1

: vad är kapitalism?
Den antikapitalistiska rörelsen
Den antikapitalistiska rörelsen är alla som menar att majoriteten
av världens lidande är en följd av ett orättvist samhällssystem;
kapitalismen. Människor har gjort motstånd sedan systemet
började ta form för flera hundra år sedan, men först de senaste
200 åren har det varit riktat mot kapitalismen som system. På
mängder av platser och på många olika sätt har antikapitalister
kämpat för ett annat samhälle. Och kampen fortsätter.

socialism revolution ä r anarkism

syndikalism

marxism-leninism- socialistisk bonder ö relser

trotskism-maoism feminism

nationella gerillar ö relser operaism

befrielser ö relser

globaliseringsr ö relsen zapatism milj ö r ö relser

För att förstå antikapitalismen måste vi först förstå kapitalismen.

Vad är kapitalism?
Kapitalism är, först och främst, en samhällsordning, ett sätt att
organisera samhället. För att människor ska kunna leva tillsam-
mans bör de ha en gemensam samling ”svar” på en samling
”frågor”.

Vilka normer b ö r vi ha f ö r
Vilka ö vertygelser
v å r samlevnad?
delar vi?

Hur b ö r vi producera f ö r att Hur b ö r vi l ö sa

t ä cka v å ra behov? v å ra konflikter?

Dessa frågor kan ges en mängd olika svar. Tillsammans utgör

svaren grunden för samhället. Under historiens gång har det
gemensamma livet organiserats på massor av sätt. Kapitalismen
är bara ett exempel bland många, och med en ganska kort his-
toria. Systemet har vuxit fram under knappt 500 år.
Ett förtryckarsamhälle
Kapitalismen är ett förtryckande samhällssystem. Ett system är
förtryckande när en grupp människor mer eller mindre perma-
nent utövar makt över andra. Att utöva makt är att få en annan
person att lyda och göra vissa saker, även när personen själv
missgynnas. Förtryckta kan tvingas till lydnad av makthavares
råstyrka, men ofta handlar det snarare om fostran och kultur
som säger att detta är det riktiga eller enda sättet att (över)leva.
Förtryck och maktfördelning människor emellan kan vara base-
rade på en mängd olika faktorer.
Ett exempel på detta är könsförtryck. Detta syns exempelvis
i kvinnors dubbelarbete, lägre löner för kvinnor och i kvinno-
dominerade yrken, våldet mot kvinnor, normer och värderin-
gar som säger vad som är manligt respektive kvinnligt . Denna
form av förtryck kallas patriarkat och har funnits i majoriteten
av de samhällen som varit och existerar även idag.

Fixa mig n å got

att dricka!

Andra typer av maktordningar kan exempelvis grundas på ut-

bildningsnivå, geografisk tillhörighet, socialt och kulturellt kap-
ital, etnicitet, sexualitet och så vidare.
Ett klassamhälle
Kapitalismen är en samhällsordning där förtrycket baseras på
klasstillhörighet. Detta betyder att det finns en grupp männis-
kor - den styrande klassen - som på grund av sin position i sam-
hället, den funktion eller de attribut de har (eller säger sig ha)
besitter makten över resten av folket. Detta innebär inte att an-
dra typer av förtryck har försvunnit i det kapitalistiska samhäl-
let: klassförtryck verkar tillsammans med andra maktordningar
(exempelvis etnicitet eller kön) och dessa förstärker varandra.
Detta kallas intersektionalitet eller förtryckssamverkan.
Jag tillh ö r adeln, d ä r-
f ö r ska du lyda mig.

Makt mellan klasser kan ta sig många olika uttryck; den kan rätt-
färdigas och organiseras genom en rad institutioner, normer,
vanor och idéer. På medeltiden ansågs feodalherrarna ädla för
att de tillhörde en viss familj och hade uppdraget att försvara
folket i krig. Därför skulle bönderna betala skatt till dem eller
arbeta gratis för dem.
I Indien trodde man att vissa personer härstammade från stora
gudar, dessa utgjorde den högsta kasten. De lägre kasten skulle
tjäna dem. Spår av detta lever fortfarande kvar.
I sovjetunionen ansåg politiska tjänstemän och ledare att de
hade kunskapen och auktoriteten som krävdes för att styra
samhället, därför förtjänade de en privilegierad plats.

Jag ä r ledaren f ö r
det parti som leder
m ä nskligheten mot den
nya v ä rlden, d ä rf ö r
b ö r du lyda mig.

I samtliga fall har institutioner, normer och trossystem organ-

iserat, legitimerat och försvarat den styrande klassens makt.
Men i det kapitalistiska samhället baseras makt på nya faktorer.
Detta är första gången som den styrande klassen inte definieras
utifrån släktskap eller tillhörighet i en sluten krets, utan huvud-
sakligen (men inte endast) utgår ifrån ekonomiska skillnader
mellan människor.

Jag ä ger det h ä r f ö retaget,

d ä rf ö r ska du lyda mig.

