon blivit mördad.

Hans Holmér sa vid sin stora presskonferens i maj 1986 att han spelade ett spel. "Förr eller senare får ni facit." Det allvarliga och sjuka är att detta
spel innefattar mord, självmord, justitiemord… Man driver folk till självmord eller vansinne. Man clearar världen, som scientologerna uttrycker det.

GRANSKNINGSKOMMISSIONEN "i anledning av brottsutredningen efter mordet på Olof Palme" ägnar 6 sidor av sitt betänkande på 960
sidor åt Alf Enerström. (S 487-493).

Där står det mesta, inklusive hans innehav av vapen. Hans son hade som 16-åring placerats i fosterhem sedan fadern klått upp honom när han
kom hem med dåliga betyg, påstås det. Han hade blivit förhörd åtskilliga gånger, och så även frun, som misstänkta för inblandning i mordet
på Palme, och vid bryggan på tomten hade man dykt efter mordvapnet.

Kommissionen avslutar kapitlet om Enerström så här:

"I april 1996 upprättade PU (Poliusutredndingen) en ny sammanfattning av spaningsuppgifter rörande Alf Enerström. Denna
sammanfattning avslutas med följande konstaterande: Om man tror på en konspiration bakom mordet finns det fortfarande mycket att rota i
vad gäller Alf Enerström."

Det dyrbara tillslaget med insatsstyrka från Stockholm i juli förra året är bevis nog för att polisen nu verkligen tror på en
konspiration. För mig är en sådan konspiration ingenting man behöver "tro" på. Den ligger i öppen dag. Ingvar Carlssons ord att
inga andra vill förhindra att mordet klaras upp än de som varit med om att genomföra det är nog så talande. Alla ville ha bort
Palme. En grupp politiker, poliser, jurister, författare och journalister genomförde gatuteatern på Sveavägen, och de vet att de
förlorar makten i samma ögonblick som sanningen uppenbaras.

NÄSTA GÅNG.

PRIVATSPANARE NR 1

OCH FEMINISTERNA Bengt Göranssons demokratiutredning bortser från det ouppklarade Palmemordet och framlidne
privatspanaren Ebbe Carlssons härjningar ihop med feministerna.

Hälsningar Lars Krantz