Jag ä r inte skyldig att

lyda n å gon.

Om du inte vill lyda mig

kan du s ä ga upp dig och
om du inte vill lyda n å gon
f ö retags ä gare kommer du
att d ö av hunger.
Klasser i det kapitalistiska
samhället: borgarklassen
Den styrande klassen i det kapitalistiska samhället, borgarklas-
sen, definieras utifrån hur stora och vilka typer av ekonomis-
ka resurser de kontrollerar. Borgarklassen äger produktions-
medlen, marken, företagen, maskinerna, pengarna, bankerna et
cetera. Ibland lyckas dess representanter kontrollera de ekono-
miska resurserna utan att äga dem, exempelvis när aktierna i
ett företag ägs av tusentals aktiesparare men en grupp storföre-
tagare kontrollerar administrationen.

Mina herrar, vi ä ger 51 %

av aktierna i det h ä r f ö re-
taget… vi har kontrollen.

För att försäkra sig om kontrollen över de ekonomiska resurs-

erna måste borgarklassen kontrollera andra faktorer: politiska,
akademiska och juridiska poster, media och så vidare.
Den styrande klassen är alltså den grupp som direkt eller indi-
rekt kontrollerar samhällets grundläggande resurser, och där-
igenom den övriga befolkningen.
Hos kapitalismen är klasserna inte slutgiltigt uppdelade, grän-
serna är rörliga och saknar skarpa avgränsningar. Men det finns
ändå en tydlig uppdelning mellan de som kontrollerar de grun-
dläggande resurserna och de som inte gör det. Klasshierarkin
är en gradlös skala från de rikaste till de fattigaste utan abrupta
hopp. Bara några få sitter på maktpositionerna men varje män-
niska kan känna att det alltid är möjligt att klättra uppåt ett steg.
De underordnade klasserna

Vilka ä r kapitalismens sam-

h ä llsklasser? Ä r det borgar- Ä r b ö nderna en klass? Finns
klassen och proletariatet? en sm å borgarklass? Vilken
Eller ä r det ö ver-, medel- och klass tillh ö r studerande och
underklass? intellektuella?

Den här typen av frågeställningar återkommer ständigt bland

antikapitalister. Många utgår ifrån att politiskt handlande bör
baseras på klasstillhörighet och att det därför är viktigt att
förstå sin egen klasstillhörighet. Till viss del stämmer detta, men
samtidigt har många genom historien agerat tvärtemot vad
som förväntats; industrialister har varit stora revolutionärer och
arbetare har handlat tvärtemot sitt klassintresse.
Det kan vara bedrägligt att särskilja olika samhällsklasser, som
vore de definitiva och oföränderliga grupper. Kapitalismen är
inte ett system karakteriserat av sina definitiva klassuppdelnin-
gar, utan av en ständigt pågående uppdelning av människor i
klasser.

Att dela upp människor i klasser är kapitalismens syfte. Genom

att skapa uppdelningar mellan människor motverkar systemet
att de förenar sig. Med undantag för den minoritet som direkt
tjänar på förtrycket är det inte särskilt meningsfullt att dra
skiljelinjer mellan olika klasser, som om de vore slutna grupper.
Självklart finns arbetare, bönder, studenter, revisorer och så vi-
dare. Varje grupp har sina specifika utgångspunkter och detta
påverkar hur de uppfattar världen och deras relation till poli-
tik. Men det viktiga är inte att hitta skillnader för att dela upp
människor i klasser utan att hitta det gemensamma som förenar
dem. För vissa sociala grupper är det lättare att anpassa sig och
vissa är extra utsatta. Detta har också betydelse för hur radikala
ståndpunkter en grupp eller en person har.

Kapitalismen p å verkar
livet p å helt olika s ä tt f ö r
olika m ä nniskor. Anv ä nder
vi en definition av kapi-
talismen som innefattar
klassupdelningar g ö r vi
den en tj ä nst.
Det ä r inte ett faktum
att m ä nniskor m å ste vara
uppdelade i klasser, det
ä r en f ö ljd av systemet.
Under den styrande klas-
sen finns inte en, tv å eller
tre klasser, det finns lika
m å nga klasser som det
finns m ä nniskor.
Klasskamp:
den i kapitalismen inneboende krisen
Som klassamhälle bär kapitalismen inom sig en permanent
spänning; klasskampen. Överallt där förtryck och exploatering
finns, finns också motstånd. Kapitalismen innebär inte bara ett
ekonomiskt förtryck, utan begränsar vad vi kan göra, hur vi kan
röra oss, och själva möjligheten att bestämma hur vi vill leva
våra liv. Därför möter kapitalismen alltid motstånd. Klasskam-
pen är striden där strävan att frigöra sig möter förtrycket. Den
kan vara mer eller mindre medveten, synlig eller högljud, men
är alltid närvarande.
Inget
Idag ska jag inte arbeta.
radioaktivt
avfall!

Vi vill inte ha styrande som

Jag ska inte representerar oss!
studera n å got
som till å ter
mig vara
oberoende.

Klasskamp är när en arbetare strejkar, men också när hon läm-

nar sitt arbete för att finna en arbetsgivare som inte utnyttjar
henne lika hårt. Det är det stora organiserade motståndet, men
också när man arbetar långsamt och håglöst. Det är kollektiva
och medvetna kamper, som en kampanj mot hur storföretag
förstör miljön, men också individuella eller omedvetna handlin-
gar, som när en student söker sig till det yrke som låter henne
arbeta självständigt.
Klasskampen tvingar kapitalismen att hela tiden söka nya vägar
att exploatera, förtrycka och splittra folket, som i sin tur hela
tiden söker nya former för att förena sig, undslippa förtryck och
utöka sin frihet.

Klasskampen ä r
historiens motor.

Karl Marx
(1818-1883)

Detta gör att den styrande klassens makt är instabil och skör
och ständigt måste anpassa sig. Kapitalismen lever med en in-
neboende och hela tiden pågående kris. Trots att det ges teknis-
ka förklaringar, är de verkliga orsakerna bakom varje ekonomisk
kris vi själva genom vår förmåga att fly undan, göra motstånd
och resa oss mot den kapitalistiska makten.
Privat egendom
Den styrande klassens makt upprätthålls genom vissa trossys-
tem och institutioner. Dessa måste hela tiden ändras, anpassas
eller elimineras i den pågående klasskampen. Det finns dock
några som är relativt bestående. En av de viktigaste är hur vissa
av jordens resurser kan vara privat egendom.

Du f å r inte passera
h ä r, marken ä r min.

P r iv a t
mark

Privat egendom är inget nytt. Det har länge funnits rättigheter

som uteslutande gäller för viss egendom: en bit jord, redskap
att arbeta med et cetera. Men kapitalismen har låtit dessa rät-
tigheter sträcka sig till att omfatta nästan allt. Vidsträckta mar-
kområden och flera sjöar kan idag vara privat egendom. Likaså
hamnar, företag, sånger, idéer, gener eller miljoner dollar på en
bank. Personer och företag tillåts lägga beslag på det som ännu
inte tillhör någon. Till exempel kan ett företag förgifta luften
som tillhör alla eller köpa vårt visuella utrymme med propagan-
da. Kapitalismen är ett system som bygger på privatiseringar.
Varor, lön och marknad
En annan av kapitalismens grundläggande institutioner är
varan. Varor är allt som produceras och säljs för att ge vinst. Att
köpa och sälja saker i ett utrymme som kallats marknad är inget
nytt fenomen. Men genom kapitalismen tenderar allt utrymme
att förvandlas till en stor marknad och allt förvandlas till varor
som går att sälja. Inte bara en fisk eller ett tv-spel, utan även häl-
sa, utbildning, information och säkerhet. När privatiseringarna
breder ut sig tvingas vi betala för allt mer som tidigare varit fritt.
Även människors tid har förvandlats till handelsvara.

Vad kostar de i timmen?

De kostar 50 kronor

Ge mig 35

En företagare kan mot lön köpa arbetstid och låta den som ar-
betar producera varor. Skillnaden mellan värdet på det vi pro-
ducerar genom vårt arbete och det vi får ut i lön kallas mervärde.
I det kapitalistiska samhället lägger den styrande klassen beslag
på mervärdet av det som vi och vårt samhälle producerar.
I de förkapitalistiska samhällena nöjde sig den styrande klassen
med att ta ut skatt eller tionde av befolkningen, men försökte
inte kontrollera deras tid. I det kapitalistiska samhället tvingas
ingen betala skatt eller arbeta.

Tv å nget ä r indirekt: vi
har inget annat val ä n
att erbjuda v å r tid som
arbetskraft å t de som
ä ger produktionsmedlen
f ö r att f å en l ö n och inte
d ö av hunger.

Detta tv å ng, som kan

verka frivilligt, kallas
ekonomiskt tv å ng.

Karl Marx

Kapitalismen kan alltså definieras som en samling vanor, lagar

och politiska och ekonomiska institutioner som garanterar och
legitimerar att en liten grupp människor berövar majoriteten
tillgång till nästan alla slags resurser. Denna grupp människor
tillåts använda oss för sin egen vinning, när de köper vår arbets-
tid för att producera varor som säljs på marknaden. Vårt arbete
skapar vinst som de kan återinvestera och på så sätt hela tiden
tjäna mer pengar för att upprätthålla och utöka sin makt.
Den ursprungliga ackumulationen
Innan kapitalismen blev det rådande systemet kontrollerade
de flesta människor sina egna produktionsmedel som jord, djur
och arbetsredskap eller delade dem kollektivt med sina gran-
nar. På den tiden behövde de inte sälja sin arbetstid till någon
annan för att överleva, det gick att klara sig ändå.

Under denna epok sågs varken tid eller arbete som handelsva-
ror. Kapitalismens framväxt krävde en lång process där tillgång
till produktionsmedel gick ur de arbetandes händer. Rikedomar
och resurser togs från hela folk och det var inte längre möjligt
att leva fritt. Alla tvingades in i systemet.
Denna process kallas den ursprungliga ackumulationen. His-
toriskt innebar detta att tusentals bönder tvingades från sina
marker för att istället sälja sin tid som arbetare i städerna.

Det innebar att kolonialiserade länder plundrades under århun-

draden, att blodiga regeringar installerades och att hela etniska
grupper, som inte ville underkasta sig, utrotades.

Vissa anser att den ursprungliga ackumulationen endast var en

period i kapitalismens begynnelse. Andra menar att kapitalis-
men som sådan är en stor och pågående ackumulation som
bara upphör när själva systemet upphör. Oavsett vilket står det
klart att kapitalismen är ett samhälle grundat på våld.
Ett globalt och expanderande system
Kapitalismen uppstod i Europa för mindre än 500 år sedan men
spreds snabbt över hela jorden. Dess expansion tycks sakna be-
gränsningar.

Vi å ker till Amerika

f ö r att er ö vra mark
och rikedomar.
Och er ö vra
sj ä lar.

Vi tar med civilisa-

tionen till Asien.
Och k ö psl å r
med dem som
bor d ä r.

Vi ska r ä dda
m ä nskligheten.

Och g ö ra
aff ä rer.

Expansionen är nödvändig för kapitalismen, det är lösningen på

den inneboende krisen. Slutar expansionen faller kapitalismen.
Nationalstaten
Kapitalismen har genom sin expansion skapat sociala strukturer
och institutioner som inte fanns tidigare. En av dess första ska-
pelser var gränser, stater och nationer.

FÖr
bju
att det
bet
rÄd
a!

Inh ä gnad som separerar

ä gare fr å n icke ä gare.

FÖrb
j
att b udet
etrÄ
da!

Gr ä ns som avgr ä nsar medborgare

fr å n icke-medborgare.
Tanken att en politisk auktoritet sammanfaller med ett geograf-
iskt område tydligt avgränsat av landsgränser är kapitalismens
uppfinning, tidigare fanns inte nationer i denna form.
Det är också en ny idé att en stats landområde sammanfaller
med en nation; en grupp människor med mer eller mindre ho-
mogen kultur och identitet.
S å inf ö rde kapitalis-
men unika och gemensamma
spr å k, lagar och sedvanor
hos inv å nare p å stora landom-
r å den, d ä r tidigare flera olika
levnadss ä tt och kulturer funnits.
Den nationalistiska ideologin ä r
en del av denna process. N å gra
f å å rhundraden tillbaka fanns
inte den nationella iden-
titeten.

Eric Hobsbawn (1917-)

Nationerna splittrade upp grupper från olika ”nationella” terri-
torier. När en invånare i ett land korsar gränsen till nästa upphör
hon att vara medborgare och förlorar många av de rättigheter
det medför. Processen att enhetliggöra och samtidigt splittra
människor har lett till århundraden av krig och statligt våld.

Jag ä r fransman och

kommer att f ö rsvara
P å samma s ä tt kommer
mitt land med mitt liv.
jag ocks å f ö rsvara min
egendom med mitt liv.

Kapitalismen skapade stater och nationer

för att kunna etablera en intern marknad
som företagare kunde utnyttja utan re-
striktioner. Dessutom blev det lättare att
kontrollera befolkningen.
Imperialismen
I slutet av 1400-talet vände sig expansionen mot ”oupptäckta”
områden. Genom imperialismen och kolonialismen beslagtog
några av de nya nationerna enorma regioner och tvingade dess
invånare till underkastelse.
Drivna av vinstbegär plundrade europeiska kolonisatörer
Amerika på guld och silver, förslavade miljoner afrikaner, ex-
ploaterade kinesiska arbetare, tog ifrån indiska bönder deras
mark och begick andra liknade övergrepp under 500 års tid. De
som ledde expansionen var kommersiella företag och stater.

Imperialismen gjorde världen allt mer likformad. Kolonisatörer

tvingade på de koloniserade folken sina europeiska språk och
kulturer. Samtidigt splittrades folken efter kolonisatiörernas
definitioner på nationalitet, religion och hudfärg. Alla utan vit
hud förpassades till den ”underlägsna” gruppen. De ansågs
lämpliga att exploatera och göra till slavar. Den imperialistiska
eran präglades av krig, statligt våld och enormt lidande för stora
delar av mänskligheten.
 Globaliseringen
Kapitalismens tredje och nuvarande etapp är globaliseringen.
Ekonomisk globalisering innebär att produktion och handel in-
tegreras i högre grad på ett globalt plan. Varje liten del av en
produkt är tillverkad i olika delar av världen och företagen är
organiserade i transnationell form.

Tillverkad i Ungern
(med maskiner fr å n USA) Tillverkad i Turkiet
(med tyg fr å n Kina)

Tillverkad p å Filipinerna
(med r å varor fr å n Brasilien)
Tillverkad i Polen
(med teknik fr å n Tyskland)

Tillverkad i…?

I denna fas har imperialismen och nationerna uppfyllt en stor

del av sitt syfte. Istället skapas nya institutioner som fördjupar
den kapitalistiska expansionen. Både investeringar och transna-
tionella företag behöver kunna röra sig fritt över nationsgrän-
ser. Över världen sker därför en likriktning av ekonomiska regler
och funktioner Även vissa kulturella mönster ser idag likadana
ut världen över.
Nationalstatens centrala roll ersätts nu av olika privata och
(påstått) offentliga transnationella institutioner, som reglerar
och organiserar livet på global nivå.

FN
NATO
Den juridiska och
milit ä ra makten

IM F
VÄrldsbanken

Kontroll och reglering av

den globala ekonomin

CNN
WTO
Global media

Administrering av
frihandelsomr å den

Några författare, som Michael Hardt och Antonio Negri, häv-

dar att kapitalismen mindre och mindre utgår från geografisk
tillhörighet. Istället skapas ett globalt imperium där skillnaden
mellan centrum och periferi allt mer suddas ut.
Intern expansion
Kapitalismen expanderar inte bara utåt. I de redan kapitalis-
tiska regionerna expanderar systemet inåt och intensifierar
sin närvaro. Floder och hav, torg och parker, skolor och univer-
sitet, teatrar och skådespel görs i allt större grad till varor på en
marknaden. Varje utrymme invaderas av reklamens närvaro och
allt blir beroende av sponsorer.

So l, by
RA Y BA N

Privat strand

Intr Äde 200

Hyr sol sto kr
l
frÅ n 150
kr

Attraktiva och säkra allmänna utrymmen blir allt färre. Istället

tvingas människor välja privata och kommersiella alternativ.
Något så enkelt som en promenad över torget eller på hu-
vudgatan kan liknas vid att besöka ett köpcenter.
Kapitalismen ersätter också det som tidigare varit naturliga
utrymmen och produkter med privata och artificiella mots-
varigheter. De fröer som var och en fritt kunde använda har er-
satts av genmanipulerade som måste köpas från ett laborato-
rium. Bondgårdar blir äggfabriker eller grönsaksfabriker under
tak. Samtidigt tränger kapitalismen allt längre in i våra sinnen
och våra privata liv. Vi arbetar allt intensivare för en allt mindre
lön och med allt mindre möjlighet att använda vår fritid på ett
sätt som inte skapar vinst.
Jag ä r framg å ngsrik,
Jag ä r framg å ngsrik..

Arbetets intensitet lämnar hela tiden färre möjligheter att ut-

veckla ett personligt liv. Mode- och statusdiktaturen tvingar oss
att konsumera målmedvetet, fatta målmedvetna beslut (som
karriärsval) och se till att våra barn gör samma sak.
Den inre och yttre expansionen är grundläggande för kapitalis-
mens fortsatta överlevnad.
…och staten?
Staten och dess funktion i det kapitalistiska samhället är ingen
lätt fråga. Antikapitalister har alltid ansett att staten inte är neu-
tral, utan på den styrande klassens sida.

Staten ä r den styrande

klassens handelskommit é

Karl Marx
H ä r ä r vi ö verens Karl,
staten ä r ett grundl ä ggande
verktyg f ö r f ö rtrycket.

Mikhail Bakunin (1814-1876)

Vid välfärdsstaten framväxt på 1900-talet omprövade många
sin hållning. Det blev tydligt att staten kunde stifta lagar som
gynnade arbetare och missgynnade de mäktigaste. Bland anti-
kapitalister började en intensiv debatt som ännu pågår: I vilken
utsträckning är staten beroende av den styrande klassen? Är
den i någon bemärkelse fristående?
Den största förvirringen i dessa debatter härstammar från den
liberalas tesen om staten och samhället som åtskilda. Det kan
vara bra att skilja dem åt för att förklara och förstå, men staten
är en del av det kapitalistiska samhället, och dess funktion är att
bevara det.
Att garantera ackumulationen
Staten har två viktiga funktioner: att garantera den ekonomis-
ka ackumulationen och säkerställa systemets legitimitet. Utan
staten skulle inte enskilda kapitalister kunna säkerställa fort-
satt ökande vinster. Exempelvis skulle fiskeföretag utan statlig
reglering totalt fiska ut haven.

Vad spelar det mig f ö r roll om

havens fisk tar slut? Det finns alltid
n å gon annan aff ä rsverksamhet d ä r
jag kan placera mina pengar.

Detta kortsiktiga synsätt skulle snart innebära slutet på all af-

färsverksamhet. Regleringen av ekonomin från den kapitalistis-
ka staten är nödvändiga för att garantera fortsatt ackumulation
på lång sikt. Det kan verka som om staten straffar enskilda fiske-
företag genom sina gränssättningar, men egentligen gynnar
det den klass företagsägarna tillhör.
Säkerställande av legitimitet
Eftersom det kapitalistiska samhället permanent hotas av klass-
kampen har staten fått ta på sig att se till att det rådande syste-
met uppfattas som legitimt. Skulle en majoritet av folket tycka
att systemet var illegitimt skulle kapitalismen strax falla. När
legitimiteten sjunker är det också staten som tar ansvar för re-
pressionen. Men inget samhälle grundat endast på repression
överlever någon längre tid, därför försöker staten alltid säker-
ställa det kapitalistiska samhällets legitimitet.

Statens tv å ansikten...

Staten måste hela tiden upprätthålla ett neutralt yttre. Fast

den är rakt igenom kapitalistisk måste den alltid framstå som
oberoende och neutral. Det är av denna anledning som staten
många gånger stiftar lagar som på kort sikt drabbar de mäkti-
gas intressen. Denna till synes neutrala hållning gör det svårare
att förstå hur staten verkligen fungerar.
Staten är en del av samhället
Stat och samhälle rör sig tillsammans. Även om staten går att
se som en specifik del av samhället är de två lika ömsesidigt
beroende av varandra som ögat är av linsen. Staten följer det
kapitalistiska samhällets varje rörelse. Varje förändring i samhäl-
let omskapar staten, och statens förändringar omskapar sam-
hället.

På samma sätt som klasskampen hela tiden påverkar varje del

av samhället påverkar den också staten. När staten införde åtta
timmars arbetsdag var det inte bara en förändring som kom
från staten, utan en förändring av hela samhället, framtvingad
av klasskampen.
Lagen om 8 timmars arbetsdag - som på kort sikt skadade före-
tagares intressen - visar vilken styrka arbetarna lyckats bygga
upp gentemot den styrande klassen. Staten tvingades stifta
denna lag för att säkra systemets legitimitet. En legitimitet som
var i fara på grund av antikapitalisternas allt hårdare kamp.
Staten formas av samhället
Den traditionella vänstern har haft rätt angående staten, men
av fel anledningar. Det stämmer att staten inte är neutral, den
är helt och hållet kapitalistisk precis som samhället den tillhör.
Inte heller är den på något sätt fristående från samhället. Men
den behöver inte nödvändigtvis vara endast ett instrument
som tjänar kapitalisterna. På samma sätt som klasskampen kan
förändra andra delar av samhället kan den också förändra stat-
en. Staten formas av samhället den tillhör, och av de förändrin-
gar klasskampen ger.

Staten ä r ingen felfri konstruktion.

De statliga institutionerna, lagarna et
cetera pr ä glas av de sociala strider
som utspelat sig under historiens g å ng.
Statsapparatens utformning kan
ses som institutionella fossil
fr å n forna strider

John Holloway (1947-)

En maskin som delar upp och rangordnar
Det kapitalistiska maskineriet arbetar för att dela upp oss och
rangordna våra rättigheter. Den första uppdelningen gäller
olika politiska suveräniteter, olika länder under respektive
stater, åtskilda av gränser. Medborgare har bara politiska rät-
tigheter när de befinner sig i sin egen nation och förlorar dem
när en gräns korsas.
Ett globalt samhälle,
avgränsade rättigheter
Kapitalismens nationalistiska ideologi får oss att tro att det
utrymme samhället upptar sammanfaller exakt med landet och
staten. Men om samhället är våra sammantagna relationer, till
varandra och naturen, är det uppenbart att det inte slutar vid
gränsen mellan ett land och nästa.
Även om det inte verkar så är vi alla sammankopplade, på
gott och ont. Vad som händer med produktion, handel, idéer,
mode och kultur påverkar och påverkas av människor över hela
jorden.

Det finns inget ”fransk samhälle” eller ”peruanskt samhälle” i be-

märkelsen att de skulle vara separata och oberoende enheter.
Staterna fragmenterar, delar upp och splittrar det globala sam-
hället genom att ge grupper av människor och geografiska om-
råden privilegier och förtrycka andra. En av statens funktioner
är att stänga inne våra rättigheter inom gränserna så att vi inte
kan förändra hur hela det globala samhället fungerar.
Det allmänna och det privata
Den andra uppdelningen som staten gör är mellan privat och
offentligt. Det juridiska systemet klargör att det finns vissa delar
som samhället inte får röra. Ingen, inte ens staten, har möjlighet
att lagstadga över det som är individens rättigheter. Principiellt
är det inget ont i detta, problemet är att hos kapitalismen är det
bara en viss typ av rättigheter som har privilegiet att definieras
som privata, eller ens som rättigheter.
Varf ö r garanterar
staten r ä tten till egen-
Varf ö r f å r jag, dom, men inte r ä tten till
bara f ö r att h ä lsov å rd, utbildning, tak
jag ä r kvinna, ö ver huvudet och liv?
en l ä gre l ö n ä n
den man som g ö r
samma jobb?

Varf ö r har ingen r ä tt att

ta ett f ö retag fr å n dess
ä gare n ä r f ö retaget kan ta
ifr å n mig mitt arbete?

Varf ö r kan man inte i ett

demokratiskt samh ä lle
best ä mma hur mycket en
person f å r tj ä na som h ö gst
och vilken typ av egendom
man kan ä ga?

Gränsen mellan rättighet och lyx eller offentligt

och privat är inte definitivt fastslagen. Detta har ändrats un-
der historiens gång. Länge har det förts en kamp för att privata
privilegier och resurser återigen ska tillhöra det allmänna, så att
samhället demokratiskt kan avgöra hur de ska användas.
Varför ändrar vi inte på det?

Vi lever i en demokrati. Om
folket verkligen ville f ö r ä ndra
saker och ting skulle de g ö ra
det, eller?

Den kapitalistiska samhälls-

ordningen orsakar enormt li-
dande: den skapar fattigdom
och exploatering, passiviserar
människor och begränsar deras
potential. Den främjar diskrimin-
ering, föder våld och rädsla och
förstör vår planet. Antikapitalister
har länge försökt uppmärksamma
detta. Varför ändrar vi då inte på
det?
Den falska demokratin
I själva verket lever vi i en falsk demokrati. När våra förfäder på
1800-talet började kämpa för demokrati syftade man på ordets
verkliga betydelse: folkstyre. På den tiden opponerade sig den
liberala eliten starkt mot den demokratiska idén; liberalismen
har alltid varit demokratins fiende.

Folket ä r inte
kapabelt att styra,
endast de rika b ö r
ha politiska r ä t-
tigheter som r ö str ä tt.
Om s lö ddret f å r
makten kommer snart
f ö rtrycket, och d å
kommer de privata
r ä ttigheterna at-
tackeras.

Årtionden av kamp tving-

ade eliten att införa allmän
rösträtt oavsett klasstill-
hörighet. Liberalerna tog
på så sätt över ordet demokrati,
men ändrade dess betydelse. Nu
betydde det inte längre folkstyre
utan syftade endast på möjligheten
att välja de personer som innehar
några av de statliga posterna.
Det är inte ett folkstyre
Dagens demokrati är inte på något sätt ett folkstyre. De rep-
resentanter vi väljer har mycket begränsad makt. Deras aukto-
ritet innefattar bara det som händer innanför landets gränser
och det som definieras som offentligt. Företeelser som kraftigt
påverkar våra liv, internationella kapitalförflyttningar exempel-
vis, ligger utanför deras räckvidd eftersom det sker på global
nivå. Demokratin når helt enkelt inte dit. Och inte heller till det
som, utifrån den liberala ideologin, definerats som privat.

Medicinen kostar
$100 per m å nad.
Men jag kan inte
betala och tar jag inte
medicinen d ö r jag.

Det ä r ditt
problem.

Om ett medicinföretag tar patent på en ny medicin som skulle

kunna rädda många liv, men väljer att sätta ett överpris som de
fattigaste aldrig har råd betala, ses detta som en privat fråga
och inget som staten bör lägga sig i.
Kapitalets diktatur
Förutom att våra valda representanter kan besluta endast i ett
begränsat antal frågor, är den borgerliga demokratin som sådan
väldigt begränsad.
De som har den ekonomiska makten har stora möjligheter att
påverka de politiska beslut som fattas. På laglig väg genom att
sponsra valkampanjer eller påverka media, och utanför lagen
genom exempelvis mutor.

Genom historien finns många exempel på hur demokratin

och de politiska fri- och rättigheterna åsidosätts varje gång
den dominerande klassens intressen hotas. Ett bra exempel är
statskuppen 1973 mot Salvador Allende, den folkvalde socialis-
tiska presidenten i Chile, som organiserades av USA:s regering
tillsammans med lokala företagsägare.
Av dessa anledningar kan man inte säga att vi lever i en verklig
demokrati. I verkligheten lever vi i kapitalets diktatur, där vi kan
tillåtas välja några representanter och vara med och fatta några
mindre beslut.
Den styrande klassens hegemoni
Problemet är inte bara att verklig demokrati saknas. Den sty-
rande klassen styr inte bara genom bedrägeri och med repres-
sion. Deras starkaste makt ligger i hur vår kultur och de allmänna
uppfattningar vi lever med varje dag formas av deras ideologi.

Den styrande klassen uppn å r he-

gemonin n ä r de vinner de f ö rtryck-
tas medvetanden och hj ä rtan. N ä r
vi talar och ser genom deras ö gon,
d å ä r hegemonin uppn å dd.

Antonio Gramsci
(1891-1937)

Jag skulle vilja till ä gga, min k ä re Anto-

nio, att den styrande klassens makt
har tr ä ngt in i v å ra mest omedvetna
vanor och in i v å ra kroppar.

Michel Focault
(1926-1984)

Jag h å ller med dig Michel,

men vi ska inte ö verdriva. Det
finns alltid utrymme kvar f ö r
motst å nd och f ö r att konstru-
era en mothegemoni.
Kapitalismens ideologi
Kapitalismen bygger på en egen ideologi; en samling mer eller
mindre ordnade idéer.

Ideologi ä r ett slags

falskt medvetande som Liberalismen ä r borger-
genomsyrar samh ä llet. lighetens ideologi.
Subtilt och outtalat
sprids budskapet att det
enda s ä ttet att organ-
isera ett samh ä lle ä r p å
den styrande klassens
vis.

Karl Marx

Liberalismen menar att samhället är uppbyggt av individer och

att dessa har vissa naturliga rättigheter. Dessa rättigheter har
högre prioritet än folkets styre, inget beslut fattat av samhället
får gå emot dem. Snarare motsatsen, samhället och staten bör
delta så lite som möjligt och inte störa individerna. Staten bör
bara lägga sig i när en lag bryts eller för att erbjuda de mest
grundläggande tjänsterna. Men det som framförallt gör liber-
alismen till en ideologi är inte det den säger utan det den låter
bli att säga.
I teorin åtnjuter alla människor dessa naturliga rättigheter. Men
ingen säger att vissa av dessa rättigheter är ojämlikt fördelade.
Alla har rätt till ett stycke jord, men om all jord som finns redan
ägs av någon annan är den rättigheten inte värd något. Om du
håller på att dö av hunger för att all mat ägs av någon annan
finns det ingen lag som skyddar din rätt att äta dig mätt. Rätten
till frihet innebär att man kan göra vad man vill utan att någon
hindrar en. Men vi har olika möjligheter att göra det vi önskar.
Och vad betyder pressfrihet när några få kontrollerar de stora
medierna?

I verkligheten finns det

inga naturliga r ä ttigheter,
alla r ä ttigheter har, under
historiens g å ng, definierats av
samh ä llet. N ä r liberaler talar om
individernas r ä ttigheter syftar
de p å f ö retagarnas r ä ttighet-
er. Detta ä r den borgerliga
ideologins hj ä rta.

Karl Marx
Kapitalismens kultur: individualismen
Men den styrande klassen uppnår bara sin hegemoni när deras
ideologi förvandlas till vår egen kultur, till det allmänna med-
vetandet hos flertalet. Kapitalismen finns, delvis, för att den vilar
i våra sinnen och hjärtan: vi andas alla dess kultur varje dag.
Individualismen är den liberala ideologin när den förvandlats
till vår vardagliga kultur. Den manifesteras i den starka egoism
som karaktäriserar många människor i dagens samhälle och ge-
nom den isolering som så många människor känner, var och en
inlåsta i sina egna privata problem och funderingar.

Mycket av det våld och den rädsla som finns i vårt samhälle
kommer från denna egoism. Vi är rädda eftersom vi utgår ifrån
att andra kan skada oss för att gynna sig själva. Denna kultur
gör det svårare att utveckla solidariska relationer, förståelse och
omsorg för varandra.
Framgångshets, tillväxthets
och konsumtionshets
Att rättigheter kan avnjutas endast i mån av ekonomiska resurs-
er syns i många av vår kulturs normer: dyrkan av tillväxt, ekono-
misk framgång, effektivitet, kompetens och konsumtion.

Vår rädsla att inte ha tillräckligt med resurser, att inte vara till-
räckligt framgångsrika eller att flyttas ner i hierarkin är ursprun-
get till många av vår kulturs typiska drag. Föraktet mot de fat-
tiga är ett exempel på hur mycket av diskrimineringen i vårt
samhälle som härrör från rädsla. Individer fostrade i en sådan
kultur har svårt att värdesätta andra saker, som kärlek, vänskap,
kamratskap, kreativitet och så vidare, om detta inte går att an-
vända för egen vinning
Konformism och passivitet
Den liberala idéen att det finns en naturlig ordning som inte bör
ifrågasättas syns i konformismen, passiviteten och värdesättan-
det av lydnad som karaktäriserar sättet vi fostras från tidig ålder.

Liberal
utbildning

För att överleva måste det kapitalistiska systemet hela tiden

skicka ut dessa egoistiska, diskriminerande och konforma
värderingar. Detta görs genom utbildning, litteratur, medier
med mera, men det handlar inte om en stor sammansvärjning
och ett utvalt budskap. Kapitalismens kultur sprider sig nästan
alltid spontant och omedvetet, inte bara för att medierna finns
i företagarnas händer utan för att vi alla bär dess kultur i våra
medvetanden. Vi för vidare kapitalismens kultur genom orden
vi använder, i förväntningarna vi har på våra barn, genom sa-
kerna vi köper och på många andra sätt.
 Ett fulländat system?

Men om det kapitalistiska systemet

finns till och med i v å ra sinnen, bety-
der det att det ä r full ä ndat? Finns
det inget s ä tt att frig ö ra sig?

Bara för att vi står upp över öronen

i, och till viss del är formade av, kapi-
talismen betyder det inte att det inte
finns någon väg ut. Inget system kan
vara fulländat - motstånd följer alltid
förtryck. Kapitalismen måste hela
tiden förstärka sina kulturella bud-
skap och anpassa sin organisation, för
vi skapar hela tiden nya värderingar
och levnadssätt som hjälper oss att
undvika att styras